Life is strange: Before the storm

Okej...
Jag älskade Life is Strange! Nu som då dyker diskussionen upp om huruvida spel är konst eller inte. Och jag tycker att Life is Strange är ett prima exempel på hur spel kan användas till att berätta en djup historia! Om kärlek, vänskap och annat.
Lägg också till att vår huvudperson, Max Caulfield, i spelet upptäcker att hon kan spola tillbaka tiden i korta intervaller. Och den förmågan kommer att slutligen orsaka flera problem.

Så när jag fick reda på att en prequel hade kommit ut så blev jag förstås glad! Kanske denna prequel dyker djupare i berättelsen, kanske vi får reda på hur det kan komma sig att Max kunde spola tiden bakåt! Kanske vi får reda på mera om djurmotivet som finns i spelet!

Handling
Denna gång spelar vi Maxs vän Chloe Price. Hon är en punkare, en rebell, en arg tonårstjej som sörjer förlusten av sin far. Hon träffar den väldigt populära tjejen Rachel Amber och de blir väldigt goda vänner (till och med ett par).
Och sinsemellan så talar de mycket om hur de tänker rymma från Arcadia Bay, hur föräldrar är dumma och så vidare... Och de tänker lösa ett mysterium om vem Rachels riktiga mamma är....

Om spelet
Förståeligt så finns det denna gång inget om tidsresande. Det har istället blivit ersatt av några drömmar som Chloe har där hon pratar med sin döde pappa. Tyvärr känns det väldigt tråkigt! Om vi tänker på spelet som en berättelse så det enda de drömsekvenserna egentligen gör är att slöa ner handlingen. Ingenting nytt uppdagas, ingenting förändras....

Ett annat problem som spelet lider av är att världen känns väldigt liten. Om vi jämför med originalet: Där fanns det många gånger en stor yta där Max kunde promenera, hon kunde prata med flera personer och de hade alla intressanta saker att säga. Arcadia Bay var intressant att utforska.
Här så finns det väldigt få sådana utrymmen. Här är en idé: Chloe har ju en pickup. Tänk om man kunde köra runt i Arcadia Bay och utforska staden mera? Sånt som man kunde i äventyrsspel redan på 90-talet!

Det mesta av spelet består av dialoger, vilket inte skulle vara helt fel om de flesta personerna faktiskt hade något intressant att säga. Och om många av de sakerna faktiskt skulle bära frukt.
Låt mig ta som exempel: ALLA i skolan säger att Rachel är en manipulativ bitch. Att Chloe borde hålla sig borta från henne, för hon kan manipulera alla att göra hennes vilja.
Okej, så visa då på en scen där hon gör just det! Det finns en scen där en person (en våldsam pojk som är tänd på Chloe) försöker poängtera ut det, men fortfarande ser jag inga hårda bevis.
Det skulle ha varit en intressant twist om det skulle ha visat sig att alla faktiskt hade rätt om Rachel. I det första Life is Strange så träffar vi inte alls på Rachel, vi får bara reda på att hon var en underbar, perfekt tjej som var älskad av alla. Tänk om det skulle visa sig att allt det bara var bullshit, att Rachel på riktigt var en manipulativ bitch?

Spelserien har ofta blivit jämförd med Twin Peaks, och jag ser mycket riktigt referenserna. Till exempel så finns ett band som heter Firewalk. Som i dikten "Fire, walk with me". Rachel Amber känns många gånger som en fattigmansversion av Laura Palmer.
Men denna gång känner jag inte alls igen referenserna. Medan Twin Peaks-serien var ett surrealistiskt verk så var detta spel plågsamt vardagligt!

Men en snärtig detalj som fanns i spelet var Chloes "talk-back" challenge. Lång historia kort så är det ett minispel där du helt enkelt kan prata tillbaka till folk. Det får mig att tänka på några vänner jag har.

"I am Jesus!"

Men vet ni vad det värsta är? Denna prequel ger ingenting NYTT till det första Life is Strange! Syftet med en Prequel är ju för att bygga vidare på universumet och ge oss nya infallsvinklar på händelser som äger rum senare! Ingenting sådant gör detta spel, annat än att cementera vem Rachel Amber var och hur hennes förhållande till Chloe var. Inget mer eller mindre. Och vi visste redan från det första spelet att Rachel var underbar på alla sätt och att Chloe älskade henne.

Betyg
Jag tyckte detta spel var fortfarande helt intressant för karaktärerna är ändå välskrivna. Man tror på deras handlingar. Men när jag var klar med det så kändes jag mig bara tom.... Ett gigantiskt "Jaha?"
Jag saknar allt det surrealistiska med originalet! Inget om tidsresor, inget om alternativa verkligheter, ingenting om kaosteori, INGET... Bara ett halvfärdigt mysterium om vem Rachels mamma är.
Och så önskar jag att spelet var mera som, you know, ett spel.
Om du vill sätta dig in i serien så rekommenderar jag att du skippar detta spel och går helt enkelt över till originella Life is Strange.
Men om du däremot redan känner till Life is Strange och vill ha mer så varför inte?

What if: Jag designade ett RPG?

Jag brukar säg att mitt största hinder för att skriva storsäljare är att jag är en gamer. Detta behöver nödvändigtvis inte vara en dålig sak, jag har fått en del inspiration till mina texter från spel såväl som film och andra böcker. Min första berättelse jag skrev, när jag tänker på det, var en Duke Nukem fanfic. Jag var väl åtta år då.
Så jag har spelat i väldigt många år nu.
Och en spelgenre som jag gillar är rollspel, också känd som RPG. Varför?
För att ett bra RPG tar längre och är ofta mera krävande. Du är inte bara en typ med ett gevär, du måste själv välja vilka förmågor din karaktär har, om det är att kunna läka sår, dyrka lås, använda sprängämnen osv.

Och så är det bra om det finns bara uppdrag du kan lösa på vissa sätt. T.ex att stjäla något utan att sätta igång ett larm, att döda ett visst antal monster för en viss peng, eller bara övertala en person till något! Du behöver inte bara skjuta sönder allting, faktiskt så rekommenderas det att du inte gör det.

Och om de är riktigt bra så har speltillverkarna skapat en spelvärld som du får utforska! Det är inte ett linjärt spel, där du bara går från punkt A till punkt B och gör samma sak. Du kan istället börja vid punkt A, men sen gå en omväg! Och upptäcka en massa andra intressanta saker innan du kommer till punkt B (förutsatt att du alls går dit!)

Det finns en stereotyp om att RPGs måste vara fantasy-spel, som Final Fantasy-spelen, Elder Scrolls-spelen och The Witcher-spelen, men det är helt enkelt inte sant!
Knights of Old Republic utspelar sig i Star Wars-universumet.
Deus Ex-serien utspelar sig i en cyberpunk science fiction-framtid.
Fallout-spelen utspelar sig i en retrofuturistisk postapokalyptisk tid.

De senaste dagarna har jag spelat Skyrim igen. Jag gillar det spelet väldigt mycket, men det finns några saker som jag totalt avskyr i det spelet! Unpopular opinion, men det finns faktiskt saker som jag önskar att skulle göras annorlunda!
Så där föddes idén till detta inlägg: Säg att jag skulle ha fixat ett RPG! (för enkelhetens skull ett fantasy RPG, annars blir vi här hela veckan och pratar om alla potentiella RPGn jag skulle göra som skulle utspela sig i en surrealistisk version av vår värld ELLER ett rymdopera! Seriöst, varför hari ngen gjort ett RPG där du spelar en vanlig joe och du styr över hens liv? Lite som Sims fast som ett RPG istället).
Vad skulle jag ha med som jag inte har sett i rollspel på åratal? Jo....

1. Är du "den utvalde"? Ingen tror dig! Det som störde mig med Skyrim var att när du börjar säga att du är Dragonborn så tror alla på dig nästan med detsamma! Du sa just att du är en mytologisk hjältegestalt som ska rädda världen och ingen har några frågor om det? Ingen säger "HAHAHA, den var bra!"
   Tänk om du skulle istället vara tvungen att bevisa för allihopa att du faktiskt är Dragonborn, före det har du ingen fanclub alls, ingen som tror på dig och det finns t.o.m folk som absolut inte skulle vilja att du är Dragonborn? 
2. Det händer också väldigt många gånger att om man blir ett överkucku över ett gille, så fnyser FORTFARANDE alla undersåtar åt en och säger "jaha, så du är den nya killen" trots att jag är gillesmästare! Where's my respect?! På tal om gillen...
3. För att kunna ansluta sig till ett gille så måste du ha vissa förmågor i skick. Inte just som i Skyrim där du kan bli ärketrollkarl inom trollkarlsgillet, trots att du inte alls kan kasta trollformler!
   I de äldre rollspelen, i synnerhet Morrowind, så kunde du inte gå med i vissa gillen om du inte hade vissa förmågor i skick! Det låter väl helt rimligt: Om du vill bli en tjuv måste du kunna smyga, om du vill bli en riddare måste du kunna slåss med svärd.
4. En till sak om gillen: Ha uppdrag som faktiskt har med saken att göra!
   Jag AVSKYR tjuvgillet i Skyrim! För du kan klara det utan att faktiskt behöva stjäla något! I spelet Oblivion däremot så fortsatte inte storyn förrän du hade stulit värdeföremål för en viss summa!
5. Jag skulle inte ens ha med juttun om att du är en mytologisk hjälte som det har profeterats om! Istället skulle din karaktär vara tvungen att genom eget initiativ rädda världen! FUCK prophecies!
6. Du måste ha lyktor med dig i grottorna! Annars ser du inget! Igen en sak som störde mig så med Skyrim: Du hittar en grotta som ingen har varit i på tusentals år. Den befolkas endast av skelett och spindlar. Och det finns lyktor och brinnande facklor överallt. Hur tusan är det möjligt? I äldre RPGn som t.ex Ultima Underworld så ser du knappt något alls om du inte har en lykta eller ett ljus. Legend of Grimrock har samma sak, och för det applåderar jag dem! 
7. Din karaktär måste äta! Igen, det finns mekaniker för att göra mat i Skyrim. Men det är inget du måste göra, för du måste inte äta för att överleva. Vad för bullshit är det? Tänk om det helt enkelt skulle vara så att du svälter om du inte äter? Det skulle betyda att när din karaktär springer omkring i spelvärlden så måste hen jaga och tillaga mat för att överleva! På tal om det...
8. Din karaktär befinner sig högt uppe i bergen och har bara en tunn metallbikini. Och hen fryser inte ihjäl om denne inte lyckas göra upp en eld? Varför inte ha miljöerna i ett spel att faktiskt påverka spelandet? Att din karaktär tar skada av hög kyla? 
9. Förmågan att göra upp eld i vildmarken, det skulle uppskattas! 
10. I Skyrim och säkert några andra RPGn så finns möjligheten att gifta sig och bilda familj. Det är en mysig tillgång, i mitt tycke. Så gör mera med det! Tänk om någon fiende som man fimpade för flera timmar sedan är tillbaka och söker hämnd genom att slakta ens familj och bränna ner ens hus?
    Eller int ens det: ha bara din fru/karl att försöka övertala dig att sluta äventyra! "Varenda gång du är ute ligger jag vaken och är orolig om våra barn kommer att växa upp föräldralösa."
11. Sätt mera att göra efter att äventyret är över. Då man har fimpat den stora stygga draken så känns många RPGn ofta väldigt tomma. Plötsligt har du ingenting längre att göra, såvida du inte har laddat ner några DLC.
    Vad om du istället kunde bygga ett eget slott? Bli en greve över en by och börja styra över ditt eget landskap? Som möter på problem nu som då?  
12. Denna höll jag på att glömma: INGET FAST-TRAVEL! Som läget är nu så räcker det med att du tar upp kartan och klickar på en plats du redan har besökt och så är din karaktär plötslligt där. Det betyder att du missar en massa coola saker som finns i världen för du behöver inte utforska den.
    Med det sagt så har jag inget emot idén att du kan t.ex ta en droska från en stad till en annan. Eller att hästar faktiskt visar sig vara snabbare än du själv, vilket underlättar.
13. INGA pilar some pekar vart du ska! Elder Scrolls-spelen gör sig skyldiga till detta: Du accepterar en quest och får då en pil som pekar vart du ska gå. Det leder till att du slutar bry dig i exakt vad det är du ska göra, eller historien bakom det, du behöver ändå bara följa pilen till något ställe och klicka på något eller plocka upp något och sen återvända.
    I gamla RPG så kunde du få ett uppdrag som sa till dig att gå till en grotta "Öster om Staden". Det betydde att din karaktär ska gå öster och leta efter en grottöppning. Och ibland kunde beskrivningarna ha något i stil med "mellan tre träd". Och om du inte lyssnade på det så ja... Då var du borttappad. 

Jag vet att det finns mods till Skyrim att ladda ner, som just med eld och kyla och svält... Men det ska inte ändå behöva vara något som man måste modda! 

Det var mitt nerd-rant. :D 

Enforcer: Police Crime Action

This game sucks.

När jag först såg detta spel på steam-sale så blev jag eld och lågor.
För jag har alltid velat ha ett "Sandbox"-spel i stil med GTA, fast du spelar en polis där istället.
Tekniskt sett uppfyller L.A Noire den funktionen, men inte riktigt som jag hade tänkt det.

Nej, jag ville ha ett Sandbox Polis-spel där du jagar skurkar i äkta 80-talsanda i vilda biljakter, får fortfarande skjuta hejvilt omkring dig, spela "bad cop" i förhörsrummet och sen få en utskällning från din trötta polischef som bara låter dig stanna kvar för han kände din farsa. Och att han inte visste hur ni gjorde saker i polisskolan, men HÄR följer vi REGLERNA!
Varför i hela friden skulle jag vilja ha ett VERKLIGHETSTROGET polisspel där du stannar fyllechaffisar och reder ut familjegräl?

Konstapel Joe Kickass såg dig köra för fort!

Det är det du gör i Enforcer: Police Crime Action. Inte alltid som tur är, men du gör det ganska stor del av spelet.
Du spelar någon polis. Japp. Din karaktär har ingen historia eller något sådant, utan "Någon snubbe". Du är polis i någon stad.
Det händer grejer där, det dyker upp på polisradion och du måste åka dit och fixa det. Hittills har jag mest råkat ut för familjegräl och fyllechaffisar. Men visst spelade jag också en stund där jag jagade en mördare som hade knivat sin fru. Problemet var bara att han hade försprång så jag fick jaga honom lååångt. Det han bli kväll innan jag slutligen sa "fuck it" och bara sköt honom.

Spelet har också ett slags system som går ut på att du måste äta, sova och umgås med dina vänner. Till först gillade jag denna idé på grund av rollspelsaspekten. Tänk om det kunda finnas en slags story om hur din fru försöker hålla upp ett gott lynne trots att hon inte alls vill att du jobbar som polis? Eller att dina vänner tycker du har blivit så tråkig sen du blev snut?

Bilen står felparkerad..... POLICE CRIME ACTION,
BITCH!!!

Och det du gör istället är att du ringer och bokar tid med dina vänner.....Skärmen fade-ar till svart och det är några timmar senare och du har just varit och träffat dina vänner. Du får aldrig spela ut några dialoger, du får inte veta vilka vännerna var....
Yei.

Mitt problem med spelet
Jag tror jag skulle vilja påstå att mitt största problem med Enforcer: Police Crime Action var att jag trodde det skulle finnas en story någonstans inbakad.
Men då det inte finns det så känns spelet halvfärdigt. Spelet kunde istället heta "Police Simulator", för det är exakt vad det är. Det enda från titeln som de fick rätt var "Police", men inget "Crime" eller "Action".

På plussidan kan jag säga att inte ser spelet HELT dåligt ut. Det är gjort 
Vill ni ha ett exempel på ett spel som delvis går ut på att följa polisprotokoll, men som ändå lyckades ha med en story?
Police Quest-spelen! Vilket som helst!

Mr President! - Spelet där du räddar Donald Trump

Jag är tudelad när det kommer till indie-spel. Somliga av dem kan vara riktigt intressanta och välgjorda som t.ex Hotline Miami, Cosmonautica, Her Story, The Deadly Tower of Monsters, The Stanley Parable och 1979 Revolution: Black Friday.
 Dessa är spel som inte nödvändigtvis är gjorda på en låg budget, men det märks att speltillverkarna har ändå försökt göra något lite annorlunda. Spelen har känts mera som ett experiment. The Stanley Parable har en massa meta i sig angående berättartekniker, 1979 revolution: Black Friday är ett spel som främst berättar historien om revolutionen i Iran år 1979, Her Story handlar bara om att pussla ihop ett fall på basen av videoinspelningar från olika förhör. Det är som att speltillverkarna helt enkelt gjorde spelet och släppte det för att se vad som hände.
T.o.m McPixel  som ser ut som skit är riktigt roligt att döda några minuter med!

Men tyvärr finns det också en stor hög med stinkande skitspel i Indie-sektorn. Dessa är spel som Selfie: Sisters of the Amniotic Lens (Seriously, VAD är det med flugorna i det spelet?!), Shower with your Dad simulator, What's under your blanket?!, There's poop in my soup (vilket är exakt vad det låter som)...
Och dagens spel känns inte ens som en färdig produkt. Det känns som ett halvfärdigt skolprojekt som gjordes i rask takt och släpptes på Steam.

Handling
Du är Donald Trumps livvakt. (fast här heter han Donald Rump, för rövskämt är roliga). Och varje gång han ska hålla tal tänker någon skjuta honom. Det är upp till dig att antingen dyka framför kulan och ta den för honom eller kasta dig på honom så han klarar sig.
Det bästa med spelet är att det är svårt. Kastar du dig i rätt vinkel, men på fel tidpunkt så dör han. Kastar du dig i fel vinkel men på rätt tidpunkt så dör han. Han är otroligt lätt att missa, då jag skulle försöka kasta mig på honom välte jag istället talarstolen men han blev skjuten.
Det dåliga med spelet är allt annat.

Jag förstår att detta spel gjordes 2016, som en slags "Trumpsploitation", om jag får kalla det för det. Spel som helt enkelt handlade om Trump. Det finns spel som Make America Great again: The Trump Presidency och The political machine 2016.
Men handen på hjärtat nu, vem skulle ta en kula för Trump? Tänk om man istället kunde ställa in spelet så man kunde få vara livvakt åt vem som helst? Man kunde få återskapa scenen ur The Bodyguard! Och nu råkar Trump tyvärr inte vara en sexig sångerska....

Annars så ser spelet opolerat ut. Många av ställen där Trump står och pratar så ser man att det finns flera ställen där tillverkarna helt enkelt har skitit i att fylla ut grafiken. Så Trump kan stå och prata framför en skara svart skärm, som sitter på stolar som står på inget golv. Men det hänger strålkastare från inget tak.
Å andra sidan ser det hysteriskt roligt ut när min livvakt kastar sig. För effekterna är så urkassa att hans armar och ben börjar flaxa i alla möjliga konstiga vinklar, som om han plötsligt blev en spratteldocka. 

Betyg
Det kostar fem euro på Steam, men det tycker jag är för mycket. Jag skaffade detta spel under den senaste julrean för en euro och jag ANTAR att det var ett helt okej pris. Men nä, spelet är dåligt. Det är på riktigt sämre än  Selfie: Sisters of the Amniotic Lens! För det spelet var åtminstone färdigt.  Det hade ett fullständigt soundttrack och färdig grafik.
Detta spel känns halvassigt.
Så nä, om ni ursäktar tänker jag spela Angry Video Game Nerd Adventures istället!

Orwell eller Facebook Stalker Simulator

Jag vet inte om jag behöver säga vad Orwell handlar om. När jag såg titeln på Steams julrea visste jag med det samma att detta spel handlar om ett totalitärsamhälle i stil med Orwells bok 1984.
Se så rätt jag hade.

Du spelar en person som jobbar på ett regeringsprogram som heter Orwell. Syftet med det är att förhindra terroristattentat och andra brott genom att kolla igenom folks datorer och internetprofiler, "ifall det är nödvändigt", vilket det ofta är.

Det låter precis som vad man tror: Du går igenom folks email och textmeddelanden och allt möjligt, tills du hittar tillräckligt med bevis för att arrestera personer. Dessa bevis kan vara ett ilsket facebookstatus i stil med "JÄVLA REGERING JAG VILL SPRÄNGA DEN!!!!111" eller bara att någon tyckte det var bra att någon bombning hände.

Det som stör mig med hela den processen är att det är bara vissa textramsor som är blåa. Dessa remsor lägger du till profilen på en misstänkt typ. Det leder tyvärr till att man slutar läsa noga, man letar bara efter den blåa texten at sätta i profilerna utan att egentligen bry sig i vad som står där. Människor är väldigt lata.

Sen kan jag inte låta bli att undra hur korkade dessa terrorister skulle vara? Jag menar de skriver textmeddelanden till sina medskyldiga att de var närvarande vid en bombning.... Smart? Det betyder att allt som terroristerna behöver göra för att INTE bli upptäckta är att kasta sin smartphone i floden och låta bli att använda datorn. Jag vet att det låter svårt för många som är fastklistrade i sin smartphone, men omöjligt är det väl inte?
Det FINNS nog en ramberättelse som handlar om en motståndsrörelse som vill störta regeringen. Den rörelsen ska du avslöja och se till att stjälpa... Eller så hjälper du dem.

Du ser allting från ditt skärmperspektiv, vilket betyder att du endast kollar meddelanden, telefonsamtal, mail, hemsidor osv.. Du spelar ingen karaktär som går igenom någons sopor eller något liknande.
Spelet var helt underhållande. Det är roligt om du vill pyssla med lite detektivarbete. Och det var precis lagom långt, på 3 timmar hade jag kommit igenom det. Just då det började bli trist.

The Typing of the Dead: Overkill

Jag tycker om att spela spel där man skjuter zombier och jag tycker om att skriva. Skulle det inte var coolt om det gick att kombinera de två på något sätt? Jag önskar det fanns ett sånt sätt....
Vänta, DET GÖR DET!

Spelet heter The Typing of the Dead: Overkill. Jag skaffade det på steam igår och har suttit och skrivit samtidigt som jag har skjutit zombier.
Spelet är en spin-off grej till House of the Dead-spelserien. Det är ett enkelt arkadspel (en s.k "rail shooter") där du skjuter zombier som kommer rusande mot dig. Mera än så behöver jag inte förklara. På datorn skjuter du helt enkelt med musen. Enklare än så är det inte.

Med Typing of the Dead är det annorlunda. De flesta av er har säkert redan gissat till sig vad det går ut på: Du skriver istället för att skjuta. Zombier kommer rusande mot dig och det dyker upp ett ord på skärmen som du ska skriva för att kunna skjuta zombien.

På lättare svårighetsgrad är det små ord som "ball" och "cat", men jag körde på den svåraste svårighetsgraden och fick hela meningar som "Ulysses was drunk", "We can still be friends right", "To be or not to be" och svårare ord som "abnegation", " sanctimonious", "ubiquitous" osv.

Utseendemässigt är det modellerat att se ut som drive-in skräckfilmer från 80-talet. Det ser väldigt coolt ut, tycker jag.
Jag rekommenderar att ni skaffar detta spel! Det är en utmaning och annorlunda än en "vanlig" shoot-em up. Det är perfekt att spela om du har typ en halvtimme att döda här och där.

Ps.
Med Typing of the Dead: Overkill så kommer också House of the Dead:Overkill så om du vill överge skrivandet och bara skjuta zombier old-school så är det bara att göra det.

Selfie: Sisters of the Amniotic Lens

Alltså....Va?

Jag hittade detta skräckspel på en steam-sale. Och jag satt förvirrad genom hela spelsessionen. Jag har blivit tvungen att googla spelet bara för att ta reda på vad sjutton som pågår.
(Oooh, eller är det tänkt att "spelaren ska bilda sin egen uppfattning" och inte få "allting förklarat", mr Artsypants?)

Handling (det som kallas för det)

När du startar spelet ser du en snubbe som sitter framför en webcam och berättar att två flickor har hittats mördade och styckade på ett motell. Jaha?
De var tydligen medlemmar i en sekt som hade något skit på gång. Sex av medlemmarna är döda och nu jagas den sjunde, så jag antar att det är DU som är den sjunde medlemmen!!! *GASP!*
Vi har tydligen ett mästerverk här! Varför har jag slösat bort mitt liv på att läsa BÖCKER, när den perfekta storyn finns här!

Speltekniskt
Så du sitter i ett rum med en död kvinna och en massa flugor som flyger omkring. Du ska jaga flugor en stund (alltså hålla musen ovanför dem tills något händer och de börjar lysa rosa).
Sen kommer tvn på och du ska bläddra kanaler en stund innan du får se bilder av ditt eget rum där du sitter! *dramatisk musik*
Och därefter startar du ett slags minigame. Där du flyger omkring i rymden och skjuter rymdskepp och röda prickar som dyker upp. När du har skjutit alla röda prickar så far en stor röd prick långt ute i rymden där flera flugor surrar omkring den, så du måste skjuta dem och sen skjuta pricken. Och sen tar det spelet slut och vi går över till nästa dag! Och allt detta tar du reda på genom trial-and-error. Du får INGA instruktioner! Att spela detta spel är som att någon ger dig en massa delar till en grill och du ska plocka ihop den själv UTAN ritningar eller ens markeringar på själva delarna.
Och den viktigaste frågan är

"Varför i helsike är jag i rymden och skjuter flugor?!"

Oh, och det dyker upp en liten ruta med text som du ska läsa, men om jag vill läsa skräp som är ointressant så plockar jag hellre fram en bok om livet i Salobyn på 1830-talet, tack så mycket!

Jag hittad på nätet något dillande om att man skulle döma folk eller något liknande, men jag orkade inte spela så långt. Efter att ha lekt anti-cimex i en timme gav jag upp. Spelet borde heta "fly catcher simulator".

Grafiken är väl helt okej, om du inte vill ha någon särskilt bra grafik. Speciellt rymdbanorna är designade att se ut som något urgammalt Atari 2600-spel. Hipster much!?
Överallt spelas det musik som åtminstone är lite intressant, antar jag...

Betyg
Att spela detta spel är som att vara på en konstutställning. Och konstnären gjorde konstverket en halvtimme före. Och står nu längst fram och försöker övertyga dig om att det är "sann konst" och att konstverket egentligen är jättebra, det är bara du som är så insnöad att du inte förstår. Och hela fanbasen består av lika trögtänkta fritänkare som nickar och håller med medan deras blickar tittar ut i luften.
Det är förvirrande att spela, storyn vet jag knappt något om, jag vet inte vad jag ska göra.
Min slutdom över detta hipsterskräp kan inte uttryckas i ord. Tur att det finns på rea i Steam nu för 1:20 så om någon vill inte spela ett BRA och ROLIGT spel så kan ni alltid ta denna sörja! Ni kan kanske vinna poäng hos "Konstnär"-gänget om ni påstår att ni "förstår spelet", att det egentligen handlar om oedipus-komplexet.

Surgeon Simulator

Jag har nu petat lite på Surgeon Simulator, jag kom över det för en tid sen för en billig slant. Det går ut på exakt vad som står på paketet, du är en kirurg som ska utföra en lyckad operation. Det kan betyda att du ska såga upp bröstkorgen och byta ut ett hjärta. Och du måste göra det snabbt innan din patient dör. Och ibland finns det saker som försvårar, t.ex att du opererar i en ambulans som har ibland en tendens att köra på en vägbula, så hjärtat du ska sätta i tappar du och det ramlar ut genom den öppna ambulansdörren.
ELLER så är du uppe i rymden och ska försöka utföra operationen i noll gravitation!

Spelet är väldigt svårstyrt. Med musen så för du läkarens arm åt höger och vänster, på fem tangentbordsknappar kontrollerar du kirurgens ena fingrar (Ett tips: Håll in tangenterna så att du ger fingret åt den medvetslöse stackars saten du har på ditt operationsbord.)
Och på en annan knapp väljer du om kirurgen ska höja eller sänka armen. Knäpp på den igen så kan du röra armen sidledes.

Det kan du göra... Eller så gör du som jag gjorde: EXPERIMENTERA på patienten på så kreativa sätt som möjligt!!
Vilket du inte kunde göra. -.-
För spelet är så krångligt styrt att det t.o.m är svårt att få livet av patienten snabbt!

Betyg
Surgeon Simulator får 2 av 10 i betyg. Det var för krångligt helt enkelt. Kanske det skulle ha gått bättre om jag hade haft en steam controller, men nu har jag det inte. Så sorry nu bara! 

Goat Simulator

Jaaa..... I vilken ända ska jag börja?

Handling
Du är en get. Du är en get som härjar i en stad.
Var det för kort, okej då ska jag förklara så här: Du är en get som springer omkring i en stad och slår omkull saker och folk och annat. Och du får poäng för det och det är hela intrigen. Du kan också sätta en jetpack på din get, du kan ge din get superkrafter och annat roligt!

Om spelet
Jag skulle vilja beskriva spelet med denna enkla liknelse: Tänk er en person som bröt benet. Men istället för att gå till en doktor så tejpade personen själv ihop benet, vilket resulterade i att då det hade läkt så var det missbildat. Så känns detta spel, som att det blev något problem i början av tillverkningen, men istället för att fixa problemet så lät man det finnas kvar ända tills spelet var klart.

När jag först hörde om detta spel var jag väldigt skeptisk. Det lät helt enkelt för korkat för att vara roligt. Men så fick jag tag i det ändå och provade det. Och som jag skratta! Jag hade min get att rusa in i ett hus där en familj satt kring matbordet och välte omkull precis allt innan den rusade ut och hoppade på trampolinen utanför och krossade en trädkoja innan den fortsatte till en bensinstation som exploderade när geten stångade bensinpumparna.
 Det fick mig att tänka på då jag har spelat skateboarding-spel och slutligen struntar i att få poäng, jag bara letar efter intressanta sätt att skada min skateboardare!
Det fick mig också att tänka på spelet Big Rigs: Over the Road Racing. Bara att man gjorde ett äkta spel av Goat Simulator!

Det negativa med spelet är att när du har sprungit omkring i ungefär en halvtimma så börjar man bli uttråkad. Eller så är det jag som är svår att underhålla.

Betyg
Goat Simulator är svår att betygsätta. Det har fått en massa negativ kritik för att det är ju ett halvfärdigt spel och det stämmer. Det vore dåraktigt att påstå att Goat Simulator skulle vara ett jättebra spel som man måste "fatta".
Men det är roligt! Det är så hysteriskt roligt att underhålla sig med en halvtimme åt gången.
Jag skulle dock inte rekommendera att ni köper den till full pris, se om ni kan få den på rea någonstans.
Här är en playthrough av allas vår James Rolfe och Mike.

Sid Meier's Pirates!

Jag antar att detta är ett av mina favoritspel. Jag menar trots att det är nu över tio år sen jag skaffade det så spelar jag det fortfarande med jämna mellanrum. Trots att jag har slagit det alldeles för många gånger och skulle kunna klara det i sömnen.
Men det är inte ändå ett perfekt spel, det har sina brister. Men jag tänker ändå på detta spelet som ett jättebra "pirat"-spel. Som att Sid Meier en dag tänkte "Okej, nu ska jag göra ett spel där man är en pirat, vad måste finnas med? Sjöstrider, fäktning, skattjakt, plundring, romans...."

Spelet släpptes ursprungligen 1987, det har fått två remakes, varav den senaste kom ut 2004 och det är det jag spelar.

Handling
Spelets handling går ut på att du är en pojk vars familj blir kidnappad av den onde markisen Montalban. När du blir 19 år skriver du dig ombord på ett skepp som tar dig till Karibien, där besättningen gör revolt. Och efter det är det ditt skepp som du styr runt i Karibien på jakt efter Montalban och din familj.

Om spelet
Som ni märker har spelet inte särskilt mycket handling. Den känns ibland påklistrad, som att vi behöver bara en billig ursäkt för att få personen till havs.
Spelet är roligt just för att det erbjuder en massa möjligheter! som jag skrev ovan, det känns som att Sid Meier har på riktigt funderat på vad som behövs i ett spel om pirater. Du kan förstås plundra skepp och städer, engagera dig i strid till havs, på land och i fäktningsdueller, leta skatter och starta en romans med en guvernörsdotter (och senare gifta dig).
Och du måste välja sida rent politiskt. Vad tror ni händer om du bråkar med spanjorerna, vilka har tagit upp en stor del av Karibien? De börjar förstås hata dig och skicka prisjägare efter dig.
Men vad händer om du bråkar med spanjorerna samtidigt som britterna ligger i krig med dem? Du får en titel från britterna! Du kan nå så högt som greve.
Och om spanjorerna fortfarande är efter dig då, oroa dig inte. Du behöver bara bråka lite med spanjorernas fiender som t.ex fransmännen och så är allt lugnt.

Men det som saknades...
Trots att jag har sagt att spelet är roligt så finns det några saker jag önskar kunde finnas med. Jag hoppas spelet får en re-release med dessa detaljer.

• Främst av allt: Mera story! På riktigt, efter att du har räddat din familj och besegrat Montalban så känns det onödigt att fortsätta spela, för du har inget annat att göra att plundra och leta efter mera skatter. Det skulle ha varit intressant om det kunde finnas mera story som involverar karaktären på olika sätt. Med en intrig och allt.
• Mera möjligheter att skapa din karaktär. Du har bara EN karaktärsmall att spela. Det går inte att justera t.ex karaktärens kön, ras eller övriga utseende. Det går i början att bestämma om du ska vara expert på att segla eller fäkta, men annars sitter du fast med dendär karaktären.
• Mera varierande karaktärer. Förutom Montalban så är din enda fiende baronen Raymando, som är Montalbans sidekick. Förstås, om man inte räknar med de topp 10-piraterna som t.ex Jack Rackham, kapten Kidd, Stede Bonnett osv. Men saken är den att du inte MÅSTE bråka med dessa pirater. Utöver det så ser alla karaktärer ganska lika ut och beter sig lika. Alla guvernörer och guvernörsdöttrar ser nästan EXAKT likadana ut. 

Betyg
Jag älskar fortfarande spelet, men jag önskar att ovanstående fanns med! Det är främst avsaknaden av en ordentligt gripande berättelse som drar ner betyget. Så därför får Sid Meiers Pirates en stark 8 ½ ! 

McPixel

McPixel är ett indiespel som släpptes 2012. Det utvecklades av Mikolaj Kamiński. Jag vet inte om hans motivering var att på riktigt försöka göra en karriär som spelprogrammerare eller om det var att han bara ville försöka göra ett roligt spel.

Handling
Du spelar hjälten McPixel. På varje bana finns en bomb och du har 20 sekunder på dig att desarmera den. Och det är egentligen bara det du behöver veta om handlingen.

Om spelet
Du klickar på allt möjligt så gör McPixel något till föremålet. Vad som helst. Ibland pissar han på det, ibland slänger han ut bomben, ibland plockar han upp en person som finns i närheten och slänger HONOM på bomben, ibland gör han något helt annat. Så mitt tips är att man provar klicka på precis vad som helst! Om inget annat så för att resultatet blir jätteroligt!

Betyg
Spelet är helt enkelt underbart i all sin enkelhet. Detta är urtypen på vad ett "indiespel" är för något i min bok. Det är ett lagom roligt spel att döda några minuter - en kvart, om du inte har något bättre för dig.
Prova det! :)

Life is strange

Life is Strange är ett konstigt spel. På bara gott, kan jag säga. Jag har nog aldrig spelat ett liknande spel som samtidigt har haft en intressant handling och intressanta plot twists.

Handling
Max Caufield är en tonårstjej som pluggar fotografi på ett högstadium i mitten av Ingenstans. Hon älskar att fotografera och att se världen. Och på skolan finns alla de typiska högstadieproblem som hon tvingas tackla med, som tonårsförälskelser, vänskapsband som brister och förstås droger och tonårssjälvmord!
Det och så har vi hela grejen med att hon kan resa i tiden och hur hon drömmer om en storm som kommer att träffa staden om sju dagar och döda precis allihopa.

I början av spelet kommer Max på att hon kan vrida tiden bakåt. Inte hur länge som helst, men typ en minut eller så. I början så ser hon hur en väninna blir skjuten av en snubbe av orsaker som kommer fram senare. Och för att förhindra det så vrider hon helt enkelt tillbaka tiden för att sätta på brandlarmet och således distrahera mördaren.

Spelmekaniskt
Spelskaparna har skrivit att spelet ligger tungt på orsak-verkan. Det kan bra stämma, du kan säga en sak till en person som senare kan löna sig eller göra något som kommer att kosta dig.
 Du tvingas också tänka utanför lådan då du spelar att du kan vrida tillbaka tiden. T.ex när en lärare vill ha ett svar ur dig så kan du inte det första gången...Läraren blir sur och häver ur sig det rätta svaret. Då kan du vrida tiden tillbaka och ge det rätta svaret tillbaka till läraren.
Jag älskar det faktumet med detta spel, att man måste överväga alla alternativ och vad konsekvenserna kan bli! Det gör att spelet har ett högt replay-värde. Nu vill jag ju spela om allt igen, men denna gång göra precis allt man inte ska göra!

Men det finns en till fördel med spelet: Handlingen är välutvecklad och karaktärerna har flera sidor till sig! Vid första anblicken så tror man att karaktärerna bara är platta stereotyper, men allteftersom vi får följa med dem längre fram så lär vi oss mera om dem och upptäcker att de har flera sidor till sig än vad vi kunde tro.
Handlingen drar en del inspiration från tidsresande-filmer. Främst kommer jag och tänka på Donnie Darko, speciellt med tanke på hur spelet har spelat upp hela handlingen. Spelet är också uppdelad i flera kapitel, som i en tv-serie.

Men här ligger också en av de potentiella bristerna i spelet: Det är väldigt mycket dialoger och händelser som inträffar.
Vilket i sin tur kan leda till att det känns som att du tittar på en film istället för att spela ett spel. Om du tycker att det inte är ett problem, då är det inget problem. Jag tyckte inte det var ett problem bara för att handlingen och karaktärerna var intressanta.

Betyg 
Jag älskar spelet! Visst, det är inget högt tempo, det har inte en massa saker du kan göra. Men det är ett annorlunda spel och det lyckas väldigt bra med det som det gör!
För science fiction-fans kan jag rekommendera spelet! Det innehåller en massa referenser till teorier om tidsresande, om fjärilseffekten, farfarsparadoxen och annat. 
Jag rekommenderar att ni tar en titt på det åtminstone.

Poker Night at the Inventory

All right, snart är det helg. Vad skulle ni säga om att sparka loss med ett hederligt spel poker? Jag vet ett ställe. Det är inte riktigt för mesar om vi säger så, vi spelar inte om tändstickor. Nej nej, du köper in dig för åtminstone 20 000 dollar och så spelar du mot kändisar.
Vilka kändisar frågar du? Jag borde väl inte avslöja.... Men vad helsike:
Max från Sam & Max-spelet.
Heavy Weapons Guy från Team fortress 2.
Strong Bad.

Och förstås, jag har också spelat mot
Brock Samson från Adventure Bros.
Maxs kollega Sam.
Ashley Williams från Evil Dead-serien
och Claptrap från Borderlands-spelen.
 Åh, och så är GlaDOS dealer! 
Så ja, inte precis världens kändaste personer, men ändå väldigt kända.

Om spelet
Enkelt uttryckt så är Poker Night at the Inventory bara ett poker-spel där du spelar mot olika karaktärer från spel, filmer och serier. Texas Hold'em för att vara exakt. Men charmen i spelen ligger inte bara i att du spelar mot de olika karaktärerna, utan också att du lyssnar på då de pratar med varandra och diskuterar sina äventyr och funderar om olika saker.
Ibland kan du också vinna lite roligare priser. Vid ett skede då jag spelade mot Heavy från Team Fortress 2 så blev han utan chips. Så han slängde in sitt maskingevär i potten. 

Betyg
Jag har inget emot ett litet mysigt parti texas hold-em. I grund och botten är det här spelet "bara" ett sånt spel vilket kan verka tråkigt för vissa. Men som jag har sagt tidigare, det att du spelar mot fiktiva karaktärer som interagerar med varandra, det gör allting mycket roligare!
Rekommenderas om ni vill ha ett kort litet spel att döda en halvtimme med. 

Octodad: Dadliest catch

Tänk om din farsa var en bläckfisk som poserar som en människa?

Det är premissen och hela handlingen bakom spelet Octodad: Dadliest Catch. Du spelar en bläckfisk som poserar som en människa med en fru och barn (fråga inte mig hur det gick till). Din familj verkar kunna acceptera det faktumet att deras karl verkar sakna ryggrad och rör sig utan att riktigt verkar ha vanliga armar och ben.
Men annat blir det när din familj börjar misstänka något, för att inte tala om den lokala japanske kocken Fujimbo som vill bevisa för hela världen att Octodad är en bläckfisk (och tillaga honom). Och även om familjen för det mesta accepterar allt så är det en annan sak när han t.ex ska gifta sig och hans svärföräldrar observerar skeptiskt hur sladdrigt deras blivande svärson rör sig längsmed gången och välter omkull stolar på sin väg.

Speltekniskt är spelet roligt för det är en utmaning. Du kontrollerar en lem åt gången med musen. Det betyder också när du ska gå. Lyft den ena tentakeln, lägg ner den, lyft den andra, lägg ner det. Och detta är skitsvårt med tanke på att han är väldigt  svårstyrd!
När jag skulle ha honom att göra kaffe hann jag välta kaffekokaren, spilla ut kaffepulvret på golvet, tappa kaffepaketet i mitt försök att plocka upp kaffekokaren, hälla ut mera kaffepulver medan jag försökte fylla i kaffekokaren OCH välta omkull hela köksbordet då jag försökte sätta kaffepannan i maskinen! Och det var hysteriskt roligt! Många gånger struntade jag blankt i att försöka klippa gräset eller ge min dotter mjölk, jag försökte bara välta omkull så många saker som möjligt!

Octodad är ursprungligen ett freeware-spel, så du kan ladda ner det gratis från denna adress. Det var ursprungligen bara ett student projekt. Men så blev ungdomarna vuxna och grundade en egen spelfirma och gjorde då uppföljaren Dadliest Catch. Det finns till salu på samma hemsida eller via Steam.
Nå, då detta är en uppföljare, betyder det då att man måste ha spelat ettan? Visst inte! Jag hade inga problem med att komma in i spelet.

Betyg
Det är ett krångligt spel att spela vilket jag kan förstå att gör många spelare frustrerade. Grafiken är relativt billig, den är inte top-notch. Men det kunde vara värre, enligt min åsikt. Det är ett roligt spel som jag rekommenderar varmt att du tar dig en titt på. Om du inte har pengar att spendera så kan du åtminstone prova gratisversionen.
Jag ger Octodad: Dadliest Catch en stark 8:a!

Duke Nukem Forever

 

Duke Nukem Forever var den största besvikelsen sen min akademiska karriär!
Och det är så konstigt! Föregångarna gick ut på att du spelar en tungt beväpnad kille som skjuter en massa utomjordingar som håller på att ta över världen. Med andra ord: Släng in en actionhjälte med fullt arsenal och sen en massa fiender som han ska skjuta ner. Det är enkelt! Hur kan man klanta till det? Genom att säga "Vet ni vad? Vi gör nästa spel inte alls som förra spelen, för vad var så roligt med dem egentligen? Vi tar istället och gör ett trist spel!"
Jag orkade bara spela detta spel en halvtimme åt gången, sen blev jag så uttråkad att jag började städa min lägenhet istället.

Min rant
Jag kan säga redan här vad som gjorde att Duke Nukem Forever floppade:
1) Det exanderar inte alls Duke Nukem-mytologin. Rent storymässigt hade detta varit ett bra tillfälle att fundera lite kring Dukes origin story, varför han är som han är osv. Man kunde kanske ha gett honom en sidekick, ett litet Duke-fan som Duke har tagit under sin vinge? Eller ett rymdskepp så han reser runt i rymden för att skydda andra världar mot ondska?
Nope, istället har vi gamle Duke Nukem från 1997 som gör exakt samma sak som han gjorde då. En stor stöddig actionhjälte som ska rädda vår planet och ha sex med en massa kvinnor. Det är hela hans bakgrundsberättelse och hans personlighetsdrag.
En annan recensent sa det jättebra: Att spela Duke Nukem Forever är lite som att träffa en kompis man har inte sett sen högstadiet. Och då märker man att personen har inte alls ändrats, inte alls växt eller mognat på ngåot sätt.
2) Du har inte ett komplett Duke-arsenal! Du får ha högst två vapen åt gången plus några pipe-bombs. I de gamla Duke-spelen så har du ett fullt arsenal, som inkluderar ett frysvapen, en shrinking ray och annat roligt! Visst är det inte verklighetstroget att en karl bär runt på så många vapen, men låt oss vara ärliga nu: Det är ett spel där utomjordingar invaderar jorden. Jag tror reglerna för vad som är "verkligt" slutade gälla för evigheter sen.
3) När jag spelade spelet så älskade jag alla delar där du kör runt i en liten racing bil. Och en turrett-sektion. Och andra saker.... De små spelen var väldigt väldgjorda, för att inte tala om alla pussel man måste lösa..... Saken är bara den att det står Duke Nukem Forever på lådan! För Duke Nukem-serien är ju så känt för att du ska få göra en massa mini-games istället för att, jag vet inte, slakta fiender!
4) En del scener är rent ut sagt obekväma att kolla på. Vill ni ha exempel? okej: Aliens som våldtar kvinnor. Och vår hjälte slänger muntert ur sig "Looks like you're... fucked!" då han får reda på det. Din sjuka jävel!
Och när spelet laddar står det på ett ställe att "its okay to slap wallboobs, because if you slap a real womans boobs they get angry". Varför i helsike vill någon slå en kvinna på brösten?! Är det bara jag som tycker det är konstigt?! 

Samtidigt måste jag också konstatera att förväntingarna var antagligen höga då det kom ut. Duke Nukem Forever lanserades som idé redan efter Duke Nuke 3D. Och en massa år senare då det kom ut var förväntningarna ganska höga. Så om jag vänder mig bort från det faktumet att det står Duke Nukem Forever på lådan och frågar mig själv "är detta ett bra FPS?"
Svaret är nä.
 Stridsscenerna är för få och fokuset ligger mest på mini-games och pusselspel och annat trist. Du kan bara ha två vapen åt gången vilka i sin tur bara har pyttelite ammunition.

OCH låt oss inte glömma "ego-mätaren"! I detta spel har du ingen hälso-mätare, så du måste inte springa omkring och leta efter  health packs och annat. Istället räcker det med att du 1) gör saker till din omgivning, som att du pissar ELLER 2) gömmer dig i ett antal sekunder!
JA! Du blir du skadad så räcker det att du gömmer dig bakom något i tio sekunder så har du full hälsa igen! ELLER så kan du t.ex sätta dig på en kopieringsapparat och kopiera röven din. För det läker alla sår, helt säkert! Eller slå ett par väggbröst!

Betyg
Så vad tänker jag om detta?! Under fem sekunder i detta klipp summeras det ihop vad jag tänker om detta:

Alan Wake

  All right, nu har jag spelat igenom Alan Wake.

Jag hörde om spelet för några år sedan och tänkte att intrigen kunde vara intressant: Bästsäljande författare drar med sin fru till någon småstad i mitten av USA. Där ska han få relaxa och ladda batterierna efter sin senaste bokturné. Hans fru försvinner och en massa konstiga övernaturliga saker händer som han måste försöka reda ut.
Ett skräck-detektivspel alltså! Det låter ju roligt!
Och nu i julas dök det upp på Steam-rea. Så då slår jag ju till och skaffar spelet för några euro.
Inte ett stort misstag... Men jag hade förväntat mig mera.

Intrigen
Jag ska inte spoila för mycket av intrigen, för jag tycker det är det som får högst poäng i spelet. Men det betyder inte att jag vill ge intrigen i Alan Wake en 10a, utan snarare en 5a. Varför?
 Jo för att gänget på Remedy Entertainment (samma gäng som gjorde Max Payne-spelen) har hamrat på nästan varje billig skräckkliché! Storyn är inte särskilt originell, eller så är det bara jag som är ett alldeles för härdat skräckfan!

Annars så är Alan:

1. Från New York
2. Har Writers Block
3. Grälar med sin fru och ingen förstår hans kreativa lidande som inte fungerar.
4.  Har en agent som är en högljudd snubbe
5. Är tystlåten och för det mesta allvarlig. För att han är ett geni. 
6. Han har supit för mycket och hamnat i problem med frugan.

Skulle Alan vara en fullfjädrad alkoholist eller möjligen en nykter alkoholist så har vi den klichén färdig!

 En annan detalj störde mig med intrigen: Medan Max Payne (sorry, Alan) utreder sin frus försvinnande så börjar en lokal FBI-agent förfölja honom och trakassera honom. Och han gör det genom att kalla Alan en MASSA namn på andra författare. Jag skojar inte när jag säger en massa.
"Hey, Stephen King, kom hit!"
"Åh, om det inte är H.P Lovecraft?"
"Nu är du i trubbel, Dan Brown!"
"All right, James Joyce, upp med händerna!" Och några fler, som Hemingway och Raymond Chandler.
Vem talar så här?!

Trots allt så är storyn den enda orsaken till att jag spelade igenom det. Hade storyn varit sämre hade jag helt enkelt slängt ut spelet.




Speltekniskt
Oh lord, var ska jag börja....
För det första, det du gör dom första banorna gör du också de sista banorna. Du får kanske lite nya vapen, men annars är det rinse-and-repeat hela spelet igenom.
För det andra så ändrar spelet atmosfär ganska drastiskt. I början är det lite spooky, lite övernaturliga saker och några monster du slåss mot.... I slutet så går du bara omkring med en lampa och skjuter ner en massa monster! Jag satt vid datorn och muttrade "Groovy!" nu som då, för det kändes som att jag hade ramlat in i en fattigmansversion av Ash vs Evil Dead.
För det tredje: Du ser allting snett över Alans axel. Oftast är det hans vänstra axel, men det kan skifta. Inget fel med det, om det inte vore för det faktumet att du är totalt blind på vad som händer på din högra sida! Oftast då jag dog så var det för att jag inte såg en fiende komma från höger sida och medan jag var upptagen med honom flög en annan på mig från min NYA högra sida!
För det fjärde så det faktumet att du ska slåss mot monster tar bort otroligt mycket från skräcken. Jag blir alltid mera skrämd om jag inte ska slåss mot monster och om det är bättre att springa.
För det femte så älskar jag spel där man kan interagera med omgivningen. Det kan du i vissa banor i början i Alan Wake, men för det mesta så utspelar sig alla diskussioner och allting i långa cutscenes. Sen är det tillbaka till att slakta monster. Och du gör det inte längre för att det är roligt, utan bara så att du ska gå vidare till nästa cutscene och se hur storyn fortlöper.

Betyg
Detta mediokra spel får en 4:a i betyg! Jag hade väntat mig en mera originell story och mera intressanta spelmekaniker.
Remedy borde göra filmer istället för spel.

Papers, please

God eftermiddag, medborgare! Är det inte en fin dag i Arztotzka?
Aj, det är INTE det?
Endast spioner skulle tycka det.....

Om spelet
Papers, please är ett indiespel utvecklat av Lucas Pope. Du spelar en individ som har fått ett jobb av staten i den fiktiva diktaturstaten Arztotzka. Du har blivit en passkontrollant vid gränsen som nyligen har öppnats.
Folk kommer in till dig och du frågar efter deras papper. (Därav titeln "Papers, please")
Du ska kolla genom dem och godkänna eller neka tillträde till Arztotzka. Och du får inte göra några missar! För det kommer in folk med pass där datumen har gått ut, pass som är förfalskade så att det står fel kön eller fel bild eller har fel stämpel.
Och reglerna ändras så gott som varje dag! Efter en terrorattack i Arztotzka så måste alla utlänningar visa upp ett arbetspass eller ett respass. Och det måste också kollas och vara giltigt. Så frågar du också varför de är på väg in i Arztotzka och ibland ljuger de.
Dessutom får du också så småningom några bilder av efterlysta individer som försöker ta sig igenom.

Sedermera har du också en knapp du kan trycka på för att kalla in vakterna. Låt oss säga att någon inte kan åka tillbaka till sitt urspungsland för att deras man är i Arztotzka. Så personen börjar käbbla med dig. Tryck då på knappen och ha beväpnade vakter att släpa ut personen (och den personen lär du inte se mera.)

Slutligen, då arbetsdagen är slut, så måste du se över din ekonomi. Hyran måste betalas, din familj ska ha mat och ibland blir dina familjemedlemmar sjuka.
Det finns 20 olika slut beroende på vad du gör. Vilka individer du släpper in, vilka erbjudanden du tar emot. Det finns t.ex en motståndsrörelse som vid ett skede erbjuder dig tusen dollar för att du ska hjälpa dem. Men gör du det kommer polisen och arresterar dig för de upptäcker att du har fuskat.

Betyg
Spelet kan te sig tråkigt om man väntar sig ett actionfyllt spel, men jag tycker det är roligt. Det är ett spel som kräver öga för detaljer och det känns skönt att du kan ändå påverka folks livsöden. T.ex vid ett skede kommer en kvinna in. Hon måste in till Arztotska för att hon har en sjukdom som inte kan behandlas i hennes hemland. Men hon har inga giltiga papper!
Du KAN för all del stämpla pappren negativt och skicka hem henne. Voi voi. ELLER så kan du också släppa igenom henne. Visst du får skit från staten, men det påverkar också spelet senare...

Jag rekommenderar att du åtminstone provar spelet! Det är inte särskilt dyrt och finns på Steam.

Hur jag väljer vad jag ska recensera?

När jag funderar på att recensera en film, spel eller vad som helst så finns det två gyllene regler som jag försöker följa. Ibland har jag brutit mot dem men jag försöker ändå följa reglerna så gott det går:

1. Jag måste ha sett det. (Ganska självklart)
2. Jag ska ha åtminstone en positiv detalj att säga något om det.

Därför kommer jag aldrig att recensera filmen V for Vendetta t.ex för jag har inget positivt att säga om den. Jag hade planer på att recensera den och skriva om hur mycket jag ogillade den, men kom slutligen på att jag inte orkar skriva en sådan recension. Det är inte roligt för mig och jag tror inte någon skulle vilja läsa en sån recension heller.
Twilight har jag sett för lite av för att egentligen kunna uttala mig om, annat än att jag såg ettan på färjan en gång. När jag recenserar en film så har jag sett den åtminstone tre-fyra gånger. Orsaken finns att läsa här.

Detta är för att jag har läst recensioner och sett recensioner på youtube som bara är 10-40 minuter av en typ som gnäller om hur dåligt något är. Det är inte roligt att läsa (speciellt inte om det är gjort med humor) och man blir själv bara bitter av att läsa sånt.
Jag får bara bilden av att typen missar en eller flera detaljer som är bra med någon film ("Come on, SÅ dålig kan den väl inte vara?"). Jag är en "nitpicker", jo, men jag kan också se bra detaljer i en film som per definition är dålig. T.ex Last Action Hero. Visst, det finns saker att avsky i den. Det är en Achnuld-film och intrigen är inte vettig på något plan alls. Men trots de så kan jag inte låta bli att älska metahumorn och ser filmen snarare som ett kärleksbrev till 80 och 90-tals actionfilmer. Trots att filmen i överlag är ganska "meh" så finns det ändå mycket som är bra med den.
Det har jag upplevt t.o.m när jag har sett jättedåliga filmer att det ändå finns något som är positivt med dem, om det bara är musiken eller effekterna. Det går inte att bara stirra sig blind på en detalj som stör mig och glömma bort att se helheten.

Men tyvärr så finns det också filmer som på riktigt inte borde få finnas, men varför tråka ut er med dem? Vem av er vill läsa ett inlägg som bara kan kokas ner till ett
"Denhär filmen/spelet söööööööööög........!!!!!! Och ni suger för att ni gillar det!!!!" ?
Jag har dock skrivit inlägg som nog har gått ner till det (mitt inlägg om det humoristiska geniet och allvetande surpuppan Magnus Betnér är det bästa exemplet jag kommer på).
Jag försöker ändå i princip hålla mig till de två ovanstående reglerna. Men ibland är det okej att bryta reglerna lite, gott folk. 

Karma i Fallout 3

De flesta spelen vi spelar ger våra karaktärer fria val. Vi kan välja att rädda alla bybor från en eldsprutande drake, eller så kan vi göra inget, eller så kan vi döda precis alla i byn och stjäla deras skatter. Om vi gör det sistnämnda så verkar det logiskt att vi skulle få ett dåligt rykte eller att vi skulle få flera problem. (som t.ex att kungen får höra om karaktärens brott, så han skickar ett uppbåd för att arrestera och avrätta karaktären).

Idag har jag spelat Fallout 3. Det är ett helt bra spel, jag har spelat igenom det flera gånger med olika karaktärer. Men det var inte förrän idag som jag märkte en sak: Om du är alltigenom ondskefull, eller alltigenom god, så påverkas inget av det som händer. Visst, folk kastar lite svordomar åt ditt håll och du får ett gäng vigilantes efter dig om du är jätteond. Är du jättegod får du gratulationer och ett gäng yrkesmördare som hatar dig i hälarna (fast de kommer väldigt sällan). Men annars har det ingen egentlig skillnad när det kommer till storyn eller hur resten av världen ska reagera på dig.
Karma i dess ursprungliga form handlar mera om orsak-verkan. Våra handlingar lämnar ett visst avtryck på vår omgivning. Är vi världens godaste människor så kommer omgivningen antagligen att gilla oss. Men om vi är jätteonda så kommer omgivningen att reagera negativt på våra handlingar.
Skulle man sätta detta i praktiken i Fallout 3 så skulle det innebära att om jag är jätteond så skulle jag inte bli insläppt någonstans, eftersom "vi vet vem du är!". Karaktären man spelar skulle bli utstött och hatad av alla omkring sig. Man skulle kanske dra till sig en samling onda typer, men de skulle slutligen också försöka döda en.

Dessvärre var det en händelse som fick mig att reagera lite negativt på karma-systemet. Det finns ett uppdrag i Fallout 3 som heter "Blood Ties". En pojke har blivit kidnappad av ett gäng psykopater som envisas med att tro att de är vampyrer. Pojken hjärntvättas till att tro att han är en av dem. Och vampyrerna påstår att de är i själva verket "missförstådda individer" som har hittat sitt hem i underjorden. För att få bästa möjliga resultat så ska du prata med huvudvampyren, övertyga honom att släppa pojken och övertyga vampyrerna att skydda en stad i närheten i utbyte mot blodförpackningar. Alla vinner!
Idag bestämde jag mig att göra en helt annorlunda sak:
En pojke blev kidnappad av psykopater som hade slaktat människor tidigare. Varför alls bry mig i någon slags överenskommelse? Varför inte rulla in med tunga vapen som Arnold Schwarzenegger, skjuta ner alla mördande vampyrer innan de skadar flera människor och rädda pojken? Sagt och gjort, det gjorde jag..... Och fick dålig karma? Varför då? För att jag inte köpte Edwards funderingar om "Vi vampyrer är missförstådda individer, lol" då de HAR mördat folk?
Och mitt uppdrag misslyckades, eftersom jag hade på något sätt retat upp alla människor i en by i närheten? WTF?! I bordsrollspelssammanhang så kallas det för Railroading. För att uppdraget ska lyckas så måste vampyrerna överleva, du får inte döda dem.

Det är konstigt att Fallout-gänget klåpar där då de lyckas på många andra punkter.
Det finns ett uppdrag senare i spelet där ett folk lider av en sjukdom. De förtrycks av en auktoritär ledare, som alla vet att arbetar på ett botemedel någonstans. När jag spelade det så valde jag att helt enkelt rusa in, skjuta ner alla förtryckare och norpa botemedlet. Men när jag kom in i laboratoriet för att hämta botemedlet så visade det sig vara en bebis, hans barn.
Det blir då ett dilemma, för även om han är en tyrann så berättigar det inte att jag gjorde hans barn föräldralös. Men å andra sidan så var han en tyrann och hans folk krävde få botemedlet.
Där har vi ett exempel på hur Fallout-gänget lyckades spela på frågan att det inte är så enkelt att välja rätt och fel. Problemet här är igen att en av handlingarna ger dålig karma och ett annat gör inte det. Jag är inte säker på om jag minns rätt, men jag tror jag fick negativ karma om jag valde att inte döda föräldrarna till barnet och vägra hjälpa folket.
Eller så fick jag ingen slags karma alls vilket inte heller stämmer överens med tanken om karma. Tänk att Karma ska påverka vår omgivning. Om jag ställer mig till tyrannen så borde väl folket hata mig? Men om så är fallet, varför blir inte jag hackad av dem då då jag är ute och går? Faktum är att inget händer som påverkar.

För att summera min rant: Karmasystemet i Fallout 3 påverkar omgivningen så mycket att du hänger på olika ställen med andra människor. Du går miste om en del tjänster från en del människor, men det är allt. I överlag behandlas du inte annorlunda. Din karaktärs öde påverkas inte på något sätt och de flesta andra ställen du hänger på har ingen betydelse vad du har för karma.
Trots detta så är Fallout 3 ett roligt spel. Jag rekommenderar det varmt till folk!

Varför bordsrollspel?

Om ni har varit uppmärksamma så har ni antagligen märkt att ett av mina intressen är bordsrollspel. För de som är oinvigda i vad det går ut på, så föreslår jag att ni googlar upp det, för jag tror det finns bättre beskrivningar där än vad jag kan ge. :) Men den kortaste beskrivningen jag har läst om ett bordsrollspel och larp är att det är en mera sofistikerad version av "låtsaslekar" för vuxna. Jag tycker också den träffar så rätt, för i slutändan är det exakt det vi gör. Min flickvän brukar ibland säga att jag "leker med mina vänner". I en spelsession kan hon texta och fråga "har ni lekt klart?"

Jag har provat både larp och bordsrollspel och även om jag gillar att klä upp mig i kläder och leva ut min roll så har jag ändå alltid tänkt att bordsrollspel är roligare. Detta kan verka konstigt för vissa invigda, för det händer ju egentligen bara inget annat än att en grupp människor sitter kring ett bord och rullar tärningar, medan i lajv så går man omkring lever ut sin roll, säger det ens roll säger och skriver rollens öde i samband med det. Man går och pratar som sin karaktär och tänker som sin karaktär.
Men jag upplever att i ett bordsrollspel finns det saker man kan göra som man inte kan göra i ett larp. T.ex du kan inte flyga i ett larp. Såvida du inte gör ett tecken med handen och säger "Jag flyger över hela staden i ljusets hastighet", men det räknas inte i min bok för du flyger ändå inte (och är systemet tillräckligt dåligt så känns det bara löjligt för spelaren). Och här har jag en utmaning åt just dig, käre larpare: Fixa ett superhjältelajv till mig, med ett system som inte stannar upp spelet.
Sedan är det också enkelt att leda bordsrollspel. Jag kan ringa till mina vänner nu i eftermiddag och om de har tid så kan vi spela imorgon eller ikväll. Jag måste inte boka utrymme, fixa hemsida, göra reklam, kontakta en del myndigheter osv.... Ingen av spelarna måste skaffa inlajviga kläder (de FÅR ha med sig props om de vill, men det är en annan sak).

Jag har alltid älskat att hitta på historier. Just nu försöker jag författa ihop några, med varierande resultat. (Jag borde gå en repetitionskurs i svenska språkets grammatik, för jag skriver svenska som en grottman).
Därför var rollspel alltid en naturlig grej att falla in i, för där gör man exakt det. Åtminstone är det vad jag strävar efter, att tillsammans med mina vänner skapa en så intressant berättelse som möjligt. Detta kan inte göras ensamt i ett bordsrollspel, du måste ha flera människor omkring dig, som är med på det du gör. Om du som spelledare bestämmer dig för att bara leda spelarna runt i ett koppel för att det ska passa din episka berättelse, så borde du skriva böcker istället för att leda bordsrollspel.
Spelledarens uppgift är att spela världen omkring spelarna och omständigheterna som leder upp till det som spelarna tänker göra. Spelarna i fråga ska spela huvudpersonerna i spelet, det är på dem som rampljuset lyser.
Spelledaren spelar resten. Spelledaren spelar birollerna, antagonisten och det övriga i världen. Han berättar också vad som finns i världen, vad spelarnas karaktärer ser. Han fungerar också som domare när han bedömer hur spelarnas rullningar lyckas.
Det är faktiskt en av de finaste aspekterna med bordsrollspel i mitt tycke, att det är fråga om teamwork. Och om det görs av en bra spelledare och ett roligt spel, så kan man ha jätteroligt! Och att ha roligt är något jag alltid stöder.

Naturligtvis finns det spelare och spelledare som inte alls håller med mig, som tycker att bordsrollspel handlar om att maxa sina karaktärers förmågor och slå ner alla större typer. Eller att karaktären ska dö hela tiden på löpande band pga misslyckade rullningar. Eller där en stridsscen tar två timmar att spela igenom för att man måste rulla om hela tiden.
Bra för dig, men jag är inte en sån person.

Så vart vill jag komma med detta korta inlägg? Bordsrollspel är roligt! Det är ett roligt och billigt tidsfördriv (En regelbok och ett set tärningar kan kosta 40 euro och du kan underhålla dina vänner i flera månader framöver), där du tränar upp din fantasi och skapar episka berättelser!
Jag rekommenderar att du provar om tillfället ges. :) Det finns många många olika sorters spel för många olika sorters människor. (Jag har recenserat Spirit of the Century och Dead of Night som båda är väldigt enkla system)