I mitt förra inlägg pratade jag om berättelser jag skrev på tidigare. Några av dem är jag inte alltid särskilt nöjd med och några andra arbetar jag på (eller tänker arbeta på).
Men det känns som om jag genomgick en evolution på senare tid. Mitt skrivande har ändrat form och språket är annorlunda, vilket är fascinerande.
Så i detta inlägg tänker jag tala om några berättelser jag skriver på NU eller som jag skrev klart nyligen. Det blir inte ett långt inlägg. Det känns som att mina senaste projekt har blivit mera ambitiösa, men det skrämmer mig inte.
"Go hard or go home", som de säger.
S/S Mayflower
Dethär var mitt senaste NaNoWriMo-projekt. Som jag också klarade av. Berättelsen skulle lättast kunna summeras ihop med "jakten på McGuffin".
När Bloggkoll skrev om projektet för en tid sen hade de tydligen svårt att få någon klarhet i vad för genre det rörde sig om. Så jag tänker citera mitt eget inlägg här och säga att det är ett rymdäventyr.
Eftersom "ren" science fiction ändå måste ha en hälsosam dos vetenskap i texten så har jag här mer eller mindre struntat i det. Jag skiter i att förklara hur olika utomjordiska arter har uppstått, hur en maskhålsgenerator fungerar (en sak som vetenskapsmän skulle gapskratta åt).
Nå, vad handlar den om då? En rymdkapten vinner ett rymdskepp i poker och tänker börja använda det till att smuggla gods över galaxen. Men så blir han kontaktad av ett gäng flyktingar från en planet som nyligen har blivit förstörd av det Isilianska Imperiet. De ber om hans hjälp att fly till planeten Ao-Shuhn av orsaker som avslöjas senare.
Och de har fortfarande Isilianska Imperiet i hälarna...
Denna berättelse befinner sig för tillfället i omarbetningsstadiet. Jag har printat ut alla sidor, har gått igenom dem med röda pennan och skriver om vissa delar. Efter det har jag hört från några människor att de vill läsa den, vilket jag antagligen tänker låta dem. De får ge sina åsikter om texten. Efter det tänker jag se om jag håller med dem och ändrar på saker i manuskriptet eller låter bli. Sen skickar jag runt det.
Och sen nekas det antagligen och jag låter det vara. :D Men det är ändå bra att editera en text, tycker jag. Jag har aldrig kommit så här långt i något jag har skrivit att jag håller på med ett andra utkast.
Över kristallbron
Detta är ett projekt som jag började på i februari. Efter att hade ägnat mig åt rymdäventyr i November så kände jag för att skriva en fantasyberättelse. Och totalt skita i att försöka vara originell. Jag känner några författare (vara några vill skriva fantasy) som inte får något uträttat för de är livrädda för att inte skriva något originellt. (Sorry att säga detta, men ända sen bronsåldern så har alla berättelser redan berättats).
Och det roliga hände att då jag väl hade kommit igång så märkte jag att berättelsen inte blev så klichéartad som jag först trodde den skulle vara. Jag tror att det berodde på att då jag inte oroade mig för att vara originell så kunde jag slappna av och skriva i lugn och ro.
Över kristallbron handlar om tre vänner (och en talande uggla) i ett fjärran land. De bor tillsammans och äger en smedja i huvudstaden i landet. Men så en dag blir drottningen i riket förgiftad. Som tur är lyckas hovmagikern avstanna effekten av giften, men hon ligger ännu i koma.
Våra tre vänner blir helt enkelt nakkiterade av den unge prinsen i riket. De ska leta upp ett orakel som kan berätta för dem om ett motgift och hur det ska tillredas.
Hittills har jag inte kommit så långt på berättelsen som jag skulle önska. Men jag har ändå roligt. Det enda jag funderar på är namn. Ni märker att jag inte t.ex säger namnet på riket. Och det är för att jag inte ännu har kommit på ett riktigt bra namn som skulle fastna i huvudet. Till först hette riket Onyx, men blä.... Jag kommer nog på något förr eller senare.
Här tar jag också ut svängarna mera med språket i synnerhet. I S/S Mayflower så har jag använt ett väldigt korthugget och avskalat språk. Det är en pulp-berättelse i dess renaste form.
Här så är jag mera poetisk, jag försöker använda vackra beskrivningar samtidigt som jag försöker låta bli att begrava berättelsen under det.
Jag vet vart denna berättelse är på väg, jag har redan tänkt ut en del. Så jag har på känn att detta blir ett episkt projekt.... Och det vill jag! Ända sen jag var liten har jag velat skriva en stor episk fantasyberättelse i klass med Sagan om Ringen!
Och jo, jag vet nog vad för kristallbro jag pratar om. Men jag tänker inte säga till er vad det är.
Berättelsen om Prins Uther
Detta började jag skriva på under påskhelgen då jag var hemma i Österbotten. Vem är då Uther?
Han är en av karaktärerna i Över kristallbron. Han är en av de tre vännerna som ska rädda riket.
Jag har funderat lite på hans bakgrundsberättelse (och de två andra vännerna plus ugglan de har i sitt sällskap). Han är en prins i exil. I hans hemland finns det en massa människor som vill ha livet av honom, så han har flytt till DETTA rike.
Detta är vad man kan kalla för "en berättelse i en berättelse". Jag föreställer mig att denna berättelse är något som berättas i Kristallbron-universumet hundratals år efter att mina hjältar har dött. Därför har jag skrivit den väldigt annorlunda.
Om jag tog ut svängarna med språket i Över kristallbron, så i Berättelsen om Prins Uther har jag försökt mig på riktigt högflytande språk. Jag har läst lite Shakespeare den senaste tiden och tyckte det skulle vara roligt att experimentera och försöka få alla mina karaktärer att tala STORT och BRETT med långa monologer.
T.ex
"Ers majestät, varför skall jag hjälpe eder? Har ni icke fått kunskap om er make genom att stjäla min kristallkula? Sannerligen, som en simpel tjuv i natten har ni smugit in i min kammare och tagit den! Och likt en näsvis flicka har ni spionerat på eder make! Tvi vale!" Drottningen grep sig om hjärtat och stirrade på magikern med brinnande ögon. "Håna oss inte, magiker! Vad vi begär är att ni blandar ihop en dryck som gör att de röda pilarna träffar hans majestäts hjärta! Ja, vi begär att trotsa kärleksgudarnas vilja och tvinga honom att älska oss! Gör detta och vi kommer aldrig att be er om något igen! Om inte under hot av er drottning, gör då detta för att hjälpa en förtappad flicka att ej förlora sin älskade man!"
"Ers majestät, Ni pratar som den flicka ni är innerst inne! Jag vägrar göra gudarna vreda genom att trotsa deras vilja! Ty om jag gör detta så kommer riket att kollapsa under eld och stoft! Adonae själv kommer att förgöra oss och vårt rike!" Drottningen blev arg vid hans ord.
"Magiker! Om ni inte vill lyssna på vår vädjan, då ber jag er att lyssna på vår dom! Till oss har givits all makt i detta rike! Er tid är kort och ifall ni vägrar oss igen så kommer vi att ge order om att ert huvud skall avhuggas! Era lemmar kommer att slitas bort från er kropp och ert hjärta kommer att skickas som present till Svartträsket, där grodmänniskorna med glädje och tacksamhet tar emot det! Vi kommer att förstöra alla era dokument och alla dokument som innehåller ert namn! Efter vår bortgång kommer inte ens minnet av er att finnas kvar! När folk frågar vem som var hovmagiker under vår tid kommer man ej att ha ett namn!
Därför ber vi er, denna gång under hot, att ni blandar en dryck till oss! Då kan vi skona er detta hemska öde!"
Och så vidare. Jag är naturligtvis ingen expert på gammalsvenska, men det är ändå roligt att leka med idén. Sen vill jag också spela lite på grejen med en opålitlig berättare. Liksom detta är en berättelse som berättas hundratals år efter att det hände. Tänk om diskussionen mellan Magikern och Drottningen inte alls gick till såhär? Tänk om det inte alls fanns någon kärleksdryck inblandad utan det är bara fabricering?
Japp, detta var allt jag hade att säga om det. :) vad tycker ni, ska jag ännu skriva ett inlägg om idéer jag VILL skriva än idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar