Vem ÄR Lille John?!

Den vanligaste kritiken jag brukar få är att jag har skrivit för lite om mig själv. "Vem är du egentligen?"

Till en början var det ett medvetet val, jag tror jag hade någon tanke om att jag ville vara anonym.
Men sen följde det bara en känsla av att inte ha något att säga. Mitt liv är ju inte glamoröst, jag bor inte i ett kritvit hus som ser ut som ett sjukhus, jag dejtar ingen supermodell, jag är bara en diskare som slösar bort resten av sina dagar på att skriva, spela spel, se filmer... Jag är antagligen så nära The Dude som ni kan komma! Man!

Nå, nu har jag uppdaterat "om mig" sektionen till höger och tänkte att jag samtidigt helt enkelt skriver ett blogginlägg som handlar om vem jag är. Och jag tänker spara mitt filmintresse och läsintresse till längst ner, för jag antar att ni redan vet allt om det.

Normalt brukar jag inte ha skägg, men har inte orkat/
brytt mig om att raka mig. Det är ändå den färskaste
bilden av mig.

Till att börja med så heter jag inte John. Trots att jag kallar mig för det ofta. Nej, jag heter Johan. Lille John kom från då det var dags att välja bloggnamn och jag tänkte på John och Johan, de låter väldigt lika. Så "Lille John" blev det. (trots att domännamnet var upptaget så sket jag i det). Och för de som inte vet så är Lille John också namnet på en karaktär i Robin Hood. Och precis som honom så är jag en stor karl.

Jag är yngst av tre syskon. Hade någon gång skämtat när jag presenterade mig med att säga att jag lider av "minsta barn"-syndromet, även om jag vet att det beror på flera faktorer än bara när man föddes. Med det menar jag bara att jag talar mycket, speciellt om jag har lite alkohol i blodet och SPECIELLT om det gäller ett ämne som intresserar mig. Sedermera tycker jag också om att skämta mycket. Det är en faktor jag aldrig har trivits med svenskfinland, det finns för många stela människor. Om man inte kan skratta så kan man lika gärna vara död, am I right?! 
Jag antar man kan säga att jag är av naturen en showman, vilket egentligen är vad "minsta barn"-syndromet menar, att det minsta barnet är charmig och rolig och mest av en showman. Skulle man släpa ut mig på en scen och slänga en mic åt mig och säga "gör något", så... Finns risken att folk skulle kasta tomater på mig efter att jag skulle ha frågat vad juttun med flygplansmat är. :D 

Jag är kreativ, skulle jag våga påstå. Förutom skrivandet har jag också haft en fot i fotografering och fotoeditering, lite i musicerande, lite i att måla och lite i teater och lite i filmeditering. Att måla och spela musik finns på min lista över saker jag skulle vilja ta upp igen, om dagarna bara var 90 timmar långa och man behövde bara 3 timmars sömn och arbeta i en timme.

I gymnasiet lekte jag mycket med Paint Shop Pro.
Här ser vi resultatet. Ännu oförstörd. Min syster tog bilden
hösten 2007. Någon månad senare rakade jag skallen
och gick med i armén.... Och växte ut håret igen. ;)

Jag började studera i Åbo 2008. Det var teologi jag började studera, för jag tänkte då på att bli ungdomspräst. Jag är själv en kristen man. Jag går i kyrkan på söndagar (Metodistförsamlingen i Åbo om någon undrar), jag läser min bibel varje dag och finner mycket glädje och tröst i den. Speciellt då jag själv nu som då lider av vad jag kallar för "The Blues". Jag vet inte om man kalla det för depression, för om man kollar upp på hur depression definieras så stämmer inte så många av symptomen in på mig, just nu iallafall. Men jag har perioder då jag känner mig nedstämd och t.o.m ledsen. Jag tänker på detta fotot då jag är i det sinnestillståndet.
Men som sagt, definitionen på depression tycks aldrig stämma in på mig, så jag väljer att kalla det för "The Blues" helt enkelt. Det har sin rot i dåligt självförtroende, så långt vet jag.

Jag kom av ämnet här: Jag började studera teologi 2008, men valde religionsvetenskap som huvudämne. Varför gjorde jag detta? För att jag har alltid varit intresserad av berättelser. Redan som liten läste jag förstås de vanliga böckerna (som Harry Potter), men i tonåren blev jag intresserad av fornnordisk mytologi och bekantade mig med Tor och Oden. Och så gick jag grundkursen i Hinduism som jag fann intressant. Vår lärare hade intressanta legender att berätta och jag tänkte att jag hoppade på det istället.

"Yeei... Jag är i armén...." Vad tunn jag var!

Det höll i sig ända tills sommaren 2016 då jag slutligen blev utkickad från akademin. Det kom inte som en överraskning, men det kom. Intresset jag hade för religionsvetenskap hade svalnat rejält. Medan jag skulle ha varit tvungen att studera religion som ett psykologiskt, historiskt och sociologiskt fenomen, så var jag på riktigt bara intresserad av myter och legender. Och så hjälpte det inte att flera av mina studiekamrater blev klara och.... Hoppsan! Om de inte fick "jobb" som forskare vid akademin, så var de arbetslösa! Det motiverade inte precis... Speciellt då jag hade börjat bli trött på att vara beroende av Kela och stöd från familjen, jag ville börja tjäna egna pengar.
Dessutom stack min flickvän på hösten 2015. Vi hade varit ilag en längre tid, men om ni ursäktar går jag inte in på detaljer. Låt oss bara säga att det var dödsstöten för mina studier.

Som tur fick jag jobb på restaurang Kåren den hösten. Det fungerade som en livboj, kan vi säga. För det ledde till att jag inte bara gick på här hemma och deppade hela dagarna, jag var ute och gjorde något. Jag trivs bra där, det är trevliga människor jag jobbar med. Dessutom har jag jobbat från och till som diskare på olika sverigefärjor sen 2011 i stort sett. Men inget regelbundet.
Det var också under denna period som jag på allvar började skriva. Jag hade dallat i skrivande tidigare, ända sen jag var liten. Men efter den perioden kände jag det klassiska "Nu ska jag göra något jag alltid ha velat göra". Den hösten skrev jag (under NaNoWriMo) utkastet till en berättelse om ett hemsökt våningshus i Österbotten. Den heter Ekot.
Och denna höst skrev jag utkastet till ett rymdäventyr, som heter S/S Mayflower. Och nu jobbar jag på ett utkast till en fantasybok som heter Över kristallbron. Kanske jag någon dag skriver blogginlägg om dessa. Jag vill gå till historien som en mångsidig författare, som inte bara höll sig till en sorts bok utan kunde skriva brett. Alla mina idoler (Ray Bradbury t.ex) var sådana.

Och här är jag nu: En diskare i Åbo. Som sitter ensam i sin lägenhet och ser filmer och läser om vartannat. Och som för tillfället jobbar mycket på att skriva och kanske någon dag publicera mina episka böcker.
Yeah, right, kan också drömma om att jag får en bo i en herrgård, med en awesome fru och NASA bjuder oss på bröllopsresa till månen samtidigt som min bok vinner nobelpriset i litteratur. Då jag ändå är på gång.

Från vår film: From Beyond

Jag har alltid älskat film. Ända sen jag var liten så tyckte jag om film. Brukar ibland berätta åt folk att jag hade en Stanley Kubrick-fas i gymnasiet, tror jag var den enda på Sursikbacken som hade det. (Det borde väl säga något om från vilken kommun jag kom?) Jag funderade faktiskt på att studera till regissör för att sen kunna regissera filmer. Men eftersom jag lyssnade på alla nej-sägare så struntade jag i den idén. (Och i efterhand, med tanke på alla som har studerat regi som jag känner, som idag är arbetslösa så vet jag inte om det ändå var en så korkad idé)
Det var också i gymnasiet jag började samla på filmer. Jag och min vän Martin gör idag korta filmer på vår youtube-kanal Guerilla Pictures.

Jag läser också mycket. Ända sen jag var liten uppmuntrade min mamma mig att prova nya författare, då hon själv är en läsare. Det fungerade! Just nu är min bokhylla överfull och framför den står två bananlådor fulla med böcker! För inte tusan tänker jag kasta något!
Det var i lågstadiet som jag började på att skriva ner mina egna äventyr. Mest handlade om karaktärer från spel och filmer som gjorde sina egna äventyr. Sen fortsatte jag med det när jag blev äldre i högstadiet och gymnasiet. Fast jag kom aldrig riktigt igång med det förrän långt senare. Jag tror jag vet vad problemet var, men det sparar jag till ett annat inlägg.

Jag rollspelar också en del. Jag upptäckte den hobbyn 2008. Mera finns det inte egentligen att säga, om jag inte skriver ett skilt blogginlägg om det någon dag. Mina spelböcker i min spelhylla består av Dungeons and Dragons (5e), Spirit of the Century, Fate Core Rulebook, Trail of Cthulhu, Dead of Night och Active Exploits. :) Nu är det svårare att få till stånd för så många i min vänkrets har antingen flyttat bort eller förökat sig. Nåväl, det kommer en dag då deras ungar har flugit ur boet. Och jag bor närmare.

Den absoluta favoritkonserten vi gjorde: Skolmusik 2007.
Vi spelade i Elyssé i Åbo, fast idag heter det Gatorade Center.
Sporthall med typ 3200 skolever. Sådant man drömmer om
när man i sitt huvud är en tonårsrockstjärna.

Jag gillar att pyssla med musik, men den hobbyn har kommit på hälft genom åren. Det började för läängesen när jag och några tonårskompisar skaffade instrument och började spela. Det är jätteroligt att spela musik tillsammans med människor. Det är inte lika roligt att bara spela för sig själv, i mitt tycke. Några typer slutade, och några nya kom med. Slutligen stod vi där, fyra grabbar. Vi hade format rockbandet Lotus. (minns inte varifrån vi fick det namnet, tror att det bara lät "coolt"). Hur som helst så vann vi en bandtävling och spelade in en egen demo.
Jag är en evig optimist, så jag säger inte att Lotus "splittrades". Det var aldrig en tidpunkt när vi sa "okej, nu slutar vi här". Faktum var att det var diskussion förra året om att vi skulle försöka spela en 10-års jubileumskonsert förra året. Men det blev inte av på grund av diverse orsaker.
Men ni förstår, jag ser det inte som att vi splittrades, snarare som att vi hamnade på paus.

 Annars så skulle jag gärna musicera igen. Jag har kvar min elbas och vill nog någon dag lära mig gitarr och/eller piano. Jag är en musikälskare! Jag slukar det mesta jag får tag i inom musik.
 

 Besvarade det frågan om vem Lille John är?