100 338 ord: Klart!

"Yo, Adrian! We did it!"
Det har varit en jobbig månad. Förutom värmen så har jag haft en del personliga saker som har huggit i min häl.
Jag har tackat nej till fester och mer eller mindre undvikit att träffa folk.
Jag har inte sett så många filmer jag har velat se eller läst så mycket jag skulle ha velat.
Jag har istället offrat min tid på att skriva åtminstone 3500 ord så gott som varje dag!

Och nu blev jag äntligen klar med den, jag skrev "Slut" vid 100 338 ord! Det känns skönt!
Visst, detta verk blev inte mitt bästa. Men det blev inte heller mitt sämsta! Jag lärde mig mycket nytt från att arbeta på detta projekt.

Jag ser fram emot nästa projekt, då jag tar mig an det! :) Men nu har jag lust att fira... Och det råkar vara Jakobs Dagar. Får se om jag hittar på något. ;)

79 363: Kungen är död. Leve konungen!

Bara 20 000-isch ord kvar, tills jag är i mål!
Det har varit väldigt jobbigt i denna hetta! Jag struntar i alla som snusförnuftigt konstaterar att vi hade en iskall vinter! Vet ni vad, jag tar nästan hellre en iskall vinter, för då går luften åtminstone att andas och ens hjärna är någorlunda i gott skick! I denna hetta känns det som om hjärnan alltid är mossig, som om jag skulle ha sovit för lite.

Ordspråket "necessity is the mother of all inventions" kommer till mig här, för jag har helt enkelt blivit tvungen att uppfinna nya sätt att hantera vardagen för detta bombastiska projekt.
För vad har hittills varit annorlunda med detta projekt?
Jo:
1) Målet är 100 000 ord på en månad. Den biten kommer jag att ha inga problem att klara av, det är jag helt säker på! Jag har ju knappt 20 000 ord kvar att skriva och om jag håller mig till mitt mål: 3500 per dag, så är det inte alls långt kvar!
Men det har hittills bäddat för en massa andra problem...

2) Den kreativa källan började sina. Det finns bara så många gånger jag kan skriva att en karaktär säger en sak på ett visst sätt och fortfarande inbilla mig att det jag skriver är bra. Så då försöker man använda andra ord och beskrivningar. Till en viss mån lyckas det, men när de orden också börjar kännas stela... Då har man ett problem. Fast detta har jag löst genom att inte försöka oroa mig så mycket. Jag kan alltid editera det senare.
Och så finns ju ordspråket "It ain't how much you got, honey, it's how you use it."

3) Berättelsen i allmänhet lider. Och vad lider den av? Jag har klämt in alldeles för många koncept här! När jag planerade projektet i Maj månad, så tänkte jag att 100 000 ord är sååå mycket att jag kan ta god tid på mig att utforska en massa teman och skriva ett mästerverk!
Det visar sig vara helt fel! För i nuläget känns berättelsen som om den ligger överallt när det kommer till teman!
Keep it simple, stupid! Hur kunde jag glömma bort detta enkla lilla råd som aldrig har svikit mig hittills och varit till stor hjälp?
Dock måste jag säga att det var när jag hade kommit fram till denna lilla detalj som jag genast insåg vad jag måste göra: Döda flera av huvudpersonerna! För jag upplevde att de inte egentligen uppfyllde någon funktion längre, annat än att filosofera om kärleken, livet, döden, familjen, religion, stat och samhälle och så vidare....
I mina tidigare texter, då sådana teman har smugit sig in, så har det oftast bara hänt av misstag. Det brukar komma som en överraskning, att en karaktär plötsligt visar upp en helt ny sida hos sig själv.
Här försökte jag hamra in det för att det skulle låta bra! Aj aj aj, sånt kan jag ju inte göra!

4) Jag har känt mig trött på att skriva. Delvis på grund av värmen, men också helt enkelt för att jag inte är van vid att skriva 4000 ord per dag på ett projekt. Men i ärlighetens namn så tror jag att detta är mera en vanesak än något annat. Det fanns trots allt en period när 2000 ord kändes som alldeles för mycket.

Och även om nu detta projekt blir ett 100 000 ord långt skit så ångrar jag inte ändå att jag skrev det! För jag tror stenhårt på att man blir bättre genom att skriva, learning by doing!
Nu vet jag ju till exempel att det A) Är möjligt att skriva 100 000 ord på en månad och B) Keep it simple, stupid!
Något att ha i åtanke inför nästa projekt!

57 107 ord: Hur Fienden nästan knäckte mig

Funny story, jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg redan vid 43 000 ord, men det blev liksom inte av...

Jaadu! Nu ligger mitt word count på 57 000 ord!
Och jag ska säga er att det är den tyngsta delen i alla projekt för min del: Mitten!

När man börjar skriva en berättelse är det intressant och spännande. Det är så fascinerande och man känner sig som att man inte kan sluta skriva.
Men nu kommer mitten. Smekmånaden är slut. Jag märker fel hos mitt verk. Karaktärerna har irriterande tendenser och berättelsen gör aldrig det JAG vill. Varför kan inte min berättelse vara lite mera som den där andra berättelsen?
Nå, precis som med ett förhållande så har jag och min berättelse pratat om saken och nu är vi på gång igen.

Dessutom så siktar jag högre med detta projekt.
Det normala målet med ett nano-projekt är 50 000 ord, right?
Jag har höjt ribban denna gång till 100 000!
Det betyder att jag måste varje dag skriva kring 3500 ord. På 50 000 ord behöver man bara skriva 1667 ord.
Och då jag tidigare har skrivit så har 3500 varit min MAXIMALA gräns för vad jag kan producera på en bra dag.
Nu plötsligt är det MINIMI vad jag jag måste producera på en dag!
Så resultatet har varit att jag nu, på två veckor, har skrivit sammanlagt 57 107 ord!
Och imorgon efter mitt dagliga kneg ligger mitt word count på åtminstone 60 600 ord! Men Musan älskar en hårt arbetande författare. Åtminstone så gör min musa det.

Så detta, plus värmen, så skriver jag numera bara på kvällar och nätterna. Och det är inte helt bra det heller, jag skulle hellre skriva på eftermiddagen! Men nu i just denna hetta så har jag lika mycket energi som en boaorm som har svalt en get.
Sedan har jag förstås tvivlat på berättelsen och jag vet åtminstone var felet kan ligga. Och jag har nu löst det genom att ta livet av två karaktärer! Eller för att vara ärlig, en dog och en annan förolämpade en "gud" (det är en lång historia hur det fungerar i min värld, men ja, det bör vara inom citationstecken) och blev förvandlad till en tupp som straff. Får se vad som händer med honom, jag är djupt frestad att ha någon att göra soppa av honom. Haha!
Men det känns skönt att ha dessa två typer ur vägen. De tog för mycket utrymme och hoppeligen kan jag få storyn att löpa smidigare nu.

Sedan har jag börjat göra två andra saker för att hållas igång!
Eller ja, "börjat" som i jag bestämde idag att "det där ska jag börja göra".
1) Jag ska ta dagliga promenader! Förutom att det är nyttigt att röra på sig och inte sitta inomhus hela dagarna så är det ett bra sätt att koppla bort hjärnan en stund!
2) Jag ska börja skriva poesi igen! Jag printade nyligen ut en lista över 101 prompts och tänker imorgon börja skriva igen. Jag tyckte det var roligt att leka lite med poesi under NaPoWriMo och jag tror att det faktiskt bidrog till mitt skrivande. Jag är förstås inte säker, men jag ser ändå flera fördelar med att skriva poesi än att låta bli.

För jag ska upp till 100 000 ord! Så det så!

Because the madness can't be stopped, yeah!! Too hot to handle, too cold to hold! I'm gonna be the human torpedo, and I'm gonna zero in on you, honkey-tonk man, BANG BANG, I got you, you're in my scope, yeah!

Nu ska jag sova. Gonatt!

26 090 ord

Phew, skrev nyligen 5032 ord på några timmar. Jag har de senaste dagarna hållit mig troget till 3500 och 4000 ord per dag.
Nu blev det blir 26 090 ord på mindre än en vecka!
Jag hade tänkt knuffa det ännu längre, men styrkan svek mig.
Annars... Har jag inget att skriva om.

Jag skulle kunna berätta om ett problem jag stötte på, men det kändes som om jag redan har talat om det. (Finlandssvensk realism var mitt problm, om någon undrar) Dessutom har jag redan övervunnit det, så jag låter det vara.
Jag skulle kunna berätta om ett val som en av mina huvudpersoner gjorde, som gjorde mig väldigt stolt. Men det är ju bara vad jag tycker...

Så annars? Inget särskilt. Väntar på ett paket från adlibris. Beställde en hög böcker då jag fyllde år. Och det borde komma snart.
Några Shakespeare-pjäser, Sagan om Gunnlaug Ormtunga , Homeros Iliaden och Odysséen, Tao Te Ching... Och en del andra gamla verk som jag inte kommer på sådär på ark arm.

Jag har den senaste tiden fått smak för klassisk litteratur! Fråga inte mig varför, jag har en sådan period kan vi säga! Det känns många gånger som att jag vill läsa dessa klassiker för att jag vill följa fotspåren tillbaka, från Tolkiens fantasyvärldar till Beowulf, från J.K Rowlings Hogwarts till Kung Arthur och Riddarna av det Runda Bordet, från C.S Lewis Narnia till keltiska och grekiska folksagor, från Neil Gaimans Amerikanska Gudar till Valhall...
Låt oss inte heller glömma filmvärlden, som Beauty and the Beast och la Belle et la Bette och Lejonkungen och eposet om Sundiata!
 Och så vidare! Det är väldigt fascinerande och jag lär mig en hel del intressanta saker!

Och då många av dessa verk kostade 4 € per bok så slog snåljåpen inom mig till!
Jag har ett stort personligt bibliotek, känner jag. Jag har samlat på böcker i evighet. Och jag försöker att inte heller vara en snobb, som bara har en sorts bok i min bokhylla! Nej, jag försöker ha ett brett sortiment av olika genrer och även en del faktaböcker som täcker olika teman som historia och fysik!
Och en stor del av det har jag inte ännu läst! Och det är så det ska vara! Ett tu tre blir jag sängliggande och behöver ha något att göra!

Klarade mitt första Camp Nano!

Ikväll skrev jag slut på första utkastet på min berättelse. Det var ingenting jag hade planerat, men det blev nu bara så.

Berättelsen blev 75600-isch ord lång, 167 sidor lång! Det är första gången jag har skrivit ett projekt som var så otroligt LÅNGT!
Var det tungt? Stundvis. Men jag tänker på en sak som Stephen King sa för länge sen: Det är som sex, t.o.m då det var riktigt dåligt så var det iallafall skönt.

Och visst, det bryter mot jantelagen att skryta på sig själv, men jag känner mig faktiskt väldigt stolt över min prestation! :) Jag är nöjd med allt, med projektet, med hur det blev och att jag orkade "go the distance."Jag älskar att skriva, jag älskar att hitta på världar och befolka dem med intressanta karaktärer.
Som Rocky säger i en film: "Life isn't about how hard you hit, it's about how much you can get hit and keep moving forward, how much you can take and keep moving forward. That's how winning is done!" 

Det var roligt då jag validerade mitt word count: Survivors låt Eye of the Tiger spelade då. Den kom på i en fransk radiokanal som jag sitter och lyssnar på. (Vibration 80s från Orleans i Frankrike)  Kanske det var ödet som ville säga något? :D

Iallafall, hurra för mig! Av de hundra sakerna som har gått fel de senaste få åren så känns det så skönt när en sak faktiskt går bra! :D

73 238 ord: Att komma hem

Jag har snart avslutat mitt projekt. Jag höjde gränsen till 75 000 ord då jag märkte att jag hade mera att säga. Nu, snart 25 000 ord senare tycker jag att jag har sagt tillräckligt.
Det är nu dags att föra mina karaktärer hem från havet där de har letat efter en skatt.

Jag har lärt mig mycket nytt i och med detta projekt. Jag har lärt mig mera hur man använder sub-plots för att krydda berättelsen och göra den mera levande! Jag har experimenterat med andra röster, haft vissa karaktärer att prata med en viss dialekt och använda vissa ord.
Jag satt vid tangentbordet denna gång och faktiskt grät när jag skrev vissa rader, för jag tyckte så synd om en av mina karaktärer.
Det är en blandning känslor. En del av mig vill inte avsluta projektet, jag har följt med dessa karaktärer i 162+ A4-sidor! Jag såg hur de har kämpat sig igenom de svårigheter som mötte på sin väg! Jag är stolta över dem!
Men nu är det snart dags att säga hej då. Jag har redan funderat lite på vad nästa projekt ska bli, som jag ska försöka ockupera mig med innan jag återvänder till detta och försöker göra det bättre.

Jag har suttit och skrivit något mellan 2500 och 4000 ord per dag i 24 dagar. Inklusive helger. Jag har inte missat en enda dag för något! (förstås, jag har inte haft ett jobb, så det är inte som att jag har haft något bättre att göra)
Visst har jag haft dagar då jag har varit tvungen att dra ut orden som en vild häst ur ett brinnande stall. Men så har jag haft andra dagar då texten har flutit på felfritt, då jag har känt mig som Kapten Nemo som sitter vid orgeln på Natuilus.

Så därför känns det konstigt att avsluta projektet, eller åtminstone lägga det åt sidan. Detta är utan tvekan mitt mest ambitiösa verk och samtidigt mitt bästa verk.
Jag tror jag känner lite som jag gör för jag skrev ett kapitel där gänget diskuterade helt enkelt vad de ska göra nu när äventyret är slut.
Och jag blev tvungen att själv ställas inför den frågan: Vad gör jag nu, när jag har lotsat denna besättning hem?

Det korta svaret har jag redan skrivit: Börjar på ett nytt projekt. Gärna något kortare och i en annan genre än fantasy. Det börjar bli några år sedan jag skrev en pulp science fiction-berättelse, t.ex. Eller kanske jag ska skriva om den där skräckberättelsen jag skrev i Nanowrimo 2015?
I verkligheten så kanske det blir som när man var klar med mili och säger "Jag ska minsann hålla upp konditionen efteråt!"
Yeah right!
Det kan också lika bra hända att jag börjar sysselsätta mig med något annat, som t.ex ett nytt spel. Man vet aldrig.

Roligt har det varit iallafall.

Camp Nano-uppdatering 2: Plot twist!

Låt mig börja med att visa en screenshot från några minuter sen....

Observera hur nära jag är att nå mitt mål, 50 000 ord. Bara 1 284 ord kvar så skulle jag vara i mål, visst?

Låt mig då visa en till screenshot som jag tog några minuter senare....

Vad kan vi se för skillnader?

Istället för att föreslå 1 667 ord per dag så föreslår det nu 2500 ord per dag. Och istället för att bli klar imorgon så blir jag klar den 27:e april. Hur är detta möjligt?

Och varför står det 75 000 ord istället för 50 000?
För att jag har ändrat det till det. Jag höjde svårighetsgraden. Jag beslöt mig för att "go... even further beyond...!!!"

Varför i hela friden valde jag att göra det? Jag kan berätta orsakerna i rangordning från de minsta orsakerna till de största orsakerna:

1) Jag har redan klarat av tre Nanomånader. Inget nytt under solen.

2) jag ska fortfarande delta i NaPoWriMo och skriva dikter. Kan lika gärna lägga också tid på att skriva mera på denna berättelse. :)  

2) Jag vill inte säga hejdå till mina karaktärer ännu, jag har för roligt med dem!

3) Jag är "in the zone", lägg märke till hur jag fortfarande ligger steget före. Det går helt enkelt bra för mig, jag har flyt! Jag har inga problem med att skriva alla dessa ord. :) 

4) (och den viktigaste orsaken) Mina karaktärer har nyss kommit till en för dem okänd stad, de  ska ännu hitta ledtrådar till ett orakel, hitta oraklet, segla ut till en ö, hitta en stjärna och kanske fimpa en ond trollkarl. Det är VÄLDIGT mycket de har kvar att göra! Jag kan inte lämna dem där ute!

Så där har vi det! Kommer det att gå?
Jag tror det. Jag har ett stenhårt schema som jag följer, 2 500 ord per dag, detta är så gott som hugget i sten.
Jag menar jag har ändå inget jobb eller studier att göra, ingen flickvän eller ungar som vill ha min uppmärksamhet. 

Camp Nano-uppdatering!

Ja, det har nu gått nio dagar sedan det började. :) Jag satt upp då klockan slog tolv och sen dess har jag spurtat!
Jag tänkte till först att jag skulle skriva kring 2000 ord per dag, som jag brukar göra under Nanowrimo. Men jag har oftast kommit längre än det, mina dagar brukar variera mellan 2300-3000 per dag.
Mitt wordcount just nu i skrivande stund ligger på 26 877 ord. Har inte ännu skrivit klart mitt mål för idag, vilket jag tänker att ska vara ungefär 1000 ord till, så jag ligger på 27 500-isch ord.
Jag satte den ursprungliga gränsen att vara 50 000 ord, men jag undrar om jag inte kan pusha det längre, till 75 000...? Berättelsen har tagit flera nya vändningar än vad jag ursprungligen hade planerat så jag skulle helt bra kunna göra det!
Och så känner jag att jag har haft alldeles för bråttom med några händelser den senaste tiden. Varför inte låta gänget vila ett par tusen ord? Hämta andan ett slag, sitta under korkeken och lukta på blommorna?

Nå, det är Camp Nanowrimo! Hur är det då med NaPoWriMo? Hur går det med poesiskapandet?
Jovars, det går väl an. Jag får ut något som liknar en dikt en gång om dagen än så länge. Det är väl bra?
Alla mina dikter finns att läsa här på bloggen i all sin ära!

10235 ord på två dagar

Phew.... Lite över 6000 ord den första dagen och lite över 4000 ord idag (före midnatt). Hur tusan gjorde jag det? Då jag jobbade på NaNo förra november tog det mycket längre tid att komma upp till 6000 ord. Nu är jag uppe i 10235. Hur tusan gjorde jag det?

Dag 1 gick ungefär så här: Började vid midnatt och skrev 3000 ord mellan midnatt och klockan två. Efter frukosten nästa dag skrev jag tvåtusen ord till... Och sen på kvällen tänkte jag på att skriva tusen ord igen.

Dag 2, idag alltså.... Lite över 2300 ord till på kvällen, lite fifflande med min text innan jag kom igång med hjälp av wordsprints fick skiter ut lite kring 1400 ord. Så nu på två dagar ligger mitt word count på 10235. Ett personligt rekord.

Vet inte om det är bara jag som är tokig eller har för lite att göra. Men roligt är det! Nu ska jag sova och sluta yra! Får se vad som händer imorgon, men åtminstone 2000 ord till ska jag ha och en dikt!

Stridsplanen för imorgon

All right, jägare, hör upp! Här är stridsplanen för D-dagen (dvs imorgon):

Kl 00:01 så landstiger vi i det öppna word-dokumentet. Denna metod har fungerat förr och syftet här är att röja fram åtminstone 2000 ord av fältet, hur länge det sen tar. Fienden kommer att vara närvarande, men hoppeligen får vi inga problem.

Nästa dag kommer Fienden onekligen att ha lagt märke till vår närvaro och kommer antagligen att göra sitt yttersta för att få oss att backa. Att retirera vid denna punkt är inte en möjlighet.
Under denna dag har vi inga andra alternativ än att fortsätta pressa framåt, åtminstone 2000 ord till. Och efter det fortsätter vi pressa fram 2000 ord per dag tills vi är klara.
Men enligt våra informationskällor kommer inte det att bli möjligt förrän på kvällen.

Under denna dag har vi också ett nytt mål: att skriva en dikt. Denna del av operationen kommer onekligen att vara vår svaga punkt, då detta är första gången vi använder oss av poesi. Men vi har en lista över material att skriva dikter om, samt hoppas vi på att våran musa gör sitt arbete.

Om allt går väl så har vi skrivit åtminstone 4000 ord och en dikt imorgon vid midnatt. Det borde räcka och verka rimligt. Efter det så får vi hoppas på det bästa.

Finns det frågor, funderingar?

Camp NaNoWriMo - min ryggsäck

Jag ska som sagt delta i Camp NaNoWriMo nu inkommande april. Jag har talat om det nu som då så jag antar att mina facebookvänner vid detta skede börjar stöna och skrika "Jamen GÖR det då!"
Nå, min blogg, min facebook-sida så nyah nyah! Ni får höra om det till lust och leda, suck it up bara!
Så vad tar jag med mig nu då på detta imaginära läger? Bara några småsaker.

1) Min dator. Naturligtvis. Vad annat ska jag skriva på? Jag vet folk som fascineras av den romatiska idén att hamra på en skrivmaskin. Men jag tänker bara säga detta: Min mor jobbade som sekreterare på 70-talet. Hon använde en skrivmaskin. Och ja... Den fick jobbet gjort, kan vi säga. Men Gud hjälpe dig om du skriver fel! Då fanns det för visso vissa slags suddgummin som funkade, men du måste vara hårdhänt OCH på någon magisk vänster låta bli att skrynkla mötesprotokollet eller något annat.
Så tack, men jag håller mig till datorn. Kanske jag någon gång skaffar en skrivmaskin, bara så att jag kan stoltsera med att jag har en.

2) Mina anteckningar. Den senaste månaden, sen jag fick höra om detta så har jag skrivit ner en massa anteckningar om namn på karaktärer, platser med magiska egenskaper och lite historia. Och naturligtvis en lista över namn. Inga namn som jag ännu använder, men t.ex random namn från en viss kultur, namn på städer, på öar och kungariken.
Detta är för att jag hatar när jag i skrivandets hetta måste tvärnita för att jag behöver komma på ett bra namn för en karaktär som just kom in! Det är så mycket lättare om jag använder mig av en lista då och tar ett namn därifrån!

3) Mitt tomma anteckningsblock. Man vet aldrig, ett tu tre får jag under denna process reda på vad jag ska jobba på i Juli eller nästa november.

4) Min karta som utmärker mitt mål. Jag satsar igen på 50 000 ord under April månad. Det är mitt "makro-mål", mitt "mikro-mål" är 2000 ord per dag. Och jag förutsätter att som en envis blodhund bita fast i målet och släppa inte förrän det är dött. Så har jag gjort tidigare. Förstås, blir det längre så blir det längre. Det finns en risk för det denna gång, men det får det bli då! Jag siktar alltid på att skriva det bästa jag kan just nu och berättelsen jag just nu har på gång har så mycket stuff på gång att det känns nästan som ett för stort projekt. Men skam den som ger sig!
Om sen berättelsen blir 400 sidor långt så ja... Då har jag väl ett 400 sidors långt manuskript, haha!

5) Snacks. Detta är ännu ett knepigt kapitel för mig, för jag har ingen aning om vad jag ska käka då jag skriver. Oftast brukar jag inte ens ha något. För kaffe, socker och te gör att jag möjligen känner mig pigg i några sekunder men efter det så börjar jag krascha och då går allt så trögt. Fast grönt te fungerar ibland. Eller hett vatten med citron.

6) SISU! Mycket mycket Sisu, om jag ska försöka tackla NaPoWriMo under samma månad! Droppen nöter berget and shit... Men för att citera gamle Bradbury: "You only fail if you stop writing".Eller för att citera en annan gammal vis tänkare:

Det var väl det som jag kom på, sådär på rak arm :)

Varför poesi?

Det är lite över en vecka tills NaPoWriMo börjar.

Det känns som en större utmaning att ta än Camp Nanowrimo. I camp NaNoWriMo tänker jag skriva ett 50 000-ords projekt. Big whoop, har gjort det tre gånger redan. Men tänker göra det denna gång ändå och sen ännu en gång i Juli då det äger rum igen (och så förstås det vanliga NaNoWriMo till hösten)

Poesi däremot, har jag inte beblandat mig med. Varför?

1) I allmänhet har jag inte begripit mig på poesi. Jag menar jag har träffat på poeter som beskriver soluppgångar vackert, men så har jag också träffat på poeter som spyr och skiter ut sina dikter i korta arga meningar. Och jag tänker bara "jaha" då jag läser allt detta. Deras poesi lyckas inte beröra mig på något plan, för det är så personligt.

Så personen i fråga har en åsikt om politik. Grattis? 

Personen i fråga tycker om att se en soluppgång vid sin sommarstuga. Just så. 

Poeten skriver om klassamhället. Jaha. 

Varför är dennes åsikt och känsloliv viktigt för mig? 

Är det kanske bara jag som är en okänslig barbar?

2) Jag har inte lyckats skriva poesi så bra. Liksom min senaste dikt som jag skrev där jag riktigt försökte var väl en kall vinternatt 2009 då jag satt på fyllan och rabblade ihop någon sorglig dikt om hur det är att vara ensam. Före det skrev jag några dikter i gymnasiet. Mitt favoritverk från den tiden var en "story within a story", ett epos som berättas i en av mina fantasyvärldar.
Kanske jag skriver något sådant till NaPoWriMo? 

Liksom tänk om en skald skriver en sång om mina hjältars äventyr?

HOLY SHIT, det skulle jag kunna göra! :D 

Men ja, så jag har inte skrivit så mycket dikter sen dess. Andan har inte kommit på.

3) Jag försökte tvinga min hand till att skriva rim. Att alla mina ord måste rimma, annars är det inte poesi. Och det arbetet dödade ganska effektivt lusten.

Så varför ger jag mig in i NaPoWriMo?

1) Jag vill utvecklas som skribent. Och jag tror att poesi kan vara en väldigt användbar krydda till mina texter. Om inget annat så får jag dallat lite i det också. Jag tror på att all sorts skriverier är bra, bara det att man skriver något är bra.

2) När man tänker på det så använder man ett visst poetiskt språkbruk i vardagen. Det kan vara en mening som har en viss rytm, det kan vara val av ord, det kan vara beskrivningar....

3) Saken med poesi är det att det kan vara precis vad som helst. Det är åtminstone svaret jag får om jag frågar poeter om deras åsikt. Det kan vara på rim, men det måste inte vara det. Det kan vara skrivet enligt en viss rytm, men det måste det inte heller vara. Det kan vara svårförståeligt och högtravande, men det måste inte vara det. Poesi är sist och slutligen bara en samling ord som man har radat upp i en viss ordning. 

Jag tänker avsluta detta inlägg med att dela med mig en dikt av Edgar Allan Poe som jag gillar. Och det är inte "the Raven", för den tycker jag är väldigt överskattad. 

Annabel lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love—
I and my Annabel Lee—
With a love that the wingèd seraphs of Heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in Heaven,
Went envying her and me—
Yes!—that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we—
Of many far wiser than we—
And neither the angels in Heaven above
Nor the demons down under the sea
Can ever dissever my soul from the soul

Of the beautiful Annabel Lee;
For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling—my darling—my life and my bride,
In her sepulchre there by the sea—
In her tomb by the sounding sea.