Demonen i Skrivandet

Jag har nu läst igenom min "bok" för första gången sen jag skrev det klart. Jag har haft den röda pennan med mig som sällskap, där jag har gått igenom berättelsen. Inte grammatik, den biten sparar jag till senare. Och jag ser helst att en annan person tar en titt på DEN detaljen, då jag själv inte är språkpolis.
Nej, denna gång har jag fokuserat mest på berättelsen. Vad fungerar och vad fungerar inte. När Thena bestämmer sig för att rädda J4, verkar det logiskt med tanke på vad vi vet om henne? Är berättelsen lätt att hänga med eller kan jag skala bort en del onödiga detaljer och göra den lättare?
Det har varit en intressant upplevelse. Jag har märkt en del tendenser hos mig själv som jag kan tänka på i framtiden. Och jag har lärt mig en del om de demoner som kan dyka upp när man skriver och vilka som dyker upp när man läser igenom allt igen.

1) Jag tänker snabbare än jag skriver. När jag gick i högstadiet så träffade morsan mina lärare på någon föräldraträff. De berättade åt henne att i mina provsvar så märkte man att min hand inte hänger med om jag blir ivrig eller har mycket att säga. Exakt vad de menade vet jag inte i dagens läge, men  jag tror jag ser tecken av det här. På väldigt många ställen i manuskriptet har jag helt enkelt skrivit "Brodera mera". För i skrivandets hetta så är jag för ivrig att berättelsen ska avancera, att den ska gå framåt! Det leder till att en massa detaljer lämnas bort, för medan karaktärerna babblar om något så är jag redan på väg ut ur rummet.
Förr tyckte jag inte detta var ett problem, eftersom jag avskyr litteratur som begraver läsaren i detaljer. Där man måste vada genom beskrivningar sida upp och sida ner förrän något händer.
Men mitt fel ligger i andra diket: Jag lämnar bort för mycket.
Inga större problem där, i nästa utkast broderar jag ut allting mera helt enkelt. :)

2) Berättelsen har STORA plot holes, men det är okej. Låt mig berätta om en av demonerna som hemsöker en författare: Tvivel. Han dyker upp först när du skriver, han viskar i ditt öra att det du skriver är eländigt och att du kan lika gärna strunta i alltihop, ingen kommer ändå att läsa sörjan.... Den goda nyheten är att efter en del år att ha tampats med honom så blir han svagare. Han försvinner inte, men han blir svagare och lättare att vifta bort.
Men han kommer tillbaka när du läser igenom det du har skrivit. Och denna gång är det värre, för han har bevis. Bevis på att det du har skrivit inte är bra.
"Titta på detta stycke? Vad tänkte du på?!"
"Hah, deus ex machinan SKRAMLAR!!"
"Ingen kommer att förstå detdär!"
"Varför gör du detta, varför ger du inte bara upp?!"
Det är i stunder som detta som du måste påminna dig om varför du läser det första gången med röd penna: För oberoende hur bra du än är så har manuskriptet fel. Det kommer du inte ifrån. Det hör till spelet.
Och nu pratar jag om plot holes som är stora nog att köra långtradare genom, inte små saker som att jag blandar ihop namn på personer (vilket jag har gjort)

3) Slutet måste skrivas om. Stora delar av slutet på berättelsen måste omarbetas, för jag märkte här att jag började bli orolig. Jag hade lagt ut en del plot-trådar och var orolig för att jag inte skulle få löst allting innan berättelsen tog slut, innan november var slut. Detta var ett stort misstag, för slutet är en röra.
Men inga problem: Jag skriver om det helt enkelt. :) Och jag har börjat fiffla med en uppföljare så jag kanske sparar något till det.

4) Lyssna inte på människor.
Detta är något jag visste av redan innan NaNo, men det tål att upprepas: Det finns människor som har goda hjärtan och vill bara väl. Så därför lägger de sin hand faderligt på din axel och påminner dig om att det är svårt att skriva och publicera. Och ditt manuskript kan behöva omarbetas fem-sex gånger innan det är bra. Det kan ta flera år. Och t.o.m då kan det bli refuserat.
Jag vet att dessa människor vill väl, men det är helt fel sak att säga.
För det första vet de flesta nybörjarförfattare redan om allt detta. Det är något man hör om mycket tidigt när man börjar skriva och träffa författare och folk som jobbar på förlag. De pratar inte med en tolvåring som har skaffat en gitarr och vill försörja sig som Rockstjärna.
För det andra så släpper dessa människor in Tvivel igen, som du jobbar hårt på att hålla ute (värre är det om du dessutom håller på att läsa igenom ditt manuskript, så Demonen har denna gång ett extra vapen: Folk som håller med om att det är dålgit!).
För du vet att de har rätt på en punkt. Ska du skriva en bok kan det ta evigheter att få det bra, och inte ens då kanske någon vill publicera det.
Och då dyker frågan upp igen: varför gör man detta? Och när man inte vet det själv alla gånger (För vi har alla dåliga dagar) är det lätt att komma till slutsatsen att man egentligen borde ge upp och göra något mera produktivt med sin tid, som städa lägenheten eller klippa gräsmattan....
Ignorera dessa tankar och dessa människor och fokusera istället på det du har framför dig: ett manuskript som du håller på att läsa igenom och ska arbeta vidare på.