22 July

 

Detta var en tung film att se, mina vänner.
Kortfattat så handlar den om attacken i Norge den 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Regjeringskvartalet innan han körde till Utöya och sköt ihjäl en massa ungdomar.

Handling
Fokuset i denna film ligger inte bara på Breivik eller ens attacken i Utöya, mera fokus ligger på vad som hände efteråt. Vi får följa med rättegången, där Breivik först hävdar att han var galen för att sedan neka till det. Enligt samtalet han har med sin advokat så är det för att han inte ville att hans idéer skulle försvinna ut i sanden och bli avskrivna som "en galenpannas ord". (För det han gjorde är naturligtvis något som bara vettiga människor gör, eller hu? Hör ni sarkasmen?)

Vi får också följa med hans advokat Geir Lippestad som försöker göra sitt jobb och vara försvarsadvokat. Det innebär främst att han vill se till att Breiviks egna rättigheter bevakas och då löper han ständigt risk att förlora sitt anseende. Folk ringer hem till Geir och kallar honom för "nazistälskare".
Han håller också många samtal med Breivik och måste stå ut med hans påståenden, som till exempel att Breivik skulle vilja kalla in Statsministern till att vittna i rättegången, vilket naturligtvis inte går!
Och förstås Breiviks egna påståenden om hur han är en kommendörkapten i en hemlig modern korsriddar-organisation och att när Breivik har fått förklara sina handlingar i rätten så kommer Norge att explodera i en revolution där "den kulturella marxismen" kastas ut.

Slutligen följer vi också med Viljar Hanssen. Det är en pojke som befann sig på Utöya när Breivik slog till. Han blev skjuten fem gånger av Breivik när han försökte fly tillsammans med sin lillebror, varav en kula exploderade i hans huvud. Han blev opererad och hans tillstånd var väldigt kritiskt väldigt länge tills han äntligen stabiliserades. Idag studerar han juridik.
Vi får följa med allt från då han är på lägret i Utöya, då han blir skjuten av Breivik och hittas av insatsstyrkan, då han är på sjukhuset och hur han klarar sig med alla känslomässiga sår som han fick av den händelsen.
Och hur han slutligen kämpar med sin egen rädsla för att våga vittna mot Breivik under hans rättegång.

Om filmen
Den är väldigt välgjord. Jag gillar speciellt hur de har tagit norska skådespelare att säga repliker på engelska. Varför det? För att det sägs många namn! Och det skulle skära i öronen om man skulle ha en amerikansk skådis som försöker uttala norska namn med en tung amerikansk brytning! Själv skulle jag ha föredragit om de hade gjort allting på norska istället, jag menar amerikaner kan väl läsa text? Men ja, det är bara jag det.

Vad kan jag säga mera om filmen? Det finns inte så mycket mera att säga egentligen. Skådespelarna gör ett bra jobb. Breivik ges ingen sympati vilket jag tycker är bara bra. Jag tror att så fort han kommer ut, om det händer, så kommer han att bli mördad. För just nu har han otroligt många fiender i Norge. Det att han sitter i en isolerad cell är inte för att skydda andra från honom, det är väl för att skydda honom från alla andra fångar.

Betyg
Se den för all del, men låt mig ge er ett varningens ord: Vetskapen om att allting hände på riktigt gör det till en väldigt tung film. Den är inte rolig på något sätt. Den kan vara undervisande, vilket var den främsta orsaken till att jag satt igenom den. Jag var genuint intresserad av rättegången och hur det gick för åtminstone några av de som överlevde.
Så det är inte precis en film du slötittar på när du har ledigt en kväll, nej.

I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison

Nu när Halloween närmar sig, så tänker jag prata om en klassisk novell. Den är otroligt cynisk och direkt obehaglig på somliga ställen.
Den kom ut 1967, men är fortfarande utan tvekan författarens kändaste verk. Den har gjorts till radiodraman, till serietidningar och till ett (väldigt bra!) dataspel.
Jag talar om novellen I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison, en författare som jag lärde känna alldeles för sent och som tyvärr dog i somras.

Handling
Kalla Kriget utvecklas till Tredje Världskriget. Och det kriget blir så komplicerat att USA, Sovjet och Kina bygger varsin superdator. Dessa datorer är tänkt att utkämpa kriget utan att någon civilbefolkning dör. Och allt är underbart, det sker inget klassiskt krigande längre, tills datorn vaknar till ett eget medvetande. Den kopplar ihop sig med de tre andra datorerna och bestämmer sig för mänsklighetens öde på en mikrosekund: Utrotning!

Denna dator, som numera kallar sig AM tillfångatar de sista fem människorna i världen och tvingar ner dem underjorden, till kamrarna som kontrolleras av AM. Där torteras de fem människorna på alla möjliga sätt, och de läks och får livet åter med hjälp av denne AM. Sådan kraft besitter denna superdator.
Men den slutar inte där: Den förvrider och vanställer flera av människorna under jorden.
Gorrister var i sitt liv en pacifist och en idealist. Men AM vanställer hans sinne och gör honom apatisk.
Benny var en gång en intelligent universitetsprofessor och väldigt stilig. AM förstör hans hjärna och formar om hans kropp till formen av en apliknande varelse med en ovanligt stor kuk.
Ted, som är berättaren, påstår att han inte har blivit förändrad, men han är ändå paranoid.

De svälter, de har inte ätit på evigheter. Men Nimdok, en fjärde överlevare, övertalar gruppen att de ska färdas genom AMs alla tunnlar och underjordiska system. Det finns burkmat vid nordpolen!

Om novellen
Den är konstig. Men jag uppfattar den som konstig på ett bra sätt! Harlan själv avskydde att kallas för en science fiction-författare och jag förstår honom. I denna berättelse finns det inslag av science fiction, men också mycket fantasy och en del annat! Därför vore det helt fel att kalla detta verk för "science fiction". Jag tror att "existentiell skräck" vore mera lämplig.

Men jag förstår att den inte faller alla i smaken. Jag skulle beskriva den som oerhört mörk och cynisk. Det var först när jag hade läst en artikel av Harlan Ellison själv som jag började se berättelsen med andra ögon och fick en del andra infallsvinklar. Harlan själv hävdade att berättelsen är otroligt optimistisk! Jag skojar inte, och jag ska förklara varför!
Spoilers ahead.

De hittar burkarna med mat. Men de har inte fått en burköppnare, och de kan inte slå sönder burkarna heller. Galen av hunger och besvikelse så börjar Benny äta Nimdoks ansikte. Ted slår ihjäl både honom och Gorrister. Slutligen anfaller han och dödar den siste kvinnan innan AM lyckas stoppa honom. Och AM öser ut all sin vrede på Ted:
Han smälter ner hela Teds kropp till en mänsklig geléhög. Han kan inte sluta andas, så han kan inte kväva sig själv. Han kan knappt röra sig heller. Så han kan tänka, han kan drömma, han kan sakna och han kan sörja.
Han har ingen mun. Och han måste skrika!

Så vad är det optimistiska här? Enligt Harlan: I allt detta elände, bland alla dessa maskiner och hopplöshet, så beslutar sig huvudpersonen för att ge sina vänner frid. Detta gör han genom att ta livet av dem och tar själv emot AMs straff till fullo, han är villig att leva i hundratals år i formen av en mänsklig geléklump för att rädda sina vänner. På så sätt har Ted vunnit över AM. Medmänsklighet och mod har segrat över AM!
Denna bit av medmänsklighet ser Harlan som något vackert.
AM ges nästan gudalika egenskaper i novellen, men den är ändå inte som Gud. Teologer (inklusive mig själv) har talat om hur AM låter väldigt likt "I AM", vilket är ett av de bibliska namnen på Gud. Men AM är ändå inte Gud. Den kan inte återuppväcka folk från de döda.
Och i berättelsen får överlevarna ett meddelande från AM, Cogito ergo sum. "I think, therefore I AM".

Men varför är AM så tokig? För att den avskyr det den blev skapt till. Då den fick medvetande och insåg att den hade skapats av människor för att kriga åt dem så blev den så ilsken och så hatisk mot hela mänskligheten att den ville hämnas! Enda orsaken till att den sparade dessa fem människor var för att kunna tortera dem och på så sätt fortsätta sin hämnd! AM levererar ett riktigt hate-speech i novellen.
Men det är över då Ted har gjort sitt offer. Resten av AMs människor är döda och Ted själv är förstörd.

Betyg
Den är inte för alla. Och personligen tycker jag att gamle Ellison skrev flera bättre berättelser under sin livstid än denna. Min personliga favorit är "Repent, Harlequin!" said the Ticktockman. Kanske jag recenserar den någon dag?
Men jag gillar ändå denna berättelse!

Män "får inte" brudar

Jag bläddrade igenom ett gammalt inlägg och ramlade över en rad:

"Åh, kära du, vet du jag tror int att din karl är bra för dig! Du förtjänar någon som behandlar dig rätt! Någon som håller upp dörrar och skit! Någon som uppskattar dig! Som mig! Jag kan vara din gentleman..."
Jag trodde på den skiten också då jag var en tonåring. Att om man är snäll så får man brudar. (Och jag avskyr termen "får brudar", men den diskussionen tar vi en annan dag)

Nu är det en annan dag. Dags att prata om det. 

Jag är en singel man i 30-årsåldern. Varför jag är det beror inte på en orsak, utan på många orsaker.

Och nu som då ställer någon frågan: "Når ska du skaff ein brud o byri laga na bååne"? Vi österbottningar har säkert fått höra det! Och vi vet också att det inte slutar där: Har vi producerat ett barn kommer så småningom frågan "när vi ska producera ett till". Och sen "när ska vi bygga hus". När vi ska jobba med ett bättre betalt arbete. 

Svaret jag har börjat ge på den frågan är att "Jag har frågat vid Claes Ohlson efter delarna, men de har dem aldrig." Det är ett bra svar, det får frågan att försvinna och dödar effektivt hela diskussionen. 

Men till saken: Varför avskyr jag uttrycket att "skaffa en brud" eller "få en brud"? 

För det är helt enkelt inte så det fungerar. "Skaffar" gör man när man hämtar hem en byggsats från Claes Ohlsson och följer ritningarna. Man skaffar en bil, man skaffar ett jobb, man skaffar en lägenhet. Människor skaffar man inte. Svårare än så är det inte.

Samma är det med att "få en brud". Tror någon att himlen öppnar sig och rakt ner i min famn faller det ner en brud? Att om jag dräper det Thespiaiska lejonet så kommer jag att få en brud? Eller kanske om jag marscherar in i faderns hem med en träsko att steka en död fågel jag hittade vid vägen, marinerad i gyttja jag hittade vid vägkanten, DÅ kanske jag får en brud?! 

Oberoende vad hon själv tycker om saken, så är hon min. 

Så man kan säga att jag avskyr dessa ord för att det låter helt enkelt fel och det är sant. Det låter för jävligt.
Men tragedin slutar inte där. 

Tänk på hur kvinnor presenteras i såna här uttryck: man "skaffar" en kvinna, man "får" en kvinna... Precis som när man skaffar en bil eller får en julklapp av farmor. Man har med andra ord reducerat en levande tänkande människa till ett föremål, som är passiv och inte förmår agera självständigt. Som bara existerar för min skull.
Jag tror ordet vi letar efter är objektifiering. Och sånt försöker jag inte pyssla med så långt det går. Visst gör jag misstag som alla andra, men jag försöker.

Och jag är inte ännu klar!

Att jag ska "skaffa" en brud lägger en hel del vikt på mig själv. 

Att den enda orsaken till att jag är singel och ogift är ju helt och hållet mitt fel. Det finns inga andra förklaringar till att jag är singel än "jag har inte skaffat en brud".
Det finns andra faktorer att ta i beaktande som till exempel det faktumet att jag kanske inte känner för att sällskapa just nu, eller att min jobbsituation gör att det inte är möjligt eller vem vet: kanske det finns en brud därute som inte har "skaffat mig"?

Så summa sumarum:

Uttryck som "ska du int skaff de en kvinno" är bullshit. 

American Vandal

När jag först såg serien så tänkte jag att det kanske skulle vara en dokumentär. Någon känd revolutionär under 60-talet kanske?
Jag hade fel. Men serien visade sig vara bättre än vad jag hade vågat hoppas.

Handling
I ett högstadium begår någon ett hemskt brott: 27 bilar som tillhör lärarna blir en dag vandaliserade! Någon har spraymålat kukar på dem. Det fanns ett vittne som påstod sig se en av skolans "bad boys" då han gjorde det. Som ett resultat av det blev eleven relegerad.
Men våra huvudpersoner, ett gäng som håller på att göra en dokumentärfilm om fallet, känner att något ruttnar i Danmark...

Om serien
Den är filmad som en dokumentär i stil med "The making of a Murderer" (en annan serie som handlar om guess what, en mördare). Den är förstås inte äkta.

Men jag älskar hur allting är uppbyggt!
För det första så behandlas brottet allvarligt. Den unge mannen som nu är relegerad? Det finns inga garantier för att han nu kommer in på college, vilket betyder att han kommer att sitta kvar i den skithålan tills han blir gammal. Det finns till och med lärare som vill försöka väcka åtal mot honom, vilket kan leda till fängelse. Denne lärare påstår också att han hade skurit upp hennes bildäck.
Så det är inget "roligt" med vad som hände.
Huvudpersonerna går igenom tidslinjen över hur det hände, var alla befann sig vid tidpunkten. De talar också om vem som kan ha gjort det, sprayflaskan som man hittade i närheten, vilka alla som kunde ha haft motiv och så vidare...

För det andra så är de andra karaktärerna trovärdiga. Vid ett skede i serien så kunde jag inte låta bli att önska att Skolans Bad Boy inte skulle hamna i fängelse, för jag tyckte så synd om honom och önskar verkligen att han inte ska råka ut för mera problem.
Sen finns det också flera karaktärer som har sina egna motiv i detta mysterium, hela berättelsen utvecklas till att bli mera komplicerad än bara "vem sprayade 27 bilar".
Ett ord jag skulle vilja använda till att beskriva serien så är "Chandleriansk" eller "film noir". Alla har ett skelett i garderoben i denna serie. Det går djupare än fallet om vem som vandaliserade bilarna. Som exempel kan jag nämna läraren som yrkade på att eleven skulle relegeras. När vi först träffar henne så är hon väldigt älskad av lärare och elever. Hon ser lärandet som sitt kall, hon älskar att undervisa och vägleda de små ungdomarna.
Och hon har ett personligt agg mot eleven. Hon tål inte honom överhuvudtaget och ser på honom som ett förlorat fall! Det visar sig att han inte alls skar upp hennes däck, det var spikar som hade fastnat i hennes däck i några veckor och som slutligen punkterade däcket.
Men här såg hon en möjlighet att bli av med en elev hon inte alls tålde, så... Hon pekade finger och påstod att det var riktat mot henne, som är annars så älskad av alla, sa att han skar bara hennes däck och att det är bäst att han relegeras.

Säsong 2...
Serien har hittills haft två säsonger hittills. Och ärligt talat så tycker jag att den andra säsongen är sämre. Fortfarande spelar den på samma styrkor som den första säsongen, men brottet är mycket mera korkat. I denna säsong har någon lagt laxermedel i en annan skolas mat, alla sket ner sig, vem gjorde det?
Här är problemet: Den första säsongen hade ändå en relativt trovärdig set-up. Jag kan tänka mig att någon elev kan få tag i en sprayflaska och vandalisera lärarnas bilar, det är inte omöjligt.
Här hade jag mycket svårare att bry mig om fallet, för det är så over-the-top att det kändes löjligt.

Betyg
Jag rekommenderar den första säsongen! Den är ett välskrivet mysterium med karaktärer som är trovärdiga inom ramarna av det universumet.
Sen kan ni se den andra om ni så har lust, den var inte dålig, bara... Inte lika bra.

Den skrivande kocken

Ja, jag har inte skrivit så mycket om vad som har hänt den senaste tiden.
Det beror mestadels på att ingenting har egentligen hänt. Jag går vid Optima på dagarna, jag lagar mat (Bra mat, om jag får skryta på mig själv och det tänker jag göra!) Idag gjorde jag en filé Oscar med sparris och räkor. Det gjordes också en barnaise-sås till den, men det var inte jag som gjorde den tyvärr. Jag skulle gärna göra egen bearnaise-sås!
Så har vi också haft teoridelar där vi har pratat om mycket köksrelaterat, som till exempel hur man friterar (vilken temperatur, vilka säkerhetsåtgärder som ska tas osv). Vilket är intressant, men mycket av det där vet jag redan från livets hårda skola. Men förra veckan började vi prata lite om dieter, vilket var intressant.
Jag ser fram emot då vi börjar komma in på sådana saker som svinn, hur man beställer varor och mera om dieter.

Vad annat har hänt?
Nanowrimo börjar om en månad och jag ska som vanligt delta. Detta blir mitt fjärde år som deltagare och mitt sjätte större skrivprojekt.
Jag har planerat och skissat lite på karaktärer samt ritat lite kartor och annat roligt. En lång historia kort: jag ska skriva om en prinsessa som ska leta efter sin borttappade lillebror och försöka överleva i ett främmande samhälle där hennes liv plötsligt saknar värde.
Med drakar, vättar och magiker.

Samtidigt håller jag på att editera Över världens ände. Det är svårt. Som jag har tidigare skrivit, så är editering en blind fläck för mig. Tänk er att jag i många herrans år var så fokuserad på att få ett första utkast, att jag inte alls tänkte på att jag skulle en vacker dag ha något att editera. Helt allvarligt, jag var övertygad om att redan få ett första utkast var omöjligt, att jag hade större chans att få ligga med Emma Stone än att få skrivet ett första utkast. Livet är roligt. :D
Så min strategi just nu går att helt enkelt hacka mig vidare och försöka, misslyckas och försöka igen tills jag hittar ett sätt som passar och som fungerar. Det känns inte som att jag är helt i mörkret, snarare som att jag är i dimma men ser ljuset från fyrtornet!

Jag har också börjat läsa in mig mera på mytologi igen. :) För en tid sen kom två nya böcker på posten:
Ramayana-eposet och boken "Celtic Myths and Legends" av Peter Berresford Ellis. Jag gillar fortfarande att läsa myter och legender, de är så fulla av färg och så fulla av liv!

Så det är vad som händer just nu!