5000 ord: Motorn som inte startade

Nu är jag uppe i 5000 ord och sprang redan på problem.

Det var i allmänhet krånglit att börja för det var svårt att hitta energi. Förra året inföll den första november på en söndag. Det betydde att jag hade all tid i världen att skriva mellan midnatt och klockan tre på morgonen och sen fortsätta nästa dag. Idag inföll den första november på en måndag, så jag fick skriva mindre för att hinna sova och orka jobba nästa dag. Sen skriva lite mer på kvällen.

Men mitt problem hade inget med planeringen att göra. Mitt stora problem låg i själva berättelsen. Det kändes stelt att skriva den, som att jag hade åtagit mig ett alldeles för stort projekt. Vilket var konstigt för det lät inte som ett stort projekt i mitt huvud.
Samtidigt var jag inte särskilt intresserad av min huvudperson. Jag kan säga så långt som att han är en karaktär som är "down on his luck". Han befinner sig på botten just nu i början. Det gjorde att han kändes väldigt passiv, vilket gjorde honom till en tråkig hjälte.

Det tog mig hela arbetsdagen och kvällen att bolla runt denna fundering i mitt huvud. Varför kändes det så här? Varför njöt jag inte av att skriva? Vilken cylinder var det som inte startade?
Slutligen kom jag på det. Det började med att jag tänkte på min hjälte.

Alla berättelser handlar egentligen om en sak: En person som vill något, men universum stoppar denne. Harry Potter och Frodo Bagger vill leva vanliga liv, men får inte det. Luke Skywalker vill bli en Jediriddare men måste lära sig jedikonsten och kämpa mot sin far utan att gå över till den mörka sidan. Super Mario vill rädda Princess Peach från Bowser.
Problemet med min hjälte var att jag inte hade gett honom någon egentlig önskan. Han bara drev med i berättelsen som en död fisk.
Så nu har jag jobbat lite mera på att ge honom mera kämparglöd. Han vill inte bli kvar på botten, han ska upp! Han vill inte sluta där han är nu, han vill vidare med sitt liv!
On your feet, soldier!
Sen har jag nog kommit på något som faktiskt får honom ut genom dörren, och det kommer antagligen att träda i kraft några sidor framåt.

I samma svep som jag jobbade på att göra honom mera vass så kom jag på varför min berättelse kändes tung att skriva: De första sidorna kändes som en enda stor ursäkt. Som att jag gick omkring med nedsänkt huvud och ursäktade att jag beskriver dittan och dattan och försökte tysta den irriterande rösten som säger högljutt "Så här kan det inte fungera! Oh my god, så dåligt dethär är! Ingen kommer att förstå vad du menar med detta!"
Vilket slutligen ledde till att jag förklarade för mycket. Och det, mina vänner, är där jag drar gränsen. För jag gillar inte att behöva beskriva för mycket! Jag föredrar att beskriva för lite än för mycket!
Och mina beskrivningar var stela. Det var inte en rolig värld jag höll på att måla upp, den var en ganska steril värld egentligen. Med en allvarlig ton och allvarliga karaktärer.
Så lösningen var mycket enkel: MERA LIV! MERA FÄRG! Jag skiter fullständigt numera i om det är svårt att förstå eller inte, jag beskriver så mycket som jag tycker jag behöver och jag tänker ha karaktärerna att vara nästan som seriefigurer!
Så det så!

Med dessa två faktan i bakhuvudet kändes det plötsligt som om jag hade hittat en motor som jag hade glömt att starta. Och nu drog jag igång den och den surrar! Och jag kom över 5000 ord lätt!
En tiondel avklarad. :)

De första 2000 orden

NaNoWriMos hemsida säger att om man skrivar 1667 ord per dag så får man ihop 50000 ord inom november månad. Vilket säkert är bra för somliga, men för mig känns siffran 2000 bättre. Jag vet inte själv varför, men jag tror det beror på att då jag är uppe i 1667 ord så känns det inte så svårt att dra det vidare upp till 2000. Sen är det en gammal vana från en annan tid då jag försökte också skriva mera, då jag hade en ganska fruktsam period: 2000 ord per dag.

Men nåväl, nu har jag startat och har träffat några av mina huvudpersoner. Jag kommer antagligen att träffa resten imorgon. Jag har också utforskat lite av universumet och har redan märkt att jag tenderar att beskriva för mycket. Det är för att jag vill säga så lite som möjligt egentligen. Jag älskar själv böcker som har ett rent och tydligt språk, där så lite som möjligt förklaras.
Men samtidigt måste man på något sätt lyckas få ut all nödvändig information, vilket blir krångligt om man samtidigt inte förklara så mycket. Liksom risken finns att man går i en fälla där man känner att man måste förklara en massa om hur en rymdbas fungerar, trots att det inte egentligen är det som är storyn.

Jag har i planerna att någon dag skriva en fantasystory och jag tänker att jag helt kallt skulle börja den berättelsen med ett s.k "shakesperiansk intro". Shakespeares alla pjäser brukar börja med att en person kommer in på scenen och säger det väsentliga om var allting utspelar sig.
"Vi befinner oss nu i Frankrike. På den ena sidan står den brittiska armén och på den andra sidan den franska armén och under Guds allseende öga kommer kung Brittisk att diskutera med kung Fransman om yada yda yada...."
Jag skulle vilja börja en sån historia någon dag för jag skulle då röja undan så mycket bakgrund som möjligt så snabbt som möjligt så jag sen kan fokusera på resten av storyn.
Men vi ska se vart detta äventyr bär!

Plattan i mattan!

And here we go! :) Jag är taggad!

UPDATE:
Nu är klockan halv två och jag tar kvällen. Men 2027 ord under min första skrivsession är inte helt illa.

Varför Rymdäventyr?

Varför valde jag att skriva om något så löjligt som ett rymdäventyr? Jag har många idéer till berättelser i mitt huvud, varför i så fall välja en sån barnslig genre som rymdäventyr?
Varför valde jag inte en thriller eller ett kärleksdrama eller bara finlandssvensk misärporr? Jag har idéer som skulle kunna bli till sådana berättelser.

För att jag vill se något ljust ibland.
Jag brukar inte ofta prata öppet om mina problem. Jag är en typisk finlandssvensk man på det sättet, som inte pratar så öppet om hur jag mår. Det finns alltid de som har det sämre än mig, så varför skulle jag? Och ibland orkar man inte ens prata om sina problem just för att det betyder att man måste dra upp alltihopa igen.
Vad har detta att göra med min berättelse kan ni fråga? Väldigt enkelt: 2016 har hittills varit ett väldigt sugit år för mig på ett personligt plan. Trots att jag har haft mycket att glädjas för (som mitt arbete) och många vänner och familjemedlemmar omkring mig som jag vet att bryr sig om mig så har 2016 ändå varit ett väldigt tungt år.

Man skulle kunna säga att det började på senhösten år 2015 när min flickvän som jag älskade väldigt mycket lämnade mig. Jag tänker inte gå in på detaljerna, ni får fråga dem av mig om ni vill veta, men jag kan säga så här: Det var inte vackert. Det var ingen som skrek eller kastade något på någon, men det var inte vackert. Och det skar djupt.
Jag bet ihop och uthärdade. Visst ringde jag hem och pratade med familjen. Men för det mesta höll jag tyst om det och försökte gå vidare. För jag orkade inte tala om det då ännu, jag försökte tiga ihjäl det.
Men det bar jag på i evigheter och bär ännu på det.

Sen i somras hände en annan grej: Jag blev utkickad från akademin. Det kom inte som en överraskning, jag "studerade" då redan på förlängd tid och hade tappat motivationen redan typ 2013. Men när det kom fram så kändes det ändå som ett misslyckande. Det betydde att jag hade misslyckats med det som de flesta finlandssvenskar förväntas göra: Studera något snabbt som blixten och börja arbeta! Istället är jag nu en "dropout". En nörd med ett deltidsjobb med noll framtidsutsikter.
(Jag klarar mig ännu på mitt arbete, så ekonomiskt är det ingen fara på taket, bara så ni vet.)
Sen kan vi lägga till lite nyheter om hur piss världen är. Yle gör ett jättebra jobb.

IGEN, vad har detta med skrivande att göra?
När jag började tänka på NaNoWriMo så kände jag att jag ville ha något positivt. Jag ville inte skriva en till skräckberättelse. Eller en gangsterstory i en darwinistiskt grå värld.
Jag ville skriva ett äventyr, som utspelar sig i ett universum där de goda människorna kan vinna och det onda kan förstöras. Klichésvaret brukar vara "En värld jag kan förstå och som verkar vettig".
OCH jag kallar detta inte för en science fiction-berättelse för jag vill inte heller vara vetenskapligt korrekt. ÄKTA science fiction ska ju helst ha något mått av trovärdighet i sig. Det är jag inte intresserad av just nu, utan jag vill bara skriva om ett äventyr i rymden.
Därför: Rymdäventyr!

Ska jag blogga om mitt NaNoWriMo-projekt?

Hallå!

Vid midnatt imorgon, från den första november, så börjar NaNoWriMo (National Novel Writing Month).
Det betyder att jag under November månad ska skriva en berättelse på 50 000 ord. Som jag skrev för en tid sen så kommer mitt projekt i år att vara ett rymdäventyr.
Och jag har nu funderat på om jag borde under november månad nu som då skriva några inlägg kring projektet, hur det framskrider och tankar jag har kring det.
Jag kommer förstås inte att skriva om själva intrigen i min story. Den biten får ni läsa sen, om ni orkar.
Men jag funderar på hur pass intressant det skulle vara att läsa. Så därför frågar jag er, vad tycker ni, ska jag blogga om det under november månad?