onsdag 28 februari 2018

Att baka en värld: Namn

Jag tycker om att skapa nya världar och annat trevligt. Idag har jag arbetat just på en av mina världar som jag tänker använda i ett kommande skrivprojekt.
Det började för några dagar sen då jag doodlade i ett häfte och skissade upp en ö. Jag namngav en stad, ritade lite floder, skog, slätter och berg.
Efter det ritade jag in en stad och lite åkermark omkring den. Och efter det namngav jag staden och sedan ön.

Idag har jag jobbat lite vidare på det. Jag har kommit på ett namn på ön och framför allt så har jag kommit på varför ön heter som den gör. Ett misstag som jag har sett en del fantasyförfattare göra är att de ger en del komplicerade namn på städer, men kan sedan inte förklara varför staden heter så. Och det är inte heller ett svårlöst problem! Säg att du uppfinner en stad som heter Dargoth-Zen, för du tycker det låter coolt. Men du vet inte alls varför den ska heta så, det låter bara coolt.
Tänk om Dargoth-zen är ett gammalt namn på staden som blev givet på ett språk som numera är utdött?
Skogen Lothlórien i sagan om ringen-universumet har en lång historia bakom sig, det hette först något annat, men sen böt det namn och så vidare. Men Lothlórien betyder Lorien av blomningen, till minnet av landet Lorien som Noldor lämnade.
Dargoth-Zen kanske bara betyder "Zens fästning" på det urgamla språket, namngivet efter en stor mytomspunnen gestalt som enligt legenden byggde en borg där för tusen år sen?
"Britannia" till exempel är namnet som romarna gav ön ("Pretannike"), efter pretani-folket (också känd som "breton") som bodde där.
Godrics Hollow i Harry Potter är helt enkelt uppkallat efter Godric Gryffindor.
Mera komplicerat än så behöver det inte vara!

Men det som jag tycker man kunde också göra i en sådan situation är att ändå hitta på ett "folkligt" namn på staden, sånt som ortsborna säger. Jag menar jag är från norra österbotten, men i folkmun säger man inte t.ex "Jakobstad" eller "Nykarleby", man säger "Jeppis" eller "Nykaabi". Dargoth-Zen skulle i folkmun kunna t.ex förkortas till Dar-zen eller bara Zenstaden. Eller varför inte ta det längre och ha ortsborna att kalla det för "staden", om det annars är långt till närmaste stad?
Det kan också heta "Kvarnen". Tänk om ett speciellt landmärke i Dargoth-Zen är en gigantisk kvarn, dit bönderna från de olika gårdarna (och kanske t.o.m från några av grannstäderna) färdas för att mala sitt säd?
Så från Dargoth-zen till Kvarnen. För tyvärr är det så att oberoende hur coolt ett namn låter så använder folk ändå det namnet som faktiskt går att uttala.

Detta gäller också namn på speciella karaktärer som är av betydelse. Om trollkarlen i Dargoth-zen heter Zufiwix, hur många tror ni att faktiskt skulle kalla honom det? "Hördu, Zufiwix!", "Hur står det till, Zufiwix?" Säg Zufiwix tio gånger efter varandra!
Det vanliga skulle vara att folk förkortar det och i byn är han bara känd som Zufi eller Wix.
Eller kallar honom bara för "trollkarlen" eller "Trollgubben".
"Har någon sett trollgubben? Han är inte vid marknaden där han brukar vara."
Om han är en minoritet, som t.ex en alv, så kanske folk kallar honom för det?
"Ser man på, här kommer alven i egen hög person!", "Skulle du kunna springa upp till alven och se om han är hemma?"

Betyder det då att ALLT detta måste komma fram i själva berättelsen?
Inte nödvändigtvis. Jag tycker bara om att göra detta för mitt eget nöjes skull. Sätter jag en berättelse att utspela sig i Jakobstad så behöver jag inte nämna Ebba Brahe eller Jakob De la Gardie.

måndag 26 februari 2018

"Den utvalde" i fantasylitteratur

Jag har inte läst så mycket fantasy som jag skulle ha kunnat, men ändå en del. Och jag skriver en del fantasy. I något skede har jag stött på konceptet om "Den Utvalde". Att det finns Den Stora Onda i världen och det finns en profetia om att "Den Utvalde" kommer att födas och denne kommer då att krossa det onda.
Då jag ser detta i film eller i litteratur brukar jag gäspa, för det finns så många sätt att göra detta fel på. Själv undviker jag att skriva om det, för jag tycker mera om karaktärer som skiter i vad ödet säger och helt enkelt tar saken i egna händer, oberoende vad profetior säger.

Men det tänker jag inte fokusera på i detta inlägg, utan här tänker jag fundera lite på hur "Den utvalde" skulle kunna göras helt rätt!

1) Låt det vara vagt om huruvida huvudpersonen faktiskt är den utvalde. 
Profetior tenderar att vara ganska vaga och kan sist och slutligen passa in på flera personer. Säg t.ex att profetian säger att "den utvalde" kommer att födas med ett märke av en ros på sig. Vad då för märke? En tatuering? Ett födelsemärke? Ett ärr?
En författare som leker med detta är J.K Rowling i Harry Potter-böckerna. Det finns ett stycke där Dumbledore pratar med Harry om att han kanske inte alls är "Den utvalde", för profetian stämmer in på en annan unge.
Men hela samtalet slutar ändå med att Dumbledore och Harry säger "fuck destiny", att vi ändå inte är bundna av ödet, så om det finns en profetia eller ej har ingen skillnad. (En underbar scen i boken som lämnades bort i filmerna!) Det är också därför hela "den utvalde" fungerar i Harry Potter-böckerna: Skulle man plocka bort profetian skulle berättelsen fortfarande stå på egna ben.

2) Att vara den utvalde behöver inte vara så underbart
Tänk: Du har fått höra att det är DU som ska rädda världen från en stor ondska. Och om du misslyckas så kommer världen att gå under. Hela din existens och hela din framtid ligger färdigt utstakad. Du kan inte välja vad du vill göra med ditt liv, det är redan förutbestämd exakt vad allt du ska göra. Du kan inte säga nej, för då har du dömt världen till evigt lidande. Du kan inte heller misslyckas för då har du också förstört världen.
Vilken press!

Kanske vår hjälte också känner sig som en lurendrejare. När folk har väntat på "den utvalde" så har de väntat sig en mäktig krigare som kan leda en armé, som är helt enkelt underbar på alla sätt.... Och så får de en idiot som varken vet bu eller bä.

3) Profetian är inte huggen i sten
Tänk om "den utvalde" dör? Hemska tid! Vem ska nu rädda folket?
En god vän till "den utvalde", som bestämmer sig för att skita fullständigt i profetior och krossa det onda själv.
Eller tänk om hjälten får höra att han är den utvalde, men det visar sig sist och slutligen inte ha så stor betydelse?

4) Profetian har feltolkats: Den Utvalde föds inte för att rädda världen utan för att föra in ett större mörker
Ett exempel på detta som jag kommer på är Frank Herberts bok Dune. Det handlar om en kunglig familj som tar över styret över en planet där det finns en urbefolkning som har en profetia om en messias som ska rädda dem. Profetian stämmer in på huvudpersonen som gör just det: tar tillbaka planeten och tar slutligen över imperiet och blir en kejsare.
Och i nästa bok har denna gudalika gestalt mördat miljontals människor på olika planeter för att förhindra uppror.

5) Den utvalde är bara en i en rad "utvalda"
Tänk om det har funnits flera "utvalda" med speciella förmågor genom historiens lopp? De har alla spelat sin roll i att rädda världen, så denne "utvalde" har egentligen inget speciellt på gång.
Eller tänk om de andra "utvalda" har misslyckats i sina uppdrag, men de är ändå fortfarande de utvalda?

Det finns flera sätt att hantera en "Utvalde"-profetia. Jag gillar själv tanken på att "den utvalde" är något som en huvudkaraktär blir till. En bondpojk (i vanliga fall) som helt enkelt på egen hand ger sig ut för att krossa det onda, genom trial-and-error.
Eller som jag själv planerar att skriva någondag: En bok där huvudkaraktären inte är "den utvalde", men han beger sig ut i världen för att leta efter "den utvalde".

söndag 25 februari 2018

Jag och Neil Gaiman

I min bokhylla finns för tillfället tre Neil Gaiman-böcker.
The Graveyard Book, American Gods och View from the Cheap Seats.

Hur jag kom över dem är inte en särskilt intressant historia, jag köpte dem från hyllan vid Akademen i Åbo. Big whoop.
Det som jag tycker däremot är intressant är min väg till att läsa Neil Gaiman.

Jag hörde först om honom kring 2008/09. Jag hade flera vänner som prisade Sandman-serien. Jag har inte läst den själv, jag litar inte på brittiska serieskapare sen jag läste Alan Moores tentakelporr och Grant Morrisons misärporr. De där tedrickarna får hålla sig kvar på sin ö! Men jag köper The Graveyard Book och glömmer bort att jag har den.
Jag kollade Dr Who några år senare och på textraden i början av något avsnitt stod det "Written by Neil Gaiman".
Jag kollade en dokumentär om H.P Lovecraft och där intervjuades Neil Gaiman bland annat.
Några år senare kollade jag och Martin på Coraline, som är skriven av Gaiman.
På mitt facebookflöde är människor nöjda med att de ska läsa Sandman-serien igen.
Då jag deltar i NaNoWriMo får man pep-talks från publicerade författare. Och en av dessa är förstås Neil Gaiman!
Jag får för mig att lyssna på Tori Amos och när jag läser om henne på nätet så hittar jag att hon är god vän med NEIL GAIMAN!
Jag kommer över en bok med Lovecrafts samlade verk och vem har skrivit förordet? NEIL FCKING GAIMAN!!

Och slutligen, då jag var i Åbo en sväng senaste december och gick bland hyllorna, letande efter något att läsa så springer jag på ett hyllplan med Neil Gaiman! Jag lägger upp händerna mot Universum och säger "Okej! Jag ger mig, jag läser Neil Gaiman!"

Så jag köper American Gods, för den har jag hört mycket gott om. Jag köper också The View from the Cheap Seats, för att den innehåller en massa gamla tal, artiklar, förord till olika böcker och annat trevligt. Och jag känner på mig att jag inte orkar fördjupa mig i någon större bok just då (och American Gods är en tegelsten!)
På bussresan hem börjar jag läsa American Gods. Jag orkar en bra bit innan jag får för mig att börjar på nästa bok. Och jag gör en upptäckt: Båda böckerna är faktiskt bra! Jag har varit lite rädd att "Neil Gaiman e SÅ BRAA" bara är något som fansen sjunger i kör, inget som nödvändigtvis är sant.

Jag skulle beskriva Gaiman som att han kom in i mitt liv för många år sen, men satte sig artigt ner på en stol i ett hörn med ena benet över det andra. I äkta brittisk stil. Och där väntade han envist, påminde mig nu som då om att han existerar, tills jag slutligen tröttnade och frågade vad tusan han har att säga.
Och nu gillar jag American Gods! Och jag gillar The View from the Cheap Seats! Han har väldigt intressanta saker att säga om att skriva, det känns ibland som en "kindred spirit" i fråga om skrivandet. Jag hoppas förstås inte på att skriva som Neil Gaiman, för jag är inte Neil Gaiman. Men man kan ta inspiration från honom.
Och till min födelsedag ska jag önska Stardust om morsan frågar vad jag vill ha.

Godzilla: Planet of the monsters

Som några av er har räknat ut så gillar jag Godzilla-filmerna. Speciellt de gamla japanska Godzilla-filmerna. Delvis är det roligt att se byggnader knuffas omkull av en gigantisk dinosaurie som har en radioaktiv andedräkt.
Men också är det för att alla monster i Godzilla-universumet har väldigt färgstarka historier, vilket gör dem mera intressanta. King Ghidorah t.ex har en historia där han har helt enkelt flugit mellan olika planeter och förstört utomjordiska civilisationer.
I en annan film har han en bakgrundshistoria att han är tre utomjordingar som har smält samman efter en atombombsexplosion.
Mothra är en gigantisk fjäril som tillbes av en stam människor på en ö i Stilla Havet. Hon är jordens beskyddare och därför en fiende till Godzilla.
Gamera är en jättesköldpadda som skapades av Atlantis för att skydda världen mot ett annat monster, Gyaos.
Det är med andra ord något lovecraftiskt över hela Godzilla-universumet. Våra huvudpersoner är oftast små människor i detta stora sammanhang där ett eller flera monster slåss mot varandra. Och monstren bryr sig ärligt talat inte i människorna eller så är de direkt fientliga mot dem.
Precis som med Lovecraftiska monster.

Godzilla: Planet of the monsters finns på Netflix. Det är del ett av en anime-trilogi som är på gång.

Handling
I denna film har Godzilla igen vaknat och håller på att härja runt i världen. Men denna gång har ingen lyckats besegra honom. Godzilla förstör allting i sin väg och de sista tusentals människorna flyr från planeten i hopp om att hitta liv.
22 år senare konstaterar man att det inte alls är möjligt. Det finns bara en planet i universum som är beboelig och det är jorden. Med hjälp av en hyperdrift så kan man hoppa genom olika platser i universum. Så tar man sig tillbaka till jorden, och anländer 10 år senare. Det visar sig dock att eftersom tid är relativt och annat roligt så har det på jorden gått 10 000 år sedan de sista människorna lämnade planeten.
Och Godzilla är kvar.

Om filmen
Detta är den första Godzilla-filmen jag har sett där Godzilla faktiskt "vinner" och jagar bort de sista människorna och får hela planeten för sig själv. Det påverkar förstås jordens atmosfär och natur. Ett flertal ödleliknande monster har evolverat och är nu redo att välkomna människorna.

Jag gillar hur Godzilla hanteras i denna film, för det görs precis rätt: Godzilla är en vandrande naturkatastrof. Det finns inget direkt svar på varför han dyker upp och förintar världen, lika lite som man kan fråga sig varför tsunamin, sjukdomar och jordbävningar händer. Vi vet det tekniska, men inget om ändå om varför. Skyll det på Gud, på Slumpen eller vad som helst.

Det som drar ner betyget för denna film för mig är att efter att människorna har återvänt till jorden så tappar filmen så gott som all originalitet. Då är det bara ännu en film där människor försöker ha livet av Godzilla. Och denna gång finns det inte ens en stad för Godzilla att trampa sönder.
Karaktärerna är också platta. Jag menar vi har en hjälte som vill fimpa Godzilla, några högre kuckun som inte gillar den idén och... det är väl det.
Jag har alltid gillat Godzillas "versus"-filmer, där det finns ett annat monster för Godzilla att slåss mot. Därför trodde jag då jag läste titeln ("Planet of Monsters" i plural) att inte bara Godzilla skulle vara på jorden, utan så gott som ALLA kaiju-monster skulle ha invaderat jorden! Människorna skulle inte bara behöva ta Godzilla, utan också Mecha-Godzilla, King Ghidorah, Destoroyah och andra monster!
Men näpp.
Däremot sägs det att i nästa film i serien kommer Mechagodzilla att vara med!

Betyg

Borde du se den? Varför inte? Det är inte den sämsta Godzilla-filmen jag har sett och trots sina brister så lyckades den underhålla mig. Jag ser fram emot nästa del och hoppas på flera kaijus i de filmerna!

lördag 24 februari 2018

Everything Sucks och nostalgishower

Jag har uppfunnit en ny term för en viss sorts serier: "Nostalgiserier". Serier som är producerade under de senaste åren men utspelar sig under en tid som inte är så länge sen. Så att man kan anta att tittarna är vuxna idag.

Handling
Några elever i ett högstadium på 90-talet.
Några "freshmen"- kids är med i AV-klubben och några är i dramaklubben. (Och varför hade inte VI något sådant i Sursik!? Livet är orättvist!) Tydligen finns det en viss fiendeskap mellan dessa två grupper, som mellan Nylänningar och Österbottningar i armén.
Efter många om och men beslutar sig de två grupperna ändå att komma samman och göra en långfilm.

Om serien
Karaktärerna är väldigt stereotypiska. Vi har vår obligatoriske "weird chick" som är en konstnär och har rykte om sig, vi har vår obligatoriske elaka tjej som spred ryktet, vi har vår känslige konstnärlige pojk, vi har en nörd, vi har föräldrar som inte förstår.... Fanns det NÅGONSIN sådana platta karaktärer?
Att använda stereotyper är inte heller något jag har problem med, men när världen är så full av olika sorters människor, varför i hela fridens namn sänker denna serie sig själv genom att använda platta karaktärer då det finns potential att göra mera?

Everything Sucks är en serie som äger rum år 1996. Dvs för tjugo år sen, jag var nio år då. Och de första fem minuterna i det första avsnittet hamrar in att det är nittiotalet. De pratar om den nya Star Wars-filmen och hur den kommer att suga (och här har de redan begått ett misstag: De flesta Star Wars fans trodde på allvar att den skulle bli JÄTTEBRA), de pratar om Bill Clinton som president, Tori Amos, Alanis Morisette, Oasis, Beavis and Butthead, Mystery Science Theatre 3000 och andra saker som ska påminna oss om att detta är 90-talet. Antagligen så att min generation ska se serien och tänka "JAAA, jag minns Clinton-administrationen!!"

Det är också intressant hur serien lägger våra huvudpersoner i serien att vara unga tonåringar. Varför det? För att målgruppen antagligen var tonåringar under 90-talet. (Jag var tretton då det tog slut) Skulle jag fråga mina föräldrar hur de minns 90-talet så skulle svaret antagligen vara "Det var en finanskris på gång och Sovjet kollapsade, vilket oroade en del människor för vad som skulle komma efter."
Men frågar man mig och mina gelikar för vad vi tyckte om 90-talet så får man en version vars lins är färgad av nostalgi och vi skulle prata om tv-serier vi minns, spel vi spelade och lekar vi lekte. Jag själv har haft en blogg där jag har pratat om just spel vi minns!

Detta är inget nytt fenomen i sig.
Kommer ni ihåg tv-serien That 70s show? Den började sändas 1998 och handlar om ett gäng ungdomar på 70-talet.
Några av er kanske har sett Happy Days? Den började sändas år 1974 men handlar om ett gäng ungdomar på 50-talet.
Och nu har vi Everything Sucks som sänds i slutet av 2010-talet och handlar om ungdomar under det sena 90-talet.
Är det en dålig sak? Inte nödvändigtvis. Det kan bli dåligt om serien bär tidsåldern som en dålig Halloween-dräkt. That 70s show t.ex pratar en del om musiken, filmerna, knark, 70-tals feminism, sex, vietnamkriget och allt detdär SAMTIDIGT som den ändå lyckas skapa starka karaktärer som vi vill följa.
Gör Everything Sucks likadant?

Ja. Faktiskt, utöver det faktumet att 90-talet citeras och att det inte finns smartphones eller varje dator har internet, så känns inte serien som en 90-talsserie. Man skulle lika gärna ha kunnat lägga allting att utspela sig på 70-talet och det skulle inte ha någon större skillnad.
Däremot skiljer sig förstås serien från Happy Days och That 70s show på det att Everything Sucks är en dramaserie med komiska inslag, medan både Happy Days och That 70s show båda är komediserier.

Jag gillar faktiskt premissen om ett gäng tonåringar som tänker lägga sina skillnader åt sidan för att göra en film. Speciellt då filmen beskrivs som "en dålig science fiction B-film från 50-talet".
Men problemet är att den idén presenteras halvvägs in genom den första (och hittills enda) säsongen. För mig är det alldeles för långt fram för att ta fram den stora röda tråden, före det känns serien nästan generisk och rent ut sagt tråkig.
EFTER det så börjar vi komma in på sådana ämnen som homosexualitet bland tonåringar, självförtroende, vänskap och annat skit. Då far karaktärsutvecklingen mot ett helt annat håll än vad jag hade väntat mig! DÅ tar serien fart och jag ramlar av min stol av förvåning!

Jag började skriva denna recension när jag hade sett den första halvan av säsongen och var beredd att kalla denna serie för dynga i mitt bästa sarkastiska Filmsnobb-läge.
Men så händer mitt i allt DETTA och plötsligt får serien några stjärnor till från mig!

Betyg
Jag gillade den. Jag började se den för att jag villa lägga i en annan växel. Jag har just binge-kollat Breaking Bad, försökt se igenom Black Mirror.... Jag är ännu arbetslös, singel och får bara en dödslik tystnad från alla företag jag söker jobb hos.
Jag ville inte se något "mörkt". Och denna serie lyckades leverera.
Ibland krystar den med dialogen och det faktumet att de flesta av skådespelarna är kids och deras talanger är därefter. Men då den drar i hjärtsträngarna så känns det ändå bra.
Kanske jag ändå har ett hjärta? ;)

måndag 19 februari 2018

Tre (+4) dokumentärer

Jag ska inte ljuga: Jag stal denna idé från Ida. Men jag läste hennes inlägg och tänkte helt enkelt att "hey, jag skulle kunna göra likadant, för jag ser också gärna på dokumentärer"!
1. The Other F Word
Vad händer när punk-rockare, som spenderade sin tonårstid och ung vuxendom med att rebellera mot systemet, plötsligt blir medelålders män och har egna barn? Hur balanserar de punkrock-livet med att stå på scenen och skrika "Hey motherfuckers!" ? 
Vi får i denna dokumentär följa med en rad kända musiker från punk-världen och få höra deras tankar på faderskap, om deras uppväxt och deras egna relationer till sina föräldrar.
Sist och slutligen en väldigt hjärtvärmande dokumentär.

2. Being Elmo: A puppeteers journey
Jag växte inte upp med Sesame Street och jag känner inte heller någon som gör det. Men jag känner till serien och jag känner till några av karaktärerna från det barnprogrammet och vad programmet handlar om.
En av karaktärerna, Elmo spelades av Kevin Clash från det att karaktären skapades mellan 1984 och 2014. Dokumentären handlar helt enkelt om Kevins liv.
Det som gjorde att jag ville se dokumentären är helt enkelt för att jag var fundersam på hur en människa blir en puppeteer. Liksom vad för serie händelser leder till att en person tar upp ett sådant yrke?
Och jag ska erkänna att jag blev väldigt positivt rörd av Kevins livshistoria. Inte för att han kom från ett skitfattigt område och blev rik (vad jag förstod så hade båda hans föräldrar jobb). Utan för att Kevin finner en genuin glädje av att få spela en karaktär som gör så många barn glada.
Denna finns på Netflix! Se den där!
3. Roman Empire: Reign of Blood
Denna dokumentär skulle jag inte vilja kalla helt för en dramadokumentär. Det finns en del intervjuer, men en del av händelserna har dramatiserats.
Denna dokumentärserie handlar om den romerska kejsaren Commodus och hans liv från tonåring upp till sin död. Vad jag tycker är intressant är alla förklaringar bakom en del företeelser, som t.ex hur Commodus väg till tronen egentligen var rätt ovanlig (Han far och farfar var båda kejsare före honom, så han ärvde helt enkelt titeln, det var vanligare på den tiden att kejsaren helt enkelt utsåg en person till att bli kejsare efter honom, även om det inte fanns ett blodsband).
Finns på Netflix! Rekommenderas VARMT! Om du är en hobbyhistoriker och vill höra historier om en romersk kejsare så rekommenderar jag denna!

4. BBCs Hiroshima
Denna dokumentär handlar, kort och gott om atombomben som föll över Hiroshima. Men den handlar också om så mycket mera än det:
Den pratar om byggandet av atombomben, hela Manhattan-projektet. Den talar också om kriget mellan USA och Japan, varför det började och hur det pågick. Det handlar om hur bomben transporterades till sin bas och vad som hände där. Den handlar förstås om hur bomben fälls. Den handlar också om hur det var att befinna sig i Hiroshima efter att bomben hade fallit, det svarta regnet och all död och strålningen som efteråt mördade flera människor. Och så handlar den om efterskalvet, vad som hände i Japan efter bombningen, hur kejsaren klev över regeringen för att få slut på kriget.
Det finns intervjuer med historiker, men också japaner som hade överlevt bomben och piloterna som släppte bomben.
Oerhört intressant dokumentär om ett ämne som inte får glömmas!
Den finns på Netflix!


4½ Twice
På tal om Hiroshima.... Denna dokumentär handlar om Tsutumo Yamaguchi. Och vem är det? en person som överlevde de båda atombomberna som släpptes i Hiroshima och Nagasaki. Han förlorade hörseln och fick allvarliga brännskador som ett resultat.
Men det skulle dröja till 80-talet förrän han skulle för första gången öppet prata mot atombomberna och börja viga sitt liv åt fredsaktivism. Den gamla farbrorn skulle se rött om han hade läst vad Trump hade tweetat om atombomberna....Han dog 2010, 93 år gammal. Så han behövde inte se det.
Finns på netflix.
5. Jim & Andy
År 1999 kom ut en film som hette Man on the moon. Det är ett biografiskt drama om livet som komikern Andy Kaufman levde. Huvudrollen i filmen spelas av Jim Carrey, som jag inte behöver presentera för er.
Rollen var väldigt viktig för Jim. Andy var Jims idol då han var liten så Jim tog rollen helt på allvar. Det är en väldigt intressant dokumentär när man tänker på att det handlar om en man som fick chansen att spela sin hjälte. Det är något överväldigande med hur allvarlig Jim är när han pratar om sin relation till Andy.
Dokumentären pratar också förstås om Andy Kaufmans liv och uppväxt. Och hur komedigenren såg ut på den tiden och exakt vad som var annorlunda med Andys rutin. Och Jim carreys liv likaså.
Finns på Netflix.
6. Black Panthers: Vangurad of the Revolution
Jag brukar titulera mig själv som hobbyhistoriker. Och Andra världskriget känns det som att jag redan har betat av, jag är klar med det för stunden. Däremot finns det mera saker i den lite mera moderna eran som jag inte alls känner till. Som t.ex Black Panther-rörelsen i USA. Denna dokumentär var jätteintressant, den talar en del om hur det vara att vara en afroamerikan i USA på 60-talet. Hur och varför det uppstod och vad som hände sen.
Finns på Netflix. 

Mörkare betyder inte bättre

Jag har just försökt se igenom en del av Black Mirror på Netflix. Jag hade hört mycket gott om serien, hur den lyckas väva ihop Science Fiction-element med trovärdiga karatärer och bra berättelser.
Och i de avsnitten jag har sett har jag hunnit se en megalomanisk nörd som torterar ett gäng NPC:er i sitt spel, en tonåring som slår sin man halvt till döds efter att hon får reda på att hennes mamma har spionerat på henne hela hennes liv, en kvinna som mördar fyra vuxna människor och ett spädbarn för att täcka sina spår.
Var är science fiction-elementen?
Nörden baserar NPCen i sitt spel på DNA han har samlat från folk på sin arbetsplats.
När tonåringen är en bebis får hon nanomaskiner injicerade i blodet vilket gör att hennes mamma kan hålla koll på alla hennes rörelser och det hon ser via en surfplatta.
Kvinnan som redan har mördat två människor blir nervös när en person vill fråga om en bilolycka i närheten genom att lägga små tekno-grejer på hennes tinning, så att hon ska kunna läsa av minnen.

Å ena sidan älskar jag denna show! Särskilt då jag har läst en del science fiction och sett en del science fiction-filmer och kan därför peka ut varifrån de har kommit.
NPC:erna som lider i programmet under en megalomanisk gud? I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison.
För att inte tala om alla uppenbara Star Trek-referenser i det avsnittet!
Och naturligtvis, som varje god Science Fiction-show borde göra, så tar de mycket inspiration från det verkliga livet. Att någon skulle uppfinna ett program så att man med hjälp av en GPS kan hålla koll på var barnen håller hus låter inte som en omöjlig tanke.
Karaktärerna är välskrivna och man tror på många av deras problem.
Låt oss återgå till tonåringen: Eftersom hennes mamma mer eller mindre ser allt som dottern ser genom plattan, så kan mamman också välja att censurera de bitarna som skulle kunna uppleva skrämmande. Med andra ord: Dottern växer upp utan att se blod eller våld eller ens en ilsken hund. Det påverkar förstås henne enormt.

Så VARFÖR, bästa serie, måste du krossa mitt hjärta genom att göra det mest klassiska misstaget av alla?! VARFÖR injicerar ni en massa depressanter i er serie!?
För att "människan är ond"? För att "det är mera realistiskt"? För att "mörkare betyder bättre"?
Vilken samling bullshit! Mörkare betyder inte bättre, bättre skrivet betyder bättre! 
Är jag den enda som faktiskt inte köper konceptet med att "Mörkare och angstigare betyder bättre"?

Och varför gör jag det inte? För att Mörkare inte automatiskt leder till bra karaktärer och intressanta intriger. Det vi får istället, i åtta fall av tio, är karaktärer som vi inte vet ett smack om, som lider av orsaker vi inte är intresserade av och vid slutet av avsnittet möjligen dör och vi kunde inte bry oss mindre.
För att inte tala om hur Mörkare förhindrar serien från att utvecklas i en mera intressant riktning.
Black Mirror är en science fiction-serie.... Så vad är det då för fel att prata om t.ex en grön revolution? En framtid där bilar är förbjudna t.ex? Eller varför inte om tidsresande? (Ray Bradbury skrev en utmärkt science fiction-novell om det som jag tänker mig att skulle passa bra som ett Black Mirror-avsnitt.)
Eller ett avsnitt där forskare lyckas hitta hårda bevis på att Gud finns? (Alltså inte att Gud inte finns, utan att han skulle finnas) Och hur det då påverkar gemene mans syn på världen och universum och allting, då det inte längre är en fråga om "att tro", nu då "man vet".
Eller ett avsnitt där man faktiskt har lyckats förinta rasism?
Eller ett avsnitt om artificiell intelligens? Isaac Asimovs robotar förtjänar en bättre adaption än Will Smith!
Eller om parallella universum? Ett universum där Hitler vann andra världskriget?

Serien har denna gigantiska tavelduk att bygga hela sin serie på, och istället sitter den i ett litet hörn och fifflar lite med "mörkare" och sprejar över liiiite science fiction-element? Och sen påstår att "verkligheten ser typ ut så"?

För problemet med t.ex avsnittet om kvinnan som mördar alla dessa människor är att det sist och slutligen inte har så många science fiction-element i sig, att det känns mera som en dåligt skriven thriller än en science fiction-show. Förutom dendär maskinen som läser minnen så ser jag inte särskilt mycket nytt som skulle få igång mitt "sense of wonder". (Om man inte räknar med en pizzabil som fungerar utan chaffis).
Samma var det med dottern som fick sitt privatliv invaderat: förutom nanomaskinerna i henne så fanns det verkligen inget som var annorlunda med allt. Och när hon klabbar ner sin morsa i slutet av avsnittet så kändes det bara framkrystat, som om någon manusförfattare satt och tänkte "Hey, inget riktigt eländigt har ju hänt! Låt oss sätta in ett oedipalt komplex!"
Sorry, det skulle ju betyda att manusförfattaren faktiskt läser:
"Ha kvinnan att klabba ner sin mamma".

Är serien annars bra?
Jodå! Idéerna är underbara, de kommer från intressanta ställen i sci-fi litteratur och film! Jag hade varit beredd att ge avsnittet en stark nia då jag såg USS Callister!

Jag önskar bara att manusförfattarna skulle sluta desperat försöka få serien "mörk"!
For fucks sake, Star Trek var underbart i flera årtionden innan man fick för sig att göra det mörkt!
Samma med Star Wars, den filmserien blev bara sämre då man försökte göra den mörk! Varför ska allt vara så förbannat mörkt?!

onsdag 14 februari 2018

Min favoritlåt vid den här tiden förra året

Ja, hörni, det minns jag inte längre! Fast jag kommer ihåg att jag hade börjat lyssna en del på Rise Against då, så det är väl denna låt.

Life less frightening - Rise Against

Jag brukade förr hålla mig borta från punk, för när någon jag kände påstod att de gillade punk så brukar de oftast prata om det som jag kallar "mall-punk". Det vill säga popmusik som är utklädd till punk, som inte handlar om att stå upp mot "The Man" eller vilja förändra samhället. 

Förstås, medan jag blev äldre upptäckte jag bra punk, som ändå stod emot tidens tand som t.ex Ramones. Och kring förra december så upptäckte jag Rise Against och lyssnade på lite av deras musik. Jag älskar hur komplicerad deras musik ändå är i sin enkelhet. 

Förstås, det fanns också denna låt...

In time - Robbie Robb

Och denna

Purple Eyes - Kodomo band

Och med det så var musikutmaningen över!

De 10 mest cheesiga kärlekslåtarna!

Redan förra året tänkte jag på att göra ett blogginlägg över "10 kärlekslåtar". Men jag ville inte bara göra mina favorit-kärlekslåtar, nej jag ville göra en lista över de mest "meh" kärlekslåtar. Ni vet de kärlekslåtar som inte precis spelar ut ett STORT känsloregister.
Men för det kräver jag att jag hör lite mera på kärlekslåtar, så jag gör en enklare lista i år:

De 10 mest cheesiga kärlekslåtarna jag kommer på! Som faktiskt får mig att skratta bara av hur smöriga de kan vara! Fast sen finns det också skillnad på cheese och cheese, jag menar det finns bra cheesighet och dålig cheesighet! Jag kanske ska försöka blanda ihop det bästa av två världar?
Borde jag skriva ett skilt inlägg där jag pladdrar om uttrycket "Cheesig" ?

10. Boyz II men - I'll make love to you

Oh gawd... Har ni läst texten?

Throw your clothes on the floor
I'm gonna take my clothes off too
I made plans to be with you
Girl whatever you ask me you know I can do


Liksom inget om känslor och sånt utan rakt av "Yep, nu ska vi knull!" 


9. Air supply - All out of love

När jag läser denna text får jag känslan av att det är ett förhållande som tog slut. Och killen vet inte vad som gick fel utan bara sätter sig ner på knän med korset i ena handen som en martyr och säger "Mitt liv är ingenting utan dig!!!"
Och exet säger "Sheesh, jag sa ju vad felet är, du är för klängig och du lyssnar inte!"
"Jag kan inte andas utan dig!!!"


8. When you say nothing at all - Ronan Keating
Denna låt gillar jag faktiskt. Kompositionen är vacker och Ronan kan faktiskt sjunga. Men det fanns en textramsa som jag aldrig förstod då jag var yngre: "You say it best when you say nothing at all".
Och visst, jag förstår nog nu vad han menar, handlingar talar högre än ord, att hon/han/den visar sin kärlek bättre genom att helt enkelt göra saker för Ronan.
Men jag fick ändå bilden av en kvinna som är mitt i en episk kärleksförklaring och Ronan lägger sitt pekfinger över hennes mun och säger "Shh... You say it best when you say nothing at all...."
Med andra ord: Shut up, lady! :D


7. Float on - The Floaters
Alltså.... Denna text är så skitkul! För att inte tala om själva musiken i all sin äkta 70-tals Motown-anda! Vet ni, jag tror jag lägger in en egen textramsa, harkel:

"Gemini, and my name is Johan
And I look for a woman who
isn't turned off by me being lazy
If you fit that description, baby
Here's what I want you to do: 

Take my haaa-and
Come with me baby to Loveland
Let me show you how sweet it could be
Making love with Johan-ee!" 
6. Every breath you take - The Police
Okej, kanske folk inte har läst texten så noga... Men låten handlar om en stalker. Jag menar en person som följer vartenda steg du tar, varenda rörelse du gör. Jag menar det är säkert romantiskt när en sexig tonårsvampyr ser på då du sover, men när LILLE JOHN gör det, oooh, då är det creepy!


5. I would do anything for love (but I won't do that) - Meat Loaf
Låten misslyckas på sin logik. Om man gör vad som helst för kärlek, men inte dendär ena saken så gör man alltså INTE vad som helst för kärlek?
Sedan tycker jag videon är så skitkul för den så self-inserted fanfic-y. :D Liksom Meatloaf i rollen som ett missförstått monster som samtidigt är ett musikaliskt geni.


4. My heart will go on - Celine Dion
Ja, denna låt borde finnas i all sin 90-tals-cheesighet. Jag var där då Titanic kom ut och blev en hit och good lord, denna låt gick inte att undvika!
Jag har jobbat på färjan så... Ännu 2013 då jag var uppe på soldäck så stod det par i fören och imiterade Jack och Rose. Gulligt. :D

3. Treat you bette - Shawn Mendez
"Åh, kära du, vet du jag tror int att din karl är bra för dig! Du förtjänar någon som behandlar dig rätt! Någon som håller upp dörrar och skit! Någon som uppskattar dig! Som mig! Jag kan vara din gentleman..."
Jag trodde på den skiten också då jag var en tonåring. Att om man är snäll så får man brudar. (Och jag avskyr termen "får brudar", men den diskussionen tar vi en annan dag) Och är det inte konstigt att man ändå är snäll men ändå faller alla bra kvinnor för douchebags när jag är SÅÅ mycket bättre?? De borde väl dejta mig???
Dagens hårda sanning: Det är helt rätt att vara snäll mot kvinnor, men det är inte som en lag på att brudar måste flockas kring en för att man är snäll! Kanske man ska vara snäll mot människor i allmänhet bara för att det är det rätta?


2. Truly madly deeply - Savage Garden
Denna cheesiga 90-talslåt är rolig. Men det finns en dimension av denna låt som jag rent ut sagt avskyr.
Ni som är i ett förhållande, skulle ni hålla med om att ett förhållande fungerar båda vägar? Att ett förhållande är både att få och att ge? Det ska inte vara så att mannen allena ser till att förhållandet fungerar och att livet är perfekt för kvinnan, som i sin tur inte behöver göra något annat än att sucka drömmande?

Denna låt handlar inte alls om det, utan här handlar det om en typ som vill i stort sätt rädda Prinsessan på ärten och sedan spendera resten av deras liv med att vara hennes betjänt.
Jag har varit i sådana förhållanden. Det är inte vackert, det är plågsamt. För vems fel är det då när vardagen gör sig påmind, då nyförälskelsen är över och räkningar måste betalas...? Betjänten förstås, han ska ju se till att allt är underbart, bäst att Prinsessan skaffar sig en ny som denna gång faktiskt kan kasta ett lasso runt månen och dra ner den för henne.
Och att denna låt målar upp det som ett ideal gör mig skitförbannad!

OCH så har låten textramsor som "a reason for living"! Som att kärlek allena skulle plötsligt göra livet perfekt, alla problem löses så fort man träffar någon. I så fall har jag dåliga nyheter....
Detta är dålig cheese!


1. Loving you - Minnie Riperton
Eeeh.... Uuuhm.... Vad tusan ska jag säga om detta...? Hon har bra sångröst...? 
"Lovin you is easy 'cuz you're beautiful"..
"Doon-doon-dodoo.... AAAA-aa-aa-aah...!"
"lalalala-la, lalalalala-la..."
"No one else can make me feel the colors that you bring"
"Everytime we -ooooh- I am more in love with you?"

Ha en trevlig alla hjärtans dag, allihopa! Jag ska väl... Uumm.... Sitta ensam här, fortfarande arbetslös och... Typ se en film eller spela spel... Kanske skriva lite. Ensam. Men inte stör det mig inte! Vet ni, jag är en ensamvarg, haha-haha-haa....


tisdag 13 februari 2018

En låt från min barndom

Jag föddes i slutet av 80-talet och växte upp under 90-talet.
Och musik spelades ofta i mitt hem. Mamma hade ofta på radion medan hon stökade, och som jag har sagt tidigare så spelade min syster mycket musik.
Nå, denna låt blev en hit då jag gick på ettan. Så den får duga!


En låt som får mig att känna mig skyldig

Okej, vad sjutton? De skulder jag bär på mina axlar har inget att göra med musik. Liksom jag har ingen låt som jag associerar med skuld, inget minne av att någon låt spelade medan jag vänstrade eller en låt som har en text om något jag skäms för. Jag antar att de låtar som handlar om sådant jag skulle känna skuld för så märker jag inte för jag känner ju redan skuld för det.

På riktigt, denna måste jag skippa för jag kommer inte på någon sådan låt.

måndag 12 februari 2018

En låt som jag önskar att jag kunde spela på ett instrument

Inte scarborough fair. Jag känner för många typer som köper en akustisk gitarr och försöker vara helt "folkmusik" och skit, så de börjar spela Scarborough Fair. Samma som när unga typer köpte en gitarr back in the day och började lira Smoke on the Water.

Men vad för låtar finns det som jag önskar att jag kunde spela? Och på vilket instrument, för jag skulle vilja lära mig spela gitarr och piano! Och varför inte fiol då jag ändå är i farten? (bara jag kunde komma på någon bra låt som inte är en fiol-cover av en annan låt)
 Nå, jag lägger alla låtar jag kommer på sådär på rak arm!
Vi börjar med bas då, eftersom det har jag lirat lite i mitt förflutna. Denna låt:



Tower of Power - Soul with a capital S

Funk är en intressant musikstil. Liksom det är inte alltid så roligt att höra på, men det är skitkul att spela! Kanske man borde samla ihop ett gäng och starta ett funk-projekt?

Ella Fitzgerald - Summertime

På piano har vi en jazzlåt. Jag ska inte påstå att jag lyssnar på för mycket jazz, men ibland gör jag det. Och jag skulle gilla att spela jazz på piano. Screw klassisk musik eller "känsliga ballader"!

Michael Angelo Batio - No boundaries
Låten är pretty much ett enda gitarrsolo, men ska jag lära mig gitarr kan jag lika gärna lära mig briljera och varför inte denna låt?

Som bonus kan jag slänga in trummor med denna video!


lördag 10 februari 2018

En låt som jag kan spela på ett instrument

När jag var yngre spelade jag mera bas, något jag kind of tappade lite bort under min studietid i Åbo.
Men före det kunde jag spela några låtar, men vi kan ta denna som exempel:

Red Hot chili peppers - Californication

Dock måste jag i ärlighetens namn säga att jag spelade en ganska förenklad version, så nej jag kunde inte den så bra som jag skulle ha önskat. :D

fredag 9 februari 2018

En låt som får mig att skratta

Vi säger väl denna.
Jag vet inte vilket som är roligare, denna låt eller det faktumet att det finns folk som påstår att musik förr i världen minsann inte var orent på något sätt. XD Jag menar dagens popmusik som handlar om att ha sex brukar oftast skriva om det och linda in allt i vackra poetiska termer... Inte denna kvinna!

Lucille Bogan - Shave 'em dry
Jag sätter till några utdrag ur texten här:

I got nipples on my titties, big as the end of my thumb
I got somethin' between my legs'll make a dead man come
Oh daddy, baby won't you shave 'em dry?
Now, draw it out!

Want you to grind me baby, grind me until I cry
Say I fucked all night, and all the night before baby
And I feel just like I wanna, fuck some more
Oh great God daddy

Grind me honey and shave me dry
And when you hear me holler baby, want you to shave it dry
I got nipples on my titties, big as the end of my thumb
Daddy you say that's the kind of 'em you want, and you can make 'em come
Oh, daddy shave me dry


Och resten av texten finns här


Bonusfakta: Vad tror ni Shave 'em dry syftar på? Kanske att hon vill att mannen ska raka pungen? Sanningen är att den termen har många olika betydelser, enligt mina källor betyder det också att hon vill ha vilt sex utan förspel, och tills en del andra saker är torra.

torsdag 8 februari 2018

En låt att spela på min begravning

Sheesh, vad munter denhär listan var. Häromdagen var det "En låt jag lyssnar på när jag är ledsen" och nu pratar vi om min begravning!
Måste jag fixa en egen musik-utmaning och försöka övertala några finlandssvenska bloggare att göra? Tror nästan att jag skulle kunna göra ett bättre jobb!

Nå, till saken: Min begravning. Som en kristen man vill jag gärna ha en psalm som handlar om det eviga livet.
Så för allt i världen: INTE "Blott en dag", den är så deprimerande. Gärna något mera muntert som "Ding-dong the witch is dead" :D
Jag brukar också skämta att någon på min begravning måste läsa upp följande rad:
"Johan is dead. So is Philip Tattaglia. Barzini. Moe Greene. The heads of all the five families!"

Men utöver det?

Jag är ju ett skräckfan så varför inte ha ett halloween-tema på min begravning? Vi har ju en kista och ett lik, så varför inte spela typ denna låt?

Om jag har hunnit publicera en skräckroman innan jag dör måste någon starta ett rykte att jag hemsöker Bennäs. :D
"Håll er borta från Andersséns gamla hus! När jag gick förbi där en natt såg jag en skugga röra sig förbi fönstren....!"
Bugger off
Förstås, denna kan också spelas på begravningsfesten efteråt, då folk sitter och dricker kaffe och babblar om dittan och dattan. Min personliga hälsning till de sörjande:
"Jag är död.
Showen är över.
Now bugger off!" 

onsdag 7 februari 2018

En låt att spela på mitt bröllop

Ja, när jag gifter mig... Det är väl i samma universum där jag också är en framgångsrik rockstjärna? ;)

Nåne, men ja, en låt att spela på mitt bröllop... Hmmm... Finns alltid denna.

...Eller låt oss säga att jag på allvar blir gift då...
På riktigt, jag vet inte. Jag har aldrig tänkt så långt. Den tanken känns som om den ligger miljontals ljusår bort.
Dessutom så är de flesta bra låtar jag kommer på inte helt enkelt lämpliga att spela på bröllop! Ta t.ex en lovesong som alla tycks gilla:

Every breath you take
Every move you make
Every bond you break
Every step you take
I'll be watching you... osv.
Den handlar om en STALKER. Romantiskt, eller hur??

Eller varför inte en annan romantisk låt som inte alls handlar om hjärtesorg
My heart will goo ooon aand oooon....

Eller
I wanna lay you down on a bed of Roses, for tonight I sleep on a bed of nails

Eller
I would do anything for love... But I won't do that!

Men så att jag ändå ska lägga ett svar på detta, så får det väl bli denna låt.


The Isley Brothers - Shout

Jag skulle önska att mitt bröllop skulle verkligen vara en fest med dans och sånt som är roligt! Så jag antar att denna låt skulle åtminstone få upp NÅGRA av gästerna! Det är inte en person som ska BEGRAVAS, utan ett bröllop!
Och texten är ganska standard "jag är galen i dig". :D
Dessutom gillade jag filmen Animal House.
Sen skiter jag i att den inte kom ut förra året och komponerades av Douchebag DJ Zuzz nummer 32 och har spelats sönder på x3m, haha!

Låtar jag lyssnar på när jag är ledsen

Jag tror inte faktiskt min musikstil ändrar så mycket när jag är ledsen, arg eller lycklig. Förstås lyssnar jag inte på musik som strör salt i såren och gör mig mera deppad, som med Hurt.

Men för sakens skull kan jag säga att åtminstone denna låt fulländade min dag!

Varför denna låt? Låt oss vrida tillbaka klockan.
Jag upptäckte Nocturnal Rites då jag var i tonåren. Och jag tyckte att de var bra då! Senare lyssnade jag mera på dem och blev mera nyfiken då jag märkte att deras sound utvecklades från att vara ett stereotypiskt svenskt Power Metal-band till att vara något mera.
Men så kom The 8th Sin ut 2008. Och sen blev det dödstyst. Man hörde inget mera från dem. Jag har länge trott att de helt enkelt hade lagt av och skitit i att berätta det. Jag menar de är ju inga ungdomar precis. 

Sen en dag dyker ovanstående låt upp som rekommenderad video på youtube. Ett frågetecken dyker upp ovanför mitt huvud då jag tror att jag har åtminstone hört allt av detta band. Och så får jag reda på att de släppte skivan Phoenix förra året! Och det gör mig glad. Naturligtvis finns det bättre band som jag föredrar, men detta är ett band jag gärna ser att utvecklas mera och släpper flera skivor!

Nocturnal Rites - Repent my sins

tisdag 6 februari 2018

Låtar jag lyssnar på när jag är lycklig

Som med förra inlägget måste vi måla upp ett scenario så att jag ska kunna svara ordentligt på frågan:

Låt oss säga att det är en fin dag, solen skiner och fåglarna kvittrar, jag har ätit och sovit bra, har träffat mina kära vänner och familj och har en stund för mig själv.
Den tanken som skulle fara genom mitt huvud skulle vara i stil med "Låt oss fira det goda med något roligt!"

Och då är det väl denna låt jag spelar upp.

Katrina & The Waves - Walking on sunshine

Det är en rolig låt! Mera behöver jag väl int säga?

måndag 5 februari 2018

Låtar jag lyssnar på när jag är arg

Jaa, ni, vad lyssnar jag på när jag är arg....? Det skulle vara lätt att tro att jag lyssnar då på Carcass eller något annat tungt för att "få utlopp för vreden", som något smartskaft skulle påstå. .

Nu beror det förstås på varför jag är arg. Jag menar jag kan ha en dålig dag då jag har ätit och sovit dåligt och vara arg för det.
Jag kan vara arg på någon som har gjort mig orätt.
Jag kan också vara arg på mig själv för att jag har klåpat.
Jag kan vara arg på "denna värld" och dess orättvisor.

Så orsakerna kan variera och därför finns det inte ett definitivt svar. För när jag är arg brukar jag helst söka mig till musik som tröstar eller håller med mig, om det är berättigat.
Fast det är inte heller något jag tänker på. Ibland har jag faktiskt lyssnat på GLAD musik då jag är arg, så att jag ska lugna ner mig, för jag vill ju inte vara arg! Jag tror inte att man ska trycka ner sina känslor, men jag tror inte heller på att man ska göra ett brinnande inferno av en tändsticka.

Men låt oss ta senaste gång jag riktigt rasade, vad lyssnade jag då på?
John Lennon- Let it be

Det var en period i januari då jag var utled på allt. Jag hade fortfarande inget jobb, inga av företagen hörde av sig, våra politiker ville göra mitt liv hårdare, facebook svämmade över av goda nyheter hos andra och jag var sjuk i flunsa. Jag kände mig så arg, för jag kände mig så misslyckad. 30 år och det enda jag hade att visa upp för det var några halvfärdiga utkast till science fiction och fantasy-berättelser.
Någonstans i Livets Lotteri hade jag blivit snuvad på konfekten! Det var inte rättvist! (Förstås, fråga Syrien om de skulle hålla med mig, am I right?)

Då fann jag faktiskt tröst hos denna låt som The Beatles gjorde. Den har oftast förknippats med John Lennons mamma, som sa det till .
Iallafall, det jag tog från låten var så enkelt som rådet "låt det vara". Det är tungt, det är tragiskt, men låt det vara och grubbla inte på det. Jag kan ändå inte göra mer än vad jag redan håller på med.
"There'll be an answer", det är något som jag tror på själv. Att senast i nästa liv lär jag väl få reda på allt, om jag inte är uppmärksam på detta liv.

En låt från mitt favoritalbum

...Eh, vi säger dethär. Från ett av mina favoritalbum i plural.

Red Hot Chili Peppers - Scar Tissue
Från albumet Californication
Ännu ett album som har följt med mig sen barnsben, men som jag fortfarande älskar. 

Def Leppard - Hysteria
från albumet Hysteria
Hur mycket gillar jag detta album? Jag har omslaget som en t-skjorta. Det borde väl säga något?

Ja, får räcka för idag.

söndag 4 februari 2018

Några låtar jag önskade spelades på radion

Tänk om jag hade en egen radioshow? Det är väl antagligen i samma universum som Sipilä har lärt sig att pengar inte är allt här i världen och Timo Soini får på julnatten besök av Veikko Vennamos spöke.

Då skulle jag spela mycket olika sorters musik. Jag skulle naturligtvis har en kväll för det vanliga (pop, rock, metal) men också en kväll för soundtracks, en för jazz, en för funk osv... Liksom jag skulle ta det som en uppgift att spela upp okänd musik för mina lyssnare. Jag kommer och tänka på en dialog från filmen Airheads, där ett beväpnat rockband har intagit en radiostation och tagit cheferna till gisslan.
"If they are so great, how come they are not topping the charts, babe?"
"Because you never play them, babe...."


Så jag antar att detta är antagligen de mest konstiga låtarna jag ändå skulle lägga upp.


Material - Seven souls

Denna låt är tillräckligt intressant så jag skulle våga spela upp den i en radiostation och tillräckligt weird att det skulle bli intressant. Jag älskar det funkiga basljudet och trummandet. Och som en religionsvetare är jag naturligtvis intresserad av texten (som är skriven av William S Burroughs, ifall någon är intresserad. 



Enigma - Beyond the invisible

Samma som ovan: Tillräckligt weird för att det ska vara intressant. 


Gil Scott-Heron - The revolution will not be televised
Jag gillar det funkiga basljudet i denna låt. Och flöjten. 
Sedan tycker jag också det är intressant ur ett historiskt perspektiv, då denna låt en tid blev en kampsång för Svarta Pantrarna.  

Redbone - Come and get your love
Detta är inte den mest konstiga låten jag kan komma på, men so what, jag skulle ändå spela låten. Den gör mig på gott humör och jag tycker mera glädje behövs i världen som redan plågas av deppiga popartister


David Arkenstone - Below the Ocean

Skulle väl antagligen ha detta som slutkläm på showen innan jag stänger av för natten. Något ambient, något avslappnande.

Så ja, där har vi det, om jag skulle ha en egen radioshow.

Firehouse - Rock you tonight
och
framför allt
Dokken - Alone Again
Jag klimpade ihop dessa två, för de faller kind of under samma paraply: Rockband från 80-talet som ingen minns! För att ingen spelar dem på radio! Borde jag prova skicka in till Önska någon gång och säga åt dem att köra ett Dokken-marathon? För speciellt Dokken upplever jag att är ett underskattat band som gjorde en massa bra musik. Men de blev "cockblocked" på grund av Poison och Mötley Crüe. Så var fallet för många glamrock band på 80-talet, vilket tyvärr gjorde att genren inte kom in så långt på 90-talet.
Det dök upp ett Mötley Crue och snart dök det upp tio Mötley Crue-kopior. Och senare dök det upp kopior av kopiorna.
Men somliga av dessa kopior var ändå helt bra.... Så jag antar att denna stil kunde kallas "80-talsband som blev cockblocked" :D

Street Talk - Hare and Hound
Nej, detta är inte alls samma som ovanstående. För det första är detta album från 2004. För det andra är inte detta glamrock, jag har då inte sett något av dessa band ens spela live. 
För det tredje kallas denna stil för Album-oriented rock. (AOR) Lägg märke till det rena ljudet och arrangemanget. Tänk er helt enkelt att några studiomusiker vill spela rock, inga ungdomar som vill bli nästa David Lee Roth.
Men ja... "You say tomato, I say tomato", inte har det SÅ många andra skillnader annars rent musikaliskt.
Jag rekommenderar Street Talk och deras album "Restoration". Den hade jag att cirkulera när jag skrev S/S Mayflower.
Här är en till låt från det albumet.
Street Talk - Tables Turning

lördag 3 februari 2018

En låt som spelas ofta på radio

På grund av låtar som dessa, så håller jag mig så långt borta från radio som möjligt. Det känns som att för varje halvbra låt så finns det tjugo stycken som är rent ut sagt skit.
 Så vad finns det för låt då som jag associerar med radio? Förutom sommarplågan som pumpas ut i den blinda tron att den stora massan faktiskt GILLAR den låten?

Mamba- Valokuvia

Denna låt associerar jag med uteserveringar där någon har lagt på radio Iskelmä. 20-något år och denna låt cirkulerar fortfarande! 
Och det är väl de enda gångerna jag hör på radio, då jag väntar på bussen eller tar en kall öl på en uteservering och ägarna vill höra på FINSK musik, från FINLAND. 

fredag 2 februari 2018

En låt som jag älskade men som jag nu avskyr

Denna var faktiskt enkel:

Deep Purple - Smoke on the water

Jag har alltid gillat klassisk rock. När jag var en liten pojk och hörde detta så blev det min favoritlåt väldigt snabbt. Och jag tycker fortfarande att låten är ett bra musikaliskt stycke! Jag avskyr inte denna låt så mycket som jag skulle kunna!

Sen började alla mina vänner i skolan spela elgitarr....

I något skede blev det populärt bland pojkarna att skaffa en elgitarr och börja spela. Antagligen på grund av den seglivade myten att "brudar älskar gitarrister". Det förvånar mig inte att av alla vänner jag känner som började spela gitarr så är det kanske två eller tre som fortfarande spelar, resten höll på i ett halvår innan de tröttnade.

Och denna låt, tillsammans med Paranoid av Black Sabbath var bland de två första låtarna alla lärde sig! Det är en lätt låt, riffet är lätt att lära sig och om man inte försöker spela solot utan nöjer sig med detdär förbannade riffet så blir man en Rock-gud snabbare!
Det betydde att så fort vi satt i musiktimman och någon plockade upp gitarren så för att show off började denne unge Yngwie Malmsteen köra dedär tonerna.
Om vi hade bandövning i någons lokal och någon gäst ville show off sina skills, gissa vilken låt som de började hamra på?
"Tön-tön-töööön, töön-töön-tödööö...!!"
Därför förknippar jag denna låt bara med finniga tonåringar som på ett billigt sätt vill bli av med oskulden genom en sådan ädel hobby som att spela gitarr! Inget om att bli bättre musikaliskt eller skapa något nytt.

En till skam med denna låt är att Deep Purple annars är ett genuint bra band! Jag gillar denna låt på grund av basgången, men ingen har ju hört den för alla känner till "Töön-töön-tööö!!"

torsdag 1 februari 2018

Ett par låtar som beskriver mig

Jag säger ofta att "detta var svårt". Nå, detta var på riktigt skitsvårt!
För hur beskriver man mig? Jag vet ju inte ens själv hur jag ska beskriva mig och frågar man några personer att beskriva mig så antar jag att kommentarer varierar mellan "en rolig typ", "en ångande sexbomb" till "ett ångande rövhål" och "Vem är han?"

Jag hade först tänkt försöka fixa en slags playlist för att göra det enkelt, men redan det var svårt. Vi människor är ju väldigt komplexa varelser, varför skulle jag vara ett undantag?

Ni får ändå några låtar som jag antar att kunde användas som "min theme-song". Om ni inte kommer på någon bättre. :D

Blind Guardian - The Bard's Song

In my thoughts and in my dreams
They're always in my mind
These songs of hobbits, dwarfs and men
And elves
Come close your eyes
You can see them too

Jag tänker att det säger några saker om hur jag förhåller mig till mitt skrivande: jag är i första hand mest intresserad av att berätta historier. Jag är inte intresserad av att vara en poetisk jätte eller någon som skriver allvarliga böcker om sociala frågor (de tenderar att smyga sig in i mitt arbete ändå, tro det eller ej), jag vill bara berätta historier. 

Patti LaBelle - Stir it up

Jag är en allt eller inget-person. Antingen brinner jag totalt för något, om det är ett förhållande, ett arbete, något jag skriver på eller om jag ser fram emot att prova ett nytt recept. Här summerar Patti LaBelle ihop den känslan bra, hur man bara måste släppa allt det övriga tråkiga och skrida till verket. 

Gustav Holst - Jupiter

Jag antar att detta stycke får fylla ut resten, för här finns en massa annat, en del glädje, en del spänning, en del annat... Sådant som jag antar att också finns inne i min melon. 

Sen finns förstås DENNA låt som också beskriver en del av mig... Antar jag.

Vad kan jag säga, jag försökte. Sori att jag inte kunde bidra med ett bättre inlägg. :D 
Moving on!