Life is strange

Life is Strange är ett konstigt spel. På bara gott, kan jag säga. Jag har nog aldrig spelat ett liknande spel som samtidigt har haft en intressant handling och intressanta plot twists.

Handling
Max Caufield är en tonårstjej som pluggar fotografi på ett högstadium i mitten av Ingenstans. Hon älskar att fotografera och att se världen. Och på skolan finns alla de typiska högstadieproblem som hon tvingas tackla med, som tonårsförälskelser, vänskapsband som brister och förstås droger och tonårssjälvmord!
Det och så har vi hela grejen med att hon kan resa i tiden och hur hon drömmer om en storm som kommer att träffa staden om sju dagar och döda precis allihopa.

I början av spelet kommer Max på att hon kan vrida tiden bakåt. Inte hur länge som helst, men typ en minut eller så. I början så ser hon hur en väninna blir skjuten av en snubbe av orsaker som kommer fram senare. Och för att förhindra det så vrider hon helt enkelt tillbaka tiden för att sätta på brandlarmet och således distrahera mördaren.

Spelmekaniskt
Spelskaparna har skrivit att spelet ligger tungt på orsak-verkan. Det kan bra stämma, du kan säga en sak till en person som senare kan löna sig eller göra något som kommer att kosta dig.
 Du tvingas också tänka utanför lådan då du spelar att du kan vrida tillbaka tiden. T.ex när en lärare vill ha ett svar ur dig så kan du inte det första gången...Läraren blir sur och häver ur sig det rätta svaret. Då kan du vrida tiden tillbaka och ge det rätta svaret tillbaka till läraren.
Jag älskar det faktumet med detta spel, att man måste överväga alla alternativ och vad konsekvenserna kan bli! Det gör att spelet har ett högt replay-värde. Nu vill jag ju spela om allt igen, men denna gång göra precis allt man inte ska göra!

Men det finns en till fördel med spelet: Handlingen är välutvecklad och karaktärerna har flera sidor till sig! Vid första anblicken så tror man att karaktärerna bara är platta stereotyper, men allteftersom vi får följa med dem längre fram så lär vi oss mera om dem och upptäcker att de har flera sidor till sig än vad vi kunde tro.
Handlingen drar en del inspiration från tidsresande-filmer. Främst kommer jag och tänka på Donnie Darko, speciellt med tanke på hur spelet har spelat upp hela handlingen. Spelet är också uppdelad i flera kapitel, som i en tv-serie.

Men här ligger också en av de potentiella bristerna i spelet: Det är väldigt mycket dialoger och händelser som inträffar.
Vilket i sin tur kan leda till att det känns som att du tittar på en film istället för att spela ett spel. Om du tycker att det inte är ett problem, då är det inget problem. Jag tyckte inte det var ett problem bara för att handlingen och karaktärerna var intressanta.

Betyg 
Jag älskar spelet! Visst, det är inget högt tempo, det har inte en massa saker du kan göra. Men det är ett annorlunda spel och det lyckas väldigt bra med det som det gör!
För science fiction-fans kan jag rekommendera spelet! Det innehåller en massa referenser till teorier om tidsresande, om fjärilseffekten, farfarsparadoxen och annat. 
Jag rekommenderar att ni tar en titt på det åtminstone.