Berättarperspektiv

Jag kollade nyligen igenom filmen The Shawshank Redemption. Jag rekommenderar den väldigt starkt, det är en fin film. Man måste inte vara en filmsnobb för att gilla den.

The Shawshank Redemption handlar om Andy Dufresne som blir dömd för mordet på sin fru och hennes älskare. Hans straff blir livstids fängelse på Shawshank-fängelset.
I fängelset träffar han Red (spelad av Morgan Freeman) som är en resursrik person. Han beskriver sig själv som fängelsets telefonkatalog. Vill du ha cigaretter, whisky, spelkort, marijuana och vad som helst annat, så ska du prata med honom, han kan fixa fram det.
De två blir vänner under den tiden Andy är där.

Den vanligaste kritiken jag har hört om Shawshank Redemption är att den porträtterar fängelselivet för mysigt. Förutom lite hård tid i början av fängelset så klarar sig Andy Dufresne fängelselivet galant (ända fram till en viss punkt). Han lyckas bli vän med direktören, han lyckas få ombyggt biblioteket, han blir vän med en massa personer....
Vilket är sant, men det finns en extremt viktig detalj som vi måste ta i beaktande: Det är Red som berättar! Och han berättar utgående från minnet!

Om jag bad en person beskriva sin tid i armén skulle han säkert börja skratta och luta huvudet bakåt medan han blickar i luften. Han börjar med en nostalgisk ton berätta om hur roligt det var när jägare Tötterström tog med sig ett korvpaket till lägret, som de stekte på kaminen. Eller hur skönt det var att åka hem på långledighet under midsommar, efter att ha levt igenom Loppusota. Eller så berättar de om jägare Tötterman, om hur de blev riktigt goda vänner.
Han skulle inte berätta om hur han på loppusota höll på att gråta medan det regnade och han var hungrig och dödstrött. Eller om hur rädd han var då de skulle klättra med ett rep nedför ett stup.

Förstår ni poängen jag bygger fram till? Klart att Red kommer ihåg tiden med Andy i fängelset med glädje, eftersom hela berättelsen bygger på Reds minnen.
Och det är inte bara något som jag har hittat på. På extramaterialet på DVDn finns en intervju med en typ som spelade en grymt sadistisk fångvaktare. Han hade först problem med den rollen för han spelar så löjligt ond. Liksom så här onda människor finns helt enkelt inte.
Regissören sa till honom det som jag sa: filmen bygger på Reds minnen. Alltså är det så som Red kommer ihåg vakten. Vakten kanske i själva verket var hur snäll som helst, men Red kommer ihåg honom som ond.

Är det inte fascinerande hur berättarperspektiv fungerar? Jag skulle kunna dra till med ett annat exempel där hela berättelsen hänger på berättarperspektivet: Amadeus! Samma sak där, allt hänger på VEM som berättar historien.