The Big Bang Theory & dåliga sitcoms

Jag funderade länge på om jag alls skulle skriva om denna serie.

För det första slutade jag titta på serien kring 2012. Jag tyckte inte längre den var rolig och jag upptäckte andra serier som är mera värd min tid. Så jag vet faktiskt inte om serien har blivit bättre eller sämre med tiden.

Men jag ansåg ändå att eftersom det är min blogg så är det min fulla rätt att gnälla om serier jag har slutat titta på!
Dessutom så tänker jag att det ändå kan vara intressant att fundera på varför The Big Bang Theory misslyckades för mig, vilka cylindrar det var som inte avfyrade.

(ochsåfårviinteglömmaattdetärminpersonligaåsikt, bla bla bla....)

För det första vill jag prata lite om komediserier i överlag. Det finns åtminstone två sorters komediserier som jag kommer och tänka på. Den ene av dem är komediserier vars skämt kommer från den absurda omgivningen. South Park skulle jag påstå att är ett exempel på det, där kommer många skämt av helt enkelt hur absurt galen världen är. Visst kommer en del skämt från hur karaktärerna reagerar på det absurda i världen, men basen av skämten kommer ändå från det.
Andra serier som jag kommer och tänka på är Garth Marenghis Darkplace, Rick & Morty, The Simpsons, Monty Pythons flying circus och några fler som jag antagligen glömmer. 

Och så finns det en annan sorts komediserie där alla skämt kommer från endast karaktärerna och deras sätt att handskas med vardagen. I denna sortens komedi så fungerar världen rätt normalt, det är karaktärerna och deras sätt att reagera på den som skapar komedin. 

Exempel på dessa är That 70s Show. Sedan har jag också hört att Friends skulle ha skämt som fungerar på samma sätt, men har inte ännu suttit igenom den serien. (Kan någon ännu förklara vad som är så roligt med "How you doin'?") 

Och The Big Bang Theory skulle jag påstå att går enligt samma mönster. Tanken där är att humorn ska komma från karaktärerna, hur de för sig i världen.

För att kunna göra en sån rolig serie bra så hänger väldigt mycket på karaktärerna och då måste karaktärerna 

1) Vara roliga (det säger sig självt? Ett stort arsenal skämt)

2) Vara trovärdiga (inom kontexten av serien, reaktionen från oss i publiken måste vara "Hahaha, det är så typiskt Sheldon Cooper att göra såhär!")

3) Vara älskvärda (Precis som med dramaserier så är det bra om vi gillar karaktärerna och vill se dem ändå lyckas med vad de nu än har för problem)

4) Ha bra saker att säga. (detta går hand i hand med att de ska vara roliga, men är inte riktigt samma sak, om en karaktär bara hostar ur sig dåligt skrivna repliker så vill man ju inte höra på det.)

Så, nu har jag presenterat verktygen för er. Låt oss nu fortsätta så ska jag lista upp var serien misslyckades för mig?

1) Som en nörd känner jag mig kränkt. 

The Big Bang Theorys premiss i den första säsongen är att ett gäng nördar bor i en lägenhet. Och mitt emot dem flyttar en het tjej in. För all del. 

Så vad för slags nördar är detta? Är de kanske fascinerad av rollspel och science fiction-litteratur? Är de hardcore gamers? Eller är någon bara intresserad av svartvita filmer och citerar Humphrey Bogart med jämna mellanrum?
Eller är de helt och hållet 100 % intresserade av sitt ämne vid universitetet, sådana typer som är experter på sitt ämne, men inte särksilt bra på att umgås med människor annars? 

Svaret är AAAAAAAAAAAAAAAAALLT!!!

Liksom jag har aldrig stött på några nördar i mitt levda liv som är så uppslukade av allting "nördigt" som dessa nördar! Finns det något som kan klassas som nördigt? De har gjort det! Allt från rollspel till att lära sig finska (JA, FINSKA är tydligen en nördig sak!)
Det hade varit bättre om de hade koncentrerat allt till bara några få hobbyer för då skulle karaktärerna ha varit mera trovärdiga och då skulle man ha kunnat istället skriva skämt som bygger på det specifika intresset.  

Jag får hela tiden bilden av att seriens manusförfattare tänkte vad en stereotypisk nörd är och så byggde de serien kring det.

På tal om det...

2) Seriens komedi bygger på stereotyper och inte karaktärer.

Låt mig presentera karaktärerna!

Leonard Hogstadter, som är vår någorlunda vanliga typ trots att han fortsättningsvis är en nörd. Han är vår "everyman", så nära det konceptet man kan komma.

Sheldon Cooper, vår hyperintellektuella typ som är kall och logisk och lider av OCD. 

Howard Wolowitz, vår astmatiske jude med en sträng judisk familj och en judisk mor som skriker åt honom! 

Raj Koothrappali, våran indier! Det är allt som jag behöver säga om honom.

Och sist men inte minst, något för männen: PENNY, vårt blonda bombnedslag! Hennes syfte i hela serien är att vara ditzy och bli uppläxad av våra män tills hon slutligen blir kär i en av dem! GENIALISK komedi, ha-ha-ha, jag har aldrig skrattat så hårt åt ett skämt, detta är intelligent humor! Och nej, jag är inte alls sarkastiskt, jag tycker på riktigt att denne serie är bättre än något annat som har gjorts, man bör dela in komedins historia i ett för-Big Bang Theory och Post-Big Bang Theroy!

Åh, visst finns det flera karaktärer, som t.ex Leslie som är Leonard om han var en kvinna och den där andra kvinnan som var Sheldon om han var en kvinna. 

Oftast kretsar skämten kring dessa karaktärers vanor och ovanor. Till exempel så avskyr Sheldon Cooper förändringar! Har han suttit i en stol i flera år, så ska han minsann sitta där i flera år till! Och detta är tydligen roligt tills jag kommer ihåg att jag känner personer som på riktigt får svår ångest om deras vardag rubbas. 

Howard försöker tala med sin mamma, som skriker till honom från ett annat rum. 

Varför får inte Raj, som är en indier, gå på en halloween-fest utklädd till Tor, en fornNORDISK gud?  (och tro mig, det finns flera som har poängterat ut alla "indien"-skämt än jag!)
Se på dessa nördar, de är ju inte som VANLIGT folk!

Och Penny..... Hennes enda syfte i hela serien är antingen att männen ska dregla efter henne eller så blir hon satt på sin plats för att hon inte vet vad ("nördig" sak) är! Med andra ord: mobbning.
I rest my case. 

3) Serien slänger omkring sig populärkulturella referenser som synden! 

Säg här exakt vad som är tänkt att vara roligt?

I rest my case.

4) Saker som försöker låta intelligent är inte automatiskt roligt. Låt mig berätta ett skämt för er:

En person av manligt kön som gick enligt namnet Burt behövde tömma tarmen medan hans tillfälliga plats var i en luftfarkost som för tillfället befann sig inte på det jordiska planet. Han presenterade ett dilemma för personen vars ansvar var att operera farkosten för att se till att det landade tryggt och säkert och passagerarna skulle förmå avlägsna sig från farkosten utan att deras liv skulle ta slut: Var någonstans inom farkosten finns vattenklosetten lokaliserad? Burt fick direktiv givna för sig, men trots denna nyfunna kunskap förmådde han inte följa riktlinjerna. Trots att vindstyrkan var stor och han befann sig på en oerhört hög altitud så böjde han sig över kanten på flygmaskinens ena vinge och förmådde i all hast tömma sin tarm, ignorerande det faktumet att han ej befann sig utanför flygmaskinen. 

På marken spatserade en man anställd av den reformerta kyrkan och bad till Gud, också känd genom texterna som JHVH, också känd som Jag Är, också känd som Fadern, också känd som Han som var, är och kommer, också känd som återlösare. En bit av Burts exkrement landade i denne mans öppna handflata.

"Sannerligen, allt som enligt den moraliska definitionen på godhet och antagligen allt som är till nytta för samhället kommer från platsen där Jakobs Gud, också känd som Evig Klippa, också känd som Alltings skapare befinner sig!" 

Var det inte roligt? Här är den korta versionen:

Burt satt på ett plan och behövde använda skithuset. Han frågade av piloten var det låg. Men så gick han fel och promenerade istället ut på vingen, där han satte sig och sket. En präst gick nedanför och bad till Gud och en skit landade i hans hand.

"Allt gott kommer från Himmelen!"

Tänk er att en av karaktärerna har denna sorts dialog precis hela tiden? 

Leonard: Sheldon, this date is probably my one chance with Penny. What happens if I blow it?
Sheldon: Well, if we accept your premise, and also accept the highly improbable assumption that Penny is the only woman in the world for you, then we can logically conclude that the result of blowing it would be that you end up a lonely, bitter old man with no progeny. The image of any number of evil lighthouse keepers from Scooby-Doo cartoons comes to mind.

Leonard : So, tell us about you.
Penny : Um, me? Okay - I'm a Sagittarius, which probably tells you
way more than you need to know.
Sheldon: Yes - it tells us that you participate in the mass cultural
delusion that the sun's apparent position relative to arbitrarily
defined constellations at the time of your birth somehow affects
your personality.

Förstår ni poängen jag försöker frambringa? Var finns skämtet här? Vad är det som är tänkt att vara roligt? Penny säger att hon är en skytt och Sheldon säger att astrologi är bullshit som de stora massorna tror på. Jaha?
I det första exemplet säger Sheldon till Leonard i stort sett att "Om det inte går bra så kommer du att vara ensam och bitter". Jaha?

5) I allmänhet tyckte jag inte alls om karaktärerna. Detta var förmodligen den främsta orsaken till att jag slutade titta. Jag tyckte att de var tråkiga, jag kunde inte bry mig mindre i Leonard & Pennys förhållande, jag var inte alls intresserad av vad som Sheldon gnällde om i detta avsnitt.
De fick problem på halsen och jag brydde mig inte om ifall de misslyckades eller inte, faktum var att jag tyckte det skulle vara mera intressant om de misslyckades stort och till exempel blev utslängda ur universitetet! För då skulle de få ett verkligt problem de måste komma över, annat än "Är Aquaman en dålig superhjälte" eller "Varför kan inte Sheldon sitta i sin stol?"
Detta är ett gigantiskt problem, med tanke på att frukten i serien ska komma från karaktärerna. Det måste finnas en orsak till att bry sig om karaktärerna! 

King of the Hill

Tänk att jag inte har pratat om denna serie tidigare? Vad felas mig?

King of the Hill, ja. Det var en serie som gick på 90-talet. Den var tecknad av Mike Judge, samma typ som gjorde Beavis and Butthead och det märks. Vissa av karaktärer från King of the Hill påminner väldigt mycket om karaktärer från Beavis and Butthead. (T.ex Hank Hill påminner om Tom Anderson).

Handling
King of the Hill handlar om texasbon Hank Hill. Han bor i Arlene, Texas tillsammans med sin fru Peggy, deras son Bobby och Peggys brorsdotter Luanne.
Hans vänkrets består av Dale Gribble, en insektutrotare som är väldigt paranoid (tror t.ex att regeringen ser och hör allt man gör),
Bill Fontaine, en frisör åt armen som sörjer sin frus bortgång och som annars har blivit delad en dålig hand i livets kortspel,
Boomhauer, en kvinnotjusare som har en tendens att prata som ett maskingevär.
Och en massa andra karaktärer. Serien handlar om deras hijinks.

Om serien
Den gick i 13 säsonger, från 1997 till 2010.
Mike började jobba på serien under Beavis and Butthead. Han ville göra en sitcom som skulle vara mera verklighetstrogen, men ändå lika rolig. Han drog inspiration från sin egna uppväxt i Texas och tog därifrån inspiration till flera karaktärer. Och jag måste ge serien poäng: karaktärerna är välskrivna och intressanta att följa med.

Det komiska från serien i mitt tycke kommer från en ganska oväntad plats. Ni vet hur det är vanligt i en del familje-sitcoms att det finns en farsa som är korkad (Simpsons, Family Guy, Married...with children, Home Improvement osv.) och hela omvärlden tycks reagera på det?
Här är det precis tvärtom!
Hank Hill är en stolt Texasbo, som älskar sitt jobb (han säljer Propangas och propantillhörigheter). Han går till samma frisyr och får en ordentlig klippning som han har fått i hela sitt liv. Han går i kyrkan på söndagarna, som en ordentlig karl. Han vill helt enkelt ha ett så normalt liv som möjligt, där alla sköter sig och är ordentliga.
Men det är alla andra i hans omgivning som är "tokiga"! Hans son har alltid "fel" intressen, som bakning och dans.
Hans frus brorsdotter är inte lössläppt, men hon är "ledig" när det kommer till att klä sig bekvämt och sådant.
Dale får konstiga idéer om att regeringen kontrollerar folk med hjälp av chem-trails.
Bill är en desperat man som kan få för sig att hitta en fru från Ryssland.
Boomhauer är väl nästan mest normal, men inte ens han passar in. Hans metod att fånga kvinnor är att han går till en skoaffär och frågar alla kvinnor en efter en om de vill komma hem med honom. Det funkar väl med en på tusen.
"Varför kan inte alla bara vara normala?"

Serien har också en del allvarliga avsnitt som överraskar en. Det bästa exemplet jag kommer och tänka på är Bill. Som jag skrev tidigare så sörjer han att hans fru lämnade honom för evigheter sen. För det mesta spelas hans sorg för komedis skull, men det finns ett avsnitt som helt enkelt tar det på allvar. I det avsnittet får han för sig att han ska ta livet av sig. Och det görs inget skämt av det, det är inget roligt med det.
Och värre blir det: I samma avsnitt visar det sig att Bill är så förkrossad av sin frus bortgång att han slutligen klär ut sig till henne och låtsas vara henne. För att han är så hjälplös utan henne. Igen, detta är inte roligt, det finns inget komiskt med denna stackars mans förfall!
Som tur är slutar avsnittet med att Bill "kommer tillbaka".
Och varför vill ingen sätta Bill i terapi? För att hans vänner tänker att "han är ju inte tokig" så de vill ta hand om honom istället.

Betyg
Jag rekommenderar King of the Hill varmt. Det är en rolig tv-serie med starka karaktärer som är välskrivna, där komedin kommer ur själva karaktärerna.

Modern times - en aktuell komedi

Idag när jag funderade över vilken film jag skulle se så hade jag två alternativ framför mig: gangsterkomedin Lock, stock & two smoking barrells eller klassikern Modern times.
Jag valde Modern Times och kom på under min tid i soffan att denna film och dess teman är väldigt aktuella än idag. Jag kan säga redan nu att jag tycker ni borde se den, om inte så bara för att det kan vara allmänbildande.

Handling
Så vad handlar Modern Times om? Charlie Chaplin spelar huvudrollen. Han jobbar på en fabrik där hans jobb är att dra åt bultar vid ett löpande band. Det är ett jobb med hög stressfaktor och det hjälper inte att chefen vill att allting alltid ska gå snabbare och smidigare!
Chaplins rökpaus är knappt tio sekunder och när det är dags för honom att äta lunch så blir han utsatt för ett test. Chefen funderar på att köpa och ta i bruk en maskin som matar arbetarna medan de står vid det löpande bandet. Så de behöver inte heller ta matpaus!
Slutligen sugs Chaplin bokstavligen in i maskineriet och när han kommer ut har han brutit ihop.
Han åker i fängelse och när han kommer ut därifrån får han svårt att hålla jobb. Han tyckte det var bättre i fängelse, där han fick mat och hade husrum.

Han träffar en kvinna som också är en tiggare. De blir ett par och drömmer om att få ha ett hus och ett bra liv. Även om Chaplin ska gå tillbaka till jobbet för det. Visst får de senare ett skjul att bo i, men de är ändå glada. Chaplin utbrister att det är ett palats.
Hur som helst så varar inte deras lycka heller alltför länge. Chaplin får ett jobb på en annan fabrik igen. Och då han är där så börjar arbetarna strejka. Fabriken måste stänga och Chaplin hamnar i fängelse igen efter att ha hamnat i trubbel med polisen.
Ja och filmen fortsätter därifrån.

Om filmen
Visst är den rolig, men som jag tänker: komedi har sin grund i lidande och svåra situationer. Chaplins styrka var att han hade ett unikt kroppspråk för sin tid. Han hade sin speciella gångstil och sin komiska timing. Och naturligtvis en del genialiska skämt som han skrev!
Min favoritscen var den då han utsätts för lunchmaskinen på arbetet, bara för att jag vet att skulle det finnas en sådan maskin skulle en del finska företagare garanterat ta den i bruk! Då kan de spara in på lunchtider!

Den fick kritik då den kom ut för att den var delvis ännu en stumfilm, trots att jenkkarna hade för länge sen omfamnat ljud i filmen. Men Chaplin själv ansåg att karaktären han spelar helt enkelt inte kan prata på film.

Filmen var främst en kritik mot det moderna industrialiserade samhället och dess försök att omvandla arbetaren till ännu ett kugghjul. Chaplin fick tydligen idén delvis från livsförhållanden under den Stora Depressionen och efter att han hade haft ett samtal med Gandhi, som var mer eller mindre emot modernisering.
Jag brukar ibland förklara varför jag tycker om film så mycket. Och ett av mina svar är att de säger en hel del om tiden de gjordes i, hur samhället kan ha sett ut och vilka värderingar som rådde.
I denna film finns hela juttun om att människan blir en del av maskineriet, svåra arbetsförhållanden, hur svårt det är att få jobb om man är en brottsling, protestmarscher, arbetslöshet kommunistmarscher....

Jag gillade också i filmen hur positiv Chaplin och hans flickvän är. Deras livshållning kan bäst summeras i en scen där hon är ledsen och undrar vad det är för vits att de kämpar? De kommer ändå aldrig att nå upp till sina drömmar om att få ha ett eget hus, de kommer att hållas nere...
Och Chaplin svarar "Buck up, never say die! We'll get along!"
Och jag tycker det är en attityd som många människor bör anamma då det blir svårt.

Betyg
Jag tycker att alla borde se den. Om du vill se en Chaplin-film, se denna. Om du vill bara se en svartvit stumfilm, se denna!
För mig kändes den fortfarande väldigt aktuell. Det råder massarbetslöshet ännu i landet och vår regering gör inte saken lättare. Och så har vi skämtet om matmaskinen....

Goat Simulator

Jaaa..... I vilken ända ska jag börja?

Handling
Du är en get. Du är en get som härjar i en stad.
Var det för kort, okej då ska jag förklara så här: Du är en get som springer omkring i en stad och slår omkull saker och folk och annat. Och du får poäng för det och det är hela intrigen. Du kan också sätta en jetpack på din get, du kan ge din get superkrafter och annat roligt!

Om spelet
Jag skulle vilja beskriva spelet med denna enkla liknelse: Tänk er en person som bröt benet. Men istället för att gå till en doktor så tejpade personen själv ihop benet, vilket resulterade i att då det hade läkt så var det missbildat. Så känns detta spel, som att det blev något problem i början av tillverkningen, men istället för att fixa problemet så lät man det finnas kvar ända tills spelet var klart.

När jag först hörde om detta spel var jag väldigt skeptisk. Det lät helt enkelt för korkat för att vara roligt. Men så fick jag tag i det ändå och provade det. Och som jag skratta! Jag hade min get att rusa in i ett hus där en familj satt kring matbordet och välte omkull precis allt innan den rusade ut och hoppade på trampolinen utanför och krossade en trädkoja innan den fortsatte till en bensinstation som exploderade när geten stångade bensinpumparna.
 Det fick mig att tänka på då jag har spelat skateboarding-spel och slutligen struntar i att få poäng, jag bara letar efter intressanta sätt att skada min skateboardare!
Det fick mig också att tänka på spelet Big Rigs: Over the Road Racing. Bara att man gjorde ett äkta spel av Goat Simulator!

Det negativa med spelet är att när du har sprungit omkring i ungefär en halvtimma så börjar man bli uttråkad. Eller så är det jag som är svår att underhålla.

Betyg
Goat Simulator är svår att betygsätta. Det har fått en massa negativ kritik för att det är ju ett halvfärdigt spel och det stämmer. Det vore dåraktigt att påstå att Goat Simulator skulle vara ett jättebra spel som man måste "fatta".
Men det är roligt! Det är så hysteriskt roligt att underhålla sig med en halvtimme åt gången.
Jag skulle dock inte rekommendera att ni köper den till full pris, se om ni kan få den på rea någonstans.
Här är en playthrough av allas vår James Rolfe och Mike.

Chillerama

Denna film fick jag höra om via en annan recensent, som har en show. Han pratade om sina 13 "Gooder"-movies, vars definition får mig att tänka på det som jag kallar för ölfilmer.

Premissen lät helt enkelt roligt. Den skulle vara ett homage till gamla Drive-in filmer. Sedan skulle allt också vara en antologifilm. Ramberättelsen är att några människor går på en drive-in biograf för att se några filmer. Och där visas de filmerna vi får se. :)

Jag önskar det fortfarande fanns drive-in bio. Jag har varit på ute-bio några gånger och det är helt trevligt! Jag rekommenderar att ni far på ett om det ordnas.

Handling
Jag tänker kort berätta om alla kortfilmer är vi får se, med titel och allt:

Wadzilla
 En snubbe går till läkaren för att få sin spermanivå höjd. Han har tydligen bara en spermie. Nå, han får medicin som ska hjälpa honom att producera flera. Det leder tyvärr tilll att han ofrivilligt råkar skapa en sperma som växer sig stor som ett hus och käkar upp människor. Och ja, den försöker impregnera människor, men ja.... För stor.

I was a teenage Werebear

En parodi på Rebel without a Cause, Grease, Twilight och The Lost Boys. En tonåring som är skåphomosexuell blir biten i röven av en "Werebear (som är en uppenbar parodi på James Dean och Edward)" vilket förvandlar honom själv till en läderklädd muskulös "werebear". (jag föreslår att du googlar vad en "bear" är i den homosexuella kulturen om ni inte redan vet). Det finns mycket musik och sång i detta stycke. 
Ett roligt fakta är att regissören till detta var gay själv och ville därför ha med en del saker från den subkulturen i denna korta film.

The Diary of Anne Frankenstein

Tänk er att Hitler hittar Anne Franks dagbok, men det visar sig att Anne Franks fulla namn var Anne Frankenstein. Hon är alltså släkt med Viktor Frankenstein som har skapat monstret och i hennes dagbok finns ledtrådar till hur man skapar monster. Vilket förstås liknar mera en slags rabbi-golem. Och Hitler vill förstås skapa ett sådant monster och ta över världen med det!

Filmen är gjord helt i svartvitt och med "tysktalande" skådespelare, med engelska subtitles. Vilket betyder att det inte är riktig tyska. Jag menar jag läste lite tyska i högstadiet och det som Hitler skriker låter inte alls som tyska.
Men jag tänker att Hitler själv aldrig skulle ha pysslat med ett sådant här experiment. Det är för otroligt. Varför inte istället ha Joseph Mengele, som redan var en galen vetenskapsman?

Zom-B-Movie

 Detta är ramberättelsen som blir mera aktuell i slutet av filmen. Lång historia kort så har zombier börjat inta drive-in bion. Och vår huvudperson plus hans flickvän plus han som sköter om videoprojektorn måste fly.

Om filmen
Det mesta filmades i kalifornien i olika studios. Jag skulle påstå att genren är skräckkomedi. Jag menar come on, en kortfilm om en jättesperma som äter upp människor. Det är inte precis något som skrämmer en.
En del skämt är väldigt "Low-brow", men ändå inte på samma nivå som t.ex Tromas filmer. Helt klart är detta en ölfilm! Och en underbar sådan! Jag var aldrig uttråkad på den!

Betyg
En KLAR 8:a! Denna film åkte snabbt upp på min lista över bra ölfilmer! 

William Shakespeares Star Wars

Aah, ibland känner man för lite högkultur av finare klass, håller ni inte med? Ibland vill jag bara komma bort från alla Tromafilmer och annan billig lågkulturell underhållning och istället stimulera hjärnan med högkultur! Sådan kultur som kräver en brasa, ett glas sherry och Mozart i stereon för att avnjuta.
Och vad för klassisk höglitteratur kan man avnjuta? William Shakespeare förstås!
Och vilket av alla hans klassiska verk bör man avnjuta? Hans pjäser Star Wars förstås!

Vänta, vad?

Japp! Författaren Ian Doscher har skrivit om hela Star Wars-filmserien (inklusive prequel-trilogin) i stil som Shakespeare-pjäser. Resultatet blir William Shakespeares Star Wars: A new hope, The Empire Striketh back och The Jedi Doth Return.

Jag har bara läst den första boken än så länge, men det finns några intressanta detaljer att märka. För det första så har Doscher förstått att Shakespeare brukade använda sig av det s.k "moment of truth". Vad är det? Jo, det är helt enkelt att i början av varje scen så kommer en person in och säger  

“Two households, both alike in dignity
In fair Verona, where we lay our scene
From ancient grudge break to new mutiny
Where civil blood makes civil hands unclean."

Med andra ord så är det ett sätt att etablera var skådespelet kommer att äga rum och hur allt ser ut. Detta är för att då Shakespeare skrev sina pjäser så hade inte teatrarna så mycket props att man kunde t.ex bygga upp ett trovärdigt Verona, utan att någon poängterade var de befann sig. 

 Och hur finner vi öppningen till Shakespeares Star Wars? Jo:

 
“It is a period of civil war. The spaceships of the rebels, striking swift From base unseen, have gain’d a vict’ry o’er The cruel Galactic Empire, now adrift. Amidst the battle, rebel spies prevail’d And stole the plans to a space station vast,"....." Pursu’d by agents sinister and cold, Now Princess Leia to her home doth flee, Deliv’ring plans and a new hope they hold: Of bringing freedom to the galaxy. In time so long ago begins our play, In star-crossed galaxy far, far away.” 

 Och det är beskrivningen av den första scenen i den första boken/filmen. Och så fortsätter det, när de kommer till Tatooine får vi en beskrivning på det. 

Sen har också en del dialoger och annat blivit komiskt översatta, men som man också ser att visar på hur drama skrivs, där personer pratar väldigt mycket om sina känslor. T.ex denna scen är väldigt känd. Hur blir den att låta som en Shakespeare-pjäs? Jo:

Vader [aside;] The boy doth admirably keep his head,/But now I shall unleash the final blow./[To Luke:] If thou but knewest all the powers of/The dark side. Obi-Wan hath never told/Thee of what happen'd to thy father Luke.
Luke: O, he hath spoken much. And he hath told/Me of the truth-that thou didst slay him, aye,/And without cause and mercy, murderer/Most vile and wretched!
Vader: -No, I am thy father.
Luke: Nay, 'tis not true! It is impossible!
Vader: Pray, search thy feelings Luke. Thou knowest it/Is true.
Luke: -Nay! 

Vader: -Luke, thou mayst the Emperor/Destroy; he hath foreseen what thou wouldst do/It is thy destiny, come join with me-/Together we shall rule the galaxy/As son and father. Come now, Luke, it is/The only way: the dark side is thy path./O join with me and we shall be as one
[Luke looks down and drops into the cavern] 

Betyg
Denna bok rekommenderar jag för hardcore Star Wars-fans. Jag skulle inte rekommendera den åt någon som inte alls är intresserad av filmserien. Om du är intresserad av Shakespeare så rekommenderar jag hellre att ni läser A Midsummer Nights Dream, den är en mysig pjäs.
Men som ett Star Wars-fan och som en man som inte är helt obekant med Shakespeare så var denna pjäs rolig att läsa. :D 
Det lär finnas en "Shakespeare"-version av filmen The Big Lebowski, som heter Two Gentlemen of Lebowski. Kanske jag får tag i den en vacker dag.

Ash vs Evil Dead

Hell yeah!
Den här serien väntade jag på länge. När jag hörde om remaken av Evil Dead så var det något i denhär stilen jag hade i tankarna. Gissa hur fel jag hade.

Handlingen

Ash Williams är nu en gubbe i femtioårsåldern. Han lyckades fly från huset i originella Evil Dead-serien och lever nu i en husvagn med ett jobb som lagerarbetare på ett snabbköp. En kväll har han fått hem en kvinna från baren och försöker imponera på henne genom att läsa poesi på ett annat språk. Hög som ett hus och full så plockar han fram Necronomicon Ex-Mortis och läser några rader ur den. Vilket får de döda att vakna igen. Denna gång är de ute efter Ash specifikt för att de vet att han känner till dem och hur man dödar dem.

 Ash tar med sig boken ut på en resa för att få den översatt. Med sig har han två vänner från företaget, Pablo och Kelly.

Om serien
Det har gjorts en säsong och nu håller de på med nästa säsong.
Det som gör serien lyckad är förstås Bruce Campbell som vanligt är Bruce Campbell, men det andra som gör att serien lyckas är Sam Raimis involverande som manusförfattare och regissör! Ett annat stort namn som också finns med i serien är Lucy Lawless. Jag är förvånad att inte Ted Raimi är med, då skulle hela uppsättningen vara fullständig! Men jag misstänker att vi kommer att se honom i säsong 2.
Lucy Lawless sa i en intervju att hemligheten med att göra Evil Dead-serien är att endast Bruce får vara rolig. Alla andra karaktärer får reagera trovärdigt på allt det hemska, med skräck, men Ash är den enda som får spotta ur sig one-liners.

Det är också bra då serien bygge vidare på Evil Dead-mytologin på ett trovärdigt sätt utan att införa några element som kör över allting eller förstör något. Karaktären Ash har utvecklats trovärdigt, han är som en krigshärjad veteran. Han vill först inte åta sig uppdraget att slåss mot demoner, men han måste ju då ingen annan gör det. Han vill inte heller ta med sig sina vänner, för alla hans vänner har en tendens att dö på sådana uppdrag. Samtidigt lider han av "survivors guilt".

Det som drar ner betyger är tjejen som spelar Kelly för hon kan inte spela rädd eller arg! Hon låter bara irriterad. Då hon skriker "What the hell is wrong with you?!" så låter det mera som att hon är irriterad. Samma då hon ska vara trängd i ett hörn och ropa "What is going on?!" Det låter som att hon är irriterad för att någon störde henne och hon utbrister "What is going on?"


Serien var ursprungligen tänkt att vara en film, men eftersom Sam och gänget hade skrivit så mycket nytt så tänkte de att det var bättre att göra en serie istället.
Dock så ignoreras den tredje filmen, Army of Darkness i denna serie. Helt enkelt för att gänget inte kunde få rättigheterna till den då de gjorde serien. Så därför jobbar t.ex inte Ash på S-mart utan bara i någon random butik.

Betyg
Det känns som att det görs två sorters serier idag: Komedier (många dåliga), drama (många dåliga) och nihilistiska serier (alla dåliga). Så det känns fräscht att få en serie där vi har en hjälte som slåss mot det onda!
Sen hjälper det att det är gjord av Sam Raimi och hans vänner.

Octodad: Dadliest catch

Tänk om din farsa var en bläckfisk som poserar som en människa?

Det är premissen och hela handlingen bakom spelet Octodad: Dadliest Catch. Du spelar en bläckfisk som poserar som en människa med en fru och barn (fråga inte mig hur det gick till). Din familj verkar kunna acceptera det faktumet att deras karl verkar sakna ryggrad och rör sig utan att riktigt verkar ha vanliga armar och ben.
Men annat blir det när din familj börjar misstänka något, för att inte tala om den lokala japanske kocken Fujimbo som vill bevisa för hela världen att Octodad är en bläckfisk (och tillaga honom). Och även om familjen för det mesta accepterar allt så är det en annan sak när han t.ex ska gifta sig och hans svärföräldrar observerar skeptiskt hur sladdrigt deras blivande svärson rör sig längsmed gången och välter omkull stolar på sin väg.

Speltekniskt är spelet roligt för det är en utmaning. Du kontrollerar en lem åt gången med musen. Det betyder också när du ska gå. Lyft den ena tentakeln, lägg ner den, lyft den andra, lägg ner det. Och detta är skitsvårt med tanke på att han är väldigt  svårstyrd!
När jag skulle ha honom att göra kaffe hann jag välta kaffekokaren, spilla ut kaffepulvret på golvet, tappa kaffepaketet i mitt försök att plocka upp kaffekokaren, hälla ut mera kaffepulver medan jag försökte fylla i kaffekokaren OCH välta omkull hela köksbordet då jag försökte sätta kaffepannan i maskinen! Och det var hysteriskt roligt! Många gånger struntade jag blankt i att försöka klippa gräset eller ge min dotter mjölk, jag försökte bara välta omkull så många saker som möjligt!

Octodad är ursprungligen ett freeware-spel, så du kan ladda ner det gratis från denna adress. Det var ursprungligen bara ett student projekt. Men så blev ungdomarna vuxna och grundade en egen spelfirma och gjorde då uppföljaren Dadliest Catch. Det finns till salu på samma hemsida eller via Steam.
Nå, då detta är en uppföljare, betyder det då att man måste ha spelat ettan? Visst inte! Jag hade inga problem med att komma in i spelet.

Betyg
Det är ett krångligt spel att spela vilket jag kan förstå att gör många spelare frustrerade. Grafiken är relativt billig, den är inte top-notch. Men det kunde vara värre, enligt min åsikt. Det är ett roligt spel som jag rekommenderar varmt att du tar dig en titt på. Om du inte har pengar att spendera så kan du åtminstone prova gratisversionen.
Jag ger Octodad: Dadliest Catch en stark 8:a!

Return of the Living Dead: Rave to the Grave

Detta är sista filmen i Return of the Living Dead-serien (än så länge). Hela serien skulle jag säga att lider av en personlighetsklyvning. Den första och andra filmen var skräckkomedier. Den tredje var en skräck-romantisk film. Den fjärde var en "ren" skräckfilm, som inte var skrämmande.
Och denna film, Rave to the Grave, försöker gå tillbaka till Skräckkomedi. Resultatet? Njaaeeee, åtminstone försöker gänget!

Handling
I en stad dör en farbror. Hans brorson, en högstadieelev, går igenom hans hus och hittar några tunnor med Trioxin. Han rekryterar en av sina kompisar till att ta reda på vad Trioxin är för något.
De kommer fram till följande: Trioxin är en hallucinogenisk drog som man blir extremt hög av i små doser.
Brorsonen och hans flickvän vill inte ha något med tunnan att göra (Det står ju "Property of the U.S Army" på den!) och tänker därför i något skede kontakta armén. Efter att de har gjort lite annat före, som förberett för ett Halloween-rave som ska ordnas i staden.
En av ungarna får en briljant idé: Han tappar upp Trioxinet i små kapselformer och säljer det i skolan som en drog! Den får gatunamnet "Z" och blir (tyvärr) väldigt populärt. Speciellt när ravet är på gång...

Samtidigt har vi två ryska spioner i stan (jag kallar dem Kling och Klang). Deras uppgift är att ta reda på var Trioxin-tunnorna finns, döda allt motstånd och få tunnorna tillbaka till Ryssland. Och alla spår leder till brorsonen....

Om filmen
Den gjordes rygg-mot-rygg med Necropolis. Den kom ut samma år 2005.
Det som skiljer denna film från alla andra Return-filmer är att det har i ett visst mån samma skådespelare som den tidigare filmen, samma regissör, samma manusförfattare....

Vår huvudperson, brorsonen (vad han nu heter), är en väldigt tråkig huvudperson. Han är bara alldeles för allvarlig! Han ser hela tiden ut som att han håller på att skita men vet inte vad det är. På riktigt, jag letade efter ett ställe där han åtminstone genuint ler. Han sticker därför ut på ett negativt sätt, då alla andra karaktärer åtminstone kan ha roligt av tanken på ett rave och droger, så är han bara en allvarlig surpuppa.

Jag önskar att det hade gjorts ännu en Return of the Living Dead-film, för även om denna film inte är så rolig så är dne på rätt väg! Filmgänget har tänkt rätt med alla korkade skämt!

Betyg
 Denna film lyckades bättre än sin föregångare och därför är betyget högre! Liksom den lyckas vara lagom oseriös och lagom skrämmnade!
  Fast ettan står nog kvar ännu som en klar favorit.
Den får 5 av 10 i betyg! Låt oss dansa lite!

Return of the Living Dead Part II

1985 släpptes en av mina favoritzombiefilmer. 1988 släpptes en uppföljare.

Handling
När jag först började skriva denne recension gick jag lite in på detaljer och sådant. Men det enda som egentligen behöver sägas är följande:
Några nyfikna ungar hittar en tunna Trioxin och en zombie på insidan. De släpper ut giftet som får zombier att resa sig ur gravarna och ja, hilarity ensues.

Om filmen
Den här filmen försöker vara roligare än ettan. Det är svårt att säga vad jag ska tycka om det, för å ena sidan är det inget fel men men det känns som om någon hade tänkt "Vad fungerade i ettan?" och kom och tänka på komedin och skulle därför försöka lägga mera av det i tvåan.
Men det tål också att poängteras ut att ingen från ettan var med och jobbade på denna film. Annan regissör, annan manusförfattare.... Så det är inte så konstigt att den känns annorlunda.

Sedermera så när hu

vudpersonerna är tonåringar och barn så skulle jag våga påstå att denna film är riktade främst till barn och tonåringar. Det är antagligen därför tonen känns lättare och mera komisk. Det finns inga nakna scener eller svordomar.  Inget fel med det heller, men det känns bara annorlunda.

Faktum är också att det ursprungligen inte alls var tänkt att vara en del av serien. Regissören ville egentligen göra Return II som en skild film, men studion gick bara med på det om den gjordes som en uppföljare till första Return.

Filmen släpptes på DVD 2004. Det har diskuterats ifall den inte borde få en "Special Edition"-släpp, som den första filmen fick. Men än så länge har man inte hört något om det.

Betyg
Filmen har jämförts med E.T. Vilket jag tycker är en helt korkad jämförelse för E.T har inget zombiehuvud som skriker "Get the damned screwdriver out of my head!" då någon lyfter upp det med en skruvmejsel.
Jag ger filmen 5 av 10. Det är en ölfilm helt enkelt.

Big trouble in Little China

Alltså John Carpenter...
Det jag tycker är speciellt fascinerande med John Carpenter är hur han lyckas med många av de filmer han tar sig an. Han har gjort en av de bästa skräckfilmerna någonsin, The Thing. Han har gjort en suverän Sci-fi action-film, They live. Han sparkade igång vågen av Slasher-filmer på 70-talet med Halloween.
Och så har han gjort en cheesig 80-tals action-komedi-film med Kurt Russell i huvudrollen. Jag såg inte denna film själv då jag var yngre, men jag slår vad om att jag hade älskat skiten ur den.

Den har delvis tagit inspiration från en våg av kung fu-filmer som kom på 80-talet där man blandade in mycket (påhittad) österländsk mystik. Delvis driver den också med typiska 80-talets macho-actionhjälte-troper.
Det gör att filmen är lite knepig att se idag, för man är inte alltid helt säker på vad skämtet är. När jag såg den första gången tyckte jag det var en rolig ölfilm, men jag kom inte på vad som var roligt med den. Jag tror det kommer från min generation som växte upp med komedier som Hot Shots-serien, Naked Gun och senare Scary Movie-filmerna. Vi är vana vid skämt som är helt in your face och därför omöjliga att missa. Troperna som Big Trouble in little China driver med är därför inte lika tydliga och därför missar man dem.

Handling
Långtradarchaffisen Jack Burton pausar i Chinatown. Han träffar sin vän Wang Chi och spelar lite hasardspel med honom. De åker därefter till flygplatsen för att hämta upp Wangs fästmö Miao Yin. Men efter många om och men har hon blivit kidnappad av ett kinesiskt gäng, The Lords of Death. Jack och Wang följer förstås spåret för att rädda henne, bara för att upptäcka att det går längre upp.
Under jorden i Chinatown sitter den urgamle trollkarlen David Lo Pan. Han har blivit förbannad av en kinesisk gud för tvåtusen år sen. Han är inte på så sätt kroppslig, utan mera som ett spöke. Det vill han gärna slippa. Som tur är finns det ett sätt för honom att bli fri från förbannelsen: Han måste hitta en kvinna med gröna ögon och gifta sig med henne. Som tur är så har Miao Yin gröna ögon. Det har också Grace Law, som med tiden blir Jack Burtons love-interest i filmen.

Så, summa sumarum, vi har Jack Burton och hans vänner mot en kinesisk trollkarl. Action ensues!

Om filmen
Som jag sa så är en del skämt svåra att greppa till först. Det tydligaste skämtet är karaktären Jack Burton. Varför det? Nå, han är en stereotypisk 80-tals actionhjälte. Han spelas av Kurt Russell, han har svällande muskler, han är stor i truten och använder gärna våld för att lösa sina problem. Så synd bara att han inte får så många tillfällen att använda dem. Många gånger då man tänker att han ska lösa alla problem så är han förvirrad eller klumpig. Hans vän Wang Chi gör mycket mera får att få intrigen framåt än Jack.

John Carpenter har sagt i en intervju att Jack Burton är en actionhjälte som har landat i fel film. Det är egentligen Wang Chi som är huvudpersonen i filmen, men av någon konstig orsak är kameran på Jack istället. Så Jack är egentligen huvudpersonen fast han tror han är hjälten!
Ett annat skämt är att Lo Pans magi är falsk. Hans underhuggare, känd som "De Tre Stormarna" använder också magi, men den magin är också påhittad. För att inte tala om deras s.k "kung fu". Stereotypisk 80-tals kung fu som är extremt överdriven och på det sättet inte alls verkligt. Bara sådant som finns till så att västerlänningar ska tro att kinesisk trolldom och karate är mera överdrivet än vad det egentligen är.

Men här finner vi som sagt det största problemet med filmen: Är du inte bekant med alla dessa troper så faller filmen ganska platt. Den är otrolig som en actionfilm och inte tillräckligt rolig för att vara en modern komedifilm. Jag behövde se den åtminstone två gånger för att "fatta" den.
En grej som jag tycker är oslagbart med filmen är soundtracket. John Carpenters filmer tenderar att ha bra soundtrack och denna film är inget undantag!

Betyg
Fast jag tycker att filmen är rolig trots alla brister. Den kan bäst beskrivas som en karusell med mycket flygande, mycket magi, mycket tanklöst action, mycket cheese. Sitt ner och njut av färden, håll händerna innanför vagnen hela tiden!

Class of Nuke 'em High

Ännu en sci-fi-komedi-B-film från det ädla filmföretaget Troma Entertainment! Med sådana odödliga titlar som Poultrytgeist: The night of the Chicken Dead, Combat Shock och Toxic Avenger så kommer nu filmen Class of Nuke 'em High!
Den kom ut 1986 och regisserades av Lloyd Kaufman och Richard W. Haines under pseudonymet Samuel Veil. Det gjordes några uppföljare: Class of Nuke 'em High 2: Subhumanoid Meltdown och Class of Nuke 'em High 3: The good, the bad and the Subhumanoid. En fjärde film har gjorts

Handling
I staden Tromaville (samma stad där Night of the Chicken Dead utspelar sig) springer kärnkraftverket läck. Det påverkar omgivningen negativt.
I högstadieskolan finns det ett "fult gäng" som kallar sig för "The Cretins". Dom var en gång hyperintelligenta elever innan de muterade till fula, korkade människor. De plockar en del konstig marijuana som växer strax bredvid kärnkraftverket och säljer det till ungdomarna i skolan. Senare samma kväll som de sälljer det så ordnas en högstadiefest på kärnkraftverket.
Våra huvudpersoner heter Warren och hans flickvän Chrissy. De två röker av den atomiska jointen och börjar känna sig konstigt sjuka... Warren förvandlas till ett monster nu som då och Chrissy föder ett monster på skolans toalett några dagar senare.
Jag kunde summera ihop hela filmen med följande mening: "En högstadieskola brevid ett kärnkraftverk som läcker och skapar monster."

Om filmen
Det jag tycker är roligt med Nuke 'em High är helt enkelt gänget Cretins. Ni vet hur högstadiemobbare på 80-talet kunde se ut som läderknuttar? Domhär mobbarna ser ut som de skulle ha kommit direkt från Mad Max! En av mobbarna har t.o.m ett gigantiskt djurben som han slår omkring sig med. De beter sig som det också.
En av ungarna som köper gräset av The Cretins spelade i Polisskolan 4! Han var en av ungarna som åker skateboard. Intressant att se vad han pysslade med före Polisskolan. Han spelar samma karaktär, bara med annorlunda namn: En högstadiekille som hamnar i trubbel.

En del skämt i filmen är extremt billiga, men inte i samma klass som Night of the Chicken Dead. Medan Night of the Chicken Dead hade en massa toaletthumor så hade denna film bara billiga skämt.
Lloyd Kaufman har pratat om att göra en remake. Men först ska han göra en remake på Toxic Avenger. Det finns också en hälsosam dos "squick".

Det är knepigt att peka ut exakt vem som är huvudpersonen. Man skulle kunna hävda att det är Warren och Chrissy. Men de får sist och slutligen inte så mycket skärmtid förrän i mitten av filmen. Och det faktumet att de är de enda ungdomarna som är "goda" och "smarta" så borde göra det ganska tydligt att de är huvudkaraktärer.

Betyg
 Denna film är rolig! Igen har Troma lyckats göra en underhållande ölfilm.När man tänker "sliskig 80-tals B-film" så är det en sån här film man tänker på.
Som en B-filmsfantast så ger jag den 7 av 10. Den är underhållande dålig.

Poultrygeist: Night of the Chicken Dead

Poultrygeist: Night of the Chicken Dead är en skräck-musikal-komedi från 2006 av Troma-film. Jag var först osäker på om jag borde se den, då mitt första seriösa möte med Troma films var Combat Shock, vilket var en jätteallvarlig film.

Handling
I staden Tromaville har ett snabbmatsföretag byggt en restaurang på Tromahawk-indianernas gravplats. Utan att vetat om det så har ägarna kombinerat de två förbisedda grupperna i planeten: utträngda indianer och miljontals kycklingar som sitter i fångläger! Resultatet kan summeras med ett ord: Zombiehönor!
Vår hjälte heter Arbie. Han är en college-student som har blivit dumpad av sin flickvän. Han måste gå vidare i sitt liv, så han söker jobb på restaurangen. Han börjar upptäcka konstiga saker, som att en hamburgare börjar prata med honom om att konstiga saker kommer att hända.

Om filmen
Denna film är verkligen "low-brow", med x antal billiga skämt, billiga sexskämt och toaletthumor. Jag skulle påstå att denhär filmen är den billigaste filmen jag har sätt på åratal. Och jag är killen som recenserade Ragin' Cajun Redneck Gators.... Men till skillnad från Redneck Gators så är denna film helt klart i "Ölfilms"-kategorin. Redneck  Gators var farligt nära att bara vara en dålig film.
Musiken i filmen är inte dålig, men det är allt jag kan säga om det. Det blåste inte bort mig.

Betyg
Denna film är inte för alla. Den är störtlöjlig. Den sätter tillbaka "öl" i termen "ölfilm" eftersom man borde antagligen se denna film med några öl.