BOOM: 50 787 ord och vidare!

 

Hurra!

Idag klarade jag NaNoWriMo 2016!
Det har varit en intressant månad! Jag har flera gånger tvivlat på min berättelse och mina karaktärer. Men jag uthärdade ändå och fortsatte envist skriva på storyn genom hela november månad. Och idag satte jag punkt för min berättelse, för denna gång.  Jag kommer antagligen att skriva om en massa delar, men för denna stund är jag jättenöjd!
Jag misstänker t.o.m att boken kommer att få en uppföljare. För jag har lämnat mina karaktärer på ett sånt ställe att jag inte vill att deras berättelse ska sluta där. Jag vill fortsätta följa dem på deras senare äventyr.

Tack de alla som har stöttat mig! Vi ses nästa år igen!
Nu kommer jag i december månad att skriva på en annan berättelse som har legat i en annan låda på mitt hjärnkontor!
Denna gång kommer jag att gå bort från rymden en stund och bege mig in i fantasyvärlden!

42 000 ord: Snart i mål

Målet för NaNoWriMo är 50 000 ord. Men jag tror att min berättelse kommer att bli längre än det.

jag har tänkt skriva ett inlägg om mitt nanoprojekt sen jag passerade 35 000 ords-gränsen, men det har liksom inte blivit av. Jag har varit på Galan och så har jag jobbat, så jag har helt enkelt inte hunnit.

Ett paket kom på posten idag, det var några böcker om att skriva som jag har beställt efter. Jag gillar att läsa såna böcker. Inte för att jag tror jag automatiskt blir en bättre författare på grund av det, men ibland finns det användbara tips och en del roliga övningar man kan dra därifrån.
Dessutom är det intressant att se hur andra författare förhåller sig till sitt verk.

Jag kan nämna en övning som jag tycker ni kan göra för skojs skull

 Plocka fram 20 st "spefi"-berättelser (alltså skräck, fantasy eller sci-fi), det kan vara filmer eller böcker. Försök sen kombinera två stycken av dem och så har du en idé till en ny berättelse.
Som exempel kan jag nämna en sak jag kom på:
Borta med Vinden + John Carpenters The Thing (Jag fuskade här, Borta med Vinden är inte spefi)= I Georgia under det amerikanska inbördeskriget finner vi en socialite som är hopplöst förälskad i en general vid frontlinjen. Hon hjälper till på sjukhuset under belägringen av Atlanta, när en del soldater kommer in från fältet tillsammans med en hund. Det visar sig sen att soldaterna och hunden är i själva verket utomjordingar som kan anta formen som soldaterna och hunden och de vill först assimilera alla invånare i Atlanta innan de beger sig vidare utöver resten av världen.
Till hjälp har vår Socialite en kapten som är "inte en gentleman", utan en typ som har ett dåligt rykte.

Ett annat mera rent exempel är
Excorcisten + Dantes Inferno = En berättelse om en präst som ska gå in i helvetet för att hjälpa en flicka som är där.

Försök göra flera kombinationer, det kan bli jätteroligt!
En annan rolig kombination kan vara The hunger games + Dracula: I en dystopisk framtid har människor fångat in alla vampyrer och placerat dem i olika områden där de lever sina liv. Men nu som då ordnas en tävling där vampyrerna ska slåss mot varandra tills siste man står. Och denna tävling sänds via TV.

30 000 ord: Mina verktyg

Funny story, ursprungligen hette inlägget "26 000 ord: mina verktyg", men igår och idag skrev jag ihop sammanlagt 4000-isch ord till så det blev 30 000.

Jag gillar hur Stephen King pratar om att skriva. För han pratar om det som ur en snickarsynvinkel. Man använder det ena verktyget för det ena (t.ex vokaublär) och ett annat verktyg för det andra (t.ex karaktärsbildning). Dom vanligaste verktygen är förstås vokabulär och grammatik. Men jag tänkte skriva lite om vilka andra verktyg jag använder förutom standardverktygen.

1. Envishet. Att skriva tar tid och det finns en massa utrymme för att börja tvivla. Häromdagen tvivlade jag jättestort på mitt projekt. Jag låg efter i tidsplanen och hela Novembers skrivmånad kan beskrivas med den klyschiga frasen: "Det gick inte som på Strömsö". Då skulle man vara frestad att dra ur kontakten och säga "fuck it" och göra något annat istället.
   Men inte jag. Jag är väldigt envis av mig och om jag bestämmer mig för något så håller jag fast vid det. (Detta gäller förstås inte allt, jag är fortfarande överviktig t.ex).
2. Galenskap. Jag har alltid tänkt att man måste vara lite tokig för att hitta på bra idéer och det som dödar effektivt skrivlusten för mig är om jag börjar tänka i de banorna att "detta låter inte rimligt." och nu pratar jag inte om "plot holes" i berättelsen, utan jag pratar om sådana tankar som "Varför kan detta rymdskepp flyga i överljushastighet, det borde väl förstöra hela skeppet?". Liksom att min hjärna försöker tvinga min hand att skriva en "vettig historia", sånt som kan kallas för HBL-litteratur, där författarna är livrädda för att vara galna.
   Jag har flera gånger behövt påminna mig om att det går att skriva en helt knasig historia som fortfarande är bra! Harry Potter-böckerna t.ex... Hur mycket ovettiga saker finns det inte i DEM?! (Tidsvändaren är ett klassiskt exempel, men tänk också på hur osäkert det egentligen är på Hogwarts, med alla trappor som rör på sig, det faktumet att alla elever är beväpnade med stavar som kan döda bara eleven säger det rätta ordet, hemska monster ute i skogen som kan döda elever osv). Betyder det då att Harry Potter-böckerna är dåliga? Naturligtvis INTE! Jag tror jag ska läsa igenom några av dem igen nu under jullovet. :)
3. "Det blir bra". Som jag har sagt tidigare, det finns utrymme för att tvivla. För mig är den tyngsta delen av att skriva mittendelen. Jag kan bäst beskriva det med frasen "smekmånaden är över". När jag börjar är det jättespännande, jag upptäcker nya karaktärer och nya världar! Men efter en tid känns det inte lika spännande... Karaktärerna är inte så awesome som jag till först tyckte.... Och värst av allt: Jag börjar se sprickor i min berättelse!
   Jag kan nämna ett exempel från mitt nuvarande projekt: Kaptenen har en robotarm. Det är något jag har nämnt och använt sammanlagt tre gånger hittills. Det känns för lite, jag skulle önska att det skulle vara en större påverkan i hans vardagliga liv. Men i skrivandets hetta glömde jag helt enkelt bort det enkla faktumet.
   Förstås, jag ändrar om det i nästa utkast, men när man börjar upptäcka sådana saker är det lätt att tvivla. "Min berättelse är skit, kan lika gärna strunta i allt!".
   Igen kan jag likna det vid ett förhållande: Det är nu man upptäcker att personen man älskar gör dedär sakerna som irriterar helvetet ur en.
   Men ett mantra då som hjäper mig är "Det blir bra." Bara jag håller fast vid berättelsen och går vidare (och editerar ut problemen senare) så blir allt bra. Om jag däremot ger upp på berättelsen och sticker, så kommer "what if" att hemsöka mig. Precis lika galet skulle det vara att överge ett förhållande så fort man blir lite irriterad på sin partner.
4. Känna sig själv. Jag har kommit fram till att jag skriver bäst var som helst, men inte hemma. För här hemma blir jag distraherad av internet och allt annat. Så jag går till Studentteaterns utrymme eller biblioteket och skriver där. De två gånger jag har gjort det under November så har jag fått ihop ca 4000 ord per sittning. 
5. Undvik kaffe och socker. När jag skriver äter jag inget godis eller dricker kaffe. Bara för att båda sakerna gör mig trög i huvudet, vilket jag inte vill.

Frågor om mitt NaNo-projekt?

Jag tänkte hålla en liten Q&A angående mitt NaNoWriMo-projekt (eller "boken jag håller på att skriva" för de som inte förstår).
Jag spränger strax 25 000-ordsgränsen. :) Och har bloggat en del om projektet under de två veckor jag har varit ombord. Ni kan läsa inläggen här, här, här, här, här och här.

Så fråga på bara!

15 000 ord: Då det blir svårt

Den senaste tiden har det varit svårare för mig att skriva. Orsakerna till detta är många. Mestadels har det berott på tidsbrist. Men också för att mitt projekt är mera ambitiöst än vad mitt förra projekt var.

Låt mig förklara: Förra årets Nanobok handlade kort och gott om en rad familjer som bor i ett hemsökt våningshus. Den boken var lätt att skriva, eftersom det inte alltid fanns en tydlig intrig. Därför är jag inte särskilt förtjust i just den boken, för det är mestadels bara saker som händer till familjer. Och det var lätt att skriva i mitt tycke.

Detta års NaNo-bok har en ganska tydlig intrig, som kan summeras ihop med frasen "Jakten på en levande McGuffin." Än så länge, jag kanske ändrar riktning vid 25 000 ord eller så.
Det är fascinerande när man tänker på det fakutmet att jag inte alls planerade att berättelsen skulle gå ut på det. Jag hade en vag aning om att berättelsen skulle handla om en rymdkapten som smugglade något. Men efter det? Improvisation, mina vänner!
Man kan säga att berättelsen växer. Så småningom upptäckte jag flera besättningsmedlemmar och deras sidor.  Och jag fortsätter upptäcka flera sidor hos dem. Och jag vill utforska dem! Jag vill gripa tag i dem och fråga "Vem är du?"
Men det betyder att det är svårare att "skita ut" 2000 ord per dag. Men jag älskar det, det är spännande! Jag vill tro att denna bok blir bättre.

Jag har också i år gjort en annorlunda sak om man jämför med förra året: Jag har en anteckningsbok där jag har skrivit upp alla besättningsmedlemmarna ombord på S/S Mayflower och andra viktiga karaktärer. Jag har också skrivit ner frågor kring dem som jag tycker att jag måste ta upp i något skede.
Igen en sak jag inte gjorde förra året, vilket resulterade i att karaktär Pelle hade ett knarkproblem i ett kapitel och sen pratades det inte alls om det mera.
Jag kommer och tänka på en annan historia, när Raymond Chandler hade skrivit The Big Sleep. Det skulle göras en film av det och manusförfattarna kom på att limosinchauffören som hittades död i ett kapitel aldrig nämndes igen. Så de kontaktade Raymond och frågade honom om det.
Raymonds svar? "Åh han... Vet ni, jag glömde helt bort honom!"

Men allt ovanstående gjorde att jag sackade efter lite i tidsplanen. Idag har jag äntligen kommit ikapp med skrivandet, vilket är bra! Fast det kändes lite deppigt att vara efter i tidsplanen och jag funderade i ett skede på att ge upp. Men ett enkelt faktum stoppade mig från det:
Jag har blivit fascinerad av mina karaktärer. Jag vill inte lämna dem där ute! Jag vill följa med dem hela vägen!

Och när jag tvekar på att skriva, så räcker det med att jag tänker den tanken så är jag tillbaka igen.

10 000 ord: Hur jag avslutar en dag

Jag tänkte på en intressant fråga: Hur avslutar jag egentligen för dagen? När jag har haft en skrivsession på några timmar, vad gör jag då? Skriver jag klart kapitlet och börjar på nästa imorgon? Eller skriver jag bara klart paragrafen?

I mitt fall skriver jag klart meningen jag just då håller på med.
Så det kan se ut så här den ena dagen

Han öppnade dörren med en skakande hand. Kvinnan föll ut ur garderoben med munnen utsträckt i ett tyst skri.

När jag forsätter vid nästa dag:

I hennes knutna näve fanns en gyllene medaljong.

 Orsaken till att jag gör detta är för att det känns lättare att forstätta om jag har en stump att fortsätta från. Jag behöver inte sätta mig ner och tänka "Oh shit, vart ska storyn gå nu?" jag har ju redan en början! 
Samtidigt så är det bra att ha om man har en dag då man helt enkelt inte vill skriva.
Vi har alla varit där: vi vill inte skriva, vi vill hellre göra något annat, men för sjutton, vi måste ju ändå skriva!Och jag vet, ingen håller en pistol mot mitt huvud och säger "skriv eller dö!". Men jag måste ändå göra det. Tänk på det som varför du är ute och joggar. Det finns de dagar du INTE vill det, men likt förbannat måste du ändå för det är bra för dig.

Då har jag just denna enkla metod som fungerar för mig: Avsluta meningen men stäng sen ner allt. För när du sätter dig ner nästa dag och känner dig oinspirerad så kan du åtminstone skriva klart paragrafen du jobbar på. Och när du har gjort det så är du redan på väg så då är det lättare att skriva en till paragraf.... Och en till...Och en till.... Och innan du vet ordet av har du skrivit ännu ett par tusen ord.

För så har det också alltid fungerat för mig, att om jag känner mig oinspirerad så behövs det bara att jag sätter mig ner och börjar skriva en mening, sen en paragraf... Och efter det kommer resten av sig själv, oberoende hur jag kände när jag satte mig ner.
Men det är den där första meningen som måste ut.
Och då hjälper det att ha en början.

Annars så att skriva har inte gått felfritt. Häromdagen hade jag ett så hektiskt arbetsschema att jag inte hann skriva. (Jobb till 16, sen tre timmars fritid, sen jobb från kl 19 till två på natten) Vilket störde mig så otroligt! Nu när jag har börjat själv bli intresserad av mina karaktärer och händelser så vill jag inte riktigt lägga ner det för något så värdsligt som arbete!
Liksom jag vet nog att jag får tacka nej till extrajobb, men.... Extra jobb = extra cash!

Här är dagens låt som följde med mig när jag sprängde 10 000-ordsgränsen.

5000 ord: Motorn som inte startade

Nu är jag uppe i 5000 ord och sprang redan på problem.

Det var i allmänhet krånglit att börja för det var svårt att hitta energi. Förra året inföll den första november på en söndag. Det betydde att jag hade all tid i världen att skriva mellan midnatt och klockan tre på morgonen och sen fortsätta nästa dag. Idag inföll den första november på en måndag, så jag fick skriva mindre för att hinna sova och orka jobba nästa dag. Sen skriva lite mer på kvällen.

Men mitt problem hade inget med planeringen att göra. Mitt stora problem låg i själva berättelsen. Det kändes stelt att skriva den, som att jag hade åtagit mig ett alldeles för stort projekt. Vilket var konstigt för det lät inte som ett stort projekt i mitt huvud.
Samtidigt var jag inte särskilt intresserad av min huvudperson. Jag kan säga så långt som att han är en karaktär som är "down on his luck". Han befinner sig på botten just nu i början. Det gjorde att han kändes väldigt passiv, vilket gjorde honom till en tråkig hjälte.

Det tog mig hela arbetsdagen och kvällen att bolla runt denna fundering i mitt huvud. Varför kändes det så här? Varför njöt jag inte av att skriva? Vilken cylinder var det som inte startade?
Slutligen kom jag på det. Det började med att jag tänkte på min hjälte.

Alla berättelser handlar egentligen om en sak: En person som vill något, men universum stoppar denne. Harry Potter och Frodo Bagger vill leva vanliga liv, men får inte det. Luke Skywalker vill bli en Jediriddare men måste lära sig jedikonsten och kämpa mot sin far utan att gå över till den mörka sidan. Super Mario vill rädda Princess Peach från Bowser.
Problemet med min hjälte var att jag inte hade gett honom någon egentlig önskan. Han bara drev med i berättelsen som en död fisk.
Så nu har jag jobbat lite mera på att ge honom mera kämparglöd. Han vill inte bli kvar på botten, han ska upp! Han vill inte sluta där han är nu, han vill vidare med sitt liv!
On your feet, soldier!
Sen har jag nog kommit på något som faktiskt får honom ut genom dörren, och det kommer antagligen att träda i kraft några sidor framåt.

I samma svep som jag jobbade på att göra honom mera vass så kom jag på varför min berättelse kändes tung att skriva: De första sidorna kändes som en enda stor ursäkt. Som att jag gick omkring med nedsänkt huvud och ursäktade att jag beskriver dittan och dattan och försökte tysta den irriterande rösten som säger högljutt "Så här kan det inte fungera! Oh my god, så dåligt dethär är! Ingen kommer att förstå vad du menar med detta!"
Vilket slutligen ledde till att jag förklarade för mycket. Och det, mina vänner, är där jag drar gränsen. För jag gillar inte att behöva beskriva för mycket! Jag föredrar att beskriva för lite än för mycket!
Och mina beskrivningar var stela. Det var inte en rolig värld jag höll på att måla upp, den var en ganska steril värld egentligen. Med en allvarlig ton och allvarliga karaktärer.
Så lösningen var mycket enkel: MERA LIV! MERA FÄRG! Jag skiter fullständigt numera i om det är svårt att förstå eller inte, jag beskriver så mycket som jag tycker jag behöver och jag tänker ha karaktärerna att vara nästan som seriefigurer!
Så det så!

Med dessa två faktan i bakhuvudet kändes det plötsligt som om jag hade hittat en motor som jag hade glömt att starta. Och nu drog jag igång den och den surrar! Och jag kom över 5000 ord lätt!
En tiondel avklarad. :)

De första 2000 orden

NaNoWriMos hemsida säger att om man skrivar 1667 ord per dag så får man ihop 50000 ord inom november månad. Vilket säkert är bra för somliga, men för mig känns siffran 2000 bättre. Jag vet inte själv varför, men jag tror det beror på att då jag är uppe i 1667 ord så känns det inte så svårt att dra det vidare upp till 2000. Sen är det en gammal vana från en annan tid då jag försökte också skriva mera, då jag hade en ganska fruktsam period: 2000 ord per dag.

Men nåväl, nu har jag startat och har träffat några av mina huvudpersoner. Jag kommer antagligen att träffa resten imorgon. Jag har också utforskat lite av universumet och har redan märkt att jag tenderar att beskriva för mycket. Det är för att jag vill säga så lite som möjligt egentligen. Jag älskar själv böcker som har ett rent och tydligt språk, där så lite som möjligt förklaras.
Men samtidigt måste man på något sätt lyckas få ut all nödvändig information, vilket blir krångligt om man samtidigt inte förklara så mycket. Liksom risken finns att man går i en fälla där man känner att man måste förklara en massa om hur en rymdbas fungerar, trots att det inte egentligen är det som är storyn.

Jag har i planerna att någon dag skriva en fantasystory och jag tänker att jag helt kallt skulle börja den berättelsen med ett s.k "shakesperiansk intro". Shakespeares alla pjäser brukar börja med att en person kommer in på scenen och säger det väsentliga om var allting utspelar sig.
"Vi befinner oss nu i Frankrike. På den ena sidan står den brittiska armén och på den andra sidan den franska armén och under Guds allseende öga kommer kung Brittisk att diskutera med kung Fransman om yada yda yada...."
Jag skulle vilja börja en sån historia någon dag för jag skulle då röja undan så mycket bakgrund som möjligt så snabbt som möjligt så jag sen kan fokusera på resten av storyn.
Men vi ska se vart detta äventyr bär!

Plattan i mattan!

And here we go! :) Jag är taggad!

UPDATE:
Nu är klockan halv två och jag tar kvällen. Men 2027 ord under min första skrivsession är inte helt illa.

Varför Rymdäventyr?

Varför valde jag att skriva om något så löjligt som ett rymdäventyr? Jag har många idéer till berättelser i mitt huvud, varför i så fall välja en sån barnslig genre som rymdäventyr?
Varför valde jag inte en thriller eller ett kärleksdrama eller bara finlandssvensk misärporr? Jag har idéer som skulle kunna bli till sådana berättelser.

För att jag vill se något ljust ibland.
Jag brukar inte ofta prata öppet om mina problem. Jag är en typisk finlandssvensk man på det sättet, som inte pratar så öppet om hur jag mår. Det finns alltid de som har det sämre än mig, så varför skulle jag? Och ibland orkar man inte ens prata om sina problem just för att det betyder att man måste dra upp alltihopa igen.
Vad har detta att göra med min berättelse kan ni fråga? Väldigt enkelt: 2016 har hittills varit ett väldigt sugit år för mig på ett personligt plan. Trots att jag har haft mycket att glädjas för (som mitt arbete) och många vänner och familjemedlemmar omkring mig som jag vet att bryr sig om mig så har 2016 ändå varit ett väldigt tungt år.

Man skulle kunna säga att det började på senhösten år 2015 när min flickvän som jag älskade väldigt mycket lämnade mig. Jag tänker inte gå in på detaljerna, ni får fråga dem av mig om ni vill veta, men jag kan säga så här: Det var inte vackert. Det var ingen som skrek eller kastade något på någon, men det var inte vackert. Och det skar djupt.
Jag bet ihop och uthärdade. Visst ringde jag hem och pratade med familjen. Men för det mesta höll jag tyst om det och försökte gå vidare. För jag orkade inte tala om det då ännu, jag försökte tiga ihjäl det.
Men det bar jag på i evigheter och bär ännu på det.

Sen i somras hände en annan grej: Jag blev utkickad från akademin. Det kom inte som en överraskning, jag "studerade" då redan på förlängd tid och hade tappat motivationen redan typ 2013. Men när det kom fram så kändes det ändå som ett misslyckande. Det betydde att jag hade misslyckats med det som de flesta finlandssvenskar förväntas göra: Studera något snabbt som blixten och börja arbeta! Istället är jag nu en "dropout". En nörd med ett deltidsjobb med noll framtidsutsikter.
(Jag klarar mig ännu på mitt arbete, så ekonomiskt är det ingen fara på taket, bara så ni vet.)
Sen kan vi lägga till lite nyheter om hur piss världen är. Yle gör ett jättebra jobb.

IGEN, vad har detta med skrivande att göra?
När jag började tänka på NaNoWriMo så kände jag att jag ville ha något positivt. Jag ville inte skriva en till skräckberättelse. Eller en gangsterstory i en darwinistiskt grå värld.
Jag ville skriva ett äventyr, som utspelar sig i ett universum där de goda människorna kan vinna och det onda kan förstöras. Klichésvaret brukar vara "En värld jag kan förstå och som verkar vettig".
OCH jag kallar detta inte för en science fiction-berättelse för jag vill inte heller vara vetenskapligt korrekt. ÄKTA science fiction ska ju helst ha något mått av trovärdighet i sig. Det är jag inte intresserad av just nu, utan jag vill bara skriva om ett äventyr i rymden.
Därför: Rymdäventyr!

Ska jag blogga om mitt NaNoWriMo-projekt?

Hallå!

Vid midnatt imorgon, från den första november, så börjar NaNoWriMo (National Novel Writing Month).
Det betyder att jag under November månad ska skriva en berättelse på 50 000 ord. Som jag skrev för en tid sen så kommer mitt projekt i år att vara ett rymdäventyr.
Och jag har nu funderat på om jag borde under november månad nu som då skriva några inlägg kring projektet, hur det framskrider och tankar jag har kring det.
Jag kommer förstås inte att skriva om själva intrigen i min story. Den biten får ni läsa sen, om ni orkar.
Men jag funderar på hur pass intressant det skulle vara att läsa. Så därför frågar jag er, vad tycker ni, ska jag blogga om det under november månad?

Bokomslaget

Förra året deltod jag i NaNoWriMo. Och nu planerar jag att göra det igen. :)
Förra året skrev jag en skräckberättelse förlagd till en fiktiv stad i Österbotten. I år siktar jag mot stjärnorna och tänker skriva ett rymdäventyr! Jag ska inte kalla det för en Science Fiction-story, för jag kommer antagligen inte att orka vara hur vetenskapligt korrekt som helst. Så jag föredrar termen rymdäventyr. :) En äventyrsberättelse som utspelar sig i rymden helt enkelt.
Precis som förra året så tänker jag ha exakt noll ord skrivna före den första november. Jag har lite anteckningar med namn på karaktärer och planeter, men vi får se hur mycket jag faktiskt använder det. Det jag lärde mig från förra året är att man upptäcker mycket nytt när man själv vandrar genom sin egen berättelse.

Och precis som Michaela så tyckte jag det kunde vara roligt att peta på omslaget. :) Man kan ju alltid drömma att boken skulle se ut så här, eller hur?