Dethär inlägget började jag skriva på sensommaren 2016. Jag hade just mailat till akademin och frågat hur jag ska betala min närvaroanmälan, och fått tillbaka svaret att min studierätt hade upphört. Det var inte oväntat, men ändå otrevligt. Så jag skrev detta inlägg den dagen, men jag publicerade det inte. För det första såg jag ingen vits med det. Vad hjälper det någon att jag ältar om mina bekymmer? (Jag är ju en STOR FINSK KARL!!!....)
För det andra kände jag mig rätt nere då, därav titeln. Och jag vet av erfarenhet att det är bäst att inte skriva och publicera om det på sociala medier då det är som värst. För det är då man kan i misstag säga sårande saker eller ställa ut allt i ett mycket värre ljus än vad det var.
För det tredje så var jag inte säker på vad jag ville säga. Därför var slutet så abrupt, för jag kom inte helt enkelt på mera att säga. Vilket i sin tur gjorde att inlägget kändes för dåligt för att publiceras.
"Din studietid har tagit slut". Så lyder mailet jag har fått från akademin. Medan andra bekanta visar upp foton av sina avhandlingar så har jag inget sånt att visa upp, inte ens ett brev.
Jag är utkickad från akademin. Och hur känner jag för det? Det är en rad blandade känslor.
För visst är det synd att jag inte blev magister i teologi. Många skulle säga att jag har slösat bort många år av mitt liv, då jag kunde göra en massa annat istället. Jobba på posten t.ex.
Och jag har helt enkelt inte lyckats. Den känslan finns hos mig, att jag inte lyckades. Jag är en klåpare! Jag hade bara ett jobb att göra och det gjorde jag inte! Jäkla klant!
Den meningen ekar, jag har inte gjort det jag förväntas göra i vårt samhälle, vilket är bli klar (snabbt som synden) och börja jobba på måndag, gifta mig på torsdag och börja producera en massa små Lille John på lördag.
Men för det första finns alla studiepoäng kvar i maskineriet, så jag kan alltid söka in på nytt om jag vill. Jag känner folk som har kommit till akademin då de är i medelålder, för de började studera på 70-talet, hann studera ett eller två år innan de blev gravida/gjorde sin fru gravid och blev tvungna att avbryta och skaffa ett knegjobb. (tänk att det fanns en tid då sånt faktiskt var MÖJLIGT)
Och nu har ungarna flugit ur boet och folket i fråga tänker "Nu ska jag äntligen studera klart!" Så vem vet, kanske jag gör mig klar när jag är urgammal och har inget bättre för mig.
För det andra så har jag lärt mig en del. Tvivla inte på det. Inte bara om andra religioner, utan också om livet i överlag. Sånt som kommer från att bo och studera på en annan ort OCH sånt som kommer med åren.
För det tredje har jag under min vandring träffat en massa intressanta människor och fått flera vänner. Jag har börjat med en del hobbyer som jag inte tror jag skulle ha börjat med om jag inte hade.
För det fjärde så började studierna smaka trä i ett skede. Inte för att ämnet är dåligt eller lärarna är dåliga. Men jag tror inte jag är utrustad till att vara akademiker.
Clint Eastwood sa "A good man has got to know his limitations".
För det femte känner jag för många akademiker med magisteravhandlingar inom mitt ämne som inte har jobb. Åtminstone inget jobb inom sin bransch, jag känner folk som utbildade om sig och idag har kanske jobb (eller så blev de tvungna att utbilda om sig en tredje gång)
Summa sumarum, hur känner jag inför detta nu då, att jag inte är en akademiker längre för att jag blev utkickad? I det stora hela så känns det bra, jag har kvar mitt deltidsjobb och min lägenhet.
Så jag har ännu vatten under bron. Jag är vid god hälsa.
Samtidigt känns det bara eländigt att jag har misslyckats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar