50 356 ord: OH YEAH!

Oops, I did it again!
Jag klarade av NaNoWriMo år 2017! För inte längre än en halvtimme sen tryckte jag på "validate" och hade in alla 50 356 ord.

Folk har under november månad frågat mig om det är någon "vits" med det? Liksom får jag något utav de? Får jag pengar eller ett speciellt pris eller något annat? Tonen är så stereotypisk som jag förväntar mig: "Bidrar det med något till samhället? Annars är det ingen vits!"

Förutom att jag får ladda ner lite PDF:ar och möjligheten att köpa en t-skjorta från deras butik eller en scarf så får jag inte särskilt mycket, förutom vetskapen om att jag har skrivit ett första utkast till ett manuskript.
I och för sig är detta tredje gången jag gör det nu, men fortfarande är det något jag gärna gör varje år. Även om jag inte ens skulle få en PDF så skulle jag ändå göra det. För jag är byggd så, känns det som. Det känns inte ens tungt längre, tanken på att delta i Nanowrimo!

Jag har lärt mig ett och annat av att skriva på mitt manuskript. Det är främst därför jag gör nanowrimo varje år. Jag vet om att man inte blir en expert-författare på bara en månad och att mitt manuskript antagligen inte är bra (faktum är att det gjorde ont att skriva vissa ställen, för det kändes som att jag bara satt och skyfflade skit från en sittande ställning), men jag lär mig allt mera om konsten genom att skriva.
Jag ser nämligen på skrivandet som att lära sig vad som helst: Learn by doing. Visst kan jag få tips och annat från böcker, men att faktiskt kunna skriva bra kan jag inte lära mig på det viset. Jag kan endast lära mig det genom att skriva.

Så vad ligger i framtiden, skrivarmässigt? Jag har fortfarande kvar mitt manuskript från förra året som jag håller på att omarbetar. Jag kanske ger mig an på det nu medan denna historia ligger och jäser. Kanske jag skriver om denna, men vi får se om och när det blir.

Hur som helst, så känns det bra. :) Känns bra att ha skrivit.
Dethär får vara min victory song medan jag promenerar mot solnedgången :D

42 000 ord: Gamla hjulspår

Jag har igen svikit mitt löfte om att blogga mera om projektet. Mestadels berodde det på att jag inte hade så mycket att säga som inte redan hade blivit sagt. Jag har också varit väldigt upptagen under november månad (som om DET skulle stoppa mig!)

Men det fanns också ett annat problem: Jag var flera gånger nära att springa rakt in i fällan som kallas Writers Block.

Förra året och året före så kunde jag se fällan komma och kunde därför styra bort från den t.ex genom att kasta lite grus i det narrativa maskineriet.
Om det blev alldeles för fint så PLOT TWIST! Det har funkat alla gånger hittills!
Men nu plötsligt fungerade det inte! Det kändes tråkigt att skriva på projektet.

Faror härjar i Alvdalen och jag kunde verkligen inte bry mig mindre! Jag kastade in en plot twist (en karaktär dör, en hemlighet uppdagas) och inget ändrar. So what? Varför skulle jag bry mig om den dalen och de människorna (och alver) som bor där?
Trots det stakade jag envist mig fram med 2000 ord per dag! För jag är envis på det sättet.

Och det är först nu som jag inser vilken cylinder som inte avfyrade. Min huvudkaraktär var helt enkelt inte intressant.
Inte att hans premiss inte skulle vara intressant, för den gillar jag fortfarande. Men min huvudkaraktär är en passiv person som mer eller mindre dras med i äventyret när han egentligen bara ville ha en plats att sova. Inget fel i det, men det känns jobbigt att skriva en sådan karaktär!
Varför?
För att han saknar glöd!

Min huvudkaraktär från förra årets projekt, han brann för något, han hade kämparglöd och han kastade sig huvudstupa in i berättelsen! Därför var han lättare att skriva om, för jag tyckte det var roligare! Denna karaktär? Han flyter passivt med i berättelsen med händerna i fickorna och mumlar något!
Fråga er själva det: Vilken skulle vara roligare att följa med? En passiv karaktär som mest flytar med i berättelsen för att hen råkar vara där?
Eller en karaktär som faktiskt VILL något, och är redo att kämpa för det?

Det var vid denna insikt som jag äntligen började ge min huvudkaraktär en sak att kämpa för. Här vid alltets slut, så börjar han äntligen se sitt ansvar inför hela universum. Detta blir punkten i hans liv där han vänder tillbaka.
Inget mera springande.

Och nu är allt bra igen. :) 42 107 ord skrivna nu och det tickar neråt.

27 000 ord: Ritualer

För länge sen läste jag om ett tips som kan hjälpa författare och konstnärer i allmänhet: Ha en ritual som du utför före du börjar med ditt arbete.

Syftet med en ritual är /oftast) att sätta sig själv i ett visst känsloläge. T.ex i en mässa i kyrkan börjar vi med att prästen säger "I faderns och sonens och den helige andens naamn."
När man gifter sig så väntar hela publiken på att prästen ska säga "jag förklarar er man och hustru" för att man ska räknas som gifta. Oberoende vad lagböckerna säger.

Men ritualer måste inte alltid vara så högtidliga.  Den amerikanske fotbollspelaren Wade Boggs har som en ritual att han måste äta kyckling före varje match. Antagligen började det som ett tips från hans coach att äta så att han inte börjar förbänna muskler, men tro det eller ej: Det har en rituell inverkan, för det är alltid fråga om endast kyckling. Och när han äter kyckligen så ingår han i ett visst sinne, så att han ska kunna fokusera sig på sitt spel.

Alice Cooper har en lång lista över saker han måste göra före varje show. Han skrev utförligt om det i sin biografi, men några av dem inkluderade:
- Se en riktigt dålig Kung Fu-film. (Clones of Bruce Lee säger han att är för bra, så vi talar om SKITfilmer).
-Säga en bön.
-ät en chokladbit.
-Värma upp rösten.
-Öva på att snurra med käppen lite.

Han säger också att Peter Frampton stryker skjortor. Före varenda show har han hämtat in ett strykbräde och strykjärn och han står och stryker skjortor före varje show.

Låter det galet? Tänk på din vardag. Vad gör du på morgonen? Kanske du träffar din chef+medarbetare och ni diskuterar vad ni ska göra idag? Kanske du tar på dig din uniform och går till kafferummet och tar en kopp medan du läser nyheterna på telefonen innan du sätter igång att jobba?
Och du gör samma sak dag efter dag i flera månaders tid, varför då? FÖRUTOM det praktiska?
Det har blivit en ritual som du utför och då du gör det så sätter du dig själv i ett visst sinnestillstånd där du kan fokusera på ditt arbete.

Och detta går lätt att bygga över till skrivande. Jag har nämligen märkt att det är lättare att skriva då jag gör ungefär samma sak före.
-Jag brukar komma hem vid kl 16. Efter det äter jag middag och dricker kaffe.
-Kring 18-tiden brukar jag sätta mig ner vid datorn. Jag börjar med att snabbt kolla facebook och min mail.
-Efteråt tar jag upp en spellista jag har på spotify. Hur den ser ut kan variera på mitt humör.
-Jag tar upp NaNoWriMo-hemsidan.
-Jag tar upp mitt worddokument och scrollar ner.
-Efter det börjar jag skriva.

Och det känns som att jag måste göra detta dagligen. För om jag inte gör det så hamnar jag ur rytm och det känns inte bekvämt.
Så det är mitt tips för dagen: Försök ha en rutin. Skapa en ritual för att frammana din kreativitet.

Ja, och så offrar jag ett djur åt Cthulhu, men det gör väl alla?

Hur går projektet?

Jag brukade skriva uppdateringar om mitt National Novel Writing Month-projekt, eller hur?
Jag hade tänkt göra det mera tätt i år och göra flera ordentliga statusuppdateringar och t.o.m en vlog-serie.
Antagligen kommer jag att göra flera Vloggar om projektet. Men jag har redan missat tillfället att prata om starten.
Varför?
Några orsaker egentligen, en av dem är att jag går en kurs vid Optima i Jakobstad. Köksarbetare. TE-centralen tyckte jag skulle gå på den, så där är jag nu.
Men en till orsak är att jag har haft så svårt att skriva blogginlägg den senaste tiden. Det känns som att jag inte har så mycket att säga egentligen om skrivande, för sist och slutligen kan jag inte hjälpa just DIG att bli en bättre författare eller klara NaNoWriMo.
För alla författare har sitt eget sätt att arbeta på och alla metoder fungerar inte för allihopa. Med det i bakhuvudet skulle det kännas fel att jag instruerar folk hur de skriver.

Men nog om det, hur går det med MITT projekt då?
Det går bra! Precis som förra året så har jag börjat långsamt, för jag kommer aldrig ihåg regeln om att man får "go crazy", att jag inte skriver något för HBLs litteraturkritiker.
Och jag kom på en grej jag måste försöka lösa fram tills nästa projekt: Jag AVSKYR att skriva början på en berättelse. Det är inte svårt eller så, men jag tycker helt enkelt den biten är trist.
För det känns som om jag måste helt enkelt lista "DETTA är vår huvudperson, DETTA är platsen där allt händer och DETTA är problemet hen ska lösa!"
Och nu när jag just kom över det så kan jag ÄNTLIGEN börja med ÄVENTYRET, det som jag VILLE komma till!
10 000 ord inne, och först NU kan jag äntligen börja komma igång!

Så här ser min skrivstation ut, ifall någon undrar.

Plattan i mattan!

Jag velar fram och tillbaka med hur jag ska göra i år. Tidigare år har jag suttit och väntat tills klockan ska bli 12, då startskottet går. 

Idag? Jag ska upp klockan sju imorgon. Så jag har tidigare tänkt på att gå och lägga mig.

Men samtidigt så kan det inte skada att skriva 100 ord innan jag stänger fabriken....

500 ord.... 1000 ord.....

Eller så skriver jag bara tills jag tycker det får räcka innan jag ska sova. :D 

När någon frågar mig varför jag är så fascinerad av NaNoWriMo, så ger jag oftast ett väldigt kort svar. "Jag tycker det är roligt." Ända sen jag var en liten gosse har jag älskat att hitta på galna historier, bygga upp världar och fylla dem med karaktärer som har problem.

Men det korta svaret är inte alltid det sanna svaret. 

Det långa svaret är att jag fortfarande tycker om galna historier och karaktärer. 

OCH att jag lär mig mycket om mig själv och mitt skrivande under november månad. Det är ett ypperligt tillfälle att utforska vad för slags skrivspråk jag har och hur en"Johanitisk" berättelse ser ut. 

Jag bearbetar också en del problem under mitt skrivande, även om det sker omedvetet. 

Så, without further ado: Nu kör vi!
Om jag är trött imorgon så sori vaan! Funka det för dendär typen i kostym funkar det för mig!

NaNoWriMo 2017: Ett tappert försök till pep-talk!

Jag kallar denna video för "ett tappert" försök för jag kom på medan jag filmade och editerade att allt jag hade att säga egentligen bara var hur allt fungerar för mig. Jag kan inte egentligen säga till andra författare hur de ska klara NaNoWriMo, förutom detta : 

Skriv. Få ner orden och nå upp till 50 000 ord! 

Lycka till!

Jag behöver er hjälp, kära läsare!

När NaNoWriMo är igång så tänker jag göra en vlogg-serie om det. :) Jag tänker sätta mig ner några gånger och prata med kameran om projektet, hur det går och vad jag tänker om dittan och dattan.
Men jag känner mig själv såpass bra att jag vet att det kommer inte att lyckas, för ibland har jag inget att säga om projektet, annat än "går bra".

Så jag behöver lite teman att prata om, ifall jag blir utan att säga!
Men här behöver jag er hjälp: Vad ska jag prata om i dessa vloggar, om jag blir utan att säga?

Tips mottages i kommentarsfältet!
Om ni vill att jag pratar om saker utanför skrivandet så antar jag väl att jag kan prata om det....

Spännande!

Snart är det dags igen för NaNoWriMo!
Jag blev medlem i communityn för många år sen, men jag började på allvar med projektet hösten 2015 och deltog igen 2016.
Båda gångerna klarade jag det. :) 

Jag älskar det! Jag älskar att ta idéer som har legat i min hjärna i några år eller några månader och göra något av det. Oftast blir det något helt annat än vad jag hade ursprungligen planerat, för jag upptäcker nya sidor hos mina karaktärer och hur världen fungerar, att jag blir tvungen att ändra riktning i berättelsen för att annars kraschar och brinner allting och, här är det värsta, jag tappar lusten att skriva. Det finns för mig inget så jobbigt som att försöka trycka in en karaktär i någon specifik riktning i berättelsen bara för att det lät bra i mitt huvud. Det känns som att försöka tvinga på ett litet barn en kostym inför en julfest. Både barnet och jag vet att det är egentligen totalt onödigt och ingen av oss blir gladare av det. 

Vad har jag för planer då inför detta år? Några stycken:

 -Idén jag ska skriva om är, tekniskt sett, en fantasyberättelse. Det roliga med denna berättelse är att den egentligen finns för att bana vägen för en annan fantasyberättelse jag tänker skriva.

Jag har halvhjärtat börjat skriva på en berättelse om några hjältar som räddar riket (long story short). Och jag ville skriva en berättelse om en grupp hjältar som är goda vänner, som käbblar sinsemellan, som har minnen tillsammans och allt vad det innebär. Fokuset, som jag föreställde mig, skulle ligga på vänskap. 

Men här ligger ett problem för mig: JAG känner dem ju inte! Jag vet inte hur de träffades, jag vet inte hurudan dynamik de har, jag vet inget om deras mål osv....
Och att bara lista saker för att "det verkade logiskt" kändes onaturligt, som att jag envist försökte para ihop dessa typer och säga "lek tillsammans".

Så därför skriver jag denna berättelse egentligen som en prequel, där jag kan låta dem alla träffas, lära känna varandra och kanske bli goda vänner eller rivaler eller hur det nu blir. Och om de blir rivaler eller t.o.m fiender, so what? Kanske jag kan senare ge dem ett gemensamt mål att arbeta mot?

Då kan jag åtminstone fortsätta senare på "den riktiga" berättelsen och veta åtminstone något om dessa karaktärers bakgrund (såvida jag inte skriver en till bok om deras vidare äventyr).

 -Jag ska åtminstone försöka att vara mera poetisk i detta verk. I förra årets verk och året före det var jag väldigt korthuggen. Det beror främst på att jag har alltid avskytt "lila prosa", som beskriver så mycket att berättelsen stannar. Så S/S Mayflower t.ex har ofta korta och koncisa meningar där jag (försöker) skriva så klart och tydligt som möjligt och inte fastna i beskrivningar. Inget fel med det, för att vara ärlig, men jag vill ändå prova att vara mera poetisk här. Det känns som att då jag ändå skriver något inom en sån luddig genre som fantasy så kan jag lika gärna vara poetisk. 

-Jag ska inte stressa med handligen. Detta går hand-i-hand med att vara mera poetisk, men ändå: S/S Mayflower var på sätt och vis en pulp-sci-fi story, med en snabb handling där allting hände väldigt snabbt. Inte i detta fall, jag tror att jag i denna berättelse tänker ta mig mera tid att utforska själva universumet och de som bor där. 

Tänker du också delta? 

För skojs skull har jag lekt med datorn
och skapat ett falskt omslag.
Bara för att jag kan :D