Stålmannens kalsonger

Okej, nu är jag trött på att höra skämt om detta, så nu tänker jag helt enkelt prata om det. Dagens tema mina vänner är Stålmannens kalsonger! Varför i hela friden har han dem utanpå sin kostym?! Han är en utomjording från Krypton som har lyckats få ett jobb som reporter på en tidning, samtidigt som han räddar världen från utomjordingar.... Och han fattar fortfarande inte att kalsonger ska vara innanför byxorna?

Svaret jag tänker presentera till er finns att läsa i boken Supergods av Grant Morrison. Svaret blir väldigt självklart när det blir presenterat. Är ni redo? Här kommer det:

Det är inte kalsonger. Det är en del av en "strongman"-uniform.
Ni förstår, när Stålmannen (och Batman och andra superhjältar) tecknades på 40-talet så tog man inspiration från bland annat cirkus. Och då den uniformen som en del akrobater hade OCH "the Strongman".
Ni vet, "Damer och Herrar, pojkar och flickor! Se hur Den Starke Kent kan lyfta en hel häst ENSAM!!"

Så där har vi svaret! Det är inte kalsonger, utan Stålmannen har helt enkelt på sig en 40-talsversion av en cirkus-act.
Ha en bra dag!

League of Extraordinary Gentlemen

Serien kan bäst beskrivas som en bussolycka som händer i slow motion. Den börjar strålande men blir sämre ju längre den pågår. Nu ligger den i ett sånt område att jag inte ens skulle vilja läsa eländet som släpps nu.
För bokälskare finns det mycket att hämta ur dessa serier.

Handling
Premissen är väldigt enkel: Det kan beskrivas som "The Avengers i det viktorianska England".

Berättelsen börjar år 1898. Wilhelmina Murray (från Dracula) blir rekryterad av Campion Bond från Brittiska Underrättelsetjänsten. Hon blir ombedd att samla ihop en skara "speciella" människor för att skydda det brittiska imperiet. ("Extraordinary Gentlemen"). Teamet som hon slutligen samlar ihop består av Allan Quartermain,Dr Jekyll/Mr Hyde, Hawley Griffin (också känd som "Den Osynlige Mannen") och kapten Nemo.

Berättelsen sträcker sig över sex seriealbum nu och vi har sett sällskapet försöka stoppa ett gängkrig mellan Fu Manchu och Professor Moriarty och hindra en invasion från planeten Mars. Vad som följer efter det är splittrandet av sällskapet och en del äventyr som inte har så mycket att göra med dem. Dessa äventyr pågår mellan 1910 och 2009.

Om serien
Jag har tidigare klagat på Alan Moore för att han kör en bra premiss i diket. Exakt det gör han med League of Extraordinary Gentlemen. Den första serieboken var underbar! Jag älskar den! Den andra gick ännu an, men den tredje delen, som sträcker sig mellan 1910 och 2009 är helt kass! Det är i detta skede vi får se Alan Moores "vanliga" psykedeliska berättelseintriger (med lite sex-scener och man-on-man rape)0 som ingen orkar följa med eller bry sig om. Jag vet fortfarande inte vad som hände på 60-talet för att hela den biten var som en lång feberdröm. På riktigt, karl, släpp knarket! Det förstör ditt arbete!
 
När vi har ett gäng hjältar från viktoriansk litteratur i en steampunk-värld, varför inte hålla oss till det? Varför i hela friden måste vi göra dem till fiender med varandra, köra in onödiga sex-scener i det svängiga 60-talet, filosofier om universums lagar och sånt skit som får hipster-ungarna att känna sig intelligenta?

Filmen
Det har gjorts en filmversion av League of Extraordinary Gentlemen. Jag ska antagligen recensera den någon dag, men jag kan säga såhär mycket om filmen: Den lyckas hålla sig till swashbuckling-äventyr-formatet! Filmen som många Alan Moore-fans hatar så lyckas bättre hålla sig till temat "Avengers i viktorianska England".
Visst finns det måånga saker som inte fungerar med filmen. Detta är filmen som fick Sean Connery att helt enkelt sluta skådespela. Men, det hjälper att den inte kör upp i knark-visions-landet.

Själv önskar jag att någon kunde göra en serie av The League. För jag har svårt att föreställa mig detta som en lyckad filmserie.

Betyg
Om du tänker läsa League of Extraordinary Gentlemen-serien så rekommenderar jag att du läser den första volymen. Gillar du den kan du läsa den andra. Men efter det så kan du lika gärna skita i att läsa flera.

Tales of the Unexpected

År 1954 hade amerikanska myndigheter fått nog av ungdomsvåldet som härjade i USA. De började leta efter potentiella syndabockar som kunde förklara varför ungdomar plötsligt har blivit så våldsamma.
Ett offer för denna häxjakt var serietidningar. Batman är ju våldsam, han slår skurkar på käften! Wonder Woman slår också folk på käften! Hemska tid, det lär ju ungdomar att inte uppföra sig som folk!

Detta ledde till skapandet av en rad regler som serieföretagen måste följa. Denna lista med regler kallas för Comics Code Authority. I den listan fanns ett antal regler, t.ex:

• Brottslingar får inte presenteras på ett sådant sätt att man kan sympatisera med dem, lagens män får inte porträtteras som skumma eller inspirera människor till att imitera brottslingar.

• I alla situationer måste det goda segra över det onda, som i sin tur blir bestraffad för sina gärningar.
• Inget splatterliknande våld
• Ingen serie får ha orden "Horror" eller "Terror" i titeln. Samtidigt får inte serierna ha berättelser som handlar om vampyrer, spöken, zombier eller annat övernaturligt.

och så vidare. Den blev omskriven med tiden och slutligen togs den helt ur bruk år 2011. Jag tycker att det inte blev så mycket bättre av att listan togs bort, för nu känns det som att många serier klämmer in så mycket våld, våldtäckt, blod och annat bara för att de kan. (Jag ser på dig, Neonomicon och Happy!)

Till saken: Då detta regelverk togs i kraft så behövde DC comics hitta på nya berättelser. Naturligtvis gick det inte längre att göra skräckserier under den eran. Men Science Fiction var fullt tillåtet! Och så föddes Tales of the Unexpected. Serien är tecknad i svartvit och man ser tydligt att den är gjord på 50 och 60-talet till att döma av deras kläder och allmän "americanism" (ni vet, alla är snyggt klädda, hårt arbetande  amerikanska medborgare!)

Handling.
För att göra en lång historia kort så är Unexpected en antologiserie med korta, smått konstiga, science fiction-berättelser på 5-15 sidor per berättelse. Dessa berättelser kunde handla t.ex om en man som upptäcker att han kan andas eld som ett resultat efter ett labbexperiment ("The man who ate fire"). En annan handlar om en man som uppfinner en maskin för att få kontakt med utomjordingar. En tredje handlar om en pojke som hittar en drakbebis som han förvarar i familjens källare. På omslaget (se ovan) så har man i framtiden börjat ordna guidade visningar på "månen" (egentligen ett set som inte är verkligt), komplett med "månmonster" (som också är falska). Men så blir monstret plötsligt levande.
Som science fiction-berättelser är dessa ganska konstiga. En drake i en källare? Månmonster?

Men de är samtidigt väldigt underhållande och går bra att döda några minuter med. Den gick mellan 1956 och 1968.
Serien slutade inte 1968, utan den bytte namn bara till "The Unexpected" och fortsatte till 1982 då den slutligen dog.

Betyg
Berättelserna är smått konstiga, men ändå underhållande. Jag rekommenderar dessa serier till folk som bara vill bli ha en rolig berättelse några minuter åt gången. Jag ångrar inte att jag köpte denna serie!

The Hobbit av J.R.R Tolkien (Serien alltså)

"A graphic Novel"
Det betyder i själva verket "En seriebok".

Jag valde att låna och läsa "The Hobbit". Jag har sett den några gånger, men inte riktigt tagit mig tid att läsa den. Berättelsen är för mig inte obekant, jag var mest fascinerad av teckningsstilen. Därför kommer jag inte nu att pladdra så mycket om vad som händer i boken (riktiga Tolkien-fans borde veta).
Den kom ut 1989, tecknades av David Wenzel. Han hade påbörjat projektet redan i college, fast då hette det väl "Jag bara tecknar fantasybilder av Tolkiens verk".

Den är tecknad med väldigt varma färger. Karaktärerna ser ut som seriekaraktärer och inte som riktiga människor, viket jag tycker bara är bra. Det enda negativa jag har att säga är att det är mycket text per sida. Det fungerar säkert för vissa, men jag tycker att eftersom serier delvis är ett visuellt medium, så borde fokuset vara på teckningar. Om jag vill läsa en massa paragrafer med intrig, varför läser jag då inte bara boken?

Jag rekommenderar att ni läser serien! Oberoende om ni har sett Hobbit-filmerna eller inte. Det är en vackert tecknad seriebok.

Hur jag väljer vad jag ska recensera?

När jag funderar på att recensera en film, spel eller vad som helst så finns det två gyllene regler som jag försöker följa. Ibland har jag brutit mot dem men jag försöker ändå följa reglerna så gott det går:

1. Jag måste ha sett det. (Ganska självklart)
2. Jag ska ha åtminstone en positiv detalj att säga något om det.

Därför kommer jag aldrig att recensera filmen V for Vendetta t.ex för jag har inget positivt att säga om den. Jag hade planer på att recensera den och skriva om hur mycket jag ogillade den, men kom slutligen på att jag inte orkar skriva en sådan recension. Det är inte roligt för mig och jag tror inte någon skulle vilja läsa en sån recension heller.
Twilight har jag sett för lite av för att egentligen kunna uttala mig om, annat än att jag såg ettan på färjan en gång. När jag recenserar en film så har jag sett den åtminstone tre-fyra gånger. Orsaken finns att läsa här.

Detta är för att jag har läst recensioner och sett recensioner på youtube som bara är 10-40 minuter av en typ som gnäller om hur dåligt något är. Det är inte roligt att läsa (speciellt inte om det är gjort med humor) och man blir själv bara bitter av att läsa sånt.
Jag får bara bilden av att typen missar en eller flera detaljer som är bra med någon film ("Come on, SÅ dålig kan den väl inte vara?"). Jag är en "nitpicker", jo, men jag kan också se bra detaljer i en film som per definition är dålig. T.ex Last Action Hero. Visst, det finns saker att avsky i den. Det är en Achnuld-film och intrigen är inte vettig på något plan alls. Men trots de så kan jag inte låta bli att älska metahumorn och ser filmen snarare som ett kärleksbrev till 80 och 90-tals actionfilmer. Trots att filmen i överlag är ganska "meh" så finns det ändå mycket som är bra med den.
Det har jag upplevt t.o.m när jag har sett jättedåliga filmer att det ändå finns något som är positivt med dem, om det bara är musiken eller effekterna. Det går inte att bara stirra sig blind på en detalj som stör mig och glömma bort att se helheten.

Men tyvärr så finns det också filmer som på riktigt inte borde få finnas, men varför tråka ut er med dem? Vem av er vill läsa ett inlägg som bara kan kokas ner till ett
"Denhär filmen/spelet söööööööööög........!!!!!! Och ni suger för att ni gillar det!!!!" ?
Jag har dock skrivit inlägg som nog har gått ner till det (mitt inlägg om det humoristiska geniet och allvetande surpuppan Magnus Betnér är det bästa exemplet jag kommer på).
Jag försöker ändå i princip hålla mig till de två ovanstående reglerna. Men ibland är det okej att bryta reglerna lite, gott folk. 

Watchmen + The Incredibles = Sant?

Lille Johns blogg - 27:e September, 2014. 

Jag har märkt att det finns en massa likheter mellan Pixars animerade film The Incredibles och serien (och sedan filmen) Watchmen. Jag pratar inte ens om små detaljer: Väldigt stora delar av intrigen i The Incredibles är från Watchmen.

Innan jag går in på vad för likheter som finns mellan Watchmen-serien (jag räknar inte filmen) och The Incredibles så ska jag berätta lite vad båda handlar om.

Watchmen är en väldigt dyster serie. En del brukar säga att den tillsammans med The Dark Knight Returns var startskottet för det som kom att kallas "Dark age of Superhero comics" också känt som "Tiden då superhjältarna slutade ha roligt". Tack för den, Al....
Watchmen handlar om ett alternativt universum där ett gäng psykiskt störda superhjältar försökte göra världen bättre. Men så kom en lag som förbjöd människor att bära masker, vilket gjorde att superhjälte-gänget splittrades. En del valde att bli laglydiga medborgare. En del fortsatte jobba för regeringen fast med andra uppgifter och åtminstone en superhjälte valde att vägra böja sig under den lagen, utan fortsatte slåss med de medel han hade.
Men plötsligt mördas en f.d superhjälte. Och därifrån så fortsätter berättelsen med att vi får följa med de andra superhjältarna vad som hände efter att de fick sluta. Det visar sig att en av dessa superhjältar hade en plan för att föra världen samman i fred: Han skulle få ett tentakelmonster att anfalla New York City och döda miljontals invånare. På det sättet skulle kalla kriget upphöra och mänskligheten skulle förenas emot detta påstådda anfall mot yttre rymden. Detta lyckas han med, och det blir fred i världen och nästan alla superhjältar går med på att låta detta ske.
Alan Moores serie kallas för en klassiker. Det enda som jag tycker är synd är att det egentligen inte för så mycket nytt till superhjälte-bordet annat än att han tänker "ifall Batman var en riktig karaktär, så skulle han antagligen vara psykologiskt störd på många sätt. Han klär ut sig till en fladdermus och springer på nätterna och slår ner skurkar."

The Incredibles handlar om en tid då superhjältar blir förbjudna för att varenda gång de stoppar ett anfall från yttre rymden eller något liknande så förstörs en massa byggnader och folk stämmer dem. En pastisch på Superman, Mr Incredible, så blir stämd för att han förhindrar en person att begå självmord. Så regeringen förbjuder superhjältar och Mr Incredible måste försöka anpassa sig till att leva ett vanligt Matti Meikäläinen-liv. Han gifter sig med en annan superhjälte, Elastigirl (som i sin tur är en slags kvinnlig version av Plastic Man eller Mr Fantastic) och de föder ett antal barn.
Mr Fantastic hatar sitt tråkiga liv och blir då kontaktad av ett företag som i hemlighet skickar ut superhjältar på nya uppdrag. Han älskar denna chans och hoppar på den för att fly verkligheten. På en ö slåss han mot en gigantisk robot och lyckas besegra den.
Han blir tillfångatagen av en superskurk och märker att denne skurk ville själv vara en superhjälte för många år sen, men blev nekad chansen. Skurkens plan är att skapa ett robotmonster med tentakelliknande armar som ska anfalla en stad, så att superskurken kan "rädda" invånarna och på så sätt få tillbaka superhjältarna. Superskurken har tidigare haft superhjältar att slåss mot roboten för att den ska lära sig att besegra och döda superhjältar.

Vilka likheter mellan dessa två ser vi? Jo:

1. I båda världarna är superhjältarna förbjudna efter en serie olyckor och dylikt vilket gör det kostsamt för regeringen att ha dem kvar.
2. I båda världarna finns det en superhjälte som vägrar böja sig, utan räddar folk och bryter mot lagen. Watchmen har Rorschach och The Incredibles har Mr Incredible som räddar folk på sin fritid.
3. I båda värlarna har en superhjälte en plan på att rädda världen genom att släppa loss ett monster i en stad. 
4. I båda världarna är det en superhjälte som är huvudskurk.
5. Båda monstren påminner om bläckfiskar. 
6. I båda världarna är det någon som dödar superhjältar. 
7. I båda världarna har en del superhjältar slagit sig ned och tagit vanliga 8-16 jobb. 
8. Alla superhjältar är pastischer på serietidnings-superhjältar. Mr Incredibles son Dash är supersnabb, vilket påminner om The Flash. Nite Owl från Watchmen påminner om en överviktig Batman. 
9. Två superhjältar räddar människor från ett brinnande hus (Nite Owl och Silk Spectre i Watchmen / Mr Incredible och Frozone i The Incredibles)
10. "monstren" konstrueras på en ö långt borta i fjärran.
11. När superhjältarna slåss mot brott så hamnar de i ett slagsmål med polisen. (Rorschach i Watchmen / Mr Incredible och Frozone i The Incredibles)
12. En eller flera superhjältar är nostalgiska över det förflutna. 
13. Superhjältarna använder sina krafter offentligt i slutet. Nite Owl och Rorschach går in till en bar för att våldsamt få ut information. Familjen Incredibles och Frozone slåss öppet mot monstret. 
14. Båda superskurkarna har gigantiska egon. Superskurken i The Incredibles är en självutnämnd superhjälte. Ozymandias i Watchmen ser sig själv som en modern version av Alexander den Store.
15. Båda verken är en ploj på superhjälte-berättelserna.

Betyder ovanstående att Watchmen eller Incredibles är dåliga? Naturligtvis inte! Jag gillar båda verken.(dock gillar jag Incredibles mera, för det är inte lika dystert och den filmen har roligt med det som den gör, medan Watchmen osar kalla kriget.)
Betyder det att The Incredibles är icke-originell medan Watchmen är det? Nix! Jag ser det som att de är båda från samma släktträd. Och precis som kusiner som liknar varandra, så liknar Incredibles och Watchmen varandra. Det finns ett ordspråk som lyder att "kopiering är den bästa formen av smicker", så jag tror att om jag träffar Incredibles-gänget nåndag så kommer det att komma fram att de hade läst Watchmen och gillade det.

Slender serier

Kan du se honom?

Låt oss tala en stund om Found Footage-filmer.
Vi vet alla vad de är, jag pratade om dem i min recension av the Blair Witch Project. Premissen är egentligen att filmen vi ser är något som en snubbe hittade liggande ute i det öppna någonstans. Vem som än filmade allting är död och/eller försvunnen.
Tänk om du sen översätter det till en youtube-serie? Så att alla videoklipp som en youtube-channel laddar upp skulle vara klipp som ett gäng typer filmer när de letar efter spöken eller whatnot. Visst, du kunde tekniskt sett inte ha alla att försvinna eller dö, för då kan du inte besvara frågan "vem laddar upp klippen?" Men samtidigt kan det vara spännande, för det känns äkta. Som om någon där ute faktiskt filmade ett spöke eller något och laddade upp det på Youtube i vår tid.

Låt oss tala om en speciell sorts youtube-serier: Slender Vloggar. (Vlog= istället för Blog)
För de som inte vet något om Slenderman så tänker jag inte hålla en föreläsning om det. Åtminstone inte här. Men om ni verkligen inte vet något om Slenderman så kan jag föreslå att ni kollar upp det här. Observera att jag inte pratar om spelet Slender: The Eight Pages. Myten om Slenderman sträcker sig mycket längre än det. Det enda som spelet gjorde var att popularisera Slenderman, att föra ut honom i dagsljuset.
Nåja, för att fortsätta till Slender Vloggar:
Tänk er att en del personer gör en serie där de undersöker en del mystiska händelser som leder till Slenderman. De laddar upp diverse klipp som kan vara mellan 3-15 minuter långa.

Dessa serier har på riktigt skrämt mig mera än vad de flesta moderna found footage-filmer har lyckats med.
Orsaken till detta är att många found footage-filmer gör det misstaget att de visar för mycket av monstret och alltid för nära. Det lämnar ingenting ut till en atmosfär av mystik utan vi vet exakt hur monstret ser ut och hur det funkar bara av att se på det.

Slender Vloggarna fungerar inte alls på det sättet. Folk försvinner ganska ofta utanför kameran och vi får ingen information av exakt vad som hände. I vissa fall försvann de bara spårlöst och vi får höra att de höll en personlig dagbok där de skriver att Slenderman är ute efter dem. I andra fall står tre typer och filmar, och plötsligt blir bilden suddig och man ser en skymt av Slenderman (inte HELA Slenderman) och när bilden kommer tillbaka så håller personen som filmade allting på att springa iväg från något.
Det är Slender Vloggarnas styrka enligt min åsikt. De har otroligt mycket skrämmande atmosfär och, om det görs bra, otroligt intressanta karaktärer. Man bryr sig om dem och vill att de ska lyckas. Och när Slenderman kommer så blir det ingen dramatisk musik eller ens ett högljutt skrik. I många fall blir bara ljudet förvridet eller så blir det tyst.

Jag kommer nu att prata lite om några Slender vloggar. Jag rekommenderar att ni kollar upp dessa. (Jag har satt en länk till youtube i titeln)

Marble Hornets

Marble Hornets är min favoritserie. Den håller berättelsen väldigt enkel, den är inte onödigt komplicerad. Marble Hornets var namnet på ett filmprojekt som en person vid namn Alex skulle filma. Huvudpersonen Jay ska gå igenom videobanden till Marble Hornets och märker att där finns flera videoband som inte passar in med de övriga banden. Dessa band är inte filmade på Marble Hornets-setet, utan det är filmat i Alexs hem. De flesta banden är skadat på något sätt. Ljudet är borta eller så blir bilden suddig. Och man ser skymtar av en lång man utan ansikte i vit kostym. Men endast kameran verkar se detta. Alex har också börjat bete sig konstigt. Han kan få kraftiga migränanfall och var mera stressad och mera lättirriterad.
Samtidigt har en annan person börjat förfölja Jay. En mystisk person med en mask på sig.
Denna serie älskar jag just för att de använder sig av "less is more". Därför är effekterna väldigt billiga, på både gott och ont.
Det finns diskussioner nu om ifall Marble Hornets är avslutat. Själv tror jag inte det, för jag vet att gänget bakom Marble Hornets håller på att göra en film. Så jag tror de har bara pausat.

Tribetwelve

Noah Maxwell skulle göra ett skolprojekt om Israels tolv stammar. Men hans lärare bestämde sig för att avbryta kursen. Istället använde Noah youtube-kontot som minnesvägg för sin kusin Milo Asher, som begick självmord.  Noah hade bara tänkt ladda upp ett klipp, som han och Milo filmade sista gången de sågs. Men Noah märkte att en konstig figur dyker upp på flera ställen och att Milo alltid blir nervös strax efter att personen har dykt upp. Noah bestämmer sig för att undersöka ytterligare. Han besöker platser där Milo befann sig, pratar med personer Milo träffade. Han hälsar också på sin gamle farfar som varnar honom för "der grossmann".

Om Marble Hornets hade dålig utrustning men ganska bra berättelse och karaktärer, så har Tribetwelve bra utrustning, men ganska dålig berättelse och karaktärer. Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande denna serie. Men problemet som jag ser är att de har gjort berättelsen onödigt komplicerad. Det visar sig sedan att Slender är en slags gudagestalt för en samling övermäktiga individer som kallas för Kollektivet som på något sätt också blir aktuella i berättelsen. Och att en dagbok som Noahs farfar har på sig är på något sätt viktig för Kollektivet och att det i sin tur ska hjälpa honom att slåss mot Slenderman som nu plågar honom..... Och så blandar Tribetwelve sig lite med EverymanHybrid och Darkharvest. (se nedan) Kan inte vi bara hålla oss till Slenderman som antagonist och det faktumet att folk dör om man träffar på honom? 

och så resten, som jag inte är så jätteförtjust i: 

Darkharvest00 

Subbe undersöker hemsökt hus, hittar spår som leder till en sekt som tillber Slenderman. Denna Vlog är inte dålig så att säga, men den är ganska långtråkig, för det är många klipp där en typ bara sitter framför kameran och berättar om vad han ser. Medan Marble Hornets t.ex så får vi faktiskt se vad de hittar i en källare så skulle Darkharvest00 berätta att de var i en källare där de hittade något. 

EverymanHYBRID 

Oh boy, denhär tycker jag minst om. Jag skulle kunna beskriva denna serie som "all over the place". Den handlar om ett gäng personer som gör en tränings och hälsoserie på Youtube. Sen börjar Slenderman dyka upp på videor, men det visar sig senare att det var ett prank de försökte köra för att få flera tittare. Sen dyker Slenderman upp på riktigt. Sen beblandar sig gänget med ett annat monster som kallas The Rake. (som vi inte får se). Sedan beblandar de sig med en slags ande-varelse som heter HABIT som intar en av typerna och gör honom ondskefull och våldsam (säkert för att de ville ha en ursäkt att göra serien lite mera våldsam). Och sen beblandar de sig med Darkharvest-gänget och deras funderingar.... Det saknar atmosfären som Tribetwelve och Marble Hornets har. 

Min slutdom? Om du ska se Slender-serier, håll dig då till Marble Hornets och Tribetwelve. De är minst komplicerade och mest spännande och det händer mest i dem.
De två serierna lyckades hålla mig på nålar när jag tittade igenom dem för till skillnad från många moderna filmer så visar de inte för mycket och atmosfären är kuslig i dem. 

The Life and times of Scrooge McDuck

Precis som många andra finländska barn så läste jag Kalle Anka när jag var en liten pojke. Jag köpte tidningarna, de var billigast och på olika divarin och loppis kunde du hitta sådana erbjudanden som "fem stycken för två euro".

När jag körde posten där hemma så var torsdagarna roliga dagar. För då jag kom körande på en viss gata i en by så kom ungarna rusande fram till bilen, för de hade lärt sig vid detta skede att på torsdagar kommer Kalle Anka med posten!

Från "The Son of the Sun"

Min favorit-tecknare är Don Rosa. Förutom att hans bilder är gudomligt vackra så var alla hans berättelser episka och fulla av äventyr. Solens son, Vägen till Xanadu och Jakten på Kalevala (Ja, den utspelar sig i Finland, han har fått med landmärken vid Helsingfors helt bra!) är några som man kan nämna. När man köpte en tidning och det stod "Don Rosa" någonstans så kunde man vara säker på att det var spännande och snyggt ritat.
Don har setts som arvtagaren efter serietecknaren Carl Barks som också tecknade många äventyr i Kalle Anka-serien. Han har själv sagt att han var ett fan av Carl. Jag kommer ihåg en serie som Carl Barks tecknade som hette Åter till Avskyvärld på svenska. Man ser i den "släktskapet" mellan Don och Carl för båda berättelserna handlar om stora äventyr.

Kronan på Don Rosas verk är följetången The Life and Times of Scrooge McDuck. I de svenska serierna hette de Joakim von Ankas liv.
För att göra en lång historia kort så handlar den om hur Joakim von Anka tjänar sin första krona, lämnar Skottland som tonåring för att söka lyckan först i Afrika, sen Amerika, hur han misslyckas på sin resa och hur han blir hård som följd av detta, hur han hittar guld, hur han blir förälskad och förlorar som en följd av det, hur han förlorar kontakten till sin familj och hur han får kontakten till Kalle Anka och Knattarna.

Helsingforsare, känner ni igen er?

Life and Times har väldigt mycket djup i berättelsen. Visst finns det ögonblick som är roliga, men också episka berättelser.
Ett problem som han brottas med tidigt i serien är att han försöker envist förtjäna pengar ärligt genom att jobba hårt. Men alla andra han stöter på stjäl, de ljuger, de lurar. Han frestas av att stjäla en diamant som är en helig relik för ett folk i Dreamtime Duck of Never-Never, men avstår för att det går emot hans principer om att arbeta ordentligt istället för att stjäla.
Tyvärr så bryter han mot denna princip långt senare (The empire-builder of Calisota) då han jagar ut en stam infödingar för att få rätt till en mark. Hans två yngre systrar är med och de ser detta. De beslutar sig för att lämna honom för de vill inte ha med en så ond man att göra.

Den enda skatten Joakim aldrig fick..

I samma kapitel många år senare, då han har byggt ett stort imperium, reser han till Ankeborg där han har byggt sitt säte. Hans familj är där och redo att möta honom. T.o.m hans systrar är villiga att förlåta honom. Men nu har Joakim blivit för hård av sina resor. Han grälar med sin familj som beslutar att lämna honom för gott för han älskar pengar mer än dem.
Många år senare, i den sista upplagan, är Joakim en trasig gammal anka. Han ringer efter Kalle och hans brorsöner för att få sällskap (tror jag?). I och med deras besök (och ett misslyckat försök av björnligan att råna hans binge) så inser han att han är inte för gammal för äventyr. Att orsaken till att han är trasig är för att han inte längre äventyrade. Varför skulle han det? Han var ju den rikaste ankan i världen. Där slutar Life and Times, med att Joakim har återupptagit kontakten med Kalle och Knattarna och har bestämt sig för att det fortfarande finns äventyr i honom.
Jag kan tillägga att det finns en berättelse utanför Life and Times som heter A letter from Home, där Joakim äntligen gör upp med sin syster Matilda.

Tuomas Holopainen släppte förra året ett konceptalbum som handlade om Scrooge McDuck. När jag först fick höra om det så var min spontana tanke "ja, varför inte"`? Det händer så mycket i den serien som är väldigt episkt. Och det finns redan en miljon skivor som handlar om fornnordiska gudar och Tolkiens värld. Dock tycker jag att skivan är lite trist. Inte för att den inte skulle passa temat, men det låter väldigt likt det han har gjort med Nightwish.

Life and Times of Scrooge McDuck är antagligen en av mina favoritserier. Den är, som jag har sagt många gånger redan, fint tecknad. Den har bra karaktärsutveckling och det är intressant att se hur Joakim går från att vara en parvel till att bli miljonär med alla uppgångar och nedgångar. Många personer tenderar att underskatta Don Rosa för att det är Kalle Anka han har tecknat, hur mycket berättelse kan det finnas i en sån tidning?
Han har sagt i en intervju att han gillar att åka till Finland, för här är han en stor kändis. Folk bildar långa köer då han sitter i Akademiska bokhandeln för att signa autografer. I Kentucky där han bor vet inte hans grannar vad han gör, han är väl bara dendär gubben som gör domdär roliga bilderna.

Jag rekommenderar varmt denna seriebok! Även om man inte annars läser så mycket serier, om man inte ens är så bekant med Kalle Anka-serier sen tidigare, så rekommenderar jag fortfarande denna.

Army of Darkness: Ash saves Obama

2009 var det året då Barack Obama blev USAs president. Världen var heltokig i denne president, som hade lagt fram sin slogan "Yes, we can!". Många människor upplevde som den positiva delen av 60-talet hade kommit tillbaka, när amerika hade för första gången en mörkhyad president. Han proklamerade andra saker än förra presidenten, Bush. Medan Bush var mera för att fortsätta kriga i Irak så pratade Obama en massa om att lägga ner den verksamheten. Bush pratade om fördelen med att ha Guantanamo-fängelset öppet, medan Obama har pratat om att stänga det.

Kriget i Irak tog slut längre än vad Obama hade lovat och Guantanamo är fortfarande öppet, men på den tiden var det dags att drömma om ett icke-krigshungrit USA.

En stor del av Obamas popularitet berodde på att han och hans hejdukar kunde använda sig av sociala medier på ett sätt som tilltalade ungdomar. Hans youtube-kanal hade laddat upp en massa massa videor där han diskuterade fördelarna med att välja honom till president. Därför är det inte så svårt att föreställa sig att en viss tid efter att han hade blivit president så började det dyka upp serier där Obama fanns med. Det finns en Spindelmannen-serie där han träffar Obama, det finns en serie som heter "Obama the Barbarian" och många andra försök att cash in på den mycket populära presidentens namn. 

En av dessa serier bygger på Evil Dead-franchisen. 

Army of Darkness handlar om huvudkaraktären Ash från Evil Dead-filmerna. (Army of Darkness är också namnet från den tredje filmen) I serierna så kommer ofta Necronomicon Ex-mortis fram och drar fram zombier från en annan dimension, som Ash måste slåss mot. Han gör det ofta i stil med en typisk 90-talshjälte stil. I denhär stilen ("come get some!"). Jag har ärligt talat inte läst så mycket Army of Darkness. 

När jag gick igenom en serieaffär så fick jag syn på Army of Darkness : Ash saves Obama. Jag älskade idén för den låter så cool. Jag gissade till att döma av omslaget att Obama besöker S-mart där Ash jobbar, zombier dyker upp och börjar ställa till med elände. Ash griper tag i en shotgun och/eller en motorsåg (eller varför inte båda?) och slåss tillbaka samtidigt som han skyddar Obama. Eller så slänger han en motorsåg till Obama, som startar upp den självsäkert med följande ord: "Can we kick some zombie ass? YES WE CAN!" 

Tyvärr var inte detta vad som sedan blev givet. 

Ash saves Obama börjar på ett seriekonvent på S-mart där Ash jobbar. Det är inte bara serienördar och kändisar som besöker stället, utan president Barack Obama besöker också stället. Med sig så köper han en del saker till sina döttrar, varav en är en serie som heter Necronomicomicon. Den beskrivs som en "väldigt ful serie, skrivet på ett konstigt språk som ska läsas upp högt.". En del seriefans köper också serien och läser högt ur den. Det visar sig att seriens språk är trollformler från det originella Necronomicon som figurerar i originella Evil Dead-serien. Ash förstår vad som är i görningen, så det blir en strid mot zombier när Ash, en kassatjej och deras chef försöker få tag i alla Necronomicomicon-tidningar för att bränna dem.

Striden är inte bara mot zombier. På konventet hade någon försökt göra promotion för en film, Attack of the Killbots. Vilket betyder att där finns stora robotar som props. De blir påverkade och får också liv. 

Situationen blir också bättre när kassatjejen får reda på att om man läser upp en formel och föreställer sig något så blir det äkta. Så blev Killbotsen riktiga. Hon lyckas frammana en del s.k "obamaman", som är en superhjälteversion av Barack Obama som hjälper dem i striden. 

Det finns en del saker som är fel med detta. För det första: Varför inte trolla fram hela Justice League (vilka är stålmannen, Batman, Wonder woman, Flash, Green Lantern och många fler)?
För det andra: Sen när kan man använda Necronomicon till sin fördel i Evil Dead-universumet? Är det inte alltid Necronomicon som orsakar allt problem? För mig kändes det som en billig ursäkt att få en slags superhjälte-Obama utan att faktiskt använda Obama. 

Mitt i allt detta så får vi se hur Obamas administration lämnar till vita huset. De smet nämligen iväg innan alla blev till zombier. Obama ger det han köpte till sin adjutant som ska läsa igenom det och se om det är lämpligt för hans döttrar. De scenerna är inte speciellt intressanta, för det händer inte så mycket. I hela serien så påverkar Obama bara slutscenen. 

Då alla kända exemplar är förstörda, då den sista zombien påminner Ash om att det finns ett exemplar av Necronomicomicon kvar och USAs president har det. Zombien säger också att den kommer att locka Obama till att använda dess kraft för att bli stor och mäktig. (vilket inte heller verkar logiskt, men låt gå)

Vi får då se hur Obama läser igenom Necronomicomicon på Vita Huset framör en brasa. Han skulle själv läsa igenom det för att se om det är lämpligt för sina döttrar. Vi ser hela tiden dialogrutor där zombierna är övertygade om att Obama kommer att använda den för ont, medan Ash och hans vänner vet att han kommer att "göra det rätta". 

Resultatet blir att Obama slänger serien i brasan och gör då slut på allt det onda. 

Tillåt mig påminna er om en sak: Necronomicomicon har beskrivits i serien som "the imagery is plain disturbing and whats with this language?" Låt mig sedan ställa er en fråga: Skulle ni ge en sån serie till era barn, en serie som är hemsk och inte skriven på ert språk? Skulle ni inte istället ha slängt den i brasan och beställt lite Kalle & Hobbe istället?

Det är min poäng: Det målar upp allting som att Obama skulle vara så vis att han bestämmer sig för att inte använda sig av kraften. Men det är svårt att göra det om vi vet att serien är ful som stryk och har ett konstigt språk.  Obama visste säket inte heller om att serien var ond, han kanske bara läste den tyst och tänkte "fy tusan" och slängde den i brasan. (Jag skulle ha gjort likadant med Happy! ). 

I allmänhet så gillade jag inte slutscenen, för ingen hade någon kontroll över något. Våra hjältar räddar inte dagen, utan det är president Obama som gör det och han gör det mer eller mindre på tur. Tänk om han istället bara hade slängt den i papperskorgen eller gett den till sin adjutant och sagt "This sucks, get rid of it". 

Betyder detta att Ash saves Obama var en dålig serie?
Absolut inte! :) 

Trots detta var Army of Darkness: Ash saves Obama en bra serie. Den var löjlig, den var over-the top, den var komisk. Den lyckades underhålla mig på flera plan.

Ash är som vanligt en rolig karaktär att följa och man kan inte neka att den var spännande. När jag läste om att det fanns en serieversion av Necronomicon så var min spontana tanke "Varför inte?". Evil Dead (speciellt Army of Darkness)-universumet så är så over-the top och löjligt att det skulle bra kunna existera något sådant. 

Teckningsstilen är det inget fel på. Den är väldigt färgstarkt och på många sätt väldigt mysigt. Vem som än tecknade denna serie vet att det är inte World of Darkness eller Cthulhu, utan det är en roligt löjlig serie. Watchmen-fans kommer säkert att hata den.

Jag ger Army of Darkness: Ash saves Obama 7 av 10. Den skulle få mera poäng från mig om den faktiskt hade mera Ash och Obama tillsammans. På omslagen ser det ut som om de skulle team up, men i serien är de inte alls tillsammans. Jag rekommenderar att ni plockar upp denna serie om ni får tillfälle. 

The War that Time forgot

DC Showcase presents är en samlingsvolym med gamla serier som utgavs av DC comics. Det finns samlingsvolymer med gamla DC-superhjälteserier som Batman, Justice League of America-serier och The Flash.
Sedan finns det också sådana serier som Secrets from the Sinister House, Tales of the Unexpected och Tales from the Crypt.
Mellan 1952 och 1977 publicerade DC Comics en serietidning som hette Star Spangled War Stories. Den innehöll fiktiva berättelser om Korea-kriget eller Andra Världskriget, om påhittade slag och jättetuffa amerikanska krigshjältar. De flesta av dessa serier var bara kortlivade och hade ingen längre kontext. Men det fanns också en del berättelser om skilda soldater som senare blev utgivna som skilda serieböcker.

Bland dessa serier fanns The War that Time Forgot. Det var en långlivad serie som handlade om soldater under första världskriget som av en och annan orsak landade på en ö i Stilla Havet. Där det finns dinosaurier i alla former. Den lär ska ha varit inspirerad av Edgar Rice Burroughs böcker. Det finns ingen röd tråd i de flesta av dessa berättelser utan alla berättelser handlar om skilda soldater som är på ön av olika orsaker. De flesta karaktärer återvände inte till flera berättelser i The War that Time Forgot, men undantag fanns, som sjömännen PT och Prof, roboten G.I Robot, Haunted Tank (vilket är exakt vad namnet antyder) och flera medlemmar av den första Suicide Squad. Vissa av karaktärerna hade redan figurerat i Star Spangled War Stories före de dök upp i The War that Time Forgot.
Vad som följer efter det är bara roligt snabb-tempo action där soldater för krig mot dinosaurier!

Seriepanelerna är ritade i svartvitt bläck, så serien har inga färger. Det har att göra med formatet på den tiden, då serier fick mindre färger. En del människor ogillar den tecknestilen, men jag gillar det simplistiska med den stilen.

Jag skulle egentligen inte behöva fortsätta recensionen, utan jag kan låta bilden ovan tala för sig själv. Ni får exakt vad som står på paketet: Dinosaurier och soldater!
Jag köpte serien då jag fick syn på omslaget. Det såg så roligt ut att det var svårt att bara tacka nej till det. Det är exakt vad som syns på omslaget! Om du vill läsa någon serie som bara är en liten kort, smått korkad story så rekommenderar jag denna varmt.

Mörker-orsakad apatisk koma

En del författare och filmproducenter skulle hävda att konflikt är själen i ett drama. Finns det ingen konflikt  som ger bränsle till en berättelse så blir det ingen berättelse.
Vi vill läsa Harry Potter för att se om han överlever den sista striden med Voldemort.
Vi vill se Lejonkungen för att se hur Simba ska lyckas överleva i en värld där hans pappa har dött och han har flytt till vildmarken.

Men samtidigt finns det också en viss tro att "Sann konst är lidande" vilket betyder att en berättelse eller en tavla "måste" vara mörk och full av elände, som visar att människan är ondskefull som synden, för att det ska tas på allvar och ses som "Seriös konst".

"Så... Ditt liv blev just bättre?"

Det kan gå till överdrift. Tänk om Simba själv hade planer på att mörda sin far, men Scar hann före? Nala hade planer på att prostituera sig till Scar för att mörda honom i sömnen? Timon och Pumba har ett dysfunktionellt förhållande, där Timon misshandlar Pumba om inte Pumba går med på att ligga med honom?
Tänk dessutom om Scar hade fortfarande planer på att mörda Mufasa, men det var för att han hade en tragisk barndom? Så Mufasa var i själva verket ingen god kung, utan han var en tyrann som hade torterat hyenorna i flera årtionden innan Scar kom. Tänk om kungariket egentligen var fattigt och eländigt, det råkar bara vara Mufasa som för tillfället var tillräckligt stark för att kunna kräva tronen?
Föreställ dig att vi slänger allt detta i Lejonkungen. Skulle du fortfarande vara intresserad av att någon skulle vinna?
Jag skulle inte vara det, för alla är ju hemska på sitt sätt! Jag skulle inte vilja att någon vinner, utan att allihopa dör genom att människorna kommer dit, skjuter alla djur, hugger ner regnskogen och bygger ett McDonalds där.

När man sätter in en del "mörker" i en berättelse, så måste det ändå finnas något ljus. Ett exempel där det fungerar är i Sagan om Ringen-filmerna. I början så får vi se Frodo och Sam i sitt vackra, idylliska Fylke. Byn ställer till med en födelsedagsfest, alla har roligt. Därför blir det viktigt att Frodo förstör ringen för att rädda Fylke. Vi vill inte att det han ser i spegeln i Lothlorien blir verklighet, att Fylke skulle förstöras.
Om alla är ondskefulla (om Fylke är en stad full med prostitution, barnarbete och korruption) så har det egentligen ingen betydelse vem som vinner i slutändan för universumet det utspelar sig i är fortfarande en toalett, där absolut ingenting har blivit bättre av huvudpersonens agerande. Så varför skulle jag bry mig i berättelsen över huvudtaget, om den bästa utkomsten är att allting är som vanligt när berättelsen är slut?

För att lista ett exempel där jag helt enkelt slutade bry mig i huvudkaraktärerna och berättelsen i överlag, just på grund av att precis alla är patetiska individer:
Den tredje Pirates of the Caribbean-filmen. Precis alla karaktärer byter sidor och förråder varandra så till den graden att det blir i slutändan krånglit att veta vem man borde heja på. Sedan hjälper det inte att de som vinner är pirater, som nu får spendera sina liv med att plundra, våldta och förstöra. Hurra?
Sedan hjälpte det inte heller att intrigen var onödigt komplicerad. Det var som som att vada genom ett träsk när man såg den. (Varför får vi inte bara se en film där Jack letare en förbannad skatt utan en miljon intrigvändningar och onödiga mini-intriger som inte bidrar till huvudberättelsen?!)

Grant Morrisons "Happy!"

Grant Morrisons serie Happy gjorde mig väldigt olycklig. Jag ogillade precis allt med den. Alan Moores Neonomicon är bättre, åtminstone hade det en intressant premiss. Inte ens det hade Happy. Intrigen var platt, karaktärerna var eländiga och ointressanta och teckningsstilen kan bäst beskrivas som mörk och full av attityd.
Där har ni den korta versionen av vad jag tyckte om den. Läs den inte, det finns miljontals serier som är tusen gånger bättre än den. Jag skulle kunna sluta recensionen här och göra något annat, som att städa min lägenhet eller bygga ett korthus.
Istället tänker jag berätta för er exakt vad som är fel med Happy och varför ni bör undvika den.


1. Teckningsstilen (Mörkare & mera attityd)
Den är tecknad av Darick Robertson. Panelerna är väldigt mörka. Det är alltid natt i betongdjungeln som kallas New York, det är alltid snö. Jag misstänker att orsaken till detta är för att sedan skapa kontrast när Happy kommer inflygande, som är ljusblå och alltid full av energi.
Det är egentligen inget större fel på själva teckningsstilen antar jag, om Morrison och Patterson tänkte på att satsa på "film noir"-känslan. Allting är smutsigt, altling är mörkt... Jag är inte så hemkommen på Noir-känslan. Det känns bara jobbigt och deprimerande att läsa en sån serie där precis allt är mörkt. T.o.m flashbackarna till huvudpersonens förflutna då han ännu var lyckligt gift är mörka med väldigt få ljusglimtar.

2. Intrigen (Misery Porn)
Vi stiftar bekantskap med Nick Sax. Han är en alkoholiserad sönderknarkad f.d polis, som jobbar numera som yrkesmördare i en värld full av hat, sex, våld och död. På julafton, under ett uppdrag så får han en kula i sidan och blir tagen till sjukhus, där han får en massa smärtstillande. Där börjar han få illusioner om en flygande ljusblå häst som heter Happy. Den vädjar till honom att rädda en flicka som har blivit kidnappad och ska ofrivilligt bli tvingad att delta i en barnporrfilm som ska sändas live via internet. Det visar sig att Happy inte är egentligen Nicks fantasi, utan han är en låtsasvän som flickan i fråga hade fantiserat ihop. Nick Sax vägrar till först hjälpa, tills han får reda på att flickan som är kidnappad är hans dotter. Så han tar sig till platsen där filmandet ska ske och skjuter ihjäl allihopa innan han själv dör.

Ett tema som är genomgående i hela berättelsen är att Happy försöker övertyga Nick om att världen är fulla av snälla människor som är värda att räddas, medan Nick är fullständigt övertygad om att världen är full av elände och tragedier. Ingen är värd att räddas, för alla människor är bara elände.
Det finns ett uttryck som kallas för "ångest-orsakad koma". Det betyder att något blir så mörkt, så eländigt och så tragiskt att man slutligen inte orkar bry sig i vad som händer för man vet att precis allt kommer ändå att bli dåligt. En del människor (speciellt författare och eller konstnärer) lider av föreställningen att ett verk full av elände betyder automatiskt att det är djupt. Här är en sak ni kan ta till er om ni tänker någon dag teckna serier (eller skriva böcker): Mörkare betyder inte att det är bättre! I dethär fallet så skadar det bara storyn och gör att jag vill slänga eländet i soporna och läsa Kalle Anka istället.
När allt är så piss, varför skulle jag då bry mig två skitar i karaktärerna? Varför skulle jag vilja att någon klarar sig?

 En del andra läsare påstår att Happy handlar om ånger och att göra bot. Kan någon i så fall säga var jag ser Nick göra någon bot och bättring? Han är fortfarande bitter när han dör på slutet, han bryr sig inte om att rädda flickan förrän han får reda på att det är hans dotter. Upp till den punkten har han inte alls brytt sig om hennes liv, eller någon annans liv för den delen.
Skulle jag bli tvungen att sätta en genrestämpel på serien så skulle det antagligen vara triller med referenser till jultomten. (Vem är det som ska vara den manliga rollen i barnporrfilmen? En gammal knarkare utklädd till jultomten.)

3. Karaktärerna

Huvudkaraktären Nick är en väldigt stereotypisk bitter f.d polis. Jag skulle våga kalla honom generisk, för "bitter kontraktmördare" säger precis allt om honom. Han är inte ens en "hard-boiled detective", vilket skulle ha varit mycket mera intressant att läsa om, utan han är en arg gubbe som dödar folk. Han är inte speciellt sympatisk, han är väldigt egocentrisk genom hela serien. En del läsare påstår, som jag skrev ovan, att han blir bättre mot slutet innan han dör, men ärligt talat såg jag inget sådant hos honom.
Happy var just en seriekaraktär. Han påminde om en halvfärdig disney-karaktär. Som om Grant hade tänkt "jag vet, Happy ska vara en jätteglad söt lycklig häst!".
Resten av karaktärerna minns jag knappt. Nicks f.d polispartner är med, men hon är också väldigt platt och har väldigt få karaktärsdrag.
Detta är sant för majoriteten av karaktärerna i serien. De är alla så platta att jag inte orkade i slutändan bry mig om dem eller deras öde. En bra karaktär ska vara intressant och ha många dimensioner som gör honom intressant, så att vi vill följa med hans berättelse. Det ska också finnas något för honom att kämpa för, ett visst mål som han ska uppnå, som vi vill se ifall han uppnår. Ett utmärkt mål för Nick skulle ha varit att han vill sluta knarka, hitta sin dotter och börja leva ett ordentligt liv. Det skulle jag gärna ha läst. Men här är hans mål endast att vara ful i mun och döda folk ända tills han får reda på att det är hans dotter som ska påbörja sin karriär som porrstjärna.

Här är de högst två troper per karaktär. Vi har redan konstaterat att världen som Happy utspelar sig i är mörk och precis alla människor är antingen rakt igenom onda eller bara allmänt apatiska. Släng då in en rad ointressanta karaktärer som bara är platta stereotyper och försök förklara för mig varför jag ska bry mig om dem och deras öde.

4. F-bomber galore!
En detalj som störde mig med Happy var alla svordomar. Jag försökte på riktigt kolla igenom varje sida för att se var och hur många gånger de säger "fuck". Jag har inget emot om svordomar används någon enstaka gång i serier, men då det dyker upp åtminstone två gånger på varje sida i en serie så ser det ut som om dialogen var skriven av en femåring som har lärt sig att svära, som skriver "fuck" och fnissar gällt.
(Här är ett test: Kolla igen på den första bilden i detta inlägg och försök räkna alla svordomar, det är bara första sidan i serien och jag räknade till 10. Hela serien igenom så räknade jag till 285 svordomar på 60-ish sidor) Folk som försvarar Morrison påstår att han skriver som folk pratar. Kanske i USA, men jag känner ingen i min närkrets som är över 13 år som måste klämma in en svordom i varannan mening.

Min dom för denna serie?
Den är skräp! Jag ångrar att jag läste den och inte gjorde något bättre med min tid, som att försöka hitta ett botemedel mot cancer eller rädda svältande barn i afrika, vad som helst som skulle ha inneburit att jag inte skulle läsa om en knarkande föredetting som bara är bitter på alla människor.

The Mammoth book of....

Jag gillar att läsa. När jag var liten så var min mamma väldigt mån om att få mig att prova nya saker. Det innebar i praktiken att då jag gick till biblioteket så sa hon att jag skulle prova en ny författare, som jag inte hade läst  Sen hittade jag en författare som jag gillade och läste det mesta jag fick tag i av denne. Mamma sa efter några månader att jag skulle prova en ny författare....
Vad kan jag säga, det har fungerat! Jag har en lista favoritförfattare, men be mig inte räkna upp namn, för det kan se helt annorlunda ut senare.

2008 var jag på besök i Åbo för att skriva inträdesprov till Åbo Akademi. Jag hade fått permission från armén. I armén hade jag läst väldigt mycket och då jag kom till Åbo passade jag på att besöka Akademiska Bokhandeln. Där hittade jag The mammoth book of Sorcerers Tales. Det var en antologi med noveller som berörde temat trollkarlar och magi av fantasyförfattare som Ursula K Leguin, Michael Moorcock och många fler. Många berättelser var bra, men en del andra kunde vara dåliga. I The Game of Magical Death av Doug Horning så upptäcker en pojke ett magiskt dataspel där han har möjlighet att kontrollera andra människors öde. I Master of Chaos av Michael Moorcock så rider en riddare till världens ände för att finna en trollkarl.

Dålig eller inte, så tänkte jag att det var en bra deal. För 7:50 (tror jag det kostade) så hade jag en en tjock bok med fantasyberättelser av en rad för mig okända författare som kunde underhålla mig på kvällarna och bussresorna till och från mina hemtrakter.

I ett senare skede fick jag reda på att det fanns flera böcker som började med titeln "Mammoth Book of". Jag har samlat på mig några genom årens lopp. Och de är alla underbara på samma punkt: De består av en massa berättelser som är skrivna av olika författare. En del författare känner jag igen nu när jag har vandrat längre längs livets långa väg, men det finns fortfarande en del okända författare som jag inte alls har hört om.
Jag har samlat på mig The Mammoth Book of Golden Age Science Fiction / Space Opera / Vampires / Best New Horror Stories (vol 21 bör jag påpeka, så det finns åtminstone 20 andra såna böcker jag inte har läst ännu).
Jag har också sett i de olika biblioteken och bokhandlarna (Akademen i Helsingfors, Adlibris m.m) böcker som jag inte ännu har läst. T.ex Supernatural Romance, Spy Stories, Alternative Histories, Steam Punk, Pulp Fiction, Time Travel Romance, Erotica och ER Romance.
Jag håller som bäst på att läsa Haunted House Stories. Jag säger detta för att poängtera ut att det finns något för alla, buffébordet är dukat! Är inte det en rolig tanke? Jag tycker det är det! Oberoende vad du letar efter så kan du i princip hitta det i The Mammoth-serien.

Det finns också i serieformat, vilket jag rekommenderar varmt för seriesamlare! Jag har en som heter The Mammoth Book of Best Horror Comics, där svartvita skräckserier mellan 1940-talet till 2010 är publicerade. Denna typ av serier kunde förekomma i gamla EC serietidningar som The Haunt of Fear, The Vault of Horror och Tales from the Crypt. Det är intressant att se hur man tecknade skräckserier på 40-talet och hur man tänkte att berättelsen skulle se ut då, om man jämför med 2000-talet.

Jag har också The Mammoth book of Zombie Comics som är helt okej, men oerhört begränsad. För det första är serierna inte sorterade enligt årtionde som de är i Horror Comics och för det andra är de flesta berättelserna väldigt lika. När jag köpte den hade jag bläddrat lite i den före och en del bilder gillade jag. Jag hade sett fram emot att få studera hur man ritade zombier på 50-talet, hur zombier i serier framställdes innan George A Romeros Night of the Living Dead.
Jag hoppas att de någondag ger ut The Mammoth book of Science Fiction Comics. Jag har också sett Detective Comics, Manga och War Stories, men ingendera av dem har jag läst.

Jag har läst andra antologier som också är bra, Dark Masques är en av dem. Det är en skräckantologi med stora namn som Stephen King, Ramsey Campbell m.m.
Steampunk'd är en annan antologi, men den känns tyvärr som en flopp. Men jag ska ändå ge den chanser, för jag tror på att ge något flera chanser.

De odöda är en svensk skräckantologi som var intressant, för det var fråga om svenska skräcknoveller av Selma Lagerlöf bl.a. Men trots detta innehåller den översättningar av berättelser av H.P Lovecraft och Edgar Allan Poe.
Men jag har aldrig stött på en antologiserie som denna som sträcker sig så långt över de olika genren. Allt från kärlekshistorier till extrem science fiction.

Jag rekommenderar det till bokälskare som gärna vill bekanta sig med nya författare och vet vilken genre de älskar. Gillar du skräck? Det finns Mammoth Book of Horror Stories och Haunted House Stories.
Gillar du romantik? Det finns fast hästarna skulle äta. Fantasy? Det finns....

Lovecraft Anthology vol II

Jag har tänkt flera gånger att Lovecrafts berättelser skulle vara perfekta för serieformatet. Hans berättelser är ofta väldigt stämningsfulla och han beskriver väldigt mycket. Detta element är också återkommande i serieböcker och om det är en duktig serietecknare så kan han lyckas nästan lika bra som Lovecraft själv. Serier är trots allt ett annat sätt att berätta en historia . Men de liknar varandra väldigt mycket eftersom båda går ut på att du håller dom i din hand, och du kan läsa dem i din egen takt. Du kan stanna när du vill och beundra språket i litteraturen, eller det estetiska i en seriebok. Och båda sätten, litteratur och serier, går ut på att berätta en historia.

Jag har samlat på mig tre stycken Lovecraft-tematiserade serier (fyra, om man räknar med Neonomicon). De är Cthulhu 1, Cthulhu tales Omnibus: Madness och Lovecraft Anthology vol II. Den jag har tänkt prata om idag är Lovecraft Anthology vol II. De andra serierna, Cthulhu 1 och Cthulhu Tales är inte berättelser av Lovecraft, utan de är skrivna av författare som är inspirerade av Lovecraft. Inget fel med dem, faktum är att jag gillar dessa serier. Teckningsstilen är varierande, eftersom det rör sig om olika tecknare, men för det mesta är det bra.
Lovecraft Anthology vol II är berättelser som är skrivna av Lovecraft och sedan illustrerade. Precis som med de tidigare exemplen så är tecknestilen varierande, beroende på tecknaren. Men ett par berättelser, Pickmanns Model, From Beyond, The Nameless City och The Festival ser ut som vackra och väldigt mörka oljemålningar.
En del andra serier, The Temple, He, The Hound och The Picture in the House ser inte dåliga ut de heller, de har skarpa konturer och starka färger.
Den är inte en billig seriebok, utan den känns påkostad.

Från "The Nameless City"

 Innehållsmässigt älskar jag det faktumet att ingen av serierna är Call of Cthulhu, Shadow over Innsmouth, Dunwich Horror och At the mountains of Madness. Jag har inget emot de berättelserna, men jag anser att de är överrepresenterade när det kommer till Lovecraft.
Alla berättelser i Lovecraft Anthology vol II är Lovecrafts kortare och mindre kända verk. Jag har redan läst de flesta av dem i en kort novellsamling jag lade vantarna på för några år sen. Du kan lyssna på dem gratis och lagligt här.

Jag rekommenderar denna serie varmt till Lovecraft fans. Tyvärr vet jag inte var du kan få tag i den, jag har själv letat efter Vol I och III. Jag hittade den i Fantasiapelit i Helsingfors, en utmärkt seriehandlare i största allmänhet, om man inte räknar med Goodfellows.

Neonomicon

Fy sjutton! Om jag någon gång träffar Alan Moore så tänker jag säga till honom:
"Alan, jag älskar det du har gjort med Tom Strong och League of Extraordinary Gentlemen. Men vad hände med dig?
Jag VET...
...Du är en pervers gammal gubbe...
...Du knarkar som en hippie...
...Du pysslar med magi...
...Du försöker vara "udda", jag tror inte ens du bara är udda nuförtiden, jag tror att du försöker vara udda, för det är coolt....Precis som Lady Gaga!
JAG VET. Men för en gångs skull kan du skriva något som är genuint intressant, istället för att
1) Ta en valfri berättelse
2) Proppa den den full av psykedeliska intrigvändningar som inte är vettiga
3) Proppa den full av sex (speciellt våldtäckt, det älskar du) för.... Folk gillar boobs? Och påstå inte att det är för att "Men det är konst, jag gillar att skriva om sex för våldtäckt är konst, dude...."  istället för att vara ärlig och säga "För att jag gillar boobies".

Liksom vad hände med Alan moore som skrev första League of Extraordinary Gentlemen, Tom Strong, Watchmen och V for Vendetta? Blev han hög som ett hus och började spy ut en massa pretentiöst "konstnärligt" skräp som de "coola kidsen" gillar?

Nu ska jag lugna ner mig. Jag vet också att Alan har sagt i intervjuer att han gjorde Neomonicon helt för pengarnas skull. Han hade just lämnat DC comics och hade lite problem med skatten. Som tur är hade han pratat med typerna på Avatar Press och de var intresserade av en story han skulle skriva. Han var själv tveksam till om han skrev en bra serie, men blev sen övertygad om att han gjorde en bra serie när han såg vad tecknarna hade gjort.

När jag var i Stockholm en dag så besökte jag Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag The Courtyard. Den handlade FBI-agenten Aldo Sax som ska undersöka en ny drog som har börjat härja i en stad. Drogen på gatan heter Aklo och är tänkt att utvidga sinnet. Efter många om och men får Sax upp ett spår som leder till en individ som heter Johnny Carcosa, som sålde i en nattklubb. Johnny erbjuder Sax att prova på drogen.
Det visar sig sedan att Aklo inte är en drog, utan att språk som har funnits sen urminnes tider och pratats av personer som fanns före mänskligheten.
Sax blir galen och mördar några människor. Denna serie älskade jag. Den var snyggt ritad, den var relativt nära Lovecraft-mythosen och jag tyckte intrigen var intressant. När jag sedan fick reda på att den var en del av Neonomicon, så tvekade jag inte utan köpte den. Jag ville veta vad som händer sen!
Och nu har jag lust att slänga den.

I början av Neonomicon träffar vi två nya agenter, Lamper och Brears. De ska reda ut vad som egentligen hände med Sax, för mordet han har begått liknar tidigare mord. De följer upp hans gamla fall och spårar upp Johnny Carcosa till nattklubben. De får inte fast honom, men i hans lägenhet hittar agenterna spår som leder till en ockult affär i Salem, Massachusets.
Lamper och Brears bestämmer sig för att go undercover som man och fru. De får kontakt med ägarna av affären, som visar sig vara medlemmar av en sekt som tillber Dagon, och blir inbjudna till en orgie som kommer att äga rum i en pool i ett källarutrymme under butiken. Syftet med denna orgie är att locka till sen en Deep One. Agenterna blir tagna på bar gärning, Lamper blir skjuten och Brears blir våldtagen av sektmedlemmarna.
Allt detta får vi se i detalj. En fisk/manshybrid (antagligen inspirerad av Shadow over Innsmouth) kommer till platsen och våldtar Brears lite mer. Detta får vi också se i detalj.
Sektmedlemmarna låser in Brears i poolutrymmet tillsammans med monstret, som våldtar henne lite till. Detta får vi OCKSÅ se i detalj! Lite mera sex-aktioner äger rum, som vi också får se i detalj, men jag antar att ni vet vart jag vill komma med detta.

Under sin fångenskap får Brears visioner där hon besöker den mytomspunna staden R'Lyeh. Där träffar hon Johnny Carcosa som berättar att han är en avatar av Nyarlathotep (en till Lovecraft-referens).
Hon måste urinera, vilket varelsen slickar upp. Efter det hjälper han henne fly från källaren. Hon kommer upp på en strand där hon kontaktar FBI, som gör en räd mot källarutrymmet. Alla sektmedlemmar dör och monstret själv blir också skjuten.
Tre månader senare besöker hon Sax i mentalsjukhuset där det visar sig att både han och hon pratar Aklo. Hon tillkännager att hon är gravid med fiskmonstrets barn och att de apokalyptiska händelserna som Lovecraft beskriver är sanna, men eftersom tid är relativt så har inte Cthulhu och hans vänner existerat ännu. Men hon kommer att föda Cthulhu in i denhär världen och först då börjar saker hända.... Slut!

Denhär serien är ett exempel på varför Alan borde sluta knarka. Han tar en random berättelse, proppar den full av sex (främst våldtäckt), psykedeliska bilder och "konstiga" funderingar om tid och elände som vi inte kan veta något om förrän en karaktär berättar allt det. Det var det som var felet med League of Extraordinary Gentlemen: 1969! Jag vet fortfarande inte vad sjutton som hände i den, för jag orkade inte bry mig i slutändan! Hur sjutton skulle jag ha kunnat gissa till mig något som hände i Neonomicon?

Serien är snyggt ritad på sina ställen, men det räcker inte för mig. Berättelsen är relativt ointressant efter The Courtyard, full av referenser till Lovecraft, psykedeliskt skräp och tungt kryddad med ogrundad sex och våld (Jag pratar mycket om det, men här är ett faktum: en stor del av serien handlar om just Brears som blir våldtagen.). Det är som att läsa en snuff film.

Jag måste dock ge poäng åt två detaljer med denna sak:
1) Som jag sa tidigare så var det snyggt ritad på sina ställen. Bilden till vänster älskar jag.
2) Åtminstone var Alan ärlig med sina avsikter. Så nej, jag kommer inte att ge honom en smäll på snoken om jag träffar honom. Han måste väl betala räkningarna han också. Han gjorde fortfarande Watchmen, League of Extraordinary Gentlemen och Tom Strong. De serierna älskar jag.
Jag tycker bara det är synd att en gubbe som en gång hade intressanta idéer och kunde skriva bra berättelser gör mig så besviken. Det är som om jultomten kommer in i ditt hus och sedan ger dig en tegelsten i julklapp!

Jag skulle inte rekommendera Neonomicon till någon. Inte ens Lovecraft fans, för den går ändå inte så mycket in på Lovecrafts Cthulhu mythos. Det finns ju så många andra bättre serier som behandlar Cthulhu-mythosen, varför då ta denna? Jag tänker någon gång recensera "Lovecraft Anthology II", så stay tuned!
Med det i åtanke önskar jag ändå att Alan kommer någon dag att skriva något som är bra igen. Jag har inte gett upp hoppet om honom än.

Science Fiction: ett förhållande

"One small step for man..."

Jag gillar att läsa Science Fiction, se Science Fiction-filmer och läsa Science Fiction-serier.

Det började för några år sedan då jag hittade H.G Wells bok War of the Worlds i Akademiska Bokhandeln vid Åbo Akademi. Jag tyckte den var spännande och bestämde mig för att läsa mera H.G Wells. Nu har jag läst The Time Machine och The Invisible Man. Efter det gick jag över till Jules Verne och läste En världsomsegling under havet. Jag gillade beskrivningen av Nautilus, och de äventyr som Pierre Annorax, Ned Land och Counseil hade. Jag försökte sedan läsa Från jorden till månen, men tyvärr var inte den lika intressant.

På jobbet brukar jag lyssna på ljudböcker, och jag hade kommit över Philip K Dicks Do androids dream of Electric Sheep(Vilket var basen till filmen Blade Runner). Jag fortsatte sedan att lyssna / läsa Orson Scott Cards Enders Game, Robert A Heinleins Starship Troopers  m.m och håller nu på med en samlingsvolym, som heter The mammoth book of Golden Age SF.
Jag har inte ännu läst så mycket Isaac Asimov och Arthur C Clarke, men de finns på min lista! Det som gläder mig är att Isaac Asimov skrev under sin livstid 515 böcker. Om jag blir förälskad i Isaac Asimov så lär jag inte bli utan att läsa på några decennier.

Jag gillar också att se Science Fiction i TV, tv-serier och filmer. Jag räknar inte Star Wars till dessa filmer, för inblandningen av The Force gör Star Wars till Science Fiction/Fantasy, istället för bara Science Fiction (Eller som jag brukar kalla det: "Science Fantasy"). Och påstå inte att de nya filmerna hände, för de hände inte! De är en mardröm!
Jag kollar på Star Trek Voyager, Firefly och Doctor Who som bäst. Det sistnämnda har jag också svårt att helt acceptera som renodlad science fiction, eftersom mycket bara viftas bort istället för att ingående förklaras hur det funkar. ("Wibbly-wobbly, timey-wimey stuff"). Och med Steven Moffats insats så har saker blivit värre. Trots detta tycker jag att Doctor Who är en bra serie, med intressanta karaktärer och spännande story arcs.

Vad som fick mig intresserad av science fiction var delvis äventyren. Men det fanns också en viss optimism inför framtiden. I speciellt gammal science fiction är vetenskap något bra, det är något som kan föra mänskligheten framåt. Vi uppmuntras till att forska och utforska. Nautilus resor är spännande och kapten Nemo gör det (som ansågs då vara) omöjliga. Det är underbart om vi kan bygga rymdskepp och resa till Alpha Centauri.
Samtidigt hade också science fiction en del filosofiska aspekter, där vårt samhälle diskuterades. Som exempel kan jag nämna Aldous Huxleys Du sköna nya värld.

Jag gillar också retro-futuristisk konst.

Jag har dock problem med modern science fiction. Det känns som att idag måste science fiction vara dystopisk och angstig. Hunger Games handlar om en dystopisk framtid. Avatar handlar om en dystopisk framtid där människan har förstört vår planet. Battle Royale handlar om en dystopisk framtid. Där har inte vetenskap löst något, utan istället har det förstört hela världen. Jag måste vara rättvis och säga att det gjordes också före vår moderna tid. Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut skrevs 1969. 1984 av George Orwell skrevs 1949.
Jag upplever att det är allt svårare att hitta science fiction (om det är litteratur, spel eller film) som inte är dystopisk och full av misantropi. "Mänskligheten är ond! Alla vetenskapsmän är bara intresserad av att upptäcka vapen som kan döda miljontals människor för skojs skull!".Jag gillar science fiction som spelar på det som kallas "Sense of Wonder". Som visar oss att universumet är oändligt, full av möjligheter och upptäckter som kan överträffa våra vildaste drömmar bara vi gnuggar geniknölarna, ger oss ut i rymden och upptäcker det!