22 000 ord. min takt

När jag berättar om hur mitt projekt går har folk en tendens att bli imponerade. 22 000 ord på bara tio dagar?!
"Då jag skriver får jag bara ur mig femhundra ord, om ens det!" brukar svaret normalt vara.

Så hur lyckas jag då få kring 2000 ord varje dag nonstop i tio dagar? Har jag en magisk gruva av ord?
Jag kan inte säga vad som skulle fungera för just DIG, men jag kan säga vad som fungerar för mig:

1) Jag skriver som en kustjägare. Jag invaderar områden, jag stannar inte och jag öppnar mig inte. Jag försöker att inte sucka över hur dålig min text är eller oja över det faktumet att jag aldrig kommer att skriva så bra som jag skulle vilja och säga till mig själv att jag borde bara ge upp och töja pilin istället. För då dyker Undersergeant Tötterström upp och ryter "INGEN ÖPPNAR SIG!!!"
Idag t.ex kände jag mig trött efter en vecka. Jag hade ingen större lust att klämma ut alla ord. Men likt förbannat satt jag ändå här och gjorde exakt det. Och jag hade roligt!

2) Jag skriver utan att tänka. Om jag stannar upp mitt i skrivandet och börjar försöka fundera över sådana småsaker som huruvida en mening låter vettig och så stora saker som dolda teman, så kommer mitt arbete att börja lida.
Varenda bok som någonsin har skrivits såg helt eländig ut som första utkastet. Det har aldrig existerat en bok som skrevs perfekt på det första utkastet, som inte har editerats eller blivit omskriven. Jag börjar fokusera mera då på att få berättelsen vettig istället för att få ut berättelsen! Det finns gott om tid att redigera arbetet senare. I detta skede ska jag inte redigera något.

3) Jag väntar inte på inspiration! Tänk om man bara jobbade då man hade lust och inte när man behövde pengar? Vilket underbart liv det skulle vara, men så fungerar inte våra liv. Det samma upplever jag med mitt skrivande, om jag VILL klara av NaNoWriMo så har det ingen betydelse om inspirationen är här eller ej, jag ska ändå ha ut ord per dag!
Men här kommer också det vackra in: Om jag börjar med att skriva "kallt" så kommer inspirationen till mig.
Min musa tar många olika former. Ibland är den en vacker kvinna i en vit togadräkt som charmar mig med sin silkeslena röst och ömma händer. Men ibland är det också en liten leprechaun som rusar in i mitt rum med en pipa i rummet och skrattar åt mina misslyckade försök att skriva ordentligt (och säger sånt som "Mah god, nae a body woods want tae reid 'at, ya gleikit cheil!") Men t.o.m i den formen så om jag sitter och skriver så börjar han lugna ner sig och tar sin plats bredvid mig och ger tips på hur man förbättrar texten. Kanske musan i den formen måste charmas, han stannar endast hos mig om han tror på mig?
Vill du ha en utmaning? Skit i att vänta på inspiration och skriv i cold turkey.