torsdag 31 maj 2018

We who are about to... av Joanna Russ

Detta var en intressant läsning. Internet definierar denna bok som "feministisk science fiction", vilket naturligtvis fick mig att bli nyfiken! Vad är feministisk science fiction? Hur skiljer den sig från vanlig science fiction?
Är det bara för att det är en kvinna som skriver det och för att berättelsen handlar om en kvinna? Eller finns det något mera?
Och Joanna Russ var en, för att använda en stereotyp, arg feminist. Hon jobbade som litteraturkritiker och skrev många artiklar till science fiction och fantasy-tidningar.
Hon avskydde Ursula K. Leguins bok "Left hand of Darkness" för att hon ansåg att Ursula inte ifrågasatte patriarkatet tillräckligt hårt. Hon skrev en bok som heter "How to surpress womens writing", vilket handlar om hur kvinnor får svårt att publicera sitt verk.
En som kritiserade Joanna sa att hon borde hålla bort politik från sina recensioner, på vilket hon svarade "Jag gör det så fort författare slutar ha med politik i sina verk!"
En dam med taggarna utåt, med andra ord!
Då borde väl hennes verk åtminstone vara intressant!

Handling
På väg till en planet så exploderar ett rymdskepp. En livskapsel skjuts ut och är automatiskt inställd på att krascha på en planet som kan hålla mänskligt liv, men som är obefolkad.
Fem kvinnor och tre män landar på denna planet.

Vad som följer är debatter. Vad ska besättningen göra nu? Kommer någon att hitta dem? Och då det är klart att det inte händer så borde väl de starta upp ett nytt mänskligt samhälle?
Det betyder att kvinnorna bör underordna sig männen, sära på benen och börja avla nya människor, eller hur? Speciellt då en av männen är en professor och därför automatiskt ansvarig för uppdraget, eller hur? Och han säger ju det, alltså är det sant!
NEJ! säger vår huvudperson i denna bok. Hon vill inte göra det, inte bara för att hon helt enkelt inte trivs av tanken på att bli påsatt av en av männen som ett avelsto: Det finns triljoner planeter i universum, varav ett oändligt antal är beboeliga. Om civilisationen på jorden alls bestämmer sig för att leta efter dem (varför de skulle DET är också en fråga), vad är oddsen inte bara att de ska hitta rätt planet utan hitta rätt kvadratkilometer på den planeten där de bor?
Så det enda de skulle få ut av en sådan orgie är att de skulle dra ut på den gruppens slutliga förintelse. Förutsatt alltså att det inte blir komplikationer vid födseln!
Och de har inte mat för att klara sig ens i nio månader! Så tanken att kolonisera planeten, att skapa en ny civilisation människor, är omöjlig.

Vår huvudpersons attityd gör henne väldigt snabbt impopulär. De övriga överlevarna, till och med kvinnorna, tycker att hon begår förräderi! Därifrån byggs konflikten upp: Allas försök att övertala henne om att hon har fel och att det hon gör är fel och hon som gör motstånd.

Om boken
Det finns ännu mera som jag inte har pratat om. Boken tar också upp sådana ämnen som politik, religion, andlighet, vad det innebär att dö och vad det innebär att leva. Jag får bilden av att Joanna försöker också uttrycka en idé om att vi borde helt enkelt få leva och dö som vi vill, speciellt i den senare halvan.

Den kom ut 1977, mitt under den så kallade "New wave of science fiction". Det var, kortfattat, en tidsperiod då det blev vanligare att man experimenterade med olika koncept och tankar. Före det var det vanligt att man såg på "framtiden" som en tid då allting är bra. Teknologi och logiskt tänkande har löst alla problem, hurra!
Men i denna period blev det vanligare att man helt kallt utgick från att det mänskliga psyket fortfarande inte förändras.
Och det märks här. Joanna talar inte särskilt mycket om det teknologiska, hon använder sig av rätt lösa termer på maskiner. Och ärligt talat så tycker jag det är bara bra, då fokuset ändå ligger på människorna.
Slutet är för visso deprimerande, men det var också en 70-tals grej.

Så, jag talade om "feministisk science fiction". Tycker jag att boken borde vara värd den titeln? Faktiskt så JA! Men inte bara för att det är en kvinna som protagonist och att det var skrivet av en utpräglad feminist.
Nej, för att boken faktiskt ifrågasätter och diskuterar mycket. Inte bara "borde män få styra" (trots att den frågan diskuteras), utan huruvida vi faktiskt behöver styras av någon överhuvudtaget, om religiösa institutioner endast är av ondo eller om de faktiskt kan medföra något bra, om det är omoraliskt att en person är sexuellt attraherad av samma kön eller ej (med tanke på gruppens överlevnad)? Och så vidare, säkert finns det flera frågor som jag har missat!
Är det inte det som feminism (bland annat) handlar om? Ifrågasättandet av strukturer och tankesätt?

När boken kom ut fick den dåliga recensioner, men har på senare tid blivit mera uppskattad.

Betyg
Som en science fiction-läsare? Boken var helt okej. Det är allt jag har att säga om den. Den var väldigt kort, 119 sidor bara, så jag läste igenom den på en dag. Men det tycker jag bara är bra, hade den varit längre hade den varit för lång.
Språket var det inget fel på.
Den var stundvis väldigt mörk och nihilistisk, men å andra sidan vet jag inte hur berättelsen skulle ha kunnat vara annorlunda.

Jag rekommenderar den till dig som inte har läst science fiction tidigare, men skulle gärna vilja! Bara för att denna bok är ett prima exempel på hur science fiction kan handla om rymdfärder och andra världar, samtidigt som de också kan diskutera komplicerade frågor!

onsdag 30 maj 2018

... och jag svarade stormen

Jag hoppas inte någon är trött på att jag tjatar om Nano, för jag är inte trött på att göra det! :D

Mitt senaste Camp Nano blev som sagt en berättelse på 75 000 ord. Det var något som jag trodde inte var möjligt förrän jag hade gjort det. Och jag är kanske tokig, men jag hade tänkt en tid på att pressa längre och gå till 100 000 ord. Det är ändå bara 25 000 ord mera! Jag behöver bara skriva kring 3500 ord per dag så har jag det i säcken! Med god marginal! Enligt mina uträkningar skulle det röra sig om 3225 ord per dag, men jag föredrar 3500, det är en rund nätt summa.

Men frågan kvarstår, antar jag: varför? Varför inte bara skriva ännu ett projekt och så ser vi hur långt det går? Vet ni, så har jag alltid tänkt! Sist och slutligen skriver jag för att jag älskar det. Jag skulle inte ha fått något skrivet överhuvudtaget om jag inte skulle älskar det.
Camp Nano och gamla goda NaNoWriMo har varit till stor hjälp för mig att utvecklas.
Sedan så tror jag också att detta projekt kan faktiskt bli 100 000 ord långt. Mitt förra camp-projekt, det på 75 000 ord, den hade åtminstone fyra huvudpersoner, som alla hade sin historia att berätta UTÖVER huvudintrigen. Och fortfarande fanns det en hel del platser och händelser där som jag inte broderade ut så mycket som jag skulle ha kunnat.
Till mitt kommande projekt så blir det antagligen fråga om sex huvudpersoner. Och jag vill ge mera utrymme åt deras personliga äventyr och utveckling förutom huvudintrigen! Jag vill också spendera mera tid ute i universumet och inte skynda mig genom storyn som jag tyvärr annars tenderar att göra!
Kan jag klara det?
Varför inte? För många år sedan kunde jag inte skriva en novell längre än tio sidor.

Men fortfarande: Varför?!
För att det är ett projekt jag inte är säker på att jag skulle klara av! Så därför måste jag göra det och inte tveka!
Jag skulle vilja använda en metafor: Då jag har tänkt på projektet, något som jag vill göra, så känner jag också hur Draken försöker få mig att låta bli. Något har stört Draken från urtiden! Den försöker stoppa mig genom att få mig att tveka, alltså finns det något bra med det!
Kanske jag borde skriva ett skilt inlägg om min drake?

Nå, vad har titeln med saken att göra? Det gäller en sak jag gjorde igår. En tokig sak, men ändå!
Det blåste riktigt ordentligt här ute vid villan. Vet inte om man kan kalla det storm, men för sakens skull kallar jag det för en storm! Och jag gick ut på bryggan, vindarna blåste genom mitt hår och flanellskjorta och jag svarade stormen: "Det blir svårt.... Men jag kommer att göra det!"

Så tärningen blev kastad! Nu finns det ingen återvändo!
Så jag håller som bäst på att preppa riktigt ordentligt. Jag fyller mitt anteckningsblock med namn på karaktärer, städer, länder, föremål.... Och jag älskar det. :)

måndag 28 maj 2018

Sommarens läslista

Varenda vår så plockar jag ut ett antal böcker ur min bokhylla! Dessa bestämmer jag mig för att bli "min sommarläsning".
Samtidigt så ska jag vara ärlig: Många böcker har jag läst förr. Några har jag börjat på och sedan lagt ner igen. Och jag är jätteoptimistisk! Varje år väljer jag alldeles för många böcker och kommer igenom en eller två. Men jag har också kommit till det stadiet där jag helt enkelt inte bryr mig.
Nå, without further ado: Vilka böcker planerar jag att läsa i sommar?



Från toppen neråt:
Writers of the Future volym 29. Science Fiction-noveller, som oftast brukar vara riktigt bra dessutom!
Map of Time av Felix J. Palma. Varför har jag inte skrivit en recension av boken tidigare? Det är, tekniskt sett en steampunk-fantasyroman om tidsresor.
Alkemisten av Paulo Coelho. Jag läste denna bok i gymnasiet till en kurs. Och jag tyckte om den! Jag gillade den mystiska dimensionen i boken.
We who are about to... av Joanna Russ. Detta ska bli intressant, inte bara för att det är en kvinna som skrev hård science fiction år 1977. Denna bok kallas för "feministisk science fiction". Och som ett sci-fi fan så är jag ju naturligtvis nyfiken: När blir något "feministisk science fiction"? Vad skiljer "feministisk science fiction" från vanlig science fiction? Det MÅSTE finnas något annat än "En kvinna i huvudrollen"!
American Gods av Neil Gaiman. Ja, jag har ju som jag skrev i ett annat inägg inte läst Neil Gaiman riktigt aktivt. Men det ska det bli ändring på! Jag hörde mycket gott om American Gods, så jag köpte den och tänker läsa den!
The Graveyard Book av Neil Gaiman. I stort sett samma som ovan, men denna bok hade jag ärligt talat glömt bort att jag hade. Köpte den typ under mitt första studieår i Åbo och glömde bort den.
Expedition to the Mountains of the Moon av Mark Hodder. Denna bok började jag läsa då jag bodde i Åbo. Jag hade lånat den från biblioteket. Det är en steampunk-äventyrsberättelse om alternativa tidrymder. Jag tror att detta är när jag gillar steampunk som bäst: då det inte försöker vara vetenskapligt utan då det är mera lutad mot fantasy och skäms inte för att vara det!
Golden Apples of the Sun av Ray Bradbury. Jag recenserade den för många år sen, då jag ännu bodde i Åbo. Jag hade lånat den från biblioteket, men nu beställde jag efter den tll mig själv. Och vad glad jag blev: Det finns 12 NYA noveller i denna utgåva som inte fanns i den tidigare! Hurra!
A Briefer History of Time av Stephen Hawking. Jag hade egentligen tänkt läsa A Brief History of Time, men denna utgåva är bättre. För det första är språket polerat, så det är lättare för oss andra att förstå den. Det finns illustrationer som förklarar en del poänger som Stephen försökte lägga fram.
Håller de små grå cellerna i skick.

Sedan har jag förstås några andra böcker som jag kanske läser om jag kommer igenom denna bokhög:
J.R.R Tolkien - De förlorade Sagornas bok 1 & 2
Robert A Heinlein - The Door into Summer.
Jane Austen - Stolhet och Fördom. 

söndag 27 maj 2018

Sagan om den trasiga skeden

Jag jobbade ju till havs mellan 2011-2013 i disken.
Och i disken fanns naturligtvis en matkvarn. Dit brukade servitörerna hälla överbliven mat och låta det mala ner till någon container. Det är otroligt hur mycket mat som slängs i matkvarnen, speciellt efter bufféfrukosten!
Förstås, man fick inte slänga bacon och/eller bröd. För då blir det stopp. Och gissa vilka som ska försöka lösa det? Diskaren!

Men det är inte det jag skulle prata om idag. Jag grävde i mina gamla lådor och hittade ett minne, en relik.
Ibland hände det sig att servitörerna kom in med en tallrik med gamla matrester på. De svepte av det nere i matkvarnen.... Och plötsligt började kvarnen dunka och smälla!
Vi diskare stängde förstås av allting på nödstoppet och tittade ner i kvarnen, och det var alltid samma sak: ett bestick hade slunkit med och tog rejält med stryk.

Ibland hände det sig att det blev en liten diskussion av oss vem som skulle hämta upp besticket. För det betydde ju att vi skulle sätta handen ner i matkvarnen. Och om en kom på då, så skulle det säga PLOPP och sen kan du inte klappa händerna mera!
Inte för att det bekymrade mig: Jag dubbelkollade bara att nödbrytaren var intryckt, så det inte gick att få på den hur mycket man än tryckte på ON-knappen.

Så jag fiskade upp en sked som jag en gång tog med hem. Jag tänkte på den lite som ett konstverk och som en rolig memorabilia.
När jag ser på den så tänker jag just på disken och de typerna jag kände som jobbade där.

Modern konst eller en trasig sked?

Myths & Legends of Ancient Greece and Rome av E.M Berens

Det slog mig för en tid sen att jag har ju inga böcker i min bokhylla om myter och legender från grekerna och romarna!
Jag har böcker om fornnordisk folktro, jag har böcker om hinduism och buddhism, jag har t.o.m en bok om scientologi!
Men inget om grekerna eller romarna!
Och jag ville inte heller ha en akademisk avhandling om dem, jag ville ha något mindre.
Jag ville bara ha en nätt liten bok där jag får reda på basfaktan om t.ex Herakles, inte en doktorsavhandling om varifrån legenden kan ha kommit, hur han avbildades tidigare och vilka likheter han kan tänkas ha med andra legender. Även om sådant också kan vara intressant.

Så, för några slantar på adlibris hittade jag denna bok: E.M Berens Myths and Legends of Ancient Greece and Rome. Den är en rätt gammal bok som kom ut 1880. Och därför kan man fråga sig hur mycket av boken som är riktigt tillförlitlig då det gäller sådana saker som hur prästerskapet ska ha sett ut, hur de olika festivalerna till gudarna ska ha sett ut och så vidare.
Religionsvetenskapliga studier har ändå marscherat vidare på snart 140 år. Som exempel kan jag nämna då han pratar om Thesmophorias festival, så skriver han att det var exklusivt kvinnor som firade den festivalen. Det är allt han skriver om det.
Och religionsvetaren i mig är frestad att ta fram sågen och börja ställa sådana frågor som "Vilka är dina källor?" och "kan man vara helt säker på att det faktiskt gick till så?"
För han ger inte några källor, han hänvisar inte till en annan forskning, han säger inte ens var det står någonstans att Thesmophorias festival skulle ha firats av exklusivt kvinnor! Vilket betyder att för allt jag vet kan påståendet bara vara hans egna fantasier om en lesbisk orgie! Och hur vet jag då att något annat av det som han påstår faktiskt är sant?
Men å andra sidan så är det sådant vad jag skulle vilja ha i en tjock akademisk uppsats, vilket nu detta inte är, jag kallar det för semi-akademiskt.

Så är boken dålig?
Inte egentligen. Jag ville ha ett enkelt uppslagsverk som täcker det mest basiska med de grekiska/ romerska gudarna, högtiderna som firades och legender som berättas. Sådant som jag kan referera till om jag blir ombedd att berätta en saga vid en lägereld. Och så ville jag ha en bok i min bokhylla om grekiska och romerska myter och legender.
Nu behöver jag bara Homeros Odysséen och Iliaden, Herodots verk Histora och några pjäser, så är jag nöjd!

Vad annat kan jag säga om boken?
Ett mindre problem som jag har med den är att språket kan vara lite stelt. Det är ju trots allt en semi-akademisk text.

Betyg
Jag rekommenderar den till dig om du vill ha något relativt lättläst om grekiska och romerska myter och legender.