Det var i allmänhet krånglit att börja för det var svårt att hitta energi. Förra året inföll den första november på en söndag. Det betydde att jag hade all tid i världen att skriva mellan midnatt och klockan tre på morgonen och sen fortsätta nästa dag. Idag inföll den första november på en måndag, så jag fick skriva mindre för att hinna sova och orka jobba nästa dag. Sen skriva lite mer på kvällen.
Men mitt problem hade inget med planeringen att göra. Mitt stora problem låg i själva berättelsen. Det kändes stelt att skriva den, som att jag hade åtagit mig ett alldeles för stort projekt. Vilket var konstigt för det lät inte som ett stort projekt i mitt huvud.
Samtidigt var jag inte särskilt intresserad av min huvudperson. Jag kan säga så långt som att han är en karaktär som är "down on his luck". Han befinner sig på botten just nu i början. Det gjorde att han kändes väldigt passiv, vilket gjorde honom till en tråkig hjälte.
Det tog mig hela arbetsdagen och kvällen att bolla runt denna fundering i mitt huvud. Varför kändes det så här? Varför njöt jag inte av att skriva? Vilken cylinder var det som inte startade?
Slutligen kom jag på det. Det började med att jag tänkte på min hjälte.
Alla berättelser handlar egentligen om en sak: En person som vill något, men universum stoppar denne. Harry Potter och Frodo Bagger vill leva vanliga liv, men får inte det. Luke Skywalker vill bli en Jediriddare men måste lära sig jedikonsten och kämpa mot sin far utan att gå över till den mörka sidan. Super Mario vill rädda Princess Peach från Bowser.
Problemet med min hjälte var att jag inte hade gett honom någon egentlig önskan. Han bara drev med i berättelsen som en död fisk.
Så nu har jag jobbat lite mera på att ge honom mera kämparglöd. Han vill inte bli kvar på botten, han ska upp! Han vill inte sluta där han är nu, han vill vidare med sitt liv!
On your feet, soldier!
Sen har jag nog kommit på något som faktiskt får honom ut genom dörren, och det kommer antagligen att träda i kraft några sidor framåt.
I samma svep som jag jobbade på att göra honom mera vass så kom jag på varför min berättelse kändes tung att skriva: De första sidorna kändes som en enda stor ursäkt. Som att jag gick omkring med nedsänkt huvud och ursäktade att jag beskriver dittan och dattan och försökte tysta den irriterande rösten som säger högljutt "Så här kan det inte fungera! Oh my god, så dåligt dethär är! Ingen kommer att förstå vad du menar med detta!"Vilket slutligen ledde till att jag förklarade för mycket. Och det, mina vänner, är där jag drar gränsen. För jag gillar inte att behöva beskriva för mycket! Jag föredrar att beskriva för lite än för mycket!
Och mina beskrivningar var stela. Det var inte en rolig värld jag höll på att måla upp, den var en ganska steril värld egentligen. Med en allvarlig ton och allvarliga karaktärer.
Så lösningen var mycket enkel: MERA LIV! MERA FÄRG! Jag skiter fullständigt numera i om det är svårt att förstå eller inte, jag beskriver så mycket som jag tycker jag behöver och jag tänker ha karaktärerna att vara nästan som seriefigurer!
Så det så!
Med dessa två faktan i bakhuvudet kändes det plötsligt som om jag hade hittat en motor som jag hade glömt att starta. Och nu drog jag igång den och den surrar! Och jag kom över 5000 ord lätt!
En tiondel avklarad. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar