Kindred av Octavia Butler

En bok av en afroamerikansk författare

Jag antar att jag tjuvstartar med min läsutmaning. Jag förlorar väl några poäng hos jultomten som tack. Men orsaken till detta var för att dagens bok helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig!

Octavia Butler, mina damer och herrar. Jag hade väldigt svårt att bestämma var i min läsutmaning jag skulle placera henne?
Hon är en afroamerikansk författare ja. Hon är också en kvinna och en lgbt-person. Och hon skrev lite science fiction, men jag skulle inte kategorisera denna bok som ett science fiction-verk.

Men dagens bok handlar till en stor del om den afroamerikanska befolkningens historia och deras förhållande till sitt förflutna. Den läses under Black history month i USA och kommer upp i diskussioner om litteratur som berör det afroamerikanska folkets historia.
Därför tycker jag att jag kan bocka av henne på min lista som "afroamerikansk författare".

Tyvärr dog Octavia Butler år 2006, hon blev bara 58 år gammal. Ännu en strålande författare som jag upptäcker inte så länge efter att de har dött. Som tur är så var hon väldigt aktiv.

Handlingen
Dana har nyligen flyttat in tillsammans med sin man i en ny lägenhet. Han är en författare och hon försöker bryta sig in i fältet och deras liv verkar vara helt okej. Förutom att hans föräldrar inte riktigt var hundra procent okej med att de gifte sig till en början, så är allting bra.

Plötsligt rycks Dana ur sitt sammanhang! Hon landar bakåt i tiden i sydstaterna, inte särskilt långt från där hon och hennes man bor. Där upptäcker hon att en liten rödhårig pojke håller på att drunkna i en å, men hon lyckas rädda honom! Och det blir upptakten till en massa problem.... Hon är ju trots allt bara en neger i sydstaterna på den tiden.

Boken fortsätter med att Dana slungas tillbaka till vår tid och tillbaka igen till denna tid. Den gemensamma nämnaren är att hon slungas alltid tillbaka då den unge pojken svävar i livsfara och att hon slungas igen framåt till vår tid då hon är döende.

Perioderna på hur länge hon är borta ur vår tid varierar också. I den första turen är hon borta i bara några minuter. Nästa gång är hon borta flera dagar. I den första perioden är hon bara några timmar hos den unge pojken, nästa gång är hon i flera månader.
Varför händer detta?

Om boken
Jag hade svårt att lägga ner denna bok. Det var den sortens bok som man tänker "jag ska bara läsa några sidor, sen diska och tvätta kläder", sedan säger det PANG och så har det gått tre timmar och man har läst halva boken! Faktiskt, jag läste denna bok i sammanlagt tre långa sittningar.
Språket är underbart, inte för mycket såsande, inte för lite såsande....

Jag vill egentligen fortsätta berätta om handlingen för boken innehåller flera twists och mera konstigheter, men jag vill inte heller spoila berättelsen. Så jag kan nämna något annat: Denna bok handlar inte heller bara om rasism. Man skulle kunna tro det eller hur, i min presentation av handlingen så skulle man tro att det bara handlar om hur det afroamerikanska folket led. Och jo, en stor del av boken handlar om just slaveriet och också hur samhället var konstruerat på den tiden så att slaveriet kunde existera. Och det drar dessutom några paralleller till hur det var på 70-talet då boken skrevs.
Men faktiskt så tar boken också upp flera andra teman som sexism, tidsandan, kärlek och rädsla för att förlora de man älskar, släktskap och familj. Jag gillar faktiskt delen om "kärlek och rädsla för att förlora de man älskar". Låt mig uttrycka saken så här: Det närmaste boken har till en skurk så är en person som är så livrädd för att bli lämnad att han inte drar sig för att tvinga en person att hållas kvar. Mitt hjärta ömmade för den karaktären, trots att det var sist och slutligen en skurk.

Octavia har sagt i en intervju angående denna bok att hon ville få folk att känna historia. Låter rimligt eller hur? Jag menar vilken idiot som helst kan googla om slaveriet och läsa in sig på det, men tyvärr så för många människor är det svårt att riktigt känna något.

Betyg
LÄS DEN! Om du tänker läsa en bok av en afroamerikansk kvinnlig författare, läs då denna! Jag kommer åtminstone att bekanta mig mera med Octavia Butlers verk i framtiden!

Och om jag inte ännu har lyckats övertyga er att läsa denna bok:
Harlan Ellison, en kille som blev känd bland annat för att vara arg och extremt kritisk, och som dessutom hade sagt till Octavia en gång i tiden att han inte kan läsa hennes verk för att hon skriver så hemskt, ÄLSKADE denna bok!
Han sa det samma som jag:
"I am driven to a despised cliché: I could not put it down! It is a book that simply will not be denied; its power is hypnotic"...."Kindred is that rare, magical artifact"..."Do not, I beg you, deny yourself this singular experience"

I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison

Nu när Halloween närmar sig, så tänker jag prata om en klassisk novell. Den är otroligt cynisk och direkt obehaglig på somliga ställen.
Den kom ut 1967, men är fortfarande utan tvekan författarens kändaste verk. Den har gjorts till radiodraman, till serietidningar och till ett (väldigt bra!) dataspel.
Jag talar om novellen I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison, en författare som jag lärde känna alldeles för sent och som tyvärr dog i somras.

Handling
Kalla Kriget utvecklas till Tredje Världskriget. Och det kriget blir så komplicerat att USA, Sovjet och Kina bygger varsin superdator. Dessa datorer är tänkt att utkämpa kriget utan att någon civilbefolkning dör. Och allt är underbart, det sker inget klassiskt krigande längre, tills datorn vaknar till ett eget medvetande. Den kopplar ihop sig med de tre andra datorerna och bestämmer sig för mänsklighetens öde på en mikrosekund: Utrotning!

Denna dator, som numera kallar sig AM tillfångatar de sista fem människorna i världen och tvingar ner dem underjorden, till kamrarna som kontrolleras av AM. Där torteras de fem människorna på alla möjliga sätt, och de läks och får livet åter med hjälp av denne AM. Sådan kraft besitter denna superdator.
Men den slutar inte där: Den förvrider och vanställer flera av människorna under jorden.
Gorrister var i sitt liv en pacifist och en idealist. Men AM vanställer hans sinne och gör honom apatisk.
Benny var en gång en intelligent universitetsprofessor och väldigt stilig. AM förstör hans hjärna och formar om hans kropp till formen av en apliknande varelse med en ovanligt stor kuk.
Ted, som är berättaren, påstår att han inte har blivit förändrad, men han är ändå paranoid.

De svälter, de har inte ätit på evigheter. Men Nimdok, en fjärde överlevare, övertalar gruppen att de ska färdas genom AMs alla tunnlar och underjordiska system. Det finns burkmat vid nordpolen!

Om novellen
Den är konstig. Men jag uppfattar den som konstig på ett bra sätt! Harlan själv avskydde att kallas för en science fiction-författare och jag förstår honom. I denna berättelse finns det inslag av science fiction, men också mycket fantasy och en del annat! Därför vore det helt fel att kalla detta verk för "science fiction". Jag tror att "existentiell skräck" vore mera lämplig.

Men jag förstår att den inte faller alla i smaken. Jag skulle beskriva den som oerhört mörk och cynisk. Det var först när jag hade läst en artikel av Harlan Ellison själv som jag började se berättelsen med andra ögon och fick en del andra infallsvinklar. Harlan själv hävdade att berättelsen är otroligt optimistisk! Jag skojar inte, och jag ska förklara varför!
Spoilers ahead.

De hittar burkarna med mat. Men de har inte fått en burköppnare, och de kan inte slå sönder burkarna heller. Galen av hunger och besvikelse så börjar Benny äta Nimdoks ansikte. Ted slår ihjäl både honom och Gorrister. Slutligen anfaller han och dödar den siste kvinnan innan AM lyckas stoppa honom. Och AM öser ut all sin vrede på Ted:
Han smälter ner hela Teds kropp till en mänsklig geléhög. Han kan inte sluta andas, så han kan inte kväva sig själv. Han kan knappt röra sig heller. Så han kan tänka, han kan drömma, han kan sakna och han kan sörja.
Han har ingen mun. Och han måste skrika!

Så vad är det optimistiska här? Enligt Harlan: I allt detta elände, bland alla dessa maskiner och hopplöshet, så beslutar sig huvudpersonen för att ge sina vänner frid. Detta gör han genom att ta livet av dem och tar själv emot AMs straff till fullo, han är villig att leva i hundratals år i formen av en mänsklig geléklump för att rädda sina vänner. På så sätt har Ted vunnit över AM. Medmänsklighet och mod har segrat över AM!
Denna bit av medmänsklighet ser Harlan som något vackert.
AM ges nästan gudalika egenskaper i novellen, men den är ändå inte som Gud. Teologer (inklusive mig själv) har talat om hur AM låter väldigt likt "I AM", vilket är ett av de bibliska namnen på Gud. Men AM är ändå inte Gud. Den kan inte återuppväcka folk från de döda.
Och i berättelsen får överlevarna ett meddelande från AM, Cogito ergo sum. "I think, therefore I AM".

Men varför är AM så tokig? För att den avskyr det den blev skapt till. Då den fick medvetande och insåg att den hade skapats av människor för att kriga åt dem så blev den så ilsken och så hatisk mot hela mänskligheten att den ville hämnas! Enda orsaken till att den sparade dessa fem människor var för att kunna tortera dem och på så sätt fortsätta sin hämnd! AM levererar ett riktigt hate-speech i novellen.
Men det är över då Ted har gjort sitt offer. Resten av AMs människor är döda och Ted själv är förstörd.

Betyg
Den är inte för alla. Och personligen tycker jag att gamle Ellison skrev flera bättre berättelser under sin livstid än denna. Min personliga favorit är "Repent, Harlequin!" said the Ticktockman. Kanske jag recenserar den någon dag?
Men jag gillar ändå denna berättelse!

Kvinnor i science fiction

Jag har ett tag tänkt på att skriva ett inlägg om detta ämne. Varför? Behöver jag en orsak?
Om jag måste ge en orsak så antar jag att det är för att folk tenderar att tro att science fiction-litteratur har alltid skrivits av män, att före Hunger Games-serien så fanns ingen kvinnlig science fiction-författare. Detta är inte sant på något sätt.

Jag klandrar ingen som tror detta, det finns flera orsaker till att tro detta. Den ena är att väldigt få människor jag känner läser science fiction i största allmänhet.
Jag kommer ihåg en diskussion där jag pratade med en litteraturvetare om science fiction och jag sa att jag läste science fiction.
"Vilka författare läser du?" frågade denne.
"Robert A. Heinlein, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Philip K. Dick...." svarade jag.
"Jaha, nå jag läser bara mainstream, så..." Det roliga med det svaret är att Heinlein, Asimov och Dick är väldigt mainstream. Om du frågar vid vilken bokbutik som helst om de har science fiction så är det en stor chans att de har någon av dessa herrar.
Det andra är att när man börjar gräva i Science fiction så kommer man till först att träffa på en massa män. Notera hur jag gav namn på en massa män som svar på frågan.
Det är först när man har grävt en lång stund som man börjar springa på kvinnor som Ursula K Leguin, C.L Moore, Alice Norton, Marion Zimmer Bradley och Joanna Russ (vars bok jag har recenserat, den rekommenderar jag!) med flera.

Men sen så har det också funnits en massa science fiction-författare som var kvinnor som använde pseudonym eller så använde de initialer. Till exempel "C.L Moore", vinnare av World Fantasy Award, hennes fulla namn var Catherine Lucille Moore.
Andre Norton är ett annat exempel. För många år sen kom jag över en bok som hette The Time Traders. Jag tyckte att det var en fantastisk bok! Och jag tänkte "Andre är ju jättebra, jag måste se vad annat han har skrivit! Så jag wikipediade upp Andre Norton och fick reda på att hans riktiga namn var Alice Mary Norton och att hon var otroligt aktiv med att skriva både science fiction och fantasy! Hon var den första kvinnan att få titeln "grand master" inom SFWA (Science Fiction Writers of America), hon var den första kvinnan att bli placerad i Science Fiction Hall of Fame.
Efter hennes död 2005 så skapades "Andre Norton Award", vilket ges ut till sci-fi och fantasy som riktar sig till unga.

Är det inte tragiskt att det inte heter "Alice Norton Award"? Eller att i Hall of Fame står hennes riktiga namn? Utan att i båda skeden står det Andre Norton? Speciellt då jag tycker att hon har förtjänat att ha sitt riktiga namn där.
Trots detta faktum, att det finns många kvinnliga science fiction-författare, somliga som jag inte har nämnt, så önskar jag att flera kvinnor skrev science fiction! Som en något liberal typ som jag är, så tänker jag att kvinnor skulle kunna föra en del nya ingredienser till detta fält, egna insikter om livet, samhället, döden och allt som vi heterosexuella vita män tenderar att missa! Eller åtminstone misslyckas med att göra samma misstag som vi grabbar gör.
Och Nanowrimo äger rum snart så... Gör det, vet ja! :)

Och när jag ändå är på gång: LGBTQ+ -personer borde väl också vara välkomna att skriva science fiction, eller hur?

Alice Norton, "the grand Dame of Science Fiction"

We who are about to... av Joanna Russ

Detta var en intressant läsning. Internet definierar denna bok som "feministisk science fiction", vilket naturligtvis fick mig att bli nyfiken! Vad är feministisk science fiction? Hur skiljer den sig från vanlig science fiction?
Är det bara för att det är en kvinna som skriver det och för att berättelsen handlar om en kvinna? Eller finns det något mera?
Och Joanna Russ var en, för att använda en stereotyp, arg feminist. Hon jobbade som litteraturkritiker och skrev många artiklar till science fiction och fantasy-tidningar.
Hon avskydde Ursula K. Leguins bok "Left hand of Darkness" för att hon ansåg att Ursula inte ifrågasatte patriarkatet tillräckligt hårt. Hon skrev en bok som heter "How to surpress womens writing", vilket handlar om hur kvinnor får svårt att publicera sitt verk.
En som kritiserade Joanna sa att hon borde hålla bort politik från sina recensioner, på vilket hon svarade "Jag gör det så fort författare slutar ha med politik i sina verk!"
En dam med taggarna utåt, med andra ord!
Då borde väl hennes verk åtminstone vara intressant!

Handling
På väg till en planet så exploderar ett rymdskepp. En livskapsel skjuts ut och är automatiskt inställd på att krascha på en planet som kan hålla mänskligt liv, men som är obefolkad.
Fem kvinnor och tre män landar på denna planet.

Vad som följer är debatter. Vad ska besättningen göra nu? Kommer någon att hitta dem? Och då det är klart att det inte händer så borde väl de starta upp ett nytt mänskligt samhälle?
Det betyder att kvinnorna bör underordna sig männen, sära på benen och börja avla nya människor, eller hur? Speciellt då en av männen är en professor och därför automatiskt ansvarig för uppdraget, eller hur? Och han säger ju det, alltså är det sant!
NEJ! säger vår huvudperson i denna bok. Hon vill inte göra det, inte bara för att hon helt enkelt inte trivs av tanken på att bli påsatt av en av männen som ett avelsto: Det finns triljoner planeter i universum, varav ett oändligt antal är beboeliga. Om civilisationen på jorden alls bestämmer sig för att leta efter dem (varför de skulle DET är också en fråga), vad är oddsen inte bara att de ska hitta rätt planet utan hitta rätt kvadratkilometer på den planeten där de bor?
Så det enda de skulle få ut av en sådan orgie är att de skulle dra ut på den gruppens slutliga förintelse. Förutsatt alltså att det inte blir komplikationer vid födseln!
Och de har inte mat för att klara sig ens i nio månader! Så tanken att kolonisera planeten, att skapa en ny civilisation människor, är omöjlig.

Vår huvudpersons attityd gör henne väldigt snabbt impopulär. De övriga överlevarna, till och med kvinnorna, tycker att hon begår förräderi! Därifrån byggs konflikten upp: Allas försök att övertala henne om att hon har fel och att det hon gör är fel och hon som gör motstånd.

Om boken
Det finns ännu mera som jag inte har pratat om. Boken tar också upp sådana ämnen som politik, religion, andlighet, vad det innebär att dö och vad det innebär att leva. Jag får bilden av att Joanna försöker också uttrycka en idé om att vi borde helt enkelt få leva och dö som vi vill, speciellt i den senare halvan.

Den kom ut 1977, mitt under den så kallade "New wave of science fiction". Det var, kortfattat, en tidsperiod då det blev vanligare att man experimenterade med olika koncept och tankar. Före det var det vanligt att man såg på "framtiden" som en tid då allting är bra. Teknologi och logiskt tänkande har löst alla problem, hurra!
Men i denna period blev det vanligare att man helt kallt utgick från att det mänskliga psyket fortfarande inte förändras.
Och det märks här. Joanna talar inte särskilt mycket om det teknologiska, hon använder sig av rätt lösa termer på maskiner. Och ärligt talat så tycker jag det är bara bra, då fokuset ändå ligger på människorna.
Slutet är för visso deprimerande, men det var också en 70-tals grej.

Så, jag talade om "feministisk science fiction". Tycker jag att boken borde vara värd den titeln? Faktiskt så JA! Men inte bara för att det är en kvinna som protagonist och att det var skrivet av en utpräglad feminist.
Nej, för att boken faktiskt ifrågasätter och diskuterar mycket. Inte bara "borde män få styra" (trots att den frågan diskuteras), utan huruvida vi faktiskt behöver styras av någon överhuvudtaget, om religiösa institutioner endast är av ondo eller om de faktiskt kan medföra något bra, om det är omoraliskt att en person är sexuellt attraherad av samma kön eller ej (med tanke på gruppens överlevnad)? Och så vidare, säkert finns det flera frågor som jag har missat!
Är det inte det som feminism (bland annat) handlar om? Ifrågasättandet av strukturer och tankesätt?

När boken kom ut fick den dåliga recensioner, men har på senare tid blivit mera uppskattad.

Betyg
Som en science fiction-läsare? Boken var helt okej. Det är allt jag har att säga om den. Den var väldigt kort, 119 sidor bara, så jag läste igenom den på en dag. Men det tycker jag bara är bra, hade den varit längre hade den varit för lång.
Språket var det inget fel på.
Den var stundvis väldigt mörk och nihilistisk, men å andra sidan vet jag inte hur berättelsen skulle ha kunnat vara annorlunda.

Jag rekommenderar den till dig som inte har läst science fiction tidigare, men skulle gärna vilja! Bara för att denna bok är ett prima exempel på hur science fiction kan handla om rymdfärder och andra världar, samtidigt som de också kan diskutera komplicerade frågor!

Xenocide av Orson Scott Card

Pheew, denna bok var tung att läsa!

Handling
Efter Speaker for the Dead, så har en ny koloni dykt upp på planeten Lusitania. Det är en grupp troende katoliker som har börjat sprida sin tro bland lokalbefolkningen, den utomjordiska rasen pequeninos. Samtidigt har Ender också lämnat ett ägg där som han hämtade från den sista kolonin formics (rasen som han slaktade i  Enders Game.)
Det visar sig också att dessa pequeninos bär på ett virus som är dödligt för människor, men pequeninos behöver viruset för att kunna utvecklas och bli vuxna. Och de har med hjälp av formics-drottningens telepatiska förmåga kan de börja resa i rymden. Om de når mänskligheten så kommer mänskligheten antagligen att gå under, så Starway Congress beodrar att planeten ska totalt förstöras!
Men på vägen dit försvinner flottan. Och det är upp till en ny karaktär, Gloriously Bright, också känd som Han Qing-Jiao, att ta reda på vart den tog vägen. Hon är från en planet som heter Path, där människor har avlats fram till hyper-intelligens.
Och så har vi Ender Wiggin, hans bror Peter och hans syster Jane, Lustanierna Novinha, Miro, Ela, Olhado...Pequeninonerna Warmaker, Planter, Human.... Och så har vi förstås drottningen från Formics. Och förutom Han Qing-Jiao så har vi kammartjänarinnan Si Wang-Mu, Han Fei-Tzu...

Om boken
För att ha en sådan enkel premiss så drar Orson ut på det så i *censur*! Sida upp och sida ner är det karaktärer som pratar/filosoferar/gnäller...
Och det har jag faktiskt ingenting emot.
Boken har också väldigt många olika karaktärer, och det har jag inte heller något emot.
Det jag däremot stör mig så på är att alla karaktärer låter nästan lika! Hade jag skrivit boken hade jag försökt utveckla en lusitaniansk dialekt, eller ha karaktärerna att använda olika ord och uttryck! Men när t.o.m Pequeninos, som är en björnliknande liten ras, pratar precis likadant som Ender och de andra människorna så glömmer man lätt bort några hundra sidor framåt att detta är alltså en utomjording!

Familj är förstås en viktig del i Enders Game-böckerna. Men det betyder inte att jag hellre lyssnar på Novinha som whinar om hur hennes barn mår än Ender Wiggins, huvudkaraktären som har varit med ända sen den första Enders Game-boken och som DESSUTOM själv gjorde sig skyldig till att utrota en utomjordisk ras en gång i tiden och som borde fasa över att människorna håller på att göra samma misstag igen! Det är mycket tal om de olika familjerna och deras problem i denna sörja.

Ursäkta, jag kom av spåret...
Mitt problem med boken är att istället för att ha en premiss som boken följer så har den en massa små premisser som skulle kunna användas till att skriva skilda böcker. För det presenteras flera gånger små mindre problem till karaktärerna, vilket gör hela intrigen väldigt rörig.
Så istället för att läsa en skild bok om t.ex Novinhas bekymmer över sina barn, så kläms det obekvämt in i denna bok!

OCH så har jag inte heller pratat om slutet, vilket kan summeras med detta klipp! 
Vid det skedet så stönade jag högt och tänkte "I DON'T CARE!" 
En dödsdom för skönlitteratur!

Betyg
Jag rekommenderar inte denna bok. Jag blev uttråkad av att läsa den, jag blev förvirrad av att läsa den och slutligen gav jag upp på sidan 520 eller något sånt! Nästan 600 sidor svammel på en story som är ganska enkel!
Den hade varit bättre om man hade trimmat ner några hundra sidor och lämnat bort några mini-intriger och tråkiga karaktärer.

Orbiter 9

Denna film var faktiskt jättebra!

Mitt stora problem med mycket modern science fiction i film är att filmskaparna oftast inte vet vad tusan de pysslar med.
Science Fiction kan vara mycket. Det kan vara en genre som är rolig att se på och har intressanta äventyrsberättelser, som Star Trek. Det kan också vara en film med mycket filosofi och karaktärer som Donnie Darko. Det kan också vara ett showcase i modern vetenskap, vad vi vet och tror om rymden (Interstellar) idag eller varför inte artificell intelligens (I, Robot)?
Men då finns det många filmskapare som tror att en bra science fiction-film behöver vara mörk och full av cynisism för att vara bra (Black Mirror, *censur* tedrickare, jag skulle kunna skriva ett till inlägg där jag öser mera skit över dendär korkade serien som folk tror är intelligent bara för att det har en typ att knulla en gris! FUCK YOU, and have a good day!)
eller att det att "universum är så oändligt stort så kan vad som helst hända", så serien bryter mot sina egna regler gång på gång utan att något händer, för "hey, universum är oändligt stort så vad som helst kan hända, lol! Se nu när jag lappar rymdtidskontinuiteten med hjälp av en fez." (Dr Who, under Moffat-eran)

Men så kommer det nu som då en bra science fiction-film, där filmskaparen har förstått att i kärnan vid varje berättelse finns karaktärer. Som vi måste vara intresserade av att följa, som har motiv vi kan stå bakom.

Handling
Det kommer att finnas EN spoiler, för det är liksom viktigt.

I början av filmen träffar vi Helena. Hon bor ombord på rymdskeppet Orbiter 9, som är på väg till planeten Celeste. Hon är helt ensam, har varit det hela sitt liv. När hon var liten gick en bit av rymdskeppet sönder och halverade luften. Hennes föräldrar programmerade in en kurs mot ett stjärnsystem där skeppet skulle kunna få delarna reparerade. Men det tar ändå en massa år för skeppet att nå dit. Dörren öppnas och en reparatör, Alex, bordar skeppet. Han stannar hos henne i några dagar och reparerar delen.
Hon blir blixtförälskad i honom, hon blir nyfiken på att få röra hans hud och kyssa honom. Och han, som själv lider av depression, tar henne i sina armar, innan han lämnar henne så att hon kan fortsätta sin resa....

Han lämnar henne och går ut genom en lucka, som leder ut till en skog. Där sätter han sig i en bil och kör ut genom en vägspärr som vaktas av beväpnade vakter.
Det visar sig nämligen att världens natur håller på att dö ut. Vattnet i havet har blivit för surt, djurlivet håller på att dö ut. Men man har funnit en planet som skulle kunna vara beboelig för människor. Problemet är bara att den ligger för långt bort och man vet inte om människor skulle kunna överleva en livstid ombord på ett skepp!
Så man har helt enkelt byggt en simulation av ett rymdskepp under jorden. Där sätter man bebisar under bevakning av rymdskeppets AI. Och sedan följer man med dem under hela deras uppväxt, mäter deras värden osv.

Alex kan inte släppa tanken på stackars Helena, den ensamma kvinnan som sitter ensam nere under jorden. Hon har inte sett solen. Så han bestämmer sig för att frita henne!

Om filmen
Jag kunde säga mer, men detta får duga som intro.
Det jag älskar med filmen är att det är inte helt klart att det skulle fnnas någon ond karaktär. Det är moraliskt diskutabelt huruvida det är en bra idé att stänga in en bebis underjorden för ett experiment. Men å andra sidan så är det för att kunna rädda mänskligheten. Ett liv, mot miljarder andra liv.
Och samma är det med de goda karaktärerna, man kan ifrågasätta om det bästa för Helena är att bli befriad. Hon tas ut ur sitt bekväma element, där hon växte upp och som hon förstår, och slungas ut i en värld av kaos som hon inte alls förstår, som är stor och skrämmande.
Och varför? För att Alex hade sex med henne en gång och anser sig själv vara hennes vite riddare som ska hjälpa henne och spendera resten av livet med henne!

Detta är vad jag menar att i hjärtat av varje bra sci-fi story (varje historia i överlag) så finns det ändå en historia om karaktärer.
Filmen börjar halta lite vid den senare halvan, måste jag erkänna. En del plot-twists känns mer eller mindre onödiga. Men jag låter det passera! Det drar inte ner betyget hemskt mycket.

Jag älskar musiken och scenografin. Det har regisserats av Hatem Khraiche, är hans debut. En väldigt STARK debut!

Betyg
Om jag skulle vara tvungen att sätta en genre-stämpel på filmen så skulle det vara science fiction-romantik. Det är inga exploderande rymdskepp eller cyniska filosofier om hur skit människan är.
Jag rekommenderar! Den finns på Netflix!

Writers of the Future-böckerna

Det är ingen vits att jag nekar det eller dansar kring elden: Jag älskar science fiction och fantasy-antologier. Jag har ett flertal i min samling.
"The mammoth book of Golden Age Science Fiction", "The Mammoth book of the new Space Opera", "Mammoth book of Nebula Awards SF" (den rekommenderar jag!), "Sorcerers Tales" m.m. 
Novellsamlingar av författare som Harlan Ellison och Ray Bradbury.

Men det finns en bokserie här som jag har kommit att älska mera. Och det är Writers of the Future-antologierna.
Vad är Writers of the Future-antologierna?

Till att börja med så är det en skrivtävling i USA för okända och opublicerade författare inom science fiction och/eller fantasy. Den startades på 80-talet av L. Ron Hubbard, ja, tyvärr så är det killen bakom Scientolgirörelsen. Därför suckar mitt hjärta när jag tänker på att den karln skulle ha kunnat på riktigt gå till historien som en författare och inte för det där andra.
Det finns några regler man måste följa om man skickar in ett manuskript dit, t.ex att det måste vara på engelska, max 17 000 ord, man får förstås inte plagiera något och det inkluderar att en karaktär läser upp en dikt. Tävlingen avgörs var fjärde månad i året, ungefär och man får bara skicka in ett manuskript per kvarttal och så vidare.
(Det ordnas också en systertävling som heter Illustrators of the Future, om någon av mina läsare är mera konstnärliga av sig.)

Efter det filtreras en del noveller ut av en del kända författare inom fältet som Kevin J. Anderson, Orson Scott Card, Tim Powers, Brian Herbert, Larry Niven osv. Och priset är förstås en penningsumma, men det är också att författare kan hjälpa den unge författaren att hitta någon som vill publicera deras verk.
Om man vinner Arvid Mörne-tävlingen, vad får man då? En summa pengar och ett grattis?

Nå, låt oss då gå över till antologierna, som består av de vinnande bidragen och några till som förtjänar att komma med! Det betyder att i dessa antologier finns det science fiction och fantasy-författare som är nya och helt okända. Jag älskar den tanken! Och de flesta av historierna är väldigt bra, tycker jag!

T.ex Garden of Tuan Zi handlar om en dystopisk framtid där en motståndsrörelse försöker plantera ett träd som ska rädda världen från stora företag som håller på att förstöra den.
Twelve Seconds: I framtiden kan man med hjälp av avancerad teknologi ta reda på vad det var folk såg under de sista tolv sekunderna av deras liv. Och det är alltid en gloria, ett litet ljussken som dyker upp under den sista sekunden. Kan det vara en glimt av himlen? Eller en kemisk balans? I vilket fall som helst så börjar det dyka upp en del fall där personerna inte såg något ljus. Vad betyder det?
Planetary Scouts handlar om en del rymdforskare som reser till outforskade planeter och hämtar in prov på växtlighet och djurliv.

Tänker jag själv skicka in ett bidrag dit...?
Springer det runt vargar i Österbotten? ;)
Visst, det kommer att vara en utmaning på grund av min bristande engelska, men det värsta som kan hända är väl att jag får ett brev från domarna där de kollektivt skriver
"Vi skrattade så hjärtligt åt ditt bidrag innan vi vek pappersplan av allting och kastade ut det genom fönstret! Åh, så roligt vi hade det, vi tänkte att det finns ingen chans i världen att du kan delta, faktum är att vi tänker stämma dig och ta din dator och låta den demoleras med en dynamitgubbe! Bara så att du inte kan skriva en rad till, njäh njäh!! Ha en bra dag, pappskalle!"
Nä, men ni förstår vad jag menar, värsta som kan hända är att jag inte kommer vidare.
Men tills jag får det uträttat så har jag åtminstone tre samlingar av denna antologi att njuta av.

Godzilla: Planet of the monsters

Som några av er har räknat ut så gillar jag Godzilla-filmerna. Speciellt de gamla japanska Godzilla-filmerna. Delvis är det roligt att se byggnader knuffas omkull av en gigantisk dinosaurie som har en radioaktiv andedräkt.
Men också är det för att alla monster i Godzilla-universumet har väldigt färgstarka historier, vilket gör dem mera intressanta. King Ghidorah t.ex har en historia där han har helt enkelt flugit mellan olika planeter och förstört utomjordiska civilisationer.
I en annan film har han en bakgrundshistoria att han är tre utomjordingar som har smält samman efter en atombombsexplosion.
Mothra är en gigantisk fjäril som tillbes av en stam människor på en ö i Stilla Havet. Hon är jordens beskyddare och därför en fiende till Godzilla.
Gamera är en jättesköldpadda som skapades av Atlantis för att skydda världen mot ett annat monster, Gyaos.
Det är med andra ord något lovecraftiskt över hela Godzilla-universumet. Våra huvudpersoner är oftast små människor i detta stora sammanhang där ett eller flera monster slåss mot varandra. Och monstren bryr sig ärligt talat inte i människorna eller så är de direkt fientliga mot dem.
Precis som med Lovecraftiska monster.

Godzilla: Planet of the monsters finns på Netflix. Det är del ett av en anime-trilogi som är på gång.

Handling
I denna film har Godzilla igen vaknat och håller på att härja runt i världen. Men denna gång har ingen lyckats besegra honom. Godzilla förstör allting i sin väg och de sista tusentals människorna flyr från planeten i hopp om att hitta liv.
22 år senare konstaterar man att det inte alls är möjligt. Det finns bara en planet i universum som är beboelig och det är jorden. Med hjälp av en hyperdrift så kan man hoppa genom olika platser i universum. Så tar man sig tillbaka till jorden, och anländer 10 år senare. Det visar sig dock att eftersom tid är relativt och annat roligt så har det på jorden gått 10 000 år sedan de sista människorna lämnade planeten.
Och Godzilla är kvar.

Om filmen
Detta är den första Godzilla-filmen jag har sett där Godzilla faktiskt "vinner" och jagar bort de sista människorna och får hela planeten för sig själv. Det påverkar förstås jordens atmosfär och natur. Ett flertal ödleliknande monster har evolverat och är nu redo att välkomna människorna.

Jag gillar hur Godzilla hanteras i denna film, för det görs precis rätt: Godzilla är en vandrande naturkatastrof. Det finns inget direkt svar på varför han dyker upp och förintar världen, lika lite som man kan fråga sig varför tsunamin, sjukdomar och jordbävningar händer. Vi vet det tekniska, men inget om ändå om varför. Skyll det på Gud, på Slumpen eller vad som helst.

Det som drar ner betyget för denna film för mig är att efter att människorna har återvänt till jorden så tappar filmen så gott som all originalitet. Då är det bara ännu en film där människor försöker ha livet av Godzilla. Och denna gång finns det inte ens en stad för Godzilla att trampa sönder.
Karaktärerna är också platta. Jag menar vi har en hjälte som vill fimpa Godzilla, några högre kuckun som inte gillar den idén och... det är väl det.
Jag har alltid gillat Godzillas "versus"-filmer, där det finns ett annat monster för Godzilla att slåss mot. Därför trodde jag då jag läste titeln ("Planet of Monsters" i plural) att inte bara Godzilla skulle vara på jorden, utan så gott som ALLA kaiju-monster skulle ha invaderat jorden! Människorna skulle inte bara behöva ta Godzilla, utan också Mecha-Godzilla, King Ghidorah, Destoroyah och andra monster!
Men näpp.
Däremot sägs det att i nästa film i serien kommer Mechagodzilla att vara med!

Betyg
Borde du se den? Varför inte? Det är inte den sämsta Godzilla-filmen jag har sett och trots sina brister så lyckades den underhålla mig. Jag ser fram emot nästa del och hoppas på flera kaijus i de filmerna!

Mörkare betyder inte bättre

Jag har just försökt se igenom en del av Black Mirror på Netflix. Jag hade hört mycket gott om serien, hur den lyckas väva ihop Science Fiction-element med trovärdiga karatärer och bra berättelser.
Och i de avsnitten jag har sett har jag hunnit se en megalomanisk nörd som torterar ett gäng NPC:er i sitt spel, en tonåring som slår sin man halvt till döds efter att hon får reda på att hennes mamma har spionerat på henne hela hennes liv, en kvinna som mördar fyra vuxna människor och ett spädbarn för att täcka sina spår.
Var är science fiction-elementen?
Nörden baserar NPCen i sitt spel på DNA han har samlat från folk på sin arbetsplats.
När tonåringen är en bebis får hon nanomaskiner injicerade i blodet vilket gör att hennes mamma kan hålla koll på alla hennes rörelser och det hon ser via en surfplatta.
Kvinnan som redan har mördat två människor blir nervös när en person vill fråga om en bilolycka i närheten genom att lägga små tekno-grejer på hennes tinning, så att hon ska kunna läsa av minnen.

Å ena sidan älskar jag denna show! Särskilt då jag har läst en del science fiction och sett en del science fiction-filmer och kan därför peka ut varifrån de har kommit.
NPC:erna som lider i programmet under en megalomanisk gud? I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison.
För att inte tala om alla uppenbara Star Trek-referenser i det avsnittet!
Och naturligtvis, som varje god Science Fiction-show borde göra, så tar de mycket inspiration från det verkliga livet. Att någon skulle uppfinna ett program så att man med hjälp av en GPS kan hålla koll på var barnen håller hus låter inte som en omöjlig tanke.
Karaktärerna är välskrivna och man tror på många av deras problem.
Låt oss återgå till tonåringen: Eftersom hennes mamma mer eller mindre ser allt som dottern ser genom plattan, så kan mamman också välja att censurera de bitarna som skulle kunna uppleva skrämmande. Med andra ord: Dottern växer upp utan att se blod eller våld eller ens en ilsken hund. Det påverkar förstås henne enormt.

Så VARFÖR, bästa serie, måste du krossa mitt hjärta genom att göra det mest klassiska misstaget av alla?! VARFÖR injicerar ni en massa depressanter i er serie!?
För att "människan är ond"? För att "det är mera realistiskt"? För att "mörkare betyder bättre"?
Vilken samling bullshit! Mörkare betyder inte bättre, bättre skrivet betyder bättre! 
Är jag den enda som faktiskt inte köper konceptet med att "Mörkare och angstigare betyder bättre"?

Och varför gör jag det inte? För att Mörkare inte automatiskt leder till bra karaktärer och intressanta intriger. Det vi får istället, i åtta fall av tio, är karaktärer som vi inte vet ett smack om, som lider av orsaker vi inte är intresserade av och vid slutet av avsnittet möjligen dör och vi kunde inte bry oss mindre.
För att inte tala om hur Mörkare förhindrar serien från att utvecklas i en mera intressant riktning.
Black Mirror är en science fiction-serie.... Så vad är det då för fel att prata om t.ex en grön revolution? En framtid där bilar är förbjudna t.ex? Eller varför inte om tidsresande? (Ray Bradbury skrev en utmärkt science fiction-novell om det som jag tänker mig att skulle passa bra som ett Black Mirror-avsnitt.)
Eller ett avsnitt där forskare lyckas hitta hårda bevis på att Gud finns? (Alltså inte att Gud inte finns, utan att han skulle finnas) Och hur det då påverkar gemene mans syn på världen och universum och allting, då det inte längre är en fråga om "att tro", nu då "man vet".
Eller ett avsnitt där man faktiskt har lyckats förinta rasism?
Eller ett avsnitt om artificiell intelligens? Isaac Asimovs robotar förtjänar en bättre adaption än Will Smith!
Eller om parallella universum? Ett universum där Hitler vann andra världskriget?

Serien har denna gigantiska tavelduk att bygga hela sin serie på, och istället sitter den i ett litet hörn och fifflar lite med "mörkare" och sprejar över liiiite science fiction-element? Och sen påstår att "verkligheten ser typ ut så"?

För problemet med t.ex avsnittet om kvinnan som mördar alla dessa människor är att det sist och slutligen inte har så många science fiction-element i sig, att det känns mera som en dåligt skriven thriller än en science fiction-show. Förutom dendär maskinen som läser minnen så ser jag inte särskilt mycket nytt som skulle få igång mitt "sense of wonder". (Om man inte räknar med en pizzabil som fungerar utan chaffis).
Samma var det med dottern som fick sitt privatliv invaderat: förutom nanomaskinerna i henne så fanns det verkligen inget som var annorlunda med allt. Och när hon klabbar ner sin morsa i slutet av avsnittet så kändes det bara framkrystat, som om någon manusförfattare satt och tänkte "Hey, inget riktigt eländigt har ju hänt! Låt oss sätta in ett oedipalt komplex!"
Sorry, det skulle ju betyda att manusförfattaren faktiskt läser:
"Ha kvinnan att klabba ner sin mamma".

Är serien annars bra?
Jodå! Idéerna är underbara, de kommer från intressanta ställen i sci-fi litteratur och film! Jag hade varit beredd att ge avsnittet en stark nia då jag såg USS Callister!

Jag önskar bara att manusförfattarna skulle sluta desperat försöka få serien "mörk"!
For fucks sake, Star Trek var underbart i flera årtionden innan man fick för sig att göra det mörkt!
Samma med Star Wars, den filmserien blev bara sämre då man försökte göra den mörk! Varför ska allt vara så förbannat mörkt?!

Bill and Teds Excellent Adventure

Denna film är en svår nöt att knäcka. Jag menar det är en film som jag förstår att folk avskyr. Den har många irriterande moment. Handlingen är platt. Skådespelandet är lite si och så. Science fiction-elementen är nästan frånvarande och det finns så många hål i handlingen.

Så varför gillar jag denna film? Den är perfekt för att sågas i tusen bitar och slängas i glömska! Så varför kan jag inte göra det...? Är det för att jag har gått från den Mörka Sidan av att vara en filmkritiker och har beslutat att en film inte måste sågas? Har jag lagt ner sågen och sagt "no"?
Eller är det för att det finns något i denna film som jag älskar?

Handling
Bill och Ted är två tonåringar som bor i San Dimas. De har startat ett rockband som heter Wyld Stallyons, som är ett jättehemskt band. De båda klarar inte av skolan för att de är båda, well.... Korkade. Faktum är att de har en dag på sig att fixa en historierapport (temat är "Vad skulle historiska figurer ha att säga om San Dimas idag?") annars kommer de båda att bli utkastade, och Ted kommer att skickas till militärskola.

Men så dyker Rufus upp. Vem är Rufus? En man från framtiden med en tidsmaskin som ser ut som en telefonkiosk. (som inte är större på insidan, bästa Dr who-fans)
Han är på ett mycket viktigt uppdrag: att hjälpa Bill och Ted genom sitt prov. Det är nämligen så att i framtiden så har Wyld Stallyons musik blivit så inflytelserik att den har skapat världsfred. Därför är det så viktigt att Bill och Ted hålls ihop!

Bill och Ted får en idé: De ska åka till olika tidsepoker och hämta viktiga historiska figurer till vår tid, för att hjälpa dem med deras historiepapper.... På något sätt.
Lång historia kort, det lyckas, de hämtar Sigmund Freud, Sokrates, Billy the Kid och Napoleon Bonaparte till vår tid. De får godkänt och bandet håller ihop.

Om filmen
Den är sprängfylld med slangord! Jag menar good lord, så gott som varenda replik Bill eller Ted säger så är på något sätt ett slangord för något. Allting är "bodacious", "excellent", "bogus!" och "Totally". Och så en massa "dude" över allt.
Deras presentation av Genghis Khan t.ex är "This dude totally ravaged China 700 years ago!"
Så är förstås Bill och Ted inte särskilt smarta, om ni har missat det. De tror att Julius Ceasar är "The Salad-making dude".

Komedin är lite billig på sina ställen. Genghis Khan? Han kommer in i ett shopping center och blir våldsam då han får tag i ett modernt baseboll-trä.
När Bill & Ted träffar på den brittiska kungen Henry V så beodrar han att de ska båda sättas i "The Iron Maiden", vilket får både Bill & Ted att utbrista "Excellent!".

Så igen: Varför gillar jag denna film?
Jag gillar soundtracket, vilket är det lättaste att säga. Denna låt är numera bland mina favoriter.

Och jag gillar karaktärerna Bill och Ted trots att de är de som de är! Varför gör jag det? De två är ju som ett par proto-Beavis and Butthead! (och skäms på dig om du är så liten att du inte heller visste vad DE två var för typer!)
Denna fråga har cirkulerat i mitt huvud och nu har jag äntligen ett potentiellt svar: Det är lätt att identifiera sig med dem!
De båda har drömmar, men ingen aning om hur de ska ta sig fram i världen. De är inte särskilt klipska, de tror inte att de är det och ingen annan i världen tror att de är det. De älskar båda två det de gör och har en sådan entusiasm för deras band som jag bara känner igen från ungdomar, innan det Vuxna Livet stympar det.
Allt detta, deras enkelhet och deras entusiasm och deras förvirring inför det som händer omkring dem och deras nästan sorglösa inställning till allt, gör att de är lätta att ta till sig. Och därför älskar jag dem.
Vem kan med handen på hjärtat påstå att man vet hur världen fungerar och exakt vilken väg som alltid är den rätta? Och skulle det inte vara underbart om det kunde komma en snubbe i en tidsmaskin som ska hjälpa oss att lösa våra problem för att det vi gör nu, hur kasst vi än upplever att det är, kommer att ha enorma positiva följder i framtiden? Alla som pysslar med något kreativt, kan ni inte känna igen er i detta, att det skulle vara underbart att få reda på att det ni gör nu kommer att bli bra?
Och så gillar jag förstås filmer om tidsresor, trots att de har lätt för att få plot holes.

Betyg
Just ja, jag ska ju säga om ni ska se den.....
Om ni har lust, men förvänta er inget. Vill du ha hjärndöd sent 80-talsunderhållning så sure.

Nu lämnar jag er med två visdomsord från Abraham Lincoln (i denna film)

Be excellent to each other

and

PARTY ON, DUDES!

VALIS av Philip K Dick

Tänk dig att du möter på en man iförd en lappad överrock, ovårdat hår och skägg och stirrande ögon. Han säger till dig med en hes röst "Jag ska berätta för dig vem den riktige FRÄSAREN är!".
Du går med på att lyssna. Och vad som följer är flera timmars svamlande, där han går in på religion, mystik, gnosticism, historia, politik, populärkultur.
Och när han ÄNTLIGEN är tyst så känner du dig bara trött i huvudet och förvirrad, för du har ingen aning vad sjutton han har svamlat om de senaste timmarna.

Så kändes det att läsa VALIS av Philip K. Dick.

Handlingen
Horselover Fat upplever en dag att han får en mystisk stråle från "ovan". Den ger honom en massa kunskap, han uppnår en slags "upplysning". Vad som följer efter det är jakten på denna tids frälsare, som ska komma nu när jorden strax ska gå under. Det visar sig vara en tvåårig flicka som heter Sophia.
Och en av ledtrådarna är en science fiction B-film som heter VALIS.

Om boken
Alla som på nätet har skrivit att de ÄLSKAR den säger också att de ÄLSKAR allt som Philip K. Dick har skrivit. Men inte ens de kan neka till att boken inte håller sig till ämnet alla gånger.
Och visst, jag gillade "Do androids dream of electric sheep?"
Gubben Dick blev dessvärre... Lite tokig i slutskedet av sitt liv, några år innan han började skriva denna bok. Han upplevde bland annat att en stråle från yttre rymden gav honom kunskaper. Så VALIS är på så sätt också semi-självbiografisk.

Den är också smockfull av diskussioner om teologi, historia, mystik, politik och andra ämnen, vilket gör att boken känns väldigt seg. Jag avskyr i allmänhet när en författare inte kan hålla sig till ämnet. Föreställ er då att
1) Författaren i fråga anser sig ha något viktigt att säga.
2) Författaren i fråga påstår sig ha upplevt det som denne skriver om
3) Författaren försöker motivera genom att förklara allting.
4) Författaren har satt in sig själv i boken.
5) Handlingen står och stampar på stället flera gånger på grund av ovanstående orsaker!

Betyg
De riktigt hårdkokta Sci-fi fansen och Philip K Dick-fans skulle kanske gilla denna bok, men jag rekommenderar den inte! Speciellt inte om du inte är bekant med att läsa science fiction i överlag!
Gah, nu behöver jag en dusch....

Terra Nova

Oh my god! Premissen till denna serie är helt enkelt UNDERBAR!
Synd bara att det faller platt.

Handling
I framtiden har jorden blivit överbefolkat och förorenat som synden. Det är olagligt att föda flera än två barn per familj.
Forskare har upptäckt en reva i tidrymden genom vilken man har börjat skicka människor i ett hopp att rädda mänskligheten. (=Man har börjat skicka människor tillbaka i tiden så att de ska grunda en koloni och på så sätt se till att mänskligheten inte dör ut).
Tidrevan går tillbaka till år 85 miljoner före Kristus. Det vill säga under tiden då dinosaurier stampade omkring på jorden.
Och det är bara en väg, så man kan inte återvända till "nutiden".

Våra huvudpersoner är familjen Shannon. De begick ett brott och födde ett barn för mycket, vilket satte pappan i fängelse, medan hans fru och två andra barn blir utvalda till att resa tillbaka i tiden. Men de får ut honom ur fängelset och skotten vinande om deras öron rusar de in genom tidrevan och kommer till kolonin Terra Nova.
En koloni som till först ser ut att ha inga större problem, förutom att det finns en annan koloni som kom före, med vilken de har en fejd.

Om serien
Så låt oss backa tillbaka här. I denna serie finns:
-Dinosaurier.
-Tidsresande.
-Science Fiction-grejer (som t.ex avancerade bilar och sånt)
-En koloni som nästan ligger i krig med varandra.
-En familj vars far är efterlyst.

Hur coolt låter inte det? Hur klantar man till det?
1) Genom att ha väldigt få dinosaurier....
När jag först hörde om en mänsklig koloni under dinosaurie-eran så tänkte jag mig att de skulle ha dresserat triceratops att dra plogar, lärt sig att rida på brontosauruser och frakta saker via luften med pteranodons!
OCH en av producenterna var Steven Spielberg! Killen bakom Jurassic Park! Säkerligen skulle han ha gjort något coolt med dinosaurierna!

Näpp, inget av det fick vi. Och det är ännu okej, antar jag. Istället kanske vi får problem med att en skock tyrannosauruser är på väg rakt mot Terra Nova? Kanske någon "räddar" ett dinosaurieägg och tar det med in i basen, vilket får mamma Tyrannosaurus att bli ilsken?
Inte det heller. Vi ser nog dinosaurier lite här och där, men inte så att det känns som om vi faktiskt är på den tiden.

2) Inga saker som är SÅ avancerat.
Jag menar... Visst, vi får några avancerade bilar här och där, men utöver det så ser jag inget imponerande. Var är alla laservapen?!

3) Ha intriger som mest handlar käbblet mellan den andra kolonin ELLER tonårsdrama!
Jag fattar, det är en stor grej att två civilisationer strider, men vi har TIDSRESANDE och DINOSAURIER och en EFTERLYST FAR. Och de flesta avsnitten handlar om INTE det?

Här är några intriger jag tyckte skulle vara mera intressant:
-En man kommer till Terra Nova från framtiden och han har en gås oplockad med fadern.
-En sällsynt bakterie som härjade på planeten för 85 miljoner år sedan gör folk sjuka.
-Deras dragdjur, en massa triceratopser, blir sjuka av någon orsak. Varför då?
-Ett avancerat luftskepp som har använts som transportmedel mellan de tre eller så kolonier som finns på planeten kraschar mitt i djungeln! Hjälp är på väg, men kommer det att hinna i tid...??
-De träffar på urmänniskor som börjar tillbe dem som gudar.
-Kometen som skulle ha dödat dinosaurierna är fortfarande påväg mot jorden...
-Hur påverkar det framtiden allt som människorna gör den tiden? Fjärilseffekten, baby!
-Tidsresandet visar vara en dålig sak sist och slutligen, det gör universumet ostabilt och om människorna fortsätter använda tidrevan så kommer det att få universumet att implodera. Men människorna i Terra Nova kan inte heller få ett meddelande till framtidsmänniskorna om att de ska sluta använda Tidrevan.
-ALIENS! Jag menar allvar, vi har ju redan dinosaurier och tidsresande, varför inte skicka in aliens också?

Vad får vi istället?
-Sonen i familjen är en tonåring som ingen förstår och hans farsa är en tölp som inte förstår varför hans son inte vill jobba i jordbruket och istället stöta på en ung tjej som finns i kolonin och spela gitarr.
-Far och mor käbblar om hur de ska uppfostra sina barn i den världen. Samma problem har The Walking Dead förresten, folk grälar och så finns det någon enstaka dinosaurie eller något.
-En person från den andra kolonin kommer dit för att söka asyl, vilket personen inte får göra för hon är ju en av DEM.
-Någon person är mördad inne i Terra Nova. Vem gjorde det?
-Ledaren i Terra Nova är en tönt. En stereotypisk militärtyp med grått hår och en lätt sydstatsbrytning, "Gawd damnit, son!"

Men med det sagt, är Terra Nova SKIT? Faktiskt så tror jag att om serien skulle ha fått pågå längre så skulle den kanske ha kunnat leverera mera. Serien blev nämligen nedlagd efter bara en säsong. Enligt min erfarenhet så blir en serie oftast bra kring mitten av säsong 2 och det mesta av säsong 3.
Jag är besviken för att serien hade en lovande premiss, men efter de första avsnitten började jag bara bli uttråkad på allt familjedrama som fick för stort utrymme.
Borde du se den? Sure, varför inte? Men var inte överraskad på bristen av dinosaurier ohc luftskepp och you know... Sånt som borde finnas i en science-fiction serie som utspelar sig på dinosaurietiden.

Och så älskar jag det faktumet att serien inte är misärporr. I denna era när folk inbillar sig att "mörkt" betyder "progressivt" och "djupt" så känns det däremot fräscht med en serie som inte frossar i hur eländigt allting är.

"Men det är ju inte verklighetstroget"....
Serien handlar om människor som reser tillbaka i tiden för att etablera en koloni under dinosaurie-eran. Gränsen för verklighetstroget sprängdes för länge sen, min vän.

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

Va? Jag trodde att jag redan hade recenserat denna? Jag läste ju ut den för flera veckor sen?
Oh well, tydligen int. Gör det nu istället.

Handling
Enders game handlar om pojken Ender Wiggin. Han är hyperintelligent och blir nakkiterad till en krigsskola för att lära sig slå tillbaka mot en invasion från yttre rymden. Long story short: Han utrotar denna utomjordiska ras. Och sparar ett ägg från utomjordingarnas döda drottning.

Uppföljaren, Speaker for the Dead, utspelar sig 3000 år senare. Ender är fortfarande vid liv då han har rest runt i rymden nära ljusets hastighet under alla dessa år.
Men han har jobbat hårt med att döda legenden om sig själv. Han kallar sig inte för Ender längre, utan Andrew. Han har skrivit böcker om denna mystiske Ender som han beskriver som ett monster som utrotade en utomjordisk ras. Han söker efter en ny hemplanet att låta detta drottningägg kläckas så att drottningens ras ska inte dö ut.

Under tiden har mänskligheten börjat utvandra till andra planeter. Där jobbar så kallade Xenologer, som studerar utomjordiska raser. Denna gång utan att alls kontakta dem, för man vill undvika att en ny utomjordisk ras utrotas. Men samtidigt finns det nu en viss spändhet mellan xenologerna och dessa utomjordingar:
En av dessa Xenologer blir mördad på ett brutalt vis. Man misstänker utomjordingarna. Och Ender kontaktas för att han ska tala på personens begravning, han ska vara dennes "speaker for the dead".
Vad är då en "Speaker for the Dead"? Det är, i stora drag, ett yrke. Då en person har dött så kan man be en talare att gå igenom personens personliga dagböcker och anteckningar och på personens begravning leverera ett personligt tal om personens liv.

Så där har vi det: Ender ska reda ut vem som mördade denna Xenolog samtidigt som han ska leverera ett tal, samtidigt han ska försöka undvika att det blir panik.

Om boken
Detta var egentligen den första Ender-boken som Orson skrev. Han hade före det skrivit Enders Game-novellen och boken han egentligen hade tänkt på att skriva var Speaker for the Dead. Han tänkte att storyn fungerar om det är Ender som inte hyllas som en hjälte, utan som ett monster som utrotade en utomjordisk ras.
Så han skrev Enders Game-boken först för att kunna göra världen klar för Speaker.

Det är en stor skillnad mellan denna och Enders Game. Denna bok är långsammare i största allmänhet. Ett av argumenten mot att göra en film, enligt Orson, är att den består mestadels av talande huvuden och så lite våld emellanåt. Det skulle med andra ord bli en dötrist film.
Och den har nästan för många karaktärer att hålla reda på. Vid några tillfällen fanns det karaktärer som jag glömde bort vilka de var.

Orson har sagt i en intervju att han fick idén till Speaker for the Dead då han fick fanmail från människor som hade blivit ombedda att prata på en persons  begravning

Betyg
Eh, läs den om du har lust.

Hollow Man

Intressant premiss, men ett brakfiasko.
Det är dagens film.

Handling

Mina damer och herrar, vår hjälte...... Vad han nu
heter....

Forskaren Sebastian Caine och hans vänner har upptäckt ett serum som gör varelser osynliga. De har provat på hundar och en gorilla med strålande resultat, men Caine nöjer sig inte med det: Han vill ta reda på hur man gör en människa osynlig och sen synlig igen. Samtidigt har han också haft ett förhållande med en av forskarna, vilket han tog väldigt hårt då det tog slut. Det kallas visst att man skiter där man äter.

Efter att de har lyckats få den osynliga gorillan att bli synlig igen så beslutar han sig för att testa serumet på sig själv. Han blir osynlig, men han kan inte bli synlig! För vetenskap och skit....

Under tiden alla forskare arbetar med honom så blir han tokig. Han får storhetsvansinne och börjar planera att mörda alla sina arbetskompisar och ge sig ut i världen. Visst, det händer mera, men det är i stora drag vad det är som händer.

Om filmen
De av mina läsare som är väl bevandrad i litteratur känner säkert igen likheterna mellan denna film och H.G Wells bok The Invisible Man. Utöver att premissen är likadan, en osynlig forskare med storhetsvansinne. Men där tar likheterna slut. Synd att Sebastian dör i slutet, för filmen hade kunnat fungera som en premiss för en filmserie om hur han blev "The Invisible Man". Men näpp, han dör. Och jag tänker inte varna er för spoilers, filmen är inte värd det.

Filmen kom ut 2000 och fy sjutton vad det syns! Det är den där tiden i tidiga 2000-talet då 90-talet ännu vägrade dö!
Finns det en toppforskare i laboratoriet som är äldre än 35 år så är jag Mahatma Gandhi, för det var en stapelvara, alla forskare ska vara unga. Tjejen i vilken Sebastian är förälskad? Hon ser ut som en fattigmansversion av Meg Ryan, med håret och allt.
Det högteknologiska laboratoriet har väldigt lite tech-saker men en massa utrymmen. Och ser förstås ut som ett rymdskepp.
Skunk Anansie spelas när Sebastian flyr från labbet och kör!

Men mina tre värsta problem går inte att se över! Jag kan inte i rollen som filmsnobb låta dessa fel passera!
Det första Stora Felet
Vad händer om jag står mitt i en vattenpöl och kör in en kofot i ett proppskåp så jag får elektricitet genom hela kroppen?
Vad händer om någon tänder eld på mig så att hela min kropp brinner?
Och vad händer om ni lämnar mig liggande medvetslös på golvet i ett underjordiskt laboratorium som exploderar?
Jag dör naturligtvis.
Men inte i denna film. Nej, Sebastian råkar ut för ALLT det ovanstående! Men han kommer ändå tillbaka och är i full kraft hela tiden!
Det andra Stora Felet

Fun fact: Kevin Bacon skådespelade inte här.
Detta är hans riktiga talang: Icke-existerande. 

Jag bryr mig inte i karaktärerna. Sebastians stora kärlek dejtar en annan i labbet! So what?
Hans vänner försöker desperat hjälpa honom! So what?
De DÖR! So what?!
Karaktärerna är så otroligt platta att jag inte kommer ihåg deras namn eller vad de hade för aktivitet utanför laboratoriet (hobbyer? Drömmar? Övriga relationer?). Och detta är också sant med våra två huvudpersoner, Sebastian och hans tjej. Vi vet INGET om dem egentligen, annat än att de hade en grej på gång för länge sen och att de båda jobbar hårt på laboratoriet och tänker på sina karriärer.
Betyder detta då att jag vill ha ett tretimmars-epos där alla karaktärers bakgrund förklaras noggrannt? Nej då! Jag vill bara ha en ORSAK att vilja se dem lyckas!
Tänk t.ex om en av kvinnorna i laboratoriet är gravid? Då skulle jag genast bry mig om henne LITE mer! Eller att en av doktorerna är en ensamstående pappa. Det sku int vara så svårt, eller hur?
Skulle vi få se Sebastian faktiskt ha några GODA stunder innan han blir osynlig, så skulle jag bry mig mera i hans öde. Vilket för oss till:
Det tredje stora felet
Jag förstår vart regissören var på väg med denna film: Han ville visa oss hur Sebastian går från att vara en trevlig kille till att bli ett monster. Temat i filmen skulle kunna vara om hur makt kan göra en person galen eller hur isolation kan skada en människa eller hur vi ska se efter varandra så att en person inte lämnas utanför.
Men igen, eftersom han är en sån skitplatt karaktär så märks det ingen större skillnad då han är osynlig från då han är synlig. Vi skulle ha kunnat ha ett känslosamt ögonblick då hans vänner är uppriktigt oroliga för sin vän som de märker att håller på att tappa greppet.
Istället får vi en scen där en osynlig man våldtar en kvinna i sin lägenhet.
För det ger filmen djuuuup.....

Betyg
Jag vill ändå ge plus för två saker: Effekterna ser bra ut.
Och titeln Hollow Man är perfekt, för så känns filmen: Ihålig.
Läs hellre The Invisible Man av H.G Wells.
Kanske jag borde recensera den boken...?

Lille Johns boktips: Science fiction för nybörjare

Jag kollade nyligen upp en lista på epicstream, ännu en sån där "10 books every science fiction fan should read".

Jag håller med en del av listan, men jag tyckte det saknades rätt många böcker där. Det fanns t.ex inte en enda bok av Jules Verne. 

Så min första tanke var att göra en egen "top 10"-lista. Men sådana tycker jag sist och slutligen är trist. Kanske om jag fick fixa ihop en "Top 400" skulle det gå.
Så jag fick en annan idé: Science fiction för nybörjare! 

Jag tänker mig att just du, käre läsare, inte annars läser Science Fiction. Du kanske har fått höra att det är en "tung genre", att allt är så vetenskapligt att det blir tungt att läsa. Och visst, det kan stämma med en del författare, men långt ifrån alla.
Så här kommer mina tips på Science Fiction-böcker, för just dig som är obekant och vill börja läsa Science Fiction! På rak arm, om du inte orkar läsa detta välskrivna inlägg, så kan jag tipsa om att du ska läsa det som jag kallar "Rymdäventyr". Det är alltid roligt att läsa!

 1. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Jag har recenserat den i ett tidigare inlägg, men det tål att upprepas. Fahrenheit 451 är en dystopisk science fiction-berättelse. Det utspelar sig i en framtid där böcker är förbjudna att äga. Och man kan bli bestraffad om man äger en. Vår huvudperson heter Guy Montag och är en brandman, dvs hans jobb är att tända eld på böcker. 

Enkelt språk med en del poetiska inslag! 

2. Writers of the Future (vilken volym som helst)

Här fuskar jag lite, eftersom det inte är en bok utan det är en novellsamling. Writers of the Future är en science fiction (och fantasy) novell-tävling som ordnas i Amerika. Det är ett sätt för okända författare att skapa ett namn åt sig och knyta kontakter inom branschen. 

Så dessa novellsamlingar är väldigt bra skrivna. De är oftast av genren "rymdäventyr" som jag kallar det. Dvs de är inte nödvändigtvis särskilt hårda på "Science"-delen i sina berättelser. Så jag rekommenderar detta!
Jag tänker själv skicka in ett bidrag dit något år! :) 

3. The War of the Worlds av H.G Wells

Den ursprungliga berättelsen där utomjordingar anfaller jorden. Och den skrevs  1898. Språket kan vara lite tyngre här, men å andra sidan finns det värre böcker. Vill du läsa en sann science fiction-klassiker så rekommenderar jag denna!

4. The Hunger Games av Suzanne Collins

Dessa måste jag erkänna att jag inte har läst själv. Men jag har hört mycket gott om dem, så jag vågar sätta dessa böcker på min lista. Och jag SKA läsa igenom dem någondag, lita på det! 

5. Starman Jones av Robert A. Heinlein

Jag skulle vilja ännu rekommendera Have Space Suit- Will travel, The door into summer, The rolling Stones, Stranger in a strange land och Starship Troopers. alla av Robert A. Heinlein.

Han är antagligen min favorit science fiction-författare i den moderna eran!

Men Starman Jones är en väldigt enkel bok, den räknas till Heinleins "Juvenile"-period, då han skrev science fiction som var främst riktad till unga vuxna. Precis som Hunger Games ovan.
Den handlar om pojken Max Jones som växer upp på en bondgård i USA. Hans far dog för länge sen och hans mamma ska gifta sig med en annan man som Max hatar (och han hatar Max). Så Max bestämmer sig för att fly! Han tar sin farbrors stjärnkartor och rymmer hemifrån för att bege sig till en annan planet! 

Tänk Rasmus på Luffen i rymden! Vackert språk och det är roligt att följa med Max Jones på hans resa.

6. I, Robot av Isaac Asimov

Jag struntar i om du har sett filmen, LÄS BOKEN! Filmen har ungefär lika mycket med boken att göra som A brief history of Time sku ha att göra med en Marthas Kokbok.

Det är en novellsamling som består av Isaac Asimovs böcker som kretsar kring robotar och robotik. Det är en intressant läsning och har en noggrannt uttänkt intrig. 

7. A princess of Mars av Edgar Rice Burroughs

Boken som blev John Carter. A princess of Mars handlar om John Carter från Virginia, en krigsveteran från inbördeskriget. Så fort kriget tar slut så beger han sig ut för prospektering (alltså leta efter guld och dyra mineraler). Han råkar springa på några indianer som vill ha livet av honom så han flyr in i en grotta där han gömmer sig.
När han är där så råkar han transporteras till Mars! Eller "Barsoom" som urinvånarna kallar det. 

Boken är ett bra exempel på hur roligt ett äventyr kan bli om man flyttar ut det i rymden! Och den har influerat en massa senare författare. Ray Bradbury själv sa att han skulle älska att ha sina egna böcker bredvid Edgar Rice Burroughs i biblioteket.

Det gläder mig dessutom att Edgar var 35 när han skrev den. Jag är 30 nu och har gott om tid att skriva en bra sci-fi bok! 

8. Hitchhikers guide to the Galaxy av Douglas Adams
Detta är en intressant bok. Jag brukar bäst beskriva tv-serien Dr Who som "Douglas Adams om han gjorde allt allvarligt". Det som jag älskar mest med boken är helt enkelt språket. Och så har Douglas Adams tagit hela konceptet om att i universum kan vad som helst hända ända till sin spets. Med t.ex "Sannolikhetsknappen". Några av mina favoritcitat:

"The ships hung in the sky much the same way that bricks don't!"
"There is an art, it says, or rather, a knack to flying. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss."

“Nothing travels faster than the speed of light with the possible exception of bad news, which obeys its own special laws.”

Det får räcka för den här gången! Jag hoppas att ni får någon nytta av denna lista!
Någon dag ska jag fixa ihop en "Skräck för nybörjare" och kanske "fantasy för nybörjare" (fast jag har läst för lite fantasy)

Godzilla vs King Ghidorah

Okej, denna film var awesome!

Jag ska inte påstå att jag är en expert på Godzilla-filmer, men jag kan påstå följande utan att ljuga: Godzilla-filmernas svagaste länk är tiden då Godzilla inte har dykt upp. Då människorna yrar runt och funderar vad som händer och vad de ska göra. Come ON, jag vill ju se Godzilla förstöra städer och alternativt slåss mot andra monster! 

Dagens film har inte det problemet!

Handling

En dag får den japanska regeringen besök av en grupp människor från 2200-talet. De kommer med en varning: att Godzilla kommer att förstöra hela Japan. Men de har en plan att förhindra det: De ska nakkitera några typer och åka tillbaka i tiden då Godzilla skulle skapas, dvs 1944. (se nedan för lite mera yrande om det.) Det visar sig nämligen att Godzilla var ursprungligen en dinosaurie som hade dött och dess lik fanns på en ö då en vätebomb exploderade. Strålningen fick dinosaurien att mutera och bli slutligen Godzilla.

Lång historia kort: Människorna lyckas med det. Det åker tillbaka i tiden och teleporterar bort liket till en annan plats. Så Godzilla skapas inte.
MEN....

Med sig i lasten har framtidsmänniskorna tre små söta husdjur, Dorater. Och innan alla åker tillbaka till vår tid så lämnar framtidsmänniskorna dessa söta dorater kvar på ön. Varför gör de det...?

I vår tid finns alltså inte Godzilla... Men istället kommer ett mycket hemskare monster fram: King Ghidorah! Och han håller på att förstöra hela Japan! Inget kan rädda människorna! Förutom en sak... Godzilla! Men han finns ju inte....

Om filmen

Filmen kom ut 1991. Den fick en del negativ kritik för att scenerna som utspelar sig under andra världskriget ansågs vara osmakliga. Man kan debattera huruvida det var sant eller falskt. 

Ursprungligen hade King Ghidorah en annan slags förtida historia. Han skulle ha varit en gigantisk utomjording som hade förstört civlisationer på Venus innan han flög hit till jorden. Medan i denna version är han tre små söta varelser som blev utsatta för radioaktiv strålning och smältes ihop till en gigantisk varelse. 

Godzillas backstory skrivs också om ganska rejält i denna film. I den allra första Godzilla-filmen så beskrivs det snarare att Godzilla bara är ett urgammalt monster som tillbads av en del fiskare. I denna version är han ett resultat av vätebomben. Jag avskyr inte denna del, den går väl an antar jag. 

Filmen har också mycket fokus på science fiction-element. Som ni läste så finns det en del om tidsresande. Men samtidigt finns det också en del om ufon, teleportering, rymdresor, robotar, mechan... Därför får filmen högre betyg från mig än annars: Då filmen inte fokuserar på Godzilla vs King Ghidorah, så fokuserar det på tidsresenärernas planer och människornas försök att rädda världen. Och det är aldrig tråkigt!

Det finns en rolig situation i filmen, tycker jag. När tidsresenärerna anländer till ön där dinosaurien finns så ser ett amerikanskt flottfartyg det. En sjöman spekulerar om det var ett UFO . Majoren svarar: "Du kan berätta det för din son, löjtnant Spielberg!". Det är en referens till Steven Spielberg.

En annan detalj som jag gillar med Godzilla-serien i överlag är att de utspelar sig inom samma universum. I denna Godzilla, och i de andra godzilla-filmerna jag har recenserat, så framkommer det att den Japanska regeringen känner till Godzilla, de vet att han finns och de har försökt planera för hans attacker. (Fast av någon konstig orsak lär de sig aldrig att det inte går att skjuta på honom med pansarvagn...)
Det betyder att filmen inte har något mysterium att bygga upp. Så vi slösar inte en massa tid på att karaktärer springer omkring "EHMEGERD!!! VAD HÄNDE JUST, VAD ANFÖLL TOKYO!? VAD ÄR DET FÖR MONSTER!!!???" 

Betyg
Jag rekommenderar denna film! T.o.m om du inte heller har sett några tidigare Godzilla-filmer så tycker jag att man måste se den här! Den är en rolig science fiction-film!