The Others (2001)

När jag gick i högstadiet ordnades det en filmkväll i skolans auditorium. Det var en ganska trevlig tillställning vill jag minnas, jag var där till kl 6 på morgonen då jag slutligen gav upp och gick hem för att sova.
Filmutbudet var väl helt okej, tror jag? Jag kommer ihåg att det visades The Grudge, The Pacifier och Mean Girls bland annat.
Men det visas en film som jag faktiskt har i min filmhylla. Då jag såg den i auditoriet tyckte jag den var okej. Den var inte dålig, den hade intressanta karaktärer och en intressant berättelse. Men nu när jag är många år äldre (och har förfinat min filmsmak) så tänker jag igen granska denna film och bedöma. Är min åsikt färgat av nostalgi?
Filmen jag pratar om heter The Others. Den kom ut 2001 och regisserades av Alejandro Amenábar. Den är uppskriven som en spansk-amerikansk film.

Handling
Ute på ön Jersey i mitten av andra världskriget finner vi en herrgård. Den bebos av den fina, men väldigt psykiskt utmattade damen Grace Stewart (spelas av Nicole Kidman) och hennes två barn Nicholas och Anne. Deras pappa är borta i kriget. Hennes två barn lider av en sällsynt sjukdom som gör dem känsliga för ljus. Så känsliga till den graden att de inte tål mera ljus än vad en oljelykta ger. Grace får besök av tre personer som söker jobb som tjänstefolk. Det visar sig att de har jobbat på gården tidigare.
Samtidigt börjar barnen höra röster. Gardinen som måste hållas fördragna blir bortdragna nu som då. Barnen säger också att de har träffat andra personer, en pojke och en gammal tant, som säger att huset är deras. Grace tror inte på detta så hon straffar dem hårt för att ljuga.
Med tiden så blir Grace övertygad om att huset är hemsökt. Det låg trots allt en gravplats i området.
Men tjänarna verkar inte hitta gravstenarna. Dock gör barnen det. På gravstenarna står namnet på de tre tjänarna som kom dit för att söka jobb. Men detta är inte de personerna som barnen har pratat med?
Grace och hennes barn går slutligen in i ett litet slutet rum i huset. Där sitter ett par nya ansikten kring ett bord och använder en gammal tant som ett medium. Hon frågar Anne om en händelse som inträffade för evigheter sen. Denna händelse har pratats om, men den har aldrig kommit ut exakt vad som hände. Anne viskar något om en kudde till henne.
Den gamla tanten frågade "Var det så hon dödade er?"
Det visar sig att Grace blev galen. I ren vansinne kvävde hon sina barn med en kudde. När hon såg vad hon hade gjort så sköt hon sig med ett gevär. Men när hon öppnade ögonen och hörde barnen leka så trodde hon att Gud hade på något sätt spolat tillbaka allting. Därför trodde hon inte att någon hade dött.
Så Grace, Anne, Nicholas och de tre tjänarna är i själva verket spöken.
Och de som har dragit bort gardinerna och öppnat dörrar? Det är levande människor.
Filmen slutar med att barnen glatt upptäcker att de kan leva i solljus nu. Grace och tjänarna kommer överens om att leva tillsammans i huset, som i vår värld blir till salu igen.

Vad jag tycker om filmen
Nicole Kidman gör en bra tolkning av karaktären Grace. Hon är inte en hysterisk kvinna som gallskriker, utan hon är en kvinna som vill gallskrika och bli galen på allting, men hon får inte för hon ansvarar för sina två älskade barn. Men all den psykiska press över sina barns sjukdomar, över att inte få utlopp för sina känslor.... Hon är väldigt ostabil. När jag fick förklaringen på att hon hade kvävt sina barn och skjutit sig själv så verkar det troligt att karaktären skulle göra det.
Jag skulle gärna ha sett mera av den andra familjen som bodde där, den levande familjen. Det kändes som om det låg två berättelser på varandra, som lagren i en konfektask. Men jag förstår samtidigt varför det inte skulle gå att göra utan att det blir löjligt.
Visuellt är det en vacker film. Den anspelar på mycket stereotypiskt gotiska element: Ett stort hus som är hemsökt och vilar på en hemsk hemlighet. Det är mycket tal om Gud i filmen, vilket jag tror en riktig kvinna anno 1940-talet skulle prata om. Det är en väldigt mörk film, eftersom barnen är ljuskänsliga. Jag skulle inte se den i dagsljus av den enkla orsaken att vårt vanliga dagsljus tar bort mycket stämning.
Det som filmen får många minuspoäng för från mig är slutet. Det är så ett otroligt cheesigt slut att få reda på att de har varit döda hela tiden....! *dramatisk musik*
Dessutom går det att misstänka tidigare: Trots att barnen är ljuskänsliga så utsätts de för direkt solljus flera gånger, men ingenting händer. Hur är det möjligt, om inte...? 

Filmen är inte heller så skrämmande. Den har en kuslig atmosfär och är spännande på vissa ställen, men det fanns inget som skrämde mig riktigt. Vad är det värsta som kunde hända? Att gardinen blir bortplockade? Ja, det händer dessutom också i filmen och ingen blev skadad av det! Kanske att familjen blir utlåst av spöken? Jag har varit det några gånger och det är bara jobbigt.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur filmen skulle ha varit om Guillermo del Toro hade regisserat den? Han hade säkert haft riktiga monster och mycket mera fokus på barnen.
Filmen är ändå helt sevärd. Om du får chansen att se den någon gång så kan jag säga att det är okej. Så lyder min dom för filmen. Den är okej. Manuset är okej. Skådespelarna är okej. Berättelsen är okej. Men hade jag skrivit den hade jag använt ett annorlunda slut.... De hade hellre fått ringa till en slags 1940-tals Ghostbusters att komma dit! Typ Peter Wenkman eller Egon Spenglers farfar hade kommit dit med en slags proto-DET hade varit en intressant twist! Åtminstone mera intressant än "Ni har varit döda hela tiden....! *dramatisk musik* "
Filmen får 6 av 10 spöken!

Night of the Living Dead (1968)

Zombier har funnits i populärkulturen väldigt länge nu. Exakt hur länge kan jag inte säga, det är som att påstå att jag skulle veta vem som uppfann hjulet. Men en sak kan man vara säker på: dagens filmzombier ser nästan alltid likadana ut och beter sig nästan alltid på samma sätt. De hasar sig fram ofta, de stönar istället för att prata, de kan inte använda verktyg, de dör om man förstör hjärnan, de är oftast orsakad av radioaktiv strålning, kemikalier eller så lämnas orsaken helt bort.
Sånt var inte alltid fallet.
För en tid sen såg jag en gammal brittisk zombiefilm från 60-talet, The Plague of the Zombies. I den filmen så är zombier orsakad av en förbannelse som en häxdoktor har kastat över de döda. Dessa Zombier skrattar, de använder verktyg, de pratar (lite).
Före det såg jag Return of the Living Dead, där zombierna för visso är ett resultat av kemikalier, men till skillnad från andra zombiefilmer, så pratar de, använder verktyg och de dör inte om man hugger av deras huvuden. Return-zombierna är på riktigt svåra att döda.

Men filmen som startade denna moderna trend av zombier heter Night of the Living Dead. Den är, enligt min ringa åsikt, den enda riktigt bra zombiefilmen som har gjorts. Jag säger det på basen av att det var den enda zombiefilmen som på riktigt lyckades skrämma mig.


Handling
Night of the Living Dead börjar med två karaktärer, Barbara och hennes bror Johnny. De kör till en gravgård för att lägga blommor på sin döde pappas grav. Johnny skojar om hur spöken "kommer och tar dig, Barbara". Plötsligt dyker en konstig man upp, han hasar fram mot dem och anfaller Barbara. Johnny försöker hjälpa henne, men ramlar över en gravsten och slår i sitt huvud. Barbara försöker fly iväg i bilen, men kraschar den mot ett träd. Hon flyr till ett hus där hon träffar Ben, som är en annan huvudperson i berättelsen. Barbara bryter ihop mentalt och blir katatonisk medan Ben ensam driver iväg "monstren" från huset samtidigt som han börjar spika igen fönster och dörrar.
Det visar sig senare att huset hade redan fem andra överlevare som försökte gömma sig från monster-attacken. Det blir en natt där zombierna försöker ta sig in i huset och alla överlevande försöker hålla dem borta.

På radion funderar också flera experter på vad som kan vara orsaken. En präst spekulerar i att domedagen är nära (en rolig detalj var att prästen liknar Anton LaVey oerhört mycket). En vetenskapsman spekulerar i att en asteroid hade exploderat ovanför jorden. Men det slås aldrig fast exakt vad det är. 

På morgonen har endast Ben övelevt. Han hör ett konstigt ljud utanför huset och går fram till ett fönster för att titta ut. Det visar sig vara nationalgardet som håller på att rensa ut alla zombier. De får syn på Ben och säger "Jaha, där är en till". De skjuter honom i huvudet och slänger hans kropp på en eld för att brännas.

Slut!

Om filmen

Night of the Living Dead släpptes 1968. Den regisserades av George A Romero och bestod till största delen av okända skådespelare. Faktum är att filmen gjordes väldigt mycket på talko, då Romero och hans vänner inte kunde få tillräckligt med pengar. Huvudpersonerna i filmen var vänner till gänget och de filmade det mesta på helger.
På grund av filmens begränsade budget så var också specialeffekterna oerhört billiga. Jag skulle våga påstå att en stor del hjälptes av att allting filmades i svart-vitt. Det måste ha varit enkelt att få t.ex blod att se realistiskt ut i svart-vitt. Jag gillade det svartvita, eftersom det fick allting att se mera hotfullt ut.
Romero sa inte till de som spelade zombier hur de skulle agera. Han sa till dem att "Gör din bästa imitation av en död person. Gör inte Frankenstein eller Dracula. Föreställ dig att du har legat i marken en lång tid, dina leder är stela och du har svårt att andas och svårt att röra dig."

Filmen var väldigt kontroversiell då den kom ut.
Romero har sagt i en intervju att en av orsakerna var att en av huvudpersonerna var en godhjärtad afrikan-amerikan, vilket var väldigt ovanligt på den tiden. Jag tror t.o.m att han var den fösta svarte skådespelaren som fick en huvudroll i amerikansk skräckfilm.
Det var inget de hade planerat, utan personen i fråga var en bra skådespelare och de ville ha med honom. Samma dag som de körde filmrullarna till testvisningen så hörde de på radion att Martin Luther King hade blivit skjuten, precis som Ben.
Hela filmen i stora drag påminde om amerikanernas skräck för den då okontrollerbara ungdomen, som plötsligt hade börjat ha långt hår och protestera mot kriget i Vietnam. Och den färgade befolkningen i USA hade också börjat kräva rättigheter och det hade blivit flera våldsamma upplopp runt i USA.
En av mina favoritscener som jag tror ekade detta var när en mamma är i källaren med sitt barn. Barnet har blivit en zombie och griper tag i en kniv. Mamman försöker hålla ut armarna mot barnet för att krama om henne, men barnet hugger ner henne. Såhär kan det ha känts för många amerikanska föräldrar som hade ungdomar som plötsligt gillade rock 'n roll och allt.
Kontroverserna hade också mycket att göra med våldet. Jag slår vad om att Romero hade tagit inspiration från de italienska giallo-filmerna. Det berättas att barn grät i biosalongerna och folk mådde illa.

Min dom över filmen
Jag tycker att det är den enda bra zombiefilmen som på riktigt är skrämmande. Vi får aldrig se exakt hur många zombier som finns utanför huset. Det kansker är 20, men det kan också vara 200. Samtidigt så är det mörkt hela tiden och vi ser inte heller vad som rör sig i skuggorna. Det känns väldigt klaustrofobiskt att de är alla i samma hus i 9/10 av filmen och vi vet att det finns zombier utanför.
Det bästa av allt? Filmen blev "public domain" för en tid sen, vilket betyder att den finns att se på Youtube gratis och lagligt! Ni kan se hela filmen här!

Filmen får 8 av 10 döda kroppar från mig!

Spelkontraktet

(Det mesta av denna artikel finns att läsa i Elorias Blandade Bibliotek)

Låt oss säga att du tänker leda ett bordsrollspel (Eller ett brädspel för den delen). Du har skaffat regelboken och pluggat reglerna, och insett att Regel nr 8 är onödig och bara gör allting komplicerat. Du bestämmer dig för att lämna bort regeln, så spelet löper smidigare.
Din session börjar, och dina spelare har roligt ända tills en Regel-Advokat kommer på att du inte har med regel nr 8. Denne poängterar, med goda avsikter förstås, att du missade den regeln. Du känner dig generad, för du vill inte slå näven i bordet och ryta "Jag bestämmer!" men samtidigt vill du inte heller ta in en regel som du just har bestämt dig för att lämna bort. För att inte tala om det faktumet att nu har någon poängterat ut att du inte kan reglerna eller att du fuskar. Alla blickar är på dig nu, och du måste hitta på en lösning.

Lösningen, mina damer och herrar, kallar jag för "Ett spelkontrakt" (Active Exploits kallar den för ett "social contract", men "spelkontrakt" rullar bättre av tungan.)
Vad är då ett spelkontrakt?
Det är ett muntligt kontrakt där du kommer överens med dina spelare om hur spelet kommer att skötas. Det kan inkluder allt från regler ("Istället för att rulla en gång för att höja pistolen, en gång för att skjuta och en gång för att träffa, så rullar vi allt en gång, okej?") till stämningen i världen ("Ingen spelar en Chaotic Evil karaktär!").
Detta bör spelgruppen komma överens om före sessionen, men det finns inte heller något som säger att ni vill skissa upp ett kontrakt under spelets gång om ni upptäcker att det inte helt enkelt fungerar i nuvarande läge. Ett exempel på ett spelkontrakt kan se ut som följande:

"Jag tänker leda en session Dungeons and Dragons (t.ex). Vi kommer att spela enligt D&D 3.5-systemet, men (den och den regeln) kommer att lämnas bort (eller justeras). Så vi spelar enligt husregler. Jag kommer att försöka vara en så rättvis spelledare som möjligt under dessa omständigheter och inte missbruka min makt. Är alla okej med detta?"
Och om spelarna är okej med detta, så har du inga problem med att någon skulle bli missnöjd, eller att någon skulle bli fundersam ifall du kan reglerna eller inte.
Det bör noteras att detta kontrakt inte är hugget i sten. Om ni mitt under sessionen kommer på att det var en dålig idé att lämna bort regeln eller något annat, så för all del, justera kontraktet! Ett spelkontrakt existerar för är att spelarna och spelledaren ska veta var de har varandra.
Spelarna vet att deras spelledare inte är en maktgalen diktator som kan kasta om reglerna precis som han vill och spelledaren behöver inte oroa sig för att hans briljanta idé skjuts ner av en regeladvokat.
Och spelet kan fortsätta i lugn och ro.

Vampyrer suger

Vampyrer har kommit och gått genom åren. För några år sedan fick de "nytt liv", då Twilight-böckerna (och filmerna) och True Blood-serien blev stora. En del fans runt i världen blev förälskade i dessa lidande och farliga vampyrer som pulserar med sexuell energi. Men en del fans, som jag själv, ville kliva fram, peka på Stephanie Meyer (och Anne Rice då vi ändå var i farten, hon har kritiserats för att hon "skar av ballen på vampyren") och skrika "Kättare!".

Vampyrer, som vi tänkte på som monster som dricker blod ur människor för att leva vidare, hade nu blivit angstiga tonårspojkar som var över hundra år gamla. Säg en enda sak med vampyrerna i Twilight som på riktigt skrämde dig! Tanken är väl att de ska skrämma, annars skulle de inte ta upp utrymme på "skräck" avdelningen i akademiska bokhandeln. 

Men nu tänker jag inte använda detta inlägg till att klaga på Twilight och kalla Meyer för kättare. Hon sålde väldigt bra, så antagligen gjorde hon något rätt och hon fick en ny generation unga flickor att vända sig till litteratur, vilket inte kan vara helt fel. (även om det är skräp-litteratur).

Det jag istället tänker göra i detta inlägg är att berätta vad för slags vampyr jag vill se.

Kan ni gissa varför jag lajvade en Nosferatu
i ett LARP?

Jag vill ha en vampyr som du inte kan se på! 

Min favoritbok där en vampyr figurerar är Bram Stokers klassiker Dracula. Den boken är skriven i dagboksformat och vi får hela tiden bara glimtar av vad som är på gång. 

Det finns ett stycke där som beskrivs av sjömännen som, utan vetskap om det, transporterar Grevens kista till London. Kaptenen beskriver den första resan som något bra, men vinden beter sig konstigt. I senare inlägg börjar hans män försvinna en efter en. Han beskriver i ett inlägg hur en sjömatros går ner under däck för att se vad som finns där. Han kommer tillbaka upp och är livrädd. Han bestämmer sig för att hoppa överbord, så att han inte ska behöva lida i händerna på Saken som finns under däck.
Det stället gillar jag, för det säger att Dracula är en så hemsk varelse att du blir galen av att se på honom. De som läser Lovecraft kan säkert känna igen sig här.
Låt oss inte dessutom glömma hur Dracula beskrivs i boken. Han beskrivs inte som vacker eller stilig, vilket Bela Lugosis tolkning föreslår. Han beskrivs som en gammal man med blek hud, spetsiga öron, svarta ögon, mörkt hår med gråa tinningar och vit mustasch. Hans utseende varierar med tiden, då han får druckit nytt blod. Men vid ett skede får Jonathan Harker se Draculas "sanna monstruösa natur", vilket beskrivs med att Draculas ögon blir röda och han ler ett leende "som Judas i Helvetet kunde vara stolt över". Låter det som en sexig förväxt tonårsvampyr?

Jag vill ha en vampyr som tar dig oberoende vad du vill!
Det finns också en annan poäng som jag tänker lyfta fram: en person sa en gång till mig att "klart jag inte skulle gå fram till en ful vampyr och ha honom att dricka blod från mig". Men där i finns en till detalj som gör Dracula skrämmande: du bestämmer inte, du är lika maktlös som en mask som slåss mot en örn. Han krälar in genom fönstret till ditt sovrum och biter i din hals och det finns inte ett jota du kan göra åt det!  

Behövde du sova med lyset tänt i en vecka efter att
ha sett dethär?

Längre fram i boken efter att Draculas skepp har landat i London (med ingen besättning kvar ombord, bara en död kapten som har surrat fast sig vid ratten) så börjar damen Mina Harker uttrycka oro för sin vän Lucy Westenra. Lucy har börjat bli sämre och berättar om mardrömmar hon har på nätter där hon är ute ur sitt rum tillsammans med en kall demonisk varelse som drar henne till sig. Hon visar tecken på blodförlust, men kan inte vara säker på hur det går till. Vi som har följt med berättelsen vet förstås att det är Dracula som är i farten. Men det jag gillar är att Dracula inte charmar Lucy att följa honom. Han säger inte "oh, jag är en sån ensam stackars liten varelse som längtar efter att bli omfamnad av en varm kvinna som lovar att älska mig för evigt tills stjärnorna slutar lysa". 

Han manipulerar henne med magi, hypnos eller vad som helst. Det har ingen betydelse vad hon vill, han tvingar henne till honom. Hon kommer till honom vare sig hon vill det eller ej.

Jag vill ha vampyrer som håller käft!
Kan någon SNÄLLA säga till moderna författare att sluta ge vampyrerna en angstig backstory, så att vi ska tycka synd om dem och på så sätt bli okej med att de dricker blod ur människor?
Om jag ger er en angstig backstory till Joseph Fritzl, skulle ni då tycka om honom och tycka att det han gjorde var okej?
Och varför måste vi höra på det? Ja, livet är hårt och jag antar att det har sina dåliga sidor att bli hundratals år gammal, men för sjutton, kom över det någongång! Varför måste varje modern vampyr-huvudkaraktär ha ett "Oooh, jag är så depressed för jag är så vacker och perfekt på alla sätt att ingen kan tycka om mig....  Njäääääääää njääääääääää njääääääääää...:!!!"

Jag vill ha djuriska vampyrer!
Många gånger då en vampyr presenteras så gnäller den om hur den känner "hungern" som sliter på dem. Hur de egentligen inte vill dricka blod för det gör dem så hemska. Varför? Jag vill ha flera vampyrer som älskar att dricka blod, anser att det är det som håller dem vid liv och det gör dem vad de är. Som anser att de är en varelse som är över människan på alla tänkbara sätt, att människan är boskap som de livnär sig på.
"I never drink wine".

Vad jag inte vill ha är
Vackra gnälliga förväxta tonåringar som bara deppar om hur det suger att vara vampyr och hur deras kärlek till en tråkig tonåring inte kan fungera och som använder varje andetag till att gnälla om det.
Ge mig skräck istället för en Mary sue!

Army of Darkness: Ash saves Obama

2009 var det året då Barack Obama blev USAs president. Världen var heltokig i denne president, som hade lagt fram sin slogan "Yes, we can!". Många människor upplevde som den positiva delen av 60-talet hade kommit tillbaka, när amerika hade för första gången en mörkhyad president. Han proklamerade andra saker än förra presidenten, Bush. Medan Bush var mera för att fortsätta kriga i Irak så pratade Obama en massa om att lägga ner den verksamheten. Bush pratade om fördelen med att ha Guantanamo-fängelset öppet, medan Obama har pratat om att stänga det.

Kriget i Irak tog slut längre än vad Obama hade lovat och Guantanamo är fortfarande öppet, men på den tiden var det dags att drömma om ett icke-krigshungrit USA.

En stor del av Obamas popularitet berodde på att han och hans hejdukar kunde använda sig av sociala medier på ett sätt som tilltalade ungdomar. Hans youtube-kanal hade laddat upp en massa massa videor där han diskuterade fördelarna med att välja honom till president. Därför är det inte så svårt att föreställa sig att en viss tid efter att han hade blivit president så började det dyka upp serier där Obama fanns med. Det finns en Spindelmannen-serie där han träffar Obama, det finns en serie som heter "Obama the Barbarian" och många andra försök att cash in på den mycket populära presidentens namn. 

En av dessa serier bygger på Evil Dead-franchisen. 

Army of Darkness handlar om huvudkaraktären Ash från Evil Dead-filmerna. (Army of Darkness är också namnet från den tredje filmen) I serierna så kommer ofta Necronomicon Ex-mortis fram och drar fram zombier från en annan dimension, som Ash måste slåss mot. Han gör det ofta i stil med en typisk 90-talshjälte stil. I denhär stilen ("come get some!"). Jag har ärligt talat inte läst så mycket Army of Darkness. 

När jag gick igenom en serieaffär så fick jag syn på Army of Darkness : Ash saves Obama. Jag älskade idén för den låter så cool. Jag gissade till att döma av omslaget att Obama besöker S-mart där Ash jobbar, zombier dyker upp och börjar ställa till med elände. Ash griper tag i en shotgun och/eller en motorsåg (eller varför inte båda?) och slåss tillbaka samtidigt som han skyddar Obama. Eller så slänger han en motorsåg till Obama, som startar upp den självsäkert med följande ord: "Can we kick some zombie ass? YES WE CAN!" 

Tyvärr var inte detta vad som sedan blev givet. 

Ash saves Obama börjar på ett seriekonvent på S-mart där Ash jobbar. Det är inte bara serienördar och kändisar som besöker stället, utan president Barack Obama besöker också stället. Med sig så köper han en del saker till sina döttrar, varav en är en serie som heter Necronomicomicon. Den beskrivs som en "väldigt ful serie, skrivet på ett konstigt språk som ska läsas upp högt.". En del seriefans köper också serien och läser högt ur den. Det visar sig att seriens språk är trollformler från det originella Necronomicon som figurerar i originella Evil Dead-serien. Ash förstår vad som är i görningen, så det blir en strid mot zombier när Ash, en kassatjej och deras chef försöker få tag i alla Necronomicomicon-tidningar för att bränna dem.

Striden är inte bara mot zombier. På konventet hade någon försökt göra promotion för en film, Attack of the Killbots. Vilket betyder att där finns stora robotar som props. De blir påverkade och får också liv. 

Situationen blir också bättre när kassatjejen får reda på att om man läser upp en formel och föreställer sig något så blir det äkta. Så blev Killbotsen riktiga. Hon lyckas frammana en del s.k "obamaman", som är en superhjälteversion av Barack Obama som hjälper dem i striden. 

Det finns en del saker som är fel med detta. För det första: Varför inte trolla fram hela Justice League (vilka är stålmannen, Batman, Wonder woman, Flash, Green Lantern och många fler)?
För det andra: Sen när kan man använda Necronomicon till sin fördel i Evil Dead-universumet? Är det inte alltid Necronomicon som orsakar allt problem? För mig kändes det som en billig ursäkt att få en slags superhjälte-Obama utan att faktiskt använda Obama. 

Mitt i allt detta så får vi se hur Obamas administration lämnar till vita huset. De smet nämligen iväg innan alla blev till zombier. Obama ger det han köpte till sin adjutant som ska läsa igenom det och se om det är lämpligt för hans döttrar. De scenerna är inte speciellt intressanta, för det händer inte så mycket. I hela serien så påverkar Obama bara slutscenen. 

Då alla kända exemplar är förstörda, då den sista zombien påminner Ash om att det finns ett exemplar av Necronomicomicon kvar och USAs president har det. Zombien säger också att den kommer att locka Obama till att använda dess kraft för att bli stor och mäktig. (vilket inte heller verkar logiskt, men låt gå)

Vi får då se hur Obama läser igenom Necronomicomicon på Vita Huset framör en brasa. Han skulle själv läsa igenom det för att se om det är lämpligt för sina döttrar. Vi ser hela tiden dialogrutor där zombierna är övertygade om att Obama kommer att använda den för ont, medan Ash och hans vänner vet att han kommer att "göra det rätta". 

Resultatet blir att Obama slänger serien i brasan och gör då slut på allt det onda. 

Tillåt mig påminna er om en sak: Necronomicomicon har beskrivits i serien som "the imagery is plain disturbing and whats with this language?" Låt mig sedan ställa er en fråga: Skulle ni ge en sån serie till era barn, en serie som är hemsk och inte skriven på ert språk? Skulle ni inte istället ha slängt den i brasan och beställt lite Kalle & Hobbe istället?

Det är min poäng: Det målar upp allting som att Obama skulle vara så vis att han bestämmer sig för att inte använda sig av kraften. Men det är svårt att göra det om vi vet att serien är ful som stryk och har ett konstigt språk.  Obama visste säket inte heller om att serien var ond, han kanske bara läste den tyst och tänkte "fy tusan" och slängde den i brasan. (Jag skulle ha gjort likadant med Happy! ). 

I allmänhet så gillade jag inte slutscenen, för ingen hade någon kontroll över något. Våra hjältar räddar inte dagen, utan det är president Obama som gör det och han gör det mer eller mindre på tur. Tänk om han istället bara hade slängt den i papperskorgen eller gett den till sin adjutant och sagt "This sucks, get rid of it". 

Betyder detta att Ash saves Obama var en dålig serie?
Absolut inte! :) 

Trots detta var Army of Darkness: Ash saves Obama en bra serie. Den var löjlig, den var over-the top, den var komisk. Den lyckades underhålla mig på flera plan.

Ash är som vanligt en rolig karaktär att följa och man kan inte neka att den var spännande. När jag läste om att det fanns en serieversion av Necronomicon så var min spontana tanke "Varför inte?". Evil Dead (speciellt Army of Darkness)-universumet så är så over-the top och löjligt att det skulle bra kunna existera något sådant. 

Teckningsstilen är det inget fel på. Den är väldigt färgstarkt och på många sätt väldigt mysigt. Vem som än tecknade denna serie vet att det är inte World of Darkness eller Cthulhu, utan det är en roligt löjlig serie. Watchmen-fans kommer säkert att hata den.

Jag ger Army of Darkness: Ash saves Obama 7 av 10. Den skulle få mera poäng från mig om den faktiskt hade mera Ash och Obama tillsammans. På omslagen ser det ut som om de skulle team up, men i serien är de inte alls tillsammans. Jag rekommenderar att ni plockar upp denna serie om ni får tillfälle.