Denna artikel finns också att läsa i Elorias Blandade Bibliotek ( http://www.eloria.fi/biblioteket/)
Jag älskar att spela bordsrollspel och lajva. De flesta som läser detta gör antagligen det samma. Visst är det jätteroligt att möta sina vänner, och spela ett spel tillsammans, eller gå ut i skogen och leka något annat?
Men vi kommer alla till rollspel av olika orsaker. Många av dessa sätt liknar varandra mycket, och därför antar jag att man kan tala om olika "arketyper".
MEN, som min lågstadielärare skulle säga, OBSERVERA:
Det går inte heller att generalisera, som med det mesta i livet. Dessa arketyper behöver inte nödvändigtvis vara de enda arketyperna som existerar. Men jag antar att dessa är de vanligaste. Dessa arketyper finns uppräknad i "Robins Laws of Good Game Mastering", och i Dungeons and Dragons 3.5 m.m
Kraftspelaren spelar för att göra sin karaktär större, tuffare, rikare, snyggare, vad som än definieras som "framgång" i ditt spel. Han håller noga koll på reglerna för att se vad det finns för kryphål och små luckor i regelsystemet som han kan utnyttja.
Slagskämpen spelar för att få släppa ut lite gammal hederligt ultravåld mot monster och dylikt. Han skapar oftast en karaktär som är stridsberedd, även om det inte är precis det som spelledaren har tänkt. Hans favoritögonblick är när oddsen är 1-50 och en här orcher kommer rusande mot hans svärd.
Taktikern vill tänka sig igenom logiska mönster. Han önskar helst att spelvärlden ska ringa verklighetstroget, att det "inte bara går att rusa igenom en här orcher med en yxa och ÖVERLEVA. Man måste ju ha en armé, postera ut dem rätt osv!" Han kommer till rollspelet med hopp om att spelledaren ska ge honom ett pussel att lösa.
Specialisten spelar ALLTID en viss typ av karaktär, t.ex en ninja. Oberoende vilket spel spelledaren än ger honom, så spelar han alltid något som påminner om en ninja, eller en ninja. Naturligtvis behöver det inte vara en ninja, utan det kan vara en snobbig adelsman som använder diplomati för att lösa alla sina problem. Oberoende om det blir en kungason i ett fantasyrollspel eller en Ventrue i Vampire.
Skådespelaren tänker på rollspelet som ett sätt att ge uttryck för sina tankar och känslor. Han skapar en karaktär som han identifierar sig med, och hoppas att han ska få utlopp för vad han tänker och känner. Hans drömsession skulle vara ett socialt kapitel, där han får interagera tillsammans med de övriga karaktärerna och NPCerna. Inga tärningar rullas eller ingenting konstigt händer. Reglerna kan mest anses vara ett nödvändigt ont, för annars skulle en massa konstiga saker hända.
Berättaren är, precis som Skådespelaren, inte speciellt intresserad av regler eller XP. Han är mera intresserad av att delta och forma en berättelse, som känns som en film eller en bok. Han är snabb på att kompromissa, om det hjälper berättelsen framåt och blir högst antagligen uttråkad om sessionen måste stanna för att räkna om stats, eller om något måste planeras av spelledaren.
Åskådaren är en kategori för sig. Det är oftast denna spelare som annars inte spelar så mycket rollspel (de kanske är nya eller har aldrig kommit sig för göra det oftare). De är kanske där för att pojk / flickvännen har dragit dit dem eller för att deras vänner är där och det är ju roligt att spela ett roligt spel tillsammans med sina vänner, eller hur? Det är oftast dessa som inte tar så mycket plats, som håller sig undan och bara tittar på. De kan bli obekväma om spelledaren tvingar dem att agera på något sätt, och frågan som oftast gnager i deras huvuden är "Är dethär okej?" eller "Vad ska jag göra nu?"
Som jag sa tidigare i artikeln, så finns det antagligen flera arketyper som jag inte har behandlat ännu, som jag knappt känner till. T.ex en "munchkin", som spelar för att vinna, även om det innebär att han måste ha livet av de övriga spelarna.
Man bör som spelledare hålla i åtanke vad dessa spelare kan vilja ha utav ett rollspel. På så sätt borde det vara lättare att planera en session som de älskar, och kommer tillbaka till.
Kraftspelaren vill känna sig stor och mäktig.
Slagskämpen vill slakta fiender.
Taktikern vill lösa pussel.
Specialisten vill spela sin typ av karaktär.
Skådespelaren vill ha utrymme för att leva ut sina tankar och känslor.
Berättaren vill hjälpa till att berätta en berättelse.
Och åskådaren skulle jag föreslå att man inte tvingar att delta. Om han gillar din session och kommer tillbaka så kommer dennas önskemål att växa fram i sinom tid.
Och Munchkin? Som jag sa: Han vill vinna, oberoende vad det innebär, även om det inte alls är det som är meningen med ditt spel. Även om det innebär att han måste döda precis alla karaktärer och NPC:er, och göra sig själv till den enda karaktären i hela universumet.
Jag älskar att spela bordsrollspel och lajva. De flesta som läser detta gör antagligen det samma. Visst är det jätteroligt att möta sina vänner, och spela ett spel tillsammans, eller gå ut i skogen och leka något annat?
Men vi kommer alla till rollspel av olika orsaker. Många av dessa sätt liknar varandra mycket, och därför antar jag att man kan tala om olika "arketyper".
MEN, som min lågstadielärare skulle säga, OBSERVERA:
Det går inte heller att generalisera, som med det mesta i livet. Dessa arketyper behöver inte nödvändigtvis vara de enda arketyperna som existerar. Men jag antar att dessa är de vanligaste. Dessa arketyper finns uppräknad i "Robins Laws of Good Game Mastering", och i Dungeons and Dragons 3.5 m.m
Kraftspelaren spelar för att göra sin karaktär större, tuffare, rikare, snyggare, vad som än definieras som "framgång" i ditt spel. Han håller noga koll på reglerna för att se vad det finns för kryphål och små luckor i regelsystemet som han kan utnyttja.
Slagskämpen spelar för att få släppa ut lite gammal hederligt ultravåld mot monster och dylikt. Han skapar oftast en karaktär som är stridsberedd, även om det inte är precis det som spelledaren har tänkt. Hans favoritögonblick är när oddsen är 1-50 och en här orcher kommer rusande mot hans svärd.
Taktikern vill tänka sig igenom logiska mönster. Han önskar helst att spelvärlden ska ringa verklighetstroget, att det "inte bara går att rusa igenom en här orcher med en yxa och ÖVERLEVA. Man måste ju ha en armé, postera ut dem rätt osv!" Han kommer till rollspelet med hopp om att spelledaren ska ge honom ett pussel att lösa.
Specialisten spelar ALLTID en viss typ av karaktär, t.ex en ninja. Oberoende vilket spel spelledaren än ger honom, så spelar han alltid något som påminner om en ninja, eller en ninja. Naturligtvis behöver det inte vara en ninja, utan det kan vara en snobbig adelsman som använder diplomati för att lösa alla sina problem. Oberoende om det blir en kungason i ett fantasyrollspel eller en Ventrue i Vampire.
Skådespelaren tänker på rollspelet som ett sätt att ge uttryck för sina tankar och känslor. Han skapar en karaktär som han identifierar sig med, och hoppas att han ska få utlopp för vad han tänker och känner. Hans drömsession skulle vara ett socialt kapitel, där han får interagera tillsammans med de övriga karaktärerna och NPCerna. Inga tärningar rullas eller ingenting konstigt händer. Reglerna kan mest anses vara ett nödvändigt ont, för annars skulle en massa konstiga saker hända.
Berättaren är, precis som Skådespelaren, inte speciellt intresserad av regler eller XP. Han är mera intresserad av att delta och forma en berättelse, som känns som en film eller en bok. Han är snabb på att kompromissa, om det hjälper berättelsen framåt och blir högst antagligen uttråkad om sessionen måste stanna för att räkna om stats, eller om något måste planeras av spelledaren.
Åskådaren är en kategori för sig. Det är oftast denna spelare som annars inte spelar så mycket rollspel (de kanske är nya eller har aldrig kommit sig för göra det oftare). De är kanske där för att pojk / flickvännen har dragit dit dem eller för att deras vänner är där och det är ju roligt att spela ett roligt spel tillsammans med sina vänner, eller hur? Det är oftast dessa som inte tar så mycket plats, som håller sig undan och bara tittar på. De kan bli obekväma om spelledaren tvingar dem att agera på något sätt, och frågan som oftast gnager i deras huvuden är "Är dethär okej?" eller "Vad ska jag göra nu?"
Som jag sa tidigare i artikeln, så finns det antagligen flera arketyper som jag inte har behandlat ännu, som jag knappt känner till. T.ex en "munchkin", som spelar för att vinna, även om det innebär att han måste ha livet av de övriga spelarna.
Man bör som spelledare hålla i åtanke vad dessa spelare kan vilja ha utav ett rollspel. På så sätt borde det vara lättare att planera en session som de älskar, och kommer tillbaka till.
Kraftspelaren vill känna sig stor och mäktig.
Slagskämpen vill slakta fiender.
Taktikern vill lösa pussel.
Specialisten vill spela sin typ av karaktär.
Skådespelaren vill ha utrymme för att leva ut sina tankar och känslor.
Berättaren vill hjälpa till att berätta en berättelse.
Och åskådaren skulle jag föreslå att man inte tvingar att delta. Om han gillar din session och kommer tillbaka så kommer dennas önskemål att växa fram i sinom tid.
Och Munchkin? Som jag sa: Han vill vinna, oberoende vad det innebär, även om det inte alls är det som är meningen med ditt spel. Även om det innebär att han måste döda precis alla karaktärer och NPC:er, och göra sig själv till den enda karaktären i hela universumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar