The Tempest av William Shakespeare

"A play".
Såklart väljer man William Shakespeare då. Det ligger närmast till hands.

Handling
Ett skepp är på väg tillbaka till Italien när en storm inträffar.
På en ö i närheten finns Miranda och hennes far, trollkarlen Prospero, som har orsakat stormen. Prospero själv var en gång en baron i det spanska riket men blev lurad av sin bror. Brorsan hade planerat en komplott för att mörda Prospero genom att sätta honom och hans dotter på en båt i havet att driva runt. Som tur är var Prospero väldigt omtyckt bland sitt tjänstefolk, så de smugglade med mat och vatten och några av Prosperos böcker i båten.
Nu, tolv år senare, planerar Prospero att göra allting rätt igen!

Om pjäsen
Det vanliga jag har hört sägas om Shakespeare är att han är svår att läsa, att gammal engelska är svårt. Jag kan säga såhär: Engelskan som Shakespeare använde är inte så svår, den är väldigt modern. Jag har läst stycken ur Beowulf på gammal engelska och tro mig, DET är svårt!
Det som gör Shakespeare knepigt att läsa är monologer. Karaktärerna har långa monologer där de berättar om sina känsloliv. sin historia och allt möjligt. Det är inte så vanligt att man skriver sådant i skönlitteratur idag och det är inte heller något att rekommendera om ni skriver ett manus.
Man skulle kunna säga att inget händer i pjäsen, men då missar man samtidigt en poäng: i teater förr måste inte allting hända hela tiden. Folk nöjde sig med att man uttryckligen berättade vad som hände. Det roliga är också att Shakespeare sa "Breivity is the soul of wit". Det betyder i stort sett att inte såsa när man skriver, kom direkt till handlingen och kör inte ner hela berättelsen i ett träsk med en massa sidoberättelser.

Betyg
Knepig att läsa, främst för att jag inte är van vid att läsa manus i överlag. Formatet var något nytt för mig, men det är liksom det som är meningen med denna läsutmaning. Men jag gillar de fantastiska elementen i The Tempest.

Spökena från Carra av Eva Ibbotson

"A book by a female author"

Jag hade tidigare försökt läsa Ursula K. Leguins första bok om "Trollkarlen från Övärlden", men femtio sidor in i den så tyckte jag att den var så trist eftersom den hamrar envist på stereotypiska fantasytroper.
Så jag letade fram en annan bok. Och vet ni vad? Trots att denna bok tekniskt sett är en barnbok så har den mera intressanta karaktärer och en intrig som är intressant att följa!

Handling
I Skottland ligger det hemsökta slottet Carra. Den ägs den tolvårige lairden Alex. Till sitt förfogande har han en butler, en köksa och en husa. I slottet finns flera spöken som uppfostrade Alex efter att hans far dog. Men Alex har ont om pengar, så han måste sälja Carra. Som tur är vill Texas-oljeföretagaren Willaim C. Hopgood köpa slottet, montera ner det bit för bit , skeppa över alla delar till Texas och bygga upp det där. Men det finns en regel: Inga spöken!
Så Alex måste be spöken lämna slottet och hemsöka något annat ställe.

Om boken
Evas karaktärer är väldigt färgstarka och därför lätta att komma inpå. Vi förstår deras dilemman och vill följa med deras äventyr och vi vill se att de klarar sig. En av mina favoritkaraktärer kommer in i hälften av boken: Det är en avhuggen hand som har varit instängd i en gruva i evigheter. Den kan inte prata eftersom den saknar mun, men den kan skriva!
Tänk på det: Eva lyckades göra en avhuggen hand till en intressant karaktär som jag sympatiserar med!

Den bästa beskrivningen av boken jag kan komma på är "familjebok". För jag kan tänka mig att den är rolig för barn, men det betyder inte att vuxna inte skulle få någon glädje utav den. Jag kan säga till er som har barn att denna bok föreslår jag att ni läser högt för dem.

Betyg
Ja, den är bra! Det är allt jag kan säga om den. Letar du efter riktig skräck så är du i fel ända. Men även som en skräckfantast så kan jag ändå hitta mycket roligt i boken. Eva leker mycket med troper som sagt, hon skojar mycket med mörka dimmiga slott, spökkvinnor som har dränkt sig i brunnar, gamla vampyrlordar (som tycker att kvinnorna i vampyrfilmer alltid är så överdrivet högljudda).
Den får 8 av 10!

Apollo 18

Apollo 18 var en besvikelse.
Jag tycker det är konstigt, för premissen är jättebra! Det borde inte vara så jättesvårt att inte klanta till det, men på något sätt lyckades filmmakarna.
Jag kan lika gärna spoila delar av handlingen, för tro mig, det är ingen vits att ni ser den här filmen.

Handling
 Lite verklig historia först: På 70-talet försökte amerikanerna skicka en raket till månen som hette Apollo 18. Det var den sista gången amerikanerna försökte landa på månen och projektet blev avbrutet. Filmens premiss är på vad som egentligen hände...

Våra två protagonister är astronauter som åker till månen i en raket. De landar där i en kapsel och börjar leta efter stenar att ta med hem. Av någon orsak har de också med sig en massa kameror som de filmar allting. T.o.m en kamera som fångar in rörelser.
Så småningom hittar astronauterna en sovjetisk rymdkapsel inte långt från sin egen. Piloten ligger också några meter från kapseln, död. Det visar sig att sovjet hade skickat upp en rymdsond till månen före amerikanerna, men deras pilot dog. Detta visste tydligen amerikanerna också om, men de höll allting hemligt.

Våra astronauter börjar samla in stenar att ta med tillbaka till jorden, men då de ska sova på natten får en ett konstigt sår. Han blir galen och yrar om att "De kallar på mig". Slutligen blir han galen och tänker begå självmord ELLER döda den andre astronauten, han har svårt att bestämma sig.
Samtidigt får våra astronauter höra att de ska bli lämnade kvar på månen. De får panik och deras syre börjar ta slut. Så de beslutar sig för att åka hem i den sovjetiska kapseln.
Den sjuke astronauten hoppar ner i en mörk krater där vi äntligen får se vad för slags monster det är som har förföljt astronauterna och skadat den ene:
Sten-krabbmonster! Jag önskar att jag kunde skoja, det är stenar med ben som på något sätt är farliga.

Den andre astronauten tar sig till den sovjetiska kapseln och skjuter upp den för att docka med rymdskeppet som har legat i omloppsbana. Men då visar det sig att det finns krabbmonster i kapseln! Den siste astronauten dör och sovjet-kapseln kraschar i rymdskeppet och alla dör.

Tankar
 Den är filmad enligt "found footage"-stilen, det vill säga att det ska föreställa vara borttappade videobandspel som någon nu har hittat. En fråga: Hur tusan skulle några videoband kunna överleva det som just hände? I Blair Witch Project påstås det att det vi ser är riktiga bilder, som hittades i en kamera i skogen.
Dessutom är bilden suddig och otydlig. Jag skulle vilja påstå att filmen är "Shot on Shiteo", för under 60 % av filmen är bilden dålig.

Jag förstår inte heller varför Sovjet höll ett rymdprogram hemligt. De tävlade med amerikanerna om att komma till månen, så då de var där, varför skickade de inte en bild samt ett meddelande "PWND, BITCH!" till amerikanerna?
I övrigt, varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför skulle amerikanska staten INTE vara intresserade av utomjordiskt liv? Som tycks kunna andas i vakuum?
Jag kan ge svaret: För att i filmvärlden är naturligtvis alla större regeringar automatiskt onda. 

......Krabbmonster. Det stora hemska monstret som vi har väntat på i en och en halv timme för att se är små krabbmonster som krälar omkring på månens yta. Hade jag skrivit manuset till filmen hade jag tagit mera inspiration från t.ex Lovecraft. Visa att i kratern finns en ingång till en stad med konstiga byggnader och teckningar som visar att jordiskt liv egentligen kom från månen. Men inget tycks leva... Ända tills våra astronauter öppnar en portal till en krypta där ett gigantiskt tentakelmonster plötsligt vaknar och dödar den ene, eller så blir den galen. Den andre försöker fly och får upp kapseln i rymden, men den missar rymdraketen. Och det sista vi ser är astronauten som sitter i fosterställning i rymdkapseln och skrattar hysteriskt och gråter om vartannat.

Betyg
Filmen var tråkig. Vi vet inget om huvudkaraktärerna, vi vet inget om deras bakgrund och vi kunde inte bry oss mindre. I rymden kan ingen höra dig stöna!
Filmen får 2 av 10, för en intressant premiss.Undvik den.

Rendevouz with Rama av Arthur C. Clarke

"En bok som jag har börjat läsa men aldrig avslutade".

Jag fick den här boken av en god vän då denne skulle flytta från Åbo. Jag började läsa den, men så kom arbete + annat i vägen. Så nu tog jag mig tid att läsa igenom den.

Handling
2131 har människan utvandrat i rymden och befolkat Merkurius, månen, Mars och två små månar. Man har också upprättat ett "Spaceguard" som ska observera rymden och meddela om faror utifrån.
Plötsligt kommer ett gigantiskt cylinderformat föremål svävande genom solsystemet. Detta föremål får namnet "Rama" efter den hinduiske guden Rama.

En grupp forskare skickas upp till Rama för att utforska vad det är. De upptäcker att Rama är ihåligt med frusna sjöar och vad som verkar vara öde städer. Vem byggde Rama? I vilket syfte?


Om boken


Boken är "hård" science fiction, men lämnar ändå väldigt enkla förklaringar som inte trycker ner berättelsen. Man blir på riktigt nyfiken om vad som händer när t.ex isen på Rama börjar smälta och liv börjar uppstå på några dagar.
Språket i boken är väldigt stämningsfullt. Handlingen är, på vissa sätt, väldigt långsam då vi inte får någon strid med hemska utomjordingar. Arthur C. Clarke var mera intresserad av att skriva en bok om upptäckten av en främmande planet och utforskningen kring den. På det sättet är Rendevouz with Rama en väldigt mysig bok.
Samtidigt lämnas en del frågor obesverade vilket jag tycker är okej. Om en gigantisk cylinder flyger genom solsystemet och vi hinner bara utforska den på några dagar så är det mycket som inte hinner bli besvarat.

Den har inspirerat en del andra science fiction-verk, bland annat Interstellar. I slutet av den filmen ser vi en jättetydlig tolkning av en Rama-liknande rymdstation.
Dessutom finns det andra troper i boken som jag har sett i andra tv-serier. T.ex tanken på att liv skulle uppstå på andra planeter inom ett  par dagar.

Betyg
Jag ger boken 8 av 10! Jag rekommenderar att ni läser den om ni vill läsa en mysig liten science fiction-bok med mycket atmosfär.

Slutligen har ni här en video av hur Rama skulle se ut som en animatör har tolkat det. Enjoy!

Några Lovecraft-berättelser

Jag har läst en hel del av H.P Lovecrafts texter genom åren. Jag har naturligtvis läst Call of Cthulhu,  Mountains of Madness och Dunwich Horror. Shadow over Innsmouth har jag lyssnat på som ljudbok.
Samtidigt har jag kommit över en bok med en massa korta berättelser av Lovecraft samt en samling ljudböcker som också har en rad berättelser.

Jag har märkt att många självutnämnda "Lovecraft-fans" har antingen inte alls läst något av hans texter, eller så har de bara läst Call of Cthulhu (och kanske Shadow over Innsmouth samt spelat Dark Corners of the Earth)
Nu tänker jag inte påstå att dessa inte är "sanna Lovecraft-fans" eller något annat snobbigt. Man gillar det man gillar. Men jag har bara en sak att säga: Läs mera av Lovecraft, för han skriver bra! Det är synd om man bara har läst två berättelser och sen nöjer sig med det.

Det jag tänker göra nu är att tipsa er om berättelser av Lovecraft som är helt enkelt lite mindre kända än Call of Cthulhu. Jag tänker också länka till dem, de är i public domain.
Dessa är berättelser som jag har läst och som jag gillade. Jag kan redan nu tipsa er att läsa Lovecrafts SENARE verk, kring tiden då han skrev At the Mountains of Madness.För då hade hans koncept ändrat ganska ordentligt, hans monster var inte bara monster och hans super-rasistiska tendenser hade börjat ge vika.

Shadow out of Time
Denna berättelse är fascinerande eftersom den behandlar ett koncept inom biologi och geologi som kallas "djuptid", vilket rör sig om aeoner före människans uppkomst. En universitetsprofessor förlorar medvetandet under en föreläsning. Han har drömmar om hur han besöker konstiga landskap och möter konstiga varelser. När han vaknar har det gått flera år, men trots detta har han varit uppe och promenerat och pratat.
Det jag gillar med denna berättelse är att monstren är inte onda per se. Visst, de är hemska monster som skrämmer livet ur dig om du tittar på dem, men de är samtidigt vetenskapsmän! Denna berättelse är just en sån som kom till mot slutet av hans liv. Det här är kanske min favorit berättelse av Lovecraft.

The Temple
En ubåt ligger på havsbotten. I den sitter en ensam kapten och skriver vad för hemska händelser som har lett till att besättningen på hans ubåt har dött eller deserterat. Han berättar också om att ubåten ligger bland ruinerna på en sjunken stad. Från templet i staden lyser ett starkt sken.
Det jag älskar med The Temple är stämningen. Lovecraft har beskrivit bra känslan av att sitta in en tom tyst ubåt som har sjunkit till havsbotten, där det är tyst och stilla.

The Street
Denhär berättelsen handlar om en gata som en gång byggdes av riktiga amerikaner. Men nu har det flyttat in konstiga människor dit, med konstiga språk och vanor. Gatan börjar förfalla, husen börjar mögla och träden vissna. Kanske det finns något under gatan....
Om man läser denna berättelse med vetskapen att Lovecraft var en rasist och överklassnobb, så kan man gissa att inspirationen kom från Lovecrafts tid i New York. Det kan lika gärna ha kommit av att det flyttade in några judiska familjer i ett område nära Lovecrafts hem och Lovecraft snörper på munnen åt deras vanor och sätt.

Herbert West: Reanimator
Den här berättelsen är skriven lite annorlunda eftersom det inte var tänkt att det skulle vara bara en kort liten berättelse. Den blev till en liten berättelse-serie som publicerades i tidskriften Home Brew. Där fick Lovecraft också höra att han inte fick skriva "för skrämmande" så han valde att istället skriva konstigt helt enkelt.
Lång historia kort handlar det om berättarens kompis Herbert West som studerade medicin vid Miskatonic University. Han försökte luska ut hemligheten med att återuppväcka folk från de döda. Han har uppfunnit ett kemiskt ämne som kan göra detta möjligt och de sex olika episoderna handlar om hur Herbert West sätter detta medel i användning.
Många skräckfantaster tycker att det här är Lovecrafts sämsta verk. Jag anser däremot att det är en ganska rolig story, om man dessutom tänker på det som en parodi på Frankenstein. (vilket Lovecraft själv har bekräftat att det var).

The Outsider
Berättaren bor i ett gammalt slott, där han har läst en massa konstiga böcker. Han bestämmer sig för att lämna platsen för att leta reda på människor
Det jag gillar med The Outsider är att det är i stort sett så jag kände mig under tonåren då jag höll till för mig själv rätt mycket. Och på basen av vad jag vet om Lovecraft, så är det ganska långt så hans egna tonår såg ut. Det bästa med The Outsider är slutet, vilket jag inte tänker avslöja.

The Whisperer in Darkness
Jag kan fatta denna post kort: This is your brain. This is your brain on Lovecraft. Any questions?
Jag skulle våga påstå att denna berättelse är Lovecraftisk science fiction, eftersom det handlar om andra planeter och interplanetära resor.

Rats in the Wall
Denhär berättelsen kunde förklaras med "Lovecraft skriver med gotiska troper", för de finns alla där. Kuslig gammal herrgård? Check. Familj med kuslig hemlighet? Check. Mörk skog? Check.