Min andra blogg!

Nu har jag gjort det igen. :)

Jag har startat en till blogg. Denna gång en författarblogg! Det senaste året så har jag pratat så mycket om att skriva och ventilerat om mina drömmar att skriva, så jag kände att jag behöver en författarblogg! Fortfarande kommer jag antagligen att uppdatera denna blogg, men hålla mig mera till filmer och serier, medan jag pratar mera om böcker och att skriva på den andra bloggen.
Låter väl som en bra deal eller hur?

Här är min andra blogg:

https://storajohan.wordpress.com

2018 - Ett händelserikt år

Det är roligt när jag tänker tillbaka på januari 2018 och var jag befann mig då. Fysiskt befann jag mig i Österbotten, men mentalt var jag i ett annat land. Om jag inte minns helt fel så hade jag fått feber då klockan slog tolv, så jag låg i min säng och mådde skit.
Jag var fortfarande långtidsarbetslös. Ingen av företagen jag hade frågat hos hade något jobb. Det, eller så var det bara knäpptyst. Det inkluderar de ställen jag hade besökt och lämnat min cv. Sorry, bästa Kekkonen-generation, men inte ens det garanterar att man får ett jobb. Oberoende vad ni tycker om saken och hur det var på 80-talet.

Men så hände något som orsakade en liten förändring: Jag blev skitarg. Farmor Anderssén brukade ibland säga att inget går om man inte är arg. Och i detta fall så kokade jag!

I februari, tror jag det var, så fick jag nys om att jobb jag kunde söka, som skulle passa in med tidigare arbetserfarenheter. Glad och optimistisk som jag var, så sökte jag jobbet. Jag åkte till Vasa och hälsade på och allting. Svaret jag fick var "om februari hinner gå och jag inte hör något, så har de inget jobb."
Februari gick och jag hörde inget... Och jag var så utled på allt! Att söka jobb och inte höra något, att inte duga till något jobb! Så nu jävlar anamma får det vara nog!
Så jag sökte in till Optima på kock! För att skaffa en yrkesutbildning som jag har hört att det råder brist på och som i mitt huvud åtminstone är en evighetsbransch. Jag menar oberoende vad för teknologiska underverk vi uppfinner så måste folk ändå äta, eller hur?
Dessutom är det inte som att jag är helt ointresserad av att laga mat, leka med kryddor och sånt. Fortfarande ingen garanti för att jag är en expertkock, men åtminstone är jag en helt okej kock.
Och på den vägen håller jag på med det. Enligt studiehandledaren så tar det ungefär ett och ett halvt år tills jag har kockpapper. Och jag hoppas på det bästa, att det finns jobb då jag är klar.

Sen finns det ännu de som påstår att kockar får dåligt betalt och det är kanske sant, med tanke på arbetet de gör...
Men å andra sidan så är något bättre än inget. Jag har ändå inte så dyra vanor. När det pratas om hur vi måste tänka mera miljömedvetet och inte flyga mera än en gång vart femte år så tänker jag "För all del, har inte flugit på 10+ år."

Nog om det, vad annat hände 2018 som var omvändande? Jag skrev en berättelse som var underbar.
Att jag har skrivit berättelser är inget nytt, jag har skrivit berättelser före och efter denna berättelse. Några kanske är till och med bättre än vad jag själv tycker.
Men i april 2018 skrev jag en berättelse som för mig var väldigt rörande. Jag har aldrig känt så för en berättelse förr... Låt mig ta ett exempel: Det fanns ett stycke i berättelsen där karaktärerna diskuterar "Vad ska vi göra när allt detta är över"?
Och medan jag skrev det så märkte jag att jag höll själv på att bearbeta den frågan: Jag hade blivit förälskad i min berättelse och mina vänner i den. Och nu höll den på att ta slut, så vad ska jag ta mig till nu då?
Ja, och så skrev jag två andra längre berättelser under 2018 OCH en novell som jag skickade runt till mina vänner. Fråga bara så kan jag för all del skicka den till dig! De två andra berättelserna tror jag inte jag gör så mycket med, men man vet aldrig. Det fanns mycket som var bra i dem också!

Så vad väntar mig år 2019? Till en början så ska jag på praktik från Januari till och med Februari. Platsen är fixad. Och så ser vi om jag har mera tur att få fixat ett sommarjobb i år. Ska göra reklam för mig själv på praktikplatsen.

Sedan, och detta ser jag i synnerhet fram emot, så ska jag skriva om den berättelsen jag lade undan. Det ska bli roligt! Jag har flera idéer på hur jag skulle kunna utveckla texten och brodera ut en massa händelser.
Sedan så tror jag hårt på rutiner. Får skriva ett skilt inlägg om det en annan dag. Men så jag har slagit fast ett schema som jag hoppas kunna följa i vått och torrt. Får sedan se om det håller, men iallafall.

Och så har jag satt upp en läsutmaning. Jag har för all del tjuvstartat med den, har redan betat av en bok och håller på att beta av den andre. Och har plockat ut böcker ur min privata samling och lagt dem åt sidan. Och flera är på väg med posten.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; om jag träffar en kvinna som aspirerar på att bli fru Lille John så måste hon vara medveten om att mina böcker låter hon bli!
På tal om det där med att gifta sig och skaffa barn... Fortfarande planerar jag inte att skaffa en kvinna och börja skaffa barn. De säljer fortsättningsvis inte delarna vid Claes Ohlsson, oberoende vad Kekkonen-generationen tror.

Gott nytt år osv.

Problemet med dopning (från en uppsats i nian)

Jag läste nyligen denna artikel på Yle. Och det fick kugghjulen att snurra och jag kom ihåg då jag gick i högstadiet typ 2005 tror jag det var. Måste nästan räkna på fingrarna, men är för lat för det.

Det hade visst varit någon dopningsskandal ute i världen då, om jag inte minns fel.
Iallafall, till modersmålstimman så skulle vi skriva en uppsats med inledning, avhandling och avslutning där vi redogör för våra egna tankar om dopning i sport. Vad skulle kunna göras åt det? Rätt ambitiöst för ett gäng nior kan någon säkert tycka. Men jag hade inga problem med det, för jag kunde redan på den tiden bullshitta mig genom modersmålstimmarna. Och inte var det som att jag inte alls funderade på världsproblem på den tiden.

Min lösning på dopningsproblematiken? Problemet med dopning var ju att vissa gör det för att bli bättre, eller hur? Och då blir det väldigt orättvist, eller hur?
Skulle inte det då verka logiskt att ändra på reglerna så att man måste dopa sig för att få vara med? Alla sportfånar dopar sig, ingen blir exkluderad, problemet är löst!
Den teorin presenterade jag i min uppsats, med inledning, avhandling och avslutning, där jag enligt min bästa förmåga lade fram mina argument för denna lösning!

Minns inte vad jag fick för betyg i uppsatsen, men jag tror att läraren hade plitat ner "en intressant lösning" i marginalen.

Så det är en liten rolig historia, tycker jag. :D Något att underhålla er med.

En störig lista

Bland alla positiva och underbara listor om hur underbart det är med jul och snö och allt så behövs det lite irritation emellanåt! Humbug, haha! Så därför fyller jag i en lista jag stal från Karolina!

Vad är det absolut störigaste du vet?
Det absolut störigaste....? Eftersom jag har av naturen ett hett temperament så antar jag att ett kort svar kunde vara "Bullshit". Bullshit kan sen komma i olika former.

Men om vi tar en sorts bullshit som jag har hört mycket av, speciellt då jag vill skriva böcker:

"Det KAN gå dåligt, det KAN vara att det tar flera år, du får arbeta LÄÄÄNGE på det, det är SÅ SVÅÅÅRT..."
I sådana fall har jag lust att gripa personen i nacken och slänga ut denne ur mitt hem! Jag har under min uppväxt hört flera gånger hur svårt vissa saker är, hur mycket man hamnar och jobba för det ena och det andra.... Och alldeles för ofta har jag lyssnat på den skiten och gett därefter upp på många saker, saker som jag ville göra, för det KAN ju hända det ene och det andre! Och jag pratar inte bara om potentiella karriärer, studier och drömmar om att bli rockstjärna och sånt.

Så det är väl bäst att jag undviker att göra det jag vill göra och istället spelar säkert....

Fuck that noise! Det gör mig skitförbannad, dessa agenter som vill bevara status quo!

Vad tror du andra stör sig på med dig?
Jag ser ibland ut som om jag inte alls lyssnar på personen som pratar, fast jag gör det. Speciellt om jag säger sådana korta kommentarer som "okej" eller "mmhm". Jag har blivit uppfostrad till att artigt låta personen prata färdigt innan jag börjar lägga fram mina åsikter om frågan. Så det kan leda till att personen i fråga tror att jag inte hör på.

Sen så är det väl inte särskilt roligt att umgås med den sortens typ som har åsikter om din favoritfilm eller tv-serie. Men till mitt försvar så kan jag säga att jag håller sådana tankar för mig själv såvida jag inte blir tillfrågad.

Störigaste personlighetstypen på fest?
"Ja, alltså jag är tuffast och starkast och hårdast! Jag super mest och har mest sex, se på mig och dyrka mig!!"

Var en gång på en fest i Åbo där det fanns en sådan ungdom. Och jag säger ungdom, han var väl 19 eller så och jag var 26. Och han försökte hävda sig själv gång på gång och påstå att han lyfter si och så mycket i bänkpress, tränar MMA och allt det där. Och sen försökte han pusha mina knappar.

Själv full att jag inte orkade lyssna på vad han sa. Hans sista kommentar var "Min kuk är större än din och jag knullar bättre!"
och min reaktion var "Jaha. Har du öl?"


Någonting du stör dig på i kollektivtrafiken?
Nu åker jag inte så mycket kollektivtrafik, så jag tänker bara prata om trafiken.
Bilister som inte blinkar innan de svänger! Dessa idioter tycks lida av föreställningen att jag besitter en förmåga att kunna läsa deras tankar och vet därför av instinkt hur de kör.

Och bilister som nosar mig i röven då jag kör. Kanske om jag tvärbromsar så lär sig denne idiot något om att hålla avståndet efter att denne har betalat för skadorna på min bil?

Andra offentliga platser där folk borde vara mindre störiga?
Hmmmm, vad finns det...

Störigaste personen på kontoret?
Jag tänker översätta "kontoret" till jobbet.

När jag jobbade som diskare på en färja så fanns det en typ där som var riktigt störande. För han ville vara en alfa-hane. Vilket betydde att han var en översittare, ful i mun och försökte dra de grövsta/snuskigaste skämten och ville framhäva sig själv som en riktig macho karlakarl. Föreställ er att arbeta tillsammans med en typ som vid varje tillfälle försöker vara stor och tuff.
Har inte sett honom på åratal. Lika bra det.

På Internet?
Ja, nu finns det orsak till att jag inte debatterar: För folk kan inte debattera. Jag har lärt mig att debattera handlar om utbytandet av kunskap och diskuterandet av ett problem och att man eventuellt kommer fram till en lösning på detta problem.
Och internet är fullt av förväxta tonåringar som tror att debattera är samma sak som intellektuell kukmätning, vem som har störst kunskap och kan på det mest stöddiga sättet presentera sin långa och tjocka kunskap och är därför per definition bäst. Nevermind om den kunskapen kommer från sådana bullshit-källor som The Young Turks. Därför debatterar jag inte med dem, jag vet att inget gott kan komma ur en sån diskussion. Som att debattera med en tupp.

Och don't get me started på allvarliga diskussioner som är baserade i "jag TYCKER att..." Jag kunde inte bry mig mindre i vad du tycker om saker.

Det mest irriterande ljudet?

Uhmmm.... Modern EDM-musik? Tycker att det har förstört popmusik i största allmänhet.

En grej du stör dig på med dig själv?
Väldigt mycket.
Mera än vad jag borde.

Det störigaste en person kan göra på en dejt?
Vispa på telefonen är något jag inte tål. Förstås, nu har jag inte varit på en dejt sen 2011, men iallafall. Man undrar ju vad tusan jag gör ens där om telefonen är mera intressant.

Det störigaste en person kan göra i ett förhållande?

Börja inleda ett förhållande med en annan person då denne fortfarande är i ett förhållande med den förstnämnda parten.

Det är störande.

Någonting du stör dig på, men som du vet är löjligt och du borde sluta bry dig?
Well, jag är alltid redo att käbbla med fans om filmer och böcker. Till exempel Dr Who. Jag har inte kollat den serien sen den elfte doktorn, då Moffat var in charge. Och jag kan fortfarande käbbla med Dr Who-fans som grät då den och den scenen hände, och bli irriterad på då fansen inte helt enkelt förstår varför den doktorn och den episoden var hemsk! Lite känslor här, lite vacker musik där, en sassy mary sue och voilá: serien är så uuunderbar, trots att karaktärerna är platta och handlingen är lika osammanhängande som Trumps politik.

Så ni förstår: Jag är alltid redo att såga ner en science fiction-serie som jag inte har sett på åratal, för att just då avskydde jag den så hårt. Jag inser nog själv hur löjligt det är så därför håller jag det för mig själv såvida jag inte blir tillfrågad. :D

Sen stör jag mig också när någon säger att de gillar en film eller tv-serie, men kan sen inte säga varför. Notera här att jag inte ber om att någon ska kunna ge en bra ursäkt till varför de gillar något, men jag vill höra något mera konkret än "För att den bara var det!".
Tänk på en film du såg som du älskade: VAD var det med den som du älskade? Var musiken underbar, var storyn gripande (och varför var den gripande? Identifierade du dig med huvudpersonen), var miljöerna vackra?
Det räcker inte med "För att den var awesome". Och svaret behöver inte heller vara långt, i många fall nöjer jag mig med ett enkelt svar som "Jennifer Lawrence gör ett bra jobb".
Här är min recension av filmen The Dawn of the Dragonslayer, där ser ni vad jag menar.

Är det störigt att störa sig på grejer?

Nja, det beror på varför man stör sig på saker. Om vi tar Dr Who igen som exempel: Orsaken till att jag stör mig så på det är för att jag älskade ju serien så mycket och såg så mycket potential i den och så får vi bara skit! Samma gäller det mycket nördigt, då jag ser en film, tv-serie eller läser en bok och blir irriterad så är det för att jag ser vilket potential som fanns här till att berätta en episk berättelse! Och så blev det skit istället! Ayi-ayi-ayi.... En av orsakerna till att jag älskar att skriva. Ska något göras ordentligt måste man göra det själv!

Men andra, mera allmänna grejer? Nja, det beror på där också. Jag känner personer som bara gnäller 24/7. Det är förstås irriterande.

Politiska & religiösa inlägg

Vet ni, när jag började blogga hade jag en sak på klart: Jag ska inte blogga om samhällsfrågor eller religiösa frågor. Men nu måste jag väl säga något om det...
Vill ni ha den korta versionen?
Jag har annat att göra än att käbbla med folk! There, I said it!

Nu som då har folk frågat av mig vad jag egentligen anser om (lägg in ämne här).
Tycker jag, som en kristen man, att homosexulla borde få gifta sig i kyrkan?
Tycker jag att den SFP är det bästa gänget i hela världen?
Eller tycker jag kanske att allting var bättre förr då kvinnorna hölls vid spisen och tryckte ut barn och man fick kalla en neger för en neger?

Jag har hamnat i gräl med vänner som har trott att jag antingen är en sur konservativ karismatisk kristen gubbe som vill sparka ut muslimerna ELLER ultraliberal allätande hippie som röker gräs och vill att människor ska få gifta sig med hästar ELLER en stöddig ateist som inte tror på något och vill predika mitt budskap om hur alla som tror på något är idioter, vilket inte alls är samma sak som att evangelisera!
Man kan ju inte lita på mig, för tänk om jag har fel åsikter? Tänk om jag är din FIENDE som inte delar din åsikt?!

Vad tycker jag om saker? Och varför skriver jag inte om det?
Det korta svaret: För att jag oftast håller mina åsikter för mig själv angående dessa ämnen. Och så vill jag ha det.

Jag måste inte rusa mot varenda facebookpost som jag inte gillar.
Jag måste inte försvara varenda åsikt som jag eller någon annan har.
Jag måste inte heller klanka ner på andras åsikter, alla är fria att ha dem, till och med om de är fel.

Jag måste inte vädra mina tankar och åsikter angående religion och tro,
jag tror det jag tror och jag tror också att du tror det du tror.
Jag måste inte övertyga dig om att Vänstern kommer att vara Finlands räddning,
jag är villig att ge dem en chans, men handlingar talar högre i min bok.
Jag måste inte heller peka mot Sipiläs gäng och skrika "nazister" eller "fascister",
"rövhål" räcker för min del.

Åh, visst HAR jag åsikter om saker och ting! Tro inte att jag inte har åsikter om saker och ting!
Jag upplever bara inte att jag måste vädra dem vid varje tillfälle.

PS.
Då finns det också det lilla faktumet att åsikter ändras under en livstid. Detta verkar väldigt få människor komma ihåg att är ett faktum? Jag t.ex tänker inte likadant som för tio år sen. Shit, jag tänker inte ens likadant nu som jag gjorde för tre-fem år sen!
Och det tror jag inte att du gör heller, dina tankar har ändrats genom livets gång. Du har lärt dig nytt, du har omvärderat dina tankar och kommit fram till nya slutsatser. Det är bara naturligt, om du är en tänkande människa.

PPS.
Jag kan också ha fel. Jag är karl nog att erkänna att jag kan ha fel angående saker, är du det?Häromdagen hörde jag en gammal släkting säga "Det finns inget substitut för folkvett, men det hjälper att hålla tyst!"

Tid för Nanowrimo

Nu som då när jag pratar om nanowrimo med mina vänner, så säger de något i stil med
"Jo, det skulle vara så coolt att delta, men jag tror inte att jag har tid..." 
Sen när diskussionen fortsätter så märker jag att de visst skulle ha tid, bara de skulle möblera om lite i sitt dagsschema. Så det tänkte jag prata om med er idag, kära bröder och systrar, hur man finner tid.

Vi kan börja med att utgå från 8-8-8 regeln. 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars övrigt.
Att skära i de tider man sover är en möjlighet, jag har gjort det ett par gånger, men jag skulle inte rekommendera det. Gör det om du är på riktigt desperat, men jag skulle våga påstå att det är bättre att få ordentligt med sömn, du tänker bättre då.
Och låt oss säga att du har ett jobb du gör åtta timmar om dagen-isch. Det kan du inte heller riktigt påverka, du måste fortfarande betala elräkningarna.

Så då har vi kvar "förströelser", eller "övrigt" kunde man kalla det. Det är alltså åtta timmar att umgås med vänner och familj, ägna dig åt hobbyer, städa huset, spela spel, se på netflix, läsa osv... Det är här vi ska göra snittet, mina vänner.
Tidigare har jag sagt att man ska stänga av netflix, man kan leva utan att binge-se ännu en deprimerande, men så kallad "djuup" fantasy-serie på Netflix. Men det tänker jag inte göra denna gång, istället tänker jag försöka med något annat:

Gör upp en lista över de saker du gör på din fritid, gärna i ordning från det som är viktigast till det som inte är så viktigt. Listan ser säkert ut något i stil med:

-Pojkvän/flickvän/Man/fru osv.
-Den övriga familjen (föräldrar/syskon)
-Vänner
-Läxor (om du går i skolan)
-Laga mat
-Städa
-Träningspass
-Facebook/Instagram/Twitter/ Sociala medier i överlag
-Youtube
-Blogga
-Tv-serier
-Böcker
-Spel

Säkert har jag glömt något, men vi kan väl utgå från att en lista kan se ut så här? Så vilket är viktigast och vilket kan du trimma bort?

Jag skulle påstå att familj och de vi älskar är viktiga. All you need is love. Vänner är lite knepigt för min del, vi är så utspridda, jag träffar en vän kanske en gång i månaden. Läxor måste du förstås göra, det går hand-i-hand med arbete, det är bäst att inte skära i det, så länge du inte kan improvisera, som jag gjorde i gymnasiet. Det är en historia för en annan dag.

Så det är de viktigaste....
Att laga mat och städa då? Det måste väl göras? Vi kan väl inte skära där?
Både ja och nej.... Jag skulle påstå att du KAN trimma ner på matlagningen om du kan gå med på att äta "sämre" mat i en månad, dvs mera snabbmat. Inget jag som kockstuderande rekommenderar, men visst går det.
Och om du inte har något emot att slarva med städningen i en månad, så kan man skära av några timmar där.
Samma med träningspass. Om du har varit på gymmet varenda dag, så går det säkert bra om du låter det vara i en månad. Inte helt och hållet kanske, men du kan åtminstone trimma ner det lite.

Och nu kommer vi då till sociala medier och neråt. Som sagt, jag tänker inte säga att det är värdelöst. Men ställ dig frågan om du KAN trimma ner på något.
Så hur mycket behöver vi trimma ner? Det varierar förstås. Själv klarar jag av mitt dagliga kneg på 1-3 timmar. Jag vet folk som behöver mera. Du måste helt enkelt känna efter och se vad som fungerar för dig, vad du kan leva utan. För visst KAN du leva utan dina youtubare och netflix i en månad?

Så där har vi det.
1) Gör upp en lista över saker du gör under din dag
2) Försök organisera det från viktiga saker till minst viktiga.
3) Se om du kan trimma ner lite bland de minst viktiga sakerna.

Vad är NaNoWriMo?

Jag vet inte om jag har skrivit ett sådant här inlägg förr? Jag har skrivit mycket att jag har deltagit i NaNoWriMo, men fortfarande får jag frågan "Är det typ en tävling?", "Kan man vinna ett pris?".
Så nu tänkte jag göra slag i saken och helt enkelt säga, svart på vitt, vad det är för något!

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month. Det går ut på att man under November månad ska skriva ett första utkast till något.
Det finns vissa regler, men dessa regler är väldigt lösa och det finns ingen som kollar upp ifall du följer dessa regler.
Dessa regler är:

1. Vid midnatt den 30 oktober ska du börja från 0 ord. Före det får du har gjort anteckningar om vad du ska skriva om, du får ha planerat hur mycket som helst. Men du ska börja från 0 ord på själva dokumentet! Jag brukar börja så. Jag har en massa anteckningar om det kommande projektet.
2. Det får handla om precis vad som helst och vara precis vad som helst. Om det är en fantasyberättelse, en deckare, en romantisk (och het) kärlekssaga, en volym där du sammanställer din farmors berättelser om livet under det tidiga 1900-talet, en diktsamling, en pjäs, en fanfic, ett personligt manifest eller en religiös manual....
3. För att "vinna" så måste du ha skrivit minst 50 000 ord på vad det än är under November månad. I boken No Plot? No Problem! skriver Nanowrimos grundare att han satte det målet för att det är enkelt att uppnå. Tänk: För att klara det behöver du skriva bara 1667 ord per dag. Om du på riktigt stänger av den inre kritikern, så kan du i bästa fall få ihop det på en till en och en halv timme. Det borde gå att klämma in någonstans under dagens lopp, bara du kommer ihåg att stänga av vad för serie som du ser på via Netflix.
   Och om du kommer under 50 000 ord, säg att du blir klar vid 40 000? Visst, du "vinner" inte, men du har ändå skrivit 40 000 ord! Bravo!
   Och tänk om du inte heller hinner, du ligger någonstans på 10-12 000 ord när ditt barn blir sjuk eller arbetet kallar? So what, du har fortfarande gjort något. Och det redan är mycket bättre än att göra ingenting! 

Det där med att "Vinna" Nanowrimo, ja....
Då du har nått dina 50 000-ord så kan du mata in alla ord på en hemsida och där får du ett meddelande, typ "Grattis, du har vunnit!" och man får väl någon rabattkod till någon merchandise. Oftast brukar jag inte kolla vad de försöker sälja. Man kan också ladda ner några bilder som man kan använda som header till sin hemsida eller vad som helst. Jag vill också minnas att man kunde köpa Nanowrimo merchandise, men det har jag inte gjort.

Och det är allt. Ingen har ännu knackat på min dörr och vill publicera verket, ingen har läst verket. Och för mig är det helt okej, jag nöjer mig bara med en tumme upp och "bra jobbat". :)

Det är som att springa ett maratonlopp. Man anmäler sig till det och springer de där kilometerna. Sen när man är i mål kan man vara nöjd för sig själv, man kanske får något papper på att man har sprungit loppet? Men efteråt fortsätter livet som vanligt, antagligen. Man hänger upp pappret på väggen och blickar utöver det med jämna mellanrum och tänker "Tänk att jag gjorde det där".

Jag tycker ändå den största glädjen ligger i att jag har skrivit en berättelse. :)
Och jag uppmuntrar folk till att prova på det, alla som har sagt "Jag skulle vilja skriva, men har inte tid/ har inte inspiration/ vågar inte". Jag känner rätt många sådana människor.
 För vet ni vad? Även om det ni skriver visar sig vara skit, så är det bättre att ni har skrivit skit än att ni inte har skrivit något alls.

Finns det något mera som någon funderar på angående Nanowrimo? 

Män "får inte" brudar

Jag bläddrade igenom ett gammalt inlägg och ramlade över en rad:

"Åh, kära du, vet du jag tror int att din karl är bra för dig! Du förtjänar någon som behandlar dig rätt! Någon som håller upp dörrar och skit! Någon som uppskattar dig! Som mig! Jag kan vara din gentleman..."
Jag trodde på den skiten också då jag var en tonåring. Att om man är snäll så får man brudar. (Och jag avskyr termen "får brudar", men den diskussionen tar vi en annan dag)

Nu är det en annan dag. Dags att prata om det. 

Jag är en singel man i 30-årsåldern. Varför jag är det beror inte på en orsak, utan på många orsaker.

Och nu som då ställer någon frågan: "Når ska du skaff ein brud o byri laga na bååne"? Vi österbottningar har säkert fått höra det! Och vi vet också att det inte slutar där: Har vi producerat ett barn kommer så småningom frågan "när vi ska producera ett till". Och sen "när ska vi bygga hus". När vi ska jobba med ett bättre betalt arbete. 

Svaret jag har börjat ge på den frågan är att "Jag har frågat vid Claes Ohlson efter delarna, men de har dem aldrig." Det är ett bra svar, det får frågan att försvinna och dödar effektivt hela diskussionen. 

Men till saken: Varför avskyr jag uttrycket att "skaffa en brud" eller "få en brud"? 

För det är helt enkelt inte så det fungerar. "Skaffar" gör man när man hämtar hem en byggsats från Claes Ohlsson och följer ritningarna. Man skaffar en bil, man skaffar ett jobb, man skaffar en lägenhet. Människor skaffar man inte. Svårare än så är det inte.

Samma är det med att "få en brud". Tror någon att himlen öppnar sig och rakt ner i min famn faller det ner en brud? Att om jag dräper det Thespiaiska lejonet så kommer jag att få en brud? Eller kanske om jag marscherar in i faderns hem med en träsko att steka en död fågel jag hittade vid vägen, marinerad i gyttja jag hittade vid vägkanten, DÅ kanske jag får en brud?! 

Oberoende vad hon själv tycker om saken, så är hon min. 

Så man kan säga att jag avskyr dessa ord för att det låter helt enkelt fel och det är sant. Det låter för jävligt.
Men tragedin slutar inte där. 

Tänk på hur kvinnor presenteras i såna här uttryck: man "skaffar" en kvinna, man "får" en kvinna... Precis som när man skaffar en bil eller får en julklapp av farmor. Man har med andra ord reducerat en levande tänkande människa till ett föremål, som är passiv och inte förmår agera självständigt. Som bara existerar för min skull.
Jag tror ordet vi letar efter är objektifiering. Och sånt försöker jag inte pyssla med så långt det går. Visst gör jag misstag som alla andra, men jag försöker.

Och jag är inte ännu klar!

Att jag ska "skaffa" en brud lägger en hel del vikt på mig själv. 

Att den enda orsaken till att jag är singel och ogift är ju helt och hållet mitt fel. Det finns inga andra förklaringar till att jag är singel än "jag har inte skaffat en brud".
Det finns andra faktorer att ta i beaktande som till exempel det faktumet att jag kanske inte känner för att sällskapa just nu, eller att min jobbsituation gör att det inte är möjligt eller vem vet: kanske det finns en brud därute som inte har "skaffat mig"?

Så summa sumarum:

Uttryck som "ska du int skaff de en kvinno" är bullshit. 

Den skrivande kocken

Ja, jag har inte skrivit så mycket om vad som har hänt den senaste tiden.
Det beror mestadels på att ingenting har egentligen hänt. Jag går vid Optima på dagarna, jag lagar mat (Bra mat, om jag får skryta på mig själv och det tänker jag göra!) Idag gjorde jag en filé Oscar med sparris och räkor. Det gjordes också en barnaise-sås till den, men det var inte jag som gjorde den tyvärr. Jag skulle gärna göra egen bearnaise-sås!
Så har vi också haft teoridelar där vi har pratat om mycket köksrelaterat, som till exempel hur man friterar (vilken temperatur, vilka säkerhetsåtgärder som ska tas osv). Vilket är intressant, men mycket av det där vet jag redan från livets hårda skola. Men förra veckan började vi prata lite om dieter, vilket var intressant.
Jag ser fram emot då vi börjar komma in på sådana saker som svinn, hur man beställer varor och mera om dieter.

Vad annat har hänt?
Nanowrimo börjar om en månad och jag ska som vanligt delta. Detta blir mitt fjärde år som deltagare och mitt sjätte större skrivprojekt.
Jag har planerat och skissat lite på karaktärer samt ritat lite kartor och annat roligt. En lång historia kort: jag ska skriva om en prinsessa som ska leta efter sin borttappade lillebror och försöka överleva i ett främmande samhälle där hennes liv plötsligt saknar värde.
Med drakar, vättar och magiker.

Samtidigt håller jag på att editera Över världens ände. Det är svårt. Som jag har tidigare skrivit, så är editering en blind fläck för mig. Tänk er att jag i många herrans år var så fokuserad på att få ett första utkast, att jag inte alls tänkte på att jag skulle en vacker dag ha något att editera. Helt allvarligt, jag var övertygad om att redan få ett första utkast var omöjligt, att jag hade större chans att få ligga med Emma Stone än att få skrivet ett första utkast. Livet är roligt. :D
Så min strategi just nu går att helt enkelt hacka mig vidare och försöka, misslyckas och försöka igen tills jag hittar ett sätt som passar och som fungerar. Det känns inte som att jag är helt i mörkret, snarare som att jag är i dimma men ser ljuset från fyrtornet!

Jag har också börjat läsa in mig mera på mytologi igen. :) För en tid sen kom två nya böcker på posten:
Ramayana-eposet och boken "Celtic Myths and Legends" av Peter Berresford Ellis. Jag gillar fortfarande att läsa myter och legender, de är så fulla av färg och så fulla av liv!

Så det är vad som händer just nu!

Skriv det du älskar, älska det du skriver!

För inte så länge sen (några timmar sen) råkade jag ut för denna fråga online:

(inte formulerad exakt så här, men jag sparar utrymme)

"Jag och mina unga vänner ser på skrivandet som en ädel karriär, med rikedomar och kändisskap! Men vi vet att det är bara illusioner. Så det finns också de av oss som säger att det är bara tungt arbete och elände, vi borde inte göra det så länge vi inte orkar med allt det tunga eländet. Är vi bara dumma dagdrömmare? Hur kan vi veta om vi faktiskt vill jaga denna dröm?"

Jag kan inte svara rakt på denna fråga, eftersom jag inte har publicerat något ännu. Men jag tänker ändå erbjuda mina två cent som har hjälpt mig i detta amatörliv.

För det första så tycker jag att det aldrig är fel att ha drömmar, och jag tänker skrika det från taket om jag måste! Tänk på sådana saker som en karriär, ett förhållande eller vad som helst. Har det inte börjat från en dröm? Jag säger inte att nej-sägarna har 100 % fel, men jag säger inte att de har 100 % rätt. Om mänskligheten hade lyssnat på nej-sägarna så skulle vi fortfarande klättra i träden, förutsatt att vi skulle ha vågat oss upp ur havet.
Tänk på alla dina idoler i vilket fält som helst, om det är författare, musiker, filmskapare, sportstjärnor osv...  Deras väg till sin plats började från tre källor: En dröm, en massa arbete och kärlek till det de ville göra.

För det andra så tänker jag citera en av mina författar-idoler, ett mantra som du kan bära med dig: 

"Skriv det du älskar, och älska det du skriver!"

Om du kan göra det, så kommer du aldrig att misslyckas med ditt skrivande! Jag ska förklara hur:

Att skriva är en långsam process, det finns mycket utrymme för tvivel och rädsla. Om du tänker ge dig in i det, så är det bäst att du gör det för något som du älskar. Tänk på det som när du är galet förälskad i någon. Du är redo att trotsa dina rädslor och inleda ett förhållande med denna person, det finns en risk för att det inte kommer att hålla. Ert förhållande blir sen en del vackra stunder, men också en del ledsna stunder som ni måste ta er igenom.
Men det är ändå värt det, du upplever att kärleken är så stark att priset är värt risken!

Visst dagdrömmar jag om att en dag publicera åtminstone en bok, helst flera. Jag vill att folk ska ta glädje av det som har gett mig glädje. Men eftersom jag själv skriver endast om det jag älskar, och älskar det jag skriver så anser jag mig redan vara i en bra plats. Även om jag dör och ingenting alls blir publicerat, så har jag ändå skrivit sådant som varit betydelsefullt för mig!

Här är citatet i dess helhet, från "Zen in the art of Writing"

Ett vardagligt inlägg

Jag tänkte denna gång prova något nytt: Jag ska berätta om min vad jag har gjort idag. :D

Jag vaknade halv sju på morgonen och efter att ha ropat på djävulen och hans anhang i tio minuter så klev jag upp. Efter det åt jag frukost innan jag cyklade iväg till Optima.
Det bör också konstateras att jag bor ute i Bennäs. Vilket betyder att det tar ungefär 10 km ena vägen och sen 10 km tillbaka på eftermiddagen. Det var en grej jag började med förra veckan då jag blev trött på att hålla reda på bussarna. Jag behöver ändå bara lämna huset en kvart tidigare och så är jag ändå i tid.
Jag gillar det mycket, det ger bra motion och man känner sig piggare!

Än så länge har vi inte kockat så mycket, vi har mest hållit på med att gå igenom säkerhetsföreskrifter, hur man rengör ett kök och idag har vi hackat grönsaker och rotfrukter. Ingenting som är nytt för mig, men jag förstår ändå att det måste gås igenom, nu är det ju inte alla i klassen som har jobbat till havs+haft eget hushåll+gått en matlagningskurs tidigare.
Och så finns det förstås gamla goda KELA som öppnar sig, men det får de väl göra. De gör ändå bara sitt jobb, de stackars människorna.

Över det så håller jag på att bearbeta mitt nästsenaste skrivprojekt! Jag läser igenom manuskriptet och har skaffat flera markörer i olika färger. Och jag märker ut det med en viss färg när jag ser ett stycke som kunde förtydligas, en för att det kan förlängas, en för att det ska förkortas eller kan kastas helt och hållet och slutligen en för huruvida handlingen haltar på ett stycke ELLER inte stämmer överens med karaktären. 
Till exempel så har jag en karaktär som är väldigt bildad, hen är också från ett annat land och använde därför olika ord och uttryck. I detta utkast så finns det flera stycken där hen uttrycker sig väldigt propert och kryddar sitt språk med uttryck från det Gamla Landet OCH så finns det andra stycken där hen låter som Homer Simpson.

Och så gamear jag förstås med jämna mellanrum. För stunden håller jag på med The Quest, ett spel som jag rekommenderar varmt!
Och så har jag börjat läsa Borta med Vinden av Margaret Mitchell. Man måste ju prova på nya saker, eller hur?
Men ja, så det är min dag.

Mina kreativa mål för Augusti

Jag tror att det är bra för en att sätta upp mål och sedan eftertsträva dem.
Som General Patton sa: "Accept the challenges so that you can feel the exhilaration of victory."

Och jag har visst mina mål för augusti, jag ska börja studera till Kock nästa vecka och se vart det barkar.
Har lite papper som Kela ska ha så jag kan få studiestöd. Ska ha kontakt med Optima för det, så ja...

Men utöver det tänker jag på att det ändå är bra att ha mål för kreativitet.
Delvis för att helt enkelt lista det man ska göra, då får man en lista över saker man ska göra.
Och med det så känns det mera påtagligt än att bara säga "någon gång ska jag göra (något)".

Så vad är mina kreativa mål för Augusti månad?

• Skriva en dikt per dag. Även om det bara är fyra rader som rimmar dåligt.
• Preppa inför Nanowrimo i November. Jag har en idé till en, tekniskt sett, fantasyberättelse som jag vill utveckla vidare. Så jag ska rita upp kartor, skriva upp namn på karaktärer och platser, uppfinna kulturer osv. 
• Och framför allt: Börja redigera manuskriptet för projektet jag skrev i April! Varför det?
  För att nu när jag under juli månad höll på att skriva på ett annat projekt så började jag leka med tanken på att göra det. Det projektet är, enligt min ringa åsikt, det bästa jag har skrivit än så länge och det skulle ju vara synd att bara låta det ligga på hårddisken och samla damm.
  Och visst, det borde räcka som orsak.
  Men sen har det också hänt sig att inom några få veckor nu så har sammanlagt fem av mina vänner hört av sig och frågat om de skulle kunna få läsa något någongång! Ungefär samtidigt som jag leker med tanken att redigera min text! Ett meddelande från Parts Unknown? ;)
  Och ja, jag hamnar och redigera det flera gånger och det kanske inte blir bra, bla bla bla, jag kan den ramsan. 
  Jag har skickat iväg PDF-filen till ett tryckeri så jag kan få alla 172 sidor i pappersformat, så jag kan göra anteckningar i vackra färger osv. Jag ser fram emot det. :) 

Min by

(detta skrev jag på fyllan, ifall någon undrar.... efter att ha promenerat i byn.)

Den älskar mig och jag älskar den.
Den hatar mig och jag hatar den.
Den vet vem jag är. Jag vet vem den är.
Den bryr sig inte om mig.
Jag bryr mig inte om den.

Men jag önskar att den äskade mig.
Så som jag har älskat den.
För att den har tillåtit mig att växa
i sin samlade ignorans.
Jag har tillåtit den att för mig existera
i min ungdomliga och vuxna dans.

Vad skulle jag inte vilja ge
För en plats där jag är accepterad
Trots mina unga år?
En plats där jag är älskad
trots mina brister?

Men det är vad jag blev given
Det är vad jag har.
En plats där ingen är mig tillgiven
där jag bara har minnen kvar.

Berättarens berättelser

Jag fick följande fråga på frågestunden:
"Något skrivprojekt som du är extra nöjd med? Eller något som du inte alls tycker om? Syftar på nanowrimo och sånt :) Vad för typ av böcker har du skrivit?"

Det är ett långt svar på den frågan så jag tänkte att jag skriver ett skilt långt inlägg bara om mina verk, hur det kändes att skriva dem, vad jag lärde mig av dem. Jag har ett tag tänkt på att skriva ett inlägg om mina projekt, kanske för att försöka förklara för mugglarna om varför jag gör det.
Men å andra sidan så tror jag att det alltid kommer att finnas människor som helt enkelt inte förstår.

Jag är försiktig med att använda termen böcker om dessa verk, men å andra sidan är jag också försiktig med att kalla mig själv författare. Jag kallar det i vanliga fall helt enkelt för "berättelser". Inte för att jag är rädd för att reta upp "riktiga" författare, utan för att jag är vidskeplig och tror att om jag börjar slänga runt termer som "författare" och "böcker" så jinxar jag mig själv. Så jag kallar det istället för "berättelser" som är skrivna av en "berättare" :D Så långt kan jag sträcka mig.

Det korta svaret på "vad för typ av böcker har du skrivit?" är "spekulativ fiktion", eller "science fiction, fantasy och skräck". :D
Jag tycker om att skriva om färgstarka karaktärer i en färgstark värld.
Så jag lär inte skriva om en 30-årig fabriksarbetare som super och slår sin fru. Och gnäller sida upp och sida ner. Och onanerar på en stol innan han hänger sig själv och hittas av sin fru. Då har han dessutom skitit i byxorna (och jag beskriver i detalj hur mycket han har skitit, vilken färg, hur långa korvar och hur varmt det kändes längsmed hans döda ben) och hur ingen kommer på hans begravning.
Ni vet, sånt som är "djupt" och "verklighetstroget"....

Strandgatan 8
Detta var mitt allra första NaNoWriMo-projekt. :)
Då jag skrev det led jag stort ett personligt nederlag. Jag befann mig i ett sånt där "jävlar anamma"-ögonblick. Världen omkring mig höll på att rämna, så nu skulle jag göra något jag hade drömt om att göra från och till ända sen jag var tonåring: Skriva en fullständig berättelse, och inte en novell utan åtminstone en bok-storlek-isch. Och innan någon påstår att en bok måste vara längre än 50 000 ord för att tryckas, så tänker jag svara att jag har snokat runt lite och det verkar variera mellan förlag och genre man skriver. Ett förlag publicerar endast fantasyböcker som är minst 75000 ord långt, andra har inga sådana detaljer på sin hemsida.
Men nog om det, enda sättet att få reda på det är väl att skicka in ett manuskript och så ser vi vad de säger? :)

Handlingen var ganska vanlig: det var ett hemsökt höghus i den fiktiva staden Svanby i Österbotten. Och personer som försöker bo där trots att konstiga saker händer.

Jag är inte alls nöjd med detta hantverk. För jag skrev som sagt då jag var i en massa smärta. Det ledde till att verket i fråga blev otroligt cyniskt. Alla karaktärer i verket som inte är skithögar är passiva och blir överkörda av skithögar. Och skithög eller ej: Huset är ondskefullt och det har ingen betydelse om du har gjort något eller ej! Det bästa som kan hända är att du dör, för att leva i detta universum var värre!

Däremot har jag nog tänkt på att skriva om det, för jag kom på en del intressanta detaljer om huset som jag nu har plitat ner. Så om jag sparar det men slänger ut resten och börjar på nytt så kan jag ha en riktigt bra "haunted house"-story på gång!
Vad lärde jag mig från detta verk? Jo: att jag KAN faktiskt skriva! Fram tills den punkten hade jag tagit ner mig själv bara och sagt till mig själv att jag inte kan, att jag är för dålig, jag har inte tid, 50 000 på en månad är för mycket, det finns alltid de som kan bättre, jag gör det då jag har mera tid, bla bla bla....

S/S Mayflower
2016.... Många människor envisas med att det var det mest sugiga året. För att Trump blev president och en massa kändisar dog. Flyktingkrisen var i full gång och det rörde om i grytan på facebook och svenska yle.
För egen del bearbetade jag fortfarande hjärtesorgen från 2015 och så började en existentiell kris smyga sig på. Det kändes tungt många dagar att bara existera.
Så när NaNoWriMo det året började smyga sig på så bestämde jag mig för att föra in ljus i mitt liv! Jag ville skriva ett rymdäventyr! Med rymdskepp som reser runt mellan olika planeter och konstiga utomjordiska civilisationer!

Handlingen i S/S Mayflower är också rätt basic: en kapten (och en veteran från ett intergalaktiskt krig) vinner ett rymdskepp i ett poker-spel och tänker använda det för att frakta passagerare. Han samlar ihop en besättning och gör sig redo. Då kontaktas han av en förrymd adelsperson från en planet som nyligen blev förstört av en annan ondskefull civilisation. Denne vill betala honom stora summor om han kan frakta denne till planeten Ao-Shuhn.
Och på den vägen är det. Berättelsen slutar med en cliffhanger, så jag måste väl skriva en uppföljare någon dag? :D

Jag älskade att skriva denna bok! Visst, det är löjligt och lär inte vinna några säten hos den fina litterära klubben, men jag råkar gilla löjligt! Den förde in en del ljus i mitt liv!
Jag har också provat bearbeta denna text, men i detta skede känns det som om jag hellre skriver om allt. Inte för att det första utkastet skulle vara DÅLIGT, utan för att jag har helt enkelt lärt mig så mycket mera, att det blir enklast om jag skriver om allting nu med de styrkor jag besitter nu!

Vad lärde jag mig från att skriva detta? Att det är okej att inte skriva allvarligt. Att jag faktiskt mår bättre om jag gör det, bara sätter mig i datastolen, ställer in mig på Warp-10 och bara kör!

Alvdalen
Detta var mitt första försök att skriva fantasy. Jag hade en idé: Jag skulle skriva en fantasy-serie som skulle beröra samma plats! Liksom nu skulle jag skriva en berättelse som tilldrar sig i Alvdalen, sedan skulle jag skriva en annan berättelse som tilldrar sig i Alvdalen några hundra år senare. Och så skulle jag skriva en annan berättelse om Alvdalen som handlar om Alvdalen bara några år senare.
Och så ville jag skriva ett par fantasyberättelser om ett gäng äventyrare som är goda vänner. Men jag visste också att jag kan göra det om det inte känns naturligt.
Så därför ville jag skriva om tre äventyrare, om hur de träffades och blev vänner osv.
På det sättet kunde jag "set up" framtida berättelser med dessa karaktärer. Jag kunde ge dem gamla äventyr att prata om, ge dem ett sammanhang med varandra.

Problemet jag hade med att skriva detta var att det var alldeles för generisk! Och felet är helt mitt eget, jag använde mina Dungeons and Dragons-böcker till att bläddra upp olika monster. Det var inte ett smart drag. Ännu värre var det att jag hade en skurk som var rent ut sagt tråkig.

Handlingen?
Uther är en prins i landsflykt. När han kommer till Alvdalen så märker han att det är utegångsförbud på gång, för hemska saker händer i natten. Och alverna i staden hålls förtryckta till sina kvarter, för de misstänks vara orsaken till detta hemska. Det hemska är helt enkelt att en vampyr förpestar staden. Så Uther samlar ihop alven Tzurel och trollet Grond för att reda ut mysteriet bakom denna vampyr.
Ja, och så glömde jag nämna att Uther har en talande mus med sig som är en trollkarl som har förvandlat sig till en mus.

Tyvärr så gillar jag inte detta verk heller så mycket. Det var, sist och slutligen, ganska tråkig att skriva. Men jag tänker citera Stephen King i detta fall: Det är som med sex. Till och med då det var riktigt eländigt så var det åtminstone skönt!
Så vad lärde jag mig från det? Snarare lärde jag mig vad som inte fungerade.

Till världens ände
I år, när jag äntligen hade fått tittat närmare på Camp Nanowrimo så bestämde jag mig för att skriva en till fantasyberättelse, men denna gång låta bli att ta inspiration från Tolkien. Istället så skulle jag ta gå längre tillbaka i tiden och ta inspiration från mina kunskaper om folksagor och diverse legender.

Handlingen är att ute på en ö så lever pojken Tyrion ett fattigt liv. Fisket är dåligt och det finns inga andra jobb. Och så händer två saker: en ny borgmästare anländer till ön och med sig har han den vackraste flickan Tyrion har beskådat. Och så får Tyrion höra ett rykte om att en stjärna har fallit ner i havet någonstans.
Full av ungdomlig entusiasm så bestämmer sig Tyrion och hans barndomsvän Derk (vars fulla namn är Dercholomeus) att de ska segla över världen för att leta efter ett orakel som ska berätta för dem var stjärnan finns. Den borde väl vara värd en vacker summa och vinna hjärtat hos en ung vacker dam?
Längsmed vägen finns det flera stopp. Derk är föräldralös. Den enda ledtråden han har till sitt förflutna är en ring med ett lejon ingraverat på den. Det tänkte de undersöka närmare. De träffar också en magiker som vill rädda sin lillasyster och en annan förrymd prins från ett annat rike, hans bror vill mörda honom.

Detta är än så länge mitt bästa verk, tycker jag! Jag hade roligt när jag skrev det!
Vad lärde jag mig från det? En sak som jag mer eller mindre har vetat hela tiden, men aldrig fäst någon större uppmärksamhet på: det blir roligare om det inte bara finns EN huvudperson och så ett par bikaraktärer. Dessa bikaraktärer har också sina egna historier att berätta!
Och så förstås vikten av att ha karaktärer med klara, tydliga motiv! Något som jag för visso hade tidigare, men denna gång så var besättningens motiv väldigt tydliga.
Jämför till exempel med Alvdalen, där Uthers motiv egentligen inte är något annat än "rädda staden". Och hans vänner vill bara hjälpa honom.
Sen så gillade jag också att denna berättelse inte på det sättet hade en tydlig antagonist. Åh, visst fanns det folk som ville göra ont i världen! Men det fanns inte på det sättet en ond häxmästare som hotade att förstöra världen om inte hjältarna lyckades stoppa honom.

Det var också under skrivandet av detta som jag gjorde NaPoWriMo, så jag vet inte... Kanske det också påverkade?

Drottningen av Ingenstans
Projektet jag jobbar på nu.
Än så länge går det väl helt okej, men det är svårt. Fast jag tror jag vet var felet ligger. Jag återkommer väl om det i något framtida inlägg.

Nå, nu kan jag väl skriva lite mera om detta projekt. Då jag skrev det här inlägget till först så ville jag inte berätta om det eftersom jag höll på att skriva det då.

Denna berättelse var starkt influerad av berättelserna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Jag ville skriva en berättelse om ett gäng riddare (och gamla vänner) som ska rädda världen från någon ondska.
Huvudpersonen i denna berättelse är Orius. Han är en page hos riddare Edion, som tillhör en riddarorden som kallas Silversköldarna. Deras kung blir förgiftad och därför måste Edion samla ihop sina gamla vänner från världens hörn för att leda en expedition till ett orakel som ska kunna berätta för dem om ett botemedel.

Detta är utan tvekan mitt mest filosofiska och mest luddiga verk. Eftersom jag hade en massa ord till mitt förfogande så bestämde jag mig för att utveckla en filosofi i den världen, som kretsade kring tre dygder: Kärlek, sanning & mod. Och allt som föll under det. Så det finns en massa ord och sidor där karaktärer diskuterar dessa dygder fram och tillbaka.
Och inte bara dessa dygder, de diskuterar också vänskap, döden, världen och universum...
Det stora onda i denna värld är inte ens en ond trollkarl eller så, utan det är mera en ting, liksom föreställ er helt enkelt skuggsidan av hela Skapelsen. Och det som kan driva ut Mörkret är Ljus. Nej, det slutar inte med att alla håller i händerna och säger "we care" så blir allt bra.

Däremot visar det sig i slutet att man hade helt misstolkat allting med dessa dygder. Saken med världen är att dess tidsåldrar går upp och ner. Det kommer alltid en "mörk tidsålder", då sjukdomar härjar och folk är våldsamma. Och vid varje tidsålder har det dykt upp en ledare som leder ut folket ur dessa svåra tider. Det kan vara en militär ledare, det kan vara en magiker, det kan vara vad som helst....
Så var kommer dessa dygder in? Tanken var aldrig att dessa dygder skulle fungera som en moralisk karta för människorna, utan de skulle vara tecknet på vilket man ska känna igen denne Ljusets Förkämpe. Så i slutet av berättelsen kommer det fram att de måste börja leta efter denne person som ska föra in en ny gyllene tidsålder i världen.

Då jag skrev detta projekt så satte jag målet att vara 100 000 ord. Det var antagligen därför jag gjorde berättelsen så onödigt komplicerad. Jag fick roligt när jag satt och fantiserade att några "fans" skulle läsa det verket och säga typ "Ja, jag gillade hans tidiga verk, men sen blev han en crackpot då han skrev Drottningen av Ingenstans."

Frågestund

Det var ett bra tag sen jag körde en frågestund här på bloggen. :)
Normalt brukar jag undvika att göra det, för tänk om man inte får några frågor alls? Då kan man ju i sin tur fråga sig om någon faktiskt läser denna blogg.
Fast om man ska tro min bloggstatistik så har jag ändå några som gör det.

Så: Har ni några frågor? Så svarar jag på dem i ett senare inlägg?
Ni kan ställa dem nere i kommentarsfältet!

Fem saker ni (kanske) inte visste om mig

Jag försöker att inte ha så många hemligheter. Jag tycker man kan inte vara en bra författare om du försöker hålla hemligheter. Men trots detta finns det ändå saker som folk kanske inte vet om mig. Så här kommer en lista över fem saker som ni KANSKE inte visste om mig?

1. Den enda sporten i högstadiet och gymnasiet som jag var riktigt bra på var pardans! För att jag hade spelat bas i den åldern, vilket betydde att jag hade taktsinnet i ryggmärgen. Så medan alla andra räknade 1-2-3, 1-2-3 så behövde jag bara komma ihåg stegen vilket gjorde allting tusen gånger lättare.
Och visst, de flesta pojkarna tyckte det var laaame att ha det på jumppa istället för fotboll och stönade högljutt, men vet ni vad?
Jag råkade faktiskt gilla tjejer och hade inget emot att dansa med dem. Tror inte att jag sa det, men vem vet, kanske jag gjorde det? Jag menar jag var en rätt blyg ung man så klart jag inte vågade närma mig tjejer.
Man bord någon gång fara till en danslava. XD

2. Jag kämpade i evigheters evighet med dåligt självförtroende. Vad det i sin tur berodde på går inte att säga på rak arm. En människa och dennes historia är ett komplicerat verk, det finns en massa faktorer som bidrog till att skapa en soppa, allt från uppväxt, livsval och annat.
Det är en kamp jag ännu håller på att utkämpa, men jag har åtminstone utrustat mig med en del verktyg som hjälper till stor del på vägen.
Det är väl förmodligen därför jag inte gillar den finlandssvenska ödmjukheten, som enligt min ringa mening går ut på att aldrig låta sig bli glad över sina egna bedrifter. Man ska hela tiden ta ner sig lite så fort man har gjort något som ens är lite bra. Trots att alla TALAR vitt och brett om att göra det och lägger upp motivational posters på sin facebook wall, så är det väldigt få som faktiskt GÖR det. Talk is cheap!

3. I mitt skrivande så har jag en GIGANTISK "blind fläck", ett område som jag inte alls behärskar och vet inte alls hur man hanterar: Editering! Hur har det kommit till det? För att fram till 2015 tänkte jag att det skulle vara en omöjlig uppgift att skriva klart ett helt manuskript, att editera ett manuskript kändes då som något som fanns i en annan värld. Jag behövde ändå inte tänka på det då, för jag var ändå helt säker på att jag aldrig skulle få klart skrivet något, inget skulle bli klart, inget skulle bli bra, jag skulle inte ha tid... Min flickvän och andra ansåg att jag skulle istället göra det när jag var klar med studierna och hade ett jobb, att jag DÅ skulle ta mig tid.
Gudarna ville inte det för mig!
Så med andra ord, jag har ett flertal manuskript nu som jag inte är helt säker på hur jag ska editera, annat än att skriva om stycken som inte funkar, försöka se om berättelsen är sammanhängande och karaktärerna stämmer.... Och sen försöka kontrollera stavning och allt det där.
Så i teorin vet jag väl hur det funkar, men i praktiken är jag fortfarande en växande person på den fronten.

4. Jag tar avstånd från debatter om politik, religion eller filosofi. Ni kommer att se få, om ens något, inlägg om den saken här.
Bilden nedanför beskriver ganska långt varför. Det är allt jag kommer att säga om den saken, annars blir vi här hela natten och läsa ett långt manifest av mig.
Det är inte det att jag inte skulle ha åsikter, men jag har annat att göra än att käbbla med typer som inte ens spelar samma spel som jag.

5. Senaste gång jag var och reste utomlands (om man inte räknar med de gånger jag jobbade på färjan) var väl 2011 då jag var med det amerikanska fotbollslaget och vann en match mot svenska försvarshögskolan i stockholm. Före det? Portugal 2006 då jag var från gymnasiet.
Annars? En kombination av fattigdom och arbetslöshet har aktivt sett till att jag inte behöver fundera på sådana saker som ekologiskt resande...
Så ni kan gissa min reaktion när jag läste alla inlägg med tips på ekologiskt resande..."Det skulle vara bättre för miljön om vi reste vart femte år istället för vartannat år"...
 Ack, tänk om jag faktiskt HADE det lyxiga lilla problemet?
Nåväl, kanske jag får ett jobb någon dag och får skramlat in någon billig resa någonstans.

Och så en bonus som jag just kom ihåg:

6. Jag brukar inte slänga böcker. Det är vanligare att jag, om jag riktigt vill, lägger dem till något lopptorg.
Men det finns trots det en rad böcker som jag helt enkelt avskydde så mycket att jag slängde dem till pappersinsamlingen. En av dem var bok som jag hittade i en realåda: Premiumship Psycho. På baksidetexten stod det om en känd fotbollsspelare som höll på att tappa kändispoäng och var därför redo att göra vad som helst för att bli känd igen. Förutom att karaktärerna var tråkiga och ointressanta så var författaren störtförälskad i att säga märket på allt! "Jag satte mig i min Rolls Royce Phantom. Jag kollade tiden på min Rolex-klocka. Jag ringde min fru på min splitternya Iphone 8. Jag knöt ihop mina Nike-skor innan jag gick ut på en joggingrunda."
En annan var Alan Moores verk "Neonomicon" och Grant Morrisons verk "Happy!". Man önskar folk kunde förstå bättre än att köpa sådana böcker och således se till att sånt skit fortfarande säljer, men vad kan man.... Åtminstone förpestar dessa verk inte min bokhylla längre.

Mitt portabla bibliotek

Läsandet är något jag mer eller mindre har tagit efter min mamma, även om min pappa också läser. Vilket har resulterat i att då jag ska resa någonstans så behöver jag inte ta med mig en, utan FLERA böcker! Även om det inte är särskilt troligt att jag faktiskt skulle hinna läsa igenom allt. Detta har nu lett till att jag helt har övergett att klämma in allt i min ryggsäck tillsammans med min laptop (för jag ska ju skriva också!) utan istället plockat fram en tygkasse ENDAST för mina böcker.
Eller som min mamma kallar det: "Mitt portabla bibliotek".

Nu till exempel ska jag vara nattvakt på ett skribaläger. Inför det lägret har jag packat en skild kasse med
1. Min bok som jag håller på att tugga mig igenom. (Fortfarande American Gods av Neil Gaiman)
2. Writers of the Future volym 25
3. Golden Apples of the Sun av Ray Bradbury.
4. 50 Great American Short Stories (alltså som INTE är science fiction eller fantasy)
5. Romeo and Juliet av William Shakespeare
6. En bok om att skriva
7. En bok med tal/intervjuer/krönikor av Neil Gaiman
8. A briefer history of time av Stephen Hawking
9. Min bibel
KANSKE jag ännu tar med Stolthet och Fördom av Jane Austen, för den ska jag läsa....

Jag hinner kanske läsa igenom en av böckerna om jag har tur. Men jag vill ändå ha med böckerna ifall jag vill läsa något annat!
En dag vill jag kanske utöka de grå cellerna och läsa lite Stephen Hawking. En annan dag vill jag vara lite kulturell och läsa Shakespeare. En tredje dag vill jag bara läsa en kort, rolig science fiction-novell.
Och så vidare! För man vet aldrig! :D

31 år

Vet ni... Att bli äldre, det är inte så illa. Den franske skådespelaren Maurice Chevalier har sagt att "hög ålder är inte så illa, om man tänker på alternativet".
Jag har diskuterat med kids under 25 som uttrycker sina sorger över min "höga ålder". Och jag förstår: jag är enligt alla definitioner en vuxen typ, jag borde ha fått min skit ihop vid detta skede, men det har jag ej. Jag har vänner som har egnahemshus och barn.
Men åtminstone har jag skalat bort den mesta arrogansen en ung man har och blivit smartare med åren.

Men att bli trettio var faktiskt inte så illa. Jag tror att talesättet "man är så gammal som man känner sig" är på sin plats. Visst, jag känner mig tillräckligt vuxen och ansvarstagande för att börja vuxenstudera till kock och allt det där. Jag går och lägger mig tidigare om kvällarna och äter nyttigare. Fast det beror inte så mycket på åldern utan snarare att jag helt enkelt vill sova och vill ta hand om min kropp!
Och jag känner mig samtidigt tillräckligt ung för att dagdrömma om den där storsäljaren jag ska skriva och få publicerad och arbeta på det. Alla mina favoritförfattare som är döda hittade man praktiskt taget död vid sin skrivmaskin.
Jag vet mera exakt vad jag vill nu, med mitt liv och allt. Till skillnad från då jag var tjugo så visste jag inte ett hum om något, jag var ung och arrogant.

Så det är väl vad jag har att säga om att bli äldre! De som ojar sig över att de snart blir trettio har ingenting att oroa sig för, det är som att vara yngre men mindre korkad!

Ha en bra dag!

Lille John: Författare, konstnär....Kock?

Jag har nu varit arbetslös i över ett år.
Jag har sökt jobb på flera stora företag, jag har gått kurser om hur man skriver cv:n och så vidare. Jag har inte fått något jobb. Om jag inte har fått ett rakt "tack för din ansökan, men tyvärr...." så har jag fått en stor dos dödslik tystnad.

I Mars månad hade jag fått nog! Jag hade sökt jobb som köksarbetare hos ett företag, ett jobb som skulle vara väldigt likt de jobb jag har haft tidigare. Jag fick inte ett nej, jag fick inte ett ja, jag fick ingenting!
Skitförbannad över ännu ett tyst nej så bestämde jag mig för att göra slag i saken!

Under mina diskussioner med TE-centralen och andra människor så har frågan om min utbildning kommit upp. Jag saknar ju en yrkesutbildning, finns det något jag skulle kunna tänkas bli till?

Ja, jag började ju i disken och har hjälpt till lite annars i köket så.... Kock? Det skulle väl kunna gå bra? 

Visst, jag är ingen mäster-kock, jag gör väl "helt okej" mat. Under mina nio år i mitt hus i Åbo så hade jag ett gemensamt kök och grannar som jag inte riktigt kom så bra överens med alla gånger. Jag var inte så mycket i köket där och gjorde då inga särskilt avancerade maträtter.

Men förra hösten gick jag en kurs vid Optima för kökspersonal. Det var faktiskt intressant! 

Så, tillbaka till Mars... 

Jag sökte in till Optima på kock. Och fick för en tid sen ett positivt svar. 

Jag har först nu fyllt i blanketten och ska skicka tillbaka den, så VEM VET, kanske skit ännu hinner hända?! :D 

Till hösten ska jag börja studera till kock och vad som händer efter den tiden... Det får vi se. Om jag fortsätter jobba som kock eller om jag bara låter det vara.

Trots att jag känner nervositet inför detta drag, så försöker jag ändå tänka positivt: Visst, jag kanske avskyr jobbet och ger upp... ELLER så kanske det visar sig att jag blir en underbar kock? 

Så om en stund behöver jag bara starta en youtube-kanal: The Fennoswedish Chef! Haha! Helt på allvar, om jag börjar en youtube-cooking-kanal så måste den ju heta det!

"Carpe diem", lol!

Nu som då hör jag folk som kastar omkring sig termen "Carpe diem", i tron att det betyder "fånga dagen: Sup, knulla och dansa så mycket du vill och strunta i vad som händer imorgon!"

Det fulla citatet är "carpe diem, quam minimum credula postero", vilket i stort sett betyder "Fånga dagen, lita ej på morgondagen." Men vad jag har förstått så är också "fånga" fel ord, det korrekta ordet är väl mera "plocka dagen", som när man plockar frukt. Det skrevs av den romerska poeten Horace ungefär 23 f.v.t.
Men vad Horace egentligen menade med talesättet var att man ska använda denna dag till att göra morgondagen bättre. Plugga hårt på det där provet, arbeta hårt, hälsa på dina släktingar, hjälp ditt samhälle och se till att frukten av ditt hårda arbete blir en fantastisk morgondag! För den kommer inte automatiskt att vara underbar.

Så istället för att "fånga dagen och oroa dig inte för morgondagen" så betyder det "fånga dagen och förbered dig för morgondagen".
Förstås, det är inte lika roligt som YOLO och man låter alltid mera intelligent om man slänger runt sig latinska fraser.
Men ibland sticker det i ögonen på mig när jag på min wall ser statusar av folk som använder termen helt fel.