Att baka en värld: Namn

Jag tycker om att skapa nya världar och annat trevligt. Idag har jag arbetat just på en av mina världar som jag tänker använda i ett kommande skrivprojekt.
Det började för några dagar sen då jag doodlade i ett häfte och skissade upp en ö. Jag namngav en stad, ritade lite floder, skog, slätter och berg.
Efter det ritade jag in en stad och lite åkermark omkring den. Och efter det namngav jag staden och sedan ön.

Idag har jag jobbat lite vidare på det. Jag har kommit på ett namn på ön och framför allt så har jag kommit på varför ön heter som den gör. Ett misstag som jag har sett en del fantasyförfattare göra är att de ger en del komplicerade namn på städer, men kan sedan inte förklara varför staden heter så. Och det är inte heller ett svårlöst problem! Säg att du uppfinner en stad som heter Dargoth-Zen, för du tycker det låter coolt. Men du vet inte alls varför den ska heta så, det låter bara coolt.
Tänk om Dargoth-zen är ett gammalt namn på staden som blev givet på ett språk som numera är utdött?
Skogen Lothlórien i sagan om ringen-universumet har en lång historia bakom sig, det hette först något annat, men sen böt det namn och så vidare. Men Lothlórien betyder Lorien av blomningen, till minnet av landet Lorien som Noldor lämnade.
Dargoth-Zen kanske bara betyder "Zens fästning" på det urgamla språket, namngivet efter en stor mytomspunnen gestalt som enligt legenden byggde en borg där för tusen år sen?
"Britannia" till exempel är namnet som romarna gav ön ("Pretannike"), efter pretani-folket (också känd som "breton") som bodde där.
Godrics Hollow i Harry Potter är helt enkelt uppkallat efter Godric Gryffindor.
Mera komplicerat än så behöver det inte vara!

Men det som jag tycker man kunde också göra i en sådan situation är att ändå hitta på ett "folkligt" namn på staden, sånt som ortsborna säger. Jag menar jag är från norra österbotten, men i folkmun säger man inte t.ex "Jakobstad" eller "Nykarleby", man säger "Jeppis" eller "Nykaabi". Dargoth-Zen skulle i folkmun kunna t.ex förkortas till Dar-zen eller bara Zenstaden. Eller varför inte ta det längre och ha ortsborna att kalla det för "staden", om det annars är långt till närmaste stad?
Det kan också heta "Kvarnen". Tänk om ett speciellt landmärke i Dargoth-Zen är en gigantisk kvarn, dit bönderna från de olika gårdarna (och kanske t.o.m från några av grannstäderna) färdas för att mala sitt säd?
Så från Dargoth-zen till Kvarnen. För tyvärr är det så att oberoende hur coolt ett namn låter så använder folk ändå det namnet som faktiskt går att uttala.

Detta gäller också namn på speciella karaktärer som är av betydelse. Om trollkarlen i Dargoth-zen heter Zufiwix, hur många tror ni att faktiskt skulle kalla honom det? "Hördu, Zufiwix!", "Hur står det till, Zufiwix?" Säg Zufiwix tio gånger efter varandra!
Det vanliga skulle vara att folk förkortar det och i byn är han bara känd som Zufi eller Wix.
Eller kallar honom bara för "trollkarlen" eller "Trollgubben".
"Har någon sett trollgubben? Han är inte vid marknaden där han brukar vara."
Om han är en minoritet, som t.ex en alv, så kanske folk kallar honom för det?
"Ser man på, här kommer alven i egen hög person!", "Skulle du kunna springa upp till alven och se om han är hemma?"

Betyder det då att ALLT detta måste komma fram i själva berättelsen?
Inte nödvändigtvis. Jag tycker bara om att göra detta för mitt eget nöjes skull. Sätter jag en berättelse att utspela sig i Jakobstad så behöver jag inte nämna Ebba Brahe eller Jakob De la Gardie.

"Den utvalde" i fantasylitteratur

Jag har inte läst så mycket fantasy som jag skulle ha kunnat, men ändå en del. Och jag skriver en del fantasy. I något skede har jag stött på konceptet om "Den Utvalde". Att det finns Den Stora Onda i världen och det finns en profetia om att "Den Utvalde" kommer att födas och denne kommer då att krossa det onda.
Då jag ser detta i film eller i litteratur brukar jag gäspa, för det finns så många sätt att göra detta fel på. Själv undviker jag att skriva om det, för jag tycker mera om karaktärer som skiter i vad ödet säger och helt enkelt tar saken i egna händer, oberoende vad profetior säger.

Men det tänker jag inte fokusera på i detta inlägg, utan här tänker jag fundera lite på hur "Den utvalde" skulle kunna göras helt rätt!

1) Låt det vara vagt om huruvida huvudpersonen faktiskt är den utvalde. 
Profetior tenderar att vara ganska vaga och kan sist och slutligen passa in på flera personer. Säg t.ex att profetian säger att "den utvalde" kommer att födas med ett märke av en ros på sig. Vad då för märke? En tatuering? Ett födelsemärke? Ett ärr?
En författare som leker med detta är J.K Rowling i Harry Potter-böckerna. Det finns ett stycke där Dumbledore pratar med Harry om att han kanske inte alls är "Den utvalde", för profetian stämmer in på en annan unge.
Men hela samtalet slutar ändå med att Dumbledore och Harry säger "fuck destiny", att vi ändå inte är bundna av ödet, så om det finns en profetia eller ej har ingen skillnad. (En underbar scen i boken som lämnades bort i filmerna!) Det är också därför hela "den utvalde" fungerar i Harry Potter-böckerna: Skulle man plocka bort profetian skulle berättelsen fortfarande stå på egna ben.

2) Att vara den utvalde behöver inte vara så underbart
Tänk: Du har fått höra att det är DU som ska rädda världen från en stor ondska. Och om du misslyckas så kommer världen att gå under. Hela din existens och hela din framtid ligger färdigt utstakad. Du kan inte välja vad du vill göra med ditt liv, det är redan förutbestämd exakt vad allt du ska göra. Du kan inte säga nej, för då har du dömt världen till evigt lidande. Du kan inte heller misslyckas för då har du också förstört världen.
Vilken press!

Kanske vår hjälte också känner sig som en lurendrejare. När folk har väntat på "den utvalde" så har de väntat sig en mäktig krigare som kan leda en armé, som är helt enkelt underbar på alla sätt.... Och så får de en idiot som varken vet bu eller bä.

3) Profetian är inte huggen i sten
Tänk om "den utvalde" dör? Hemska tid! Vem ska nu rädda folket?
En god vän till "den utvalde", som bestämmer sig för att skita fullständigt i profetior och krossa det onda själv.
Eller tänk om hjälten får höra att han är den utvalde, men det visar sig sist och slutligen inte ha så stor betydelse?

4) Profetian har feltolkats: Den Utvalde föds inte för att rädda världen utan för att föra in ett större mörker
Ett exempel på detta som jag kommer på är Frank Herberts bok Dune. Det handlar om en kunglig familj som tar över styret över en planet där det finns en urbefolkning som har en profetia om en messias som ska rädda dem. Profetian stämmer in på huvudpersonen som gör just det: tar tillbaka planeten och tar slutligen över imperiet och blir en kejsare.
Och i nästa bok har denna gudalika gestalt mördat miljontals människor på olika planeter för att förhindra uppror.

5) Den utvalde är bara en i en rad "utvalda"
Tänk om det har funnits flera "utvalda" med speciella förmågor genom historiens lopp? De har alla spelat sin roll i att rädda världen, så denne "utvalde" har egentligen inget speciellt på gång.
Eller tänk om de andra "utvalda" har misslyckats i sina uppdrag, men de är ändå fortfarande de utvalda?

Det finns flera sätt att hantera en "Utvalde"-profetia. Jag gillar själv tanken på att "den utvalde" är något som en huvudkaraktär blir till. En bondpojk (i vanliga fall) som helt enkelt på egen hand ger sig ut för att krossa det onda, genom trial-and-error.
Eller som jag själv planerar att skriva någondag: En bok där huvudkaraktären inte är "den utvalde", men han beger sig ut i världen för att leta efter "den utvalde".

Jag och Neil Gaiman

I min bokhylla finns för tillfället tre Neil Gaiman-böcker.
The Graveyard Book, American Gods och View from the Cheap Seats.

Hur jag kom över dem är inte en särskilt intressant historia, jag köpte dem från hyllan vid Akademen i Åbo. Big whoop.
Det som jag tycker däremot är intressant är min väg till att läsa Neil Gaiman.

Jag hörde först om honom kring 2008/09. Jag hade flera vänner som prisade Sandman-serien. Jag har inte läst den själv, jag litar inte på brittiska serieskapare sen jag läste Alan Moores tentakelporr och Grant Morrisons misärporr. De där tedrickarna får hålla sig kvar på sin ö! Men jag köper The Graveyard Book och glömmer bort att jag har den.
Jag kollade Dr Who några år senare och på textraden i början av något avsnitt stod det "Written by Neil Gaiman".
Jag kollade en dokumentär om H.P Lovecraft och där intervjuades Neil Gaiman bland annat.
Några år senare kollade jag och Martin på Coraline, som är skriven av Gaiman.
På mitt facebookflöde är människor nöjda med att de ska läsa Sandman-serien igen.
Då jag deltar i NaNoWriMo får man pep-talks från publicerade författare. Och en av dessa är förstås Neil Gaiman!
Jag får för mig att lyssna på Tori Amos och när jag läser om henne på nätet så hittar jag att hon är god vän med NEIL GAIMAN!
Jag kommer över en bok med Lovecrafts samlade verk och vem har skrivit förordet? NEIL FCKING GAIMAN!!

Och slutligen, då jag var i Åbo en sväng senaste december och gick bland hyllorna, letande efter något att läsa så springer jag på ett hyllplan med Neil Gaiman! Jag lägger upp händerna mot Universum och säger "Okej! Jag ger mig, jag läser Neil Gaiman!"

Så jag köper American Gods, för den har jag hört mycket gott om. Jag köper också The View from the Cheap Seats, för att den innehåller en massa gamla tal, artiklar, förord till olika böcker och annat trevligt. Och jag känner på mig att jag inte orkar fördjupa mig i någon större bok just då (och American Gods är en tegelsten!)
På bussresan hem börjar jag läsa American Gods. Jag orkar en bra bit innan jag får för mig att börjar på nästa bok. Och jag gör en upptäckt: Båda böckerna är faktiskt bra! Jag har varit lite rädd att "Neil Gaiman e SÅ BRAA" bara är något som fansen sjunger i kör, inget som nödvändigtvis är sant.

Jag skulle beskriva Gaiman som att han kom in i mitt liv för många år sen, men satte sig artigt ner på en stol i ett hörn med ena benet över det andra. I äkta brittisk stil. Och där väntade han envist, påminde mig nu som då om att han existerar, tills jag slutligen tröttnade och frågade vad tusan han har att säga.
Och nu gillar jag American Gods! Och jag gillar The View from the Cheap Seats! Han har väldigt intressanta saker att säga om att skriva, det känns ibland som en "kindred spirit" i fråga om skrivandet. Jag hoppas förstås inte på att skriva som Neil Gaiman, för jag är inte Neil Gaiman. Men man kan ta inspiration från honom.
Och till min födelsedag ska jag önska Stardust om morsan frågar vad jag vill ha.

Godzilla: Planet of the monsters

Som några av er har räknat ut så gillar jag Godzilla-filmerna. Speciellt de gamla japanska Godzilla-filmerna. Delvis är det roligt att se byggnader knuffas omkull av en gigantisk dinosaurie som har en radioaktiv andedräkt.
Men också är det för att alla monster i Godzilla-universumet har väldigt färgstarka historier, vilket gör dem mera intressanta. King Ghidorah t.ex har en historia där han har helt enkelt flugit mellan olika planeter och förstört utomjordiska civilisationer.
I en annan film har han en bakgrundshistoria att han är tre utomjordingar som har smält samman efter en atombombsexplosion.
Mothra är en gigantisk fjäril som tillbes av en stam människor på en ö i Stilla Havet. Hon är jordens beskyddare och därför en fiende till Godzilla.
Gamera är en jättesköldpadda som skapades av Atlantis för att skydda världen mot ett annat monster, Gyaos.
Det är med andra ord något lovecraftiskt över hela Godzilla-universumet. Våra huvudpersoner är oftast små människor i detta stora sammanhang där ett eller flera monster slåss mot varandra. Och monstren bryr sig ärligt talat inte i människorna eller så är de direkt fientliga mot dem.
Precis som med Lovecraftiska monster.

Godzilla: Planet of the monsters finns på Netflix. Det är del ett av en anime-trilogi som är på gång.

Handling
I denna film har Godzilla igen vaknat och håller på att härja runt i världen. Men denna gång har ingen lyckats besegra honom. Godzilla förstör allting i sin väg och de sista tusentals människorna flyr från planeten i hopp om att hitta liv.
22 år senare konstaterar man att det inte alls är möjligt. Det finns bara en planet i universum som är beboelig och det är jorden. Med hjälp av en hyperdrift så kan man hoppa genom olika platser i universum. Så tar man sig tillbaka till jorden, och anländer 10 år senare. Det visar sig dock att eftersom tid är relativt och annat roligt så har det på jorden gått 10 000 år sedan de sista människorna lämnade planeten.
Och Godzilla är kvar.

Om filmen
Detta är den första Godzilla-filmen jag har sett där Godzilla faktiskt "vinner" och jagar bort de sista människorna och får hela planeten för sig själv. Det påverkar förstås jordens atmosfär och natur. Ett flertal ödleliknande monster har evolverat och är nu redo att välkomna människorna.

Jag gillar hur Godzilla hanteras i denna film, för det görs precis rätt: Godzilla är en vandrande naturkatastrof. Det finns inget direkt svar på varför han dyker upp och förintar världen, lika lite som man kan fråga sig varför tsunamin, sjukdomar och jordbävningar händer. Vi vet det tekniska, men inget om ändå om varför. Skyll det på Gud, på Slumpen eller vad som helst.

Det som drar ner betyget för denna film för mig är att efter att människorna har återvänt till jorden så tappar filmen så gott som all originalitet. Då är det bara ännu en film där människor försöker ha livet av Godzilla. Och denna gång finns det inte ens en stad för Godzilla att trampa sönder.
Karaktärerna är också platta. Jag menar vi har en hjälte som vill fimpa Godzilla, några högre kuckun som inte gillar den idén och... det är väl det.
Jag har alltid gillat Godzillas "versus"-filmer, där det finns ett annat monster för Godzilla att slåss mot. Därför trodde jag då jag läste titeln ("Planet of Monsters" i plural) att inte bara Godzilla skulle vara på jorden, utan så gott som ALLA kaiju-monster skulle ha invaderat jorden! Människorna skulle inte bara behöva ta Godzilla, utan också Mecha-Godzilla, King Ghidorah, Destoroyah och andra monster!
Men näpp.
Däremot sägs det att i nästa film i serien kommer Mechagodzilla att vara med!

Betyg
Borde du se den? Varför inte? Det är inte den sämsta Godzilla-filmen jag har sett och trots sina brister så lyckades den underhålla mig. Jag ser fram emot nästa del och hoppas på flera kaijus i de filmerna!

Everything Sucks och nostalgishower

Jag har uppfunnit en ny term för en viss sorts serier: "Nostalgiserier". Serier som är producerade under de senaste åren men utspelar sig under en tid som inte är så länge sen. Så att man kan anta att tittarna är vuxna idag.

Handling
Några elever i ett högstadium på 90-talet.
Några "freshmen"- kids är med i AV-klubben och några är i dramaklubben. (Och varför hade inte VI något sådant i Sursik!? Livet är orättvist!) Tydligen finns det en viss fiendeskap mellan dessa två grupper, som mellan Nylänningar och Österbottningar i armén.
Efter många om och men beslutar sig de två grupperna ändå att komma samman och göra en långfilm.

Om serien
Karaktärerna är väldigt stereotypiska. Vi har vår obligatoriske "weird chick" som är en konstnär och har rykte om sig, vi har vår obligatoriske elaka tjej som spred ryktet, vi har vår känslige konstnärlige pojk, vi har en nörd, vi har föräldrar som inte förstår.... Fanns det NÅGONSIN sådana platta karaktärer?
Att använda stereotyper är inte heller något jag har problem med, men när världen är så full av olika sorters människor, varför i hela fridens namn sänker denna serie sig själv genom att använda platta karaktärer då det finns potential att göra mera?

Everything Sucks är en serie som äger rum år 1996. Dvs för tjugo år sen, jag var nio år då. Och de första fem minuterna i det första avsnittet hamrar in att det är nittiotalet. De pratar om den nya Star Wars-filmen och hur den kommer att suga (och här har de redan begått ett misstag: De flesta Star Wars fans trodde på allvar att den skulle bli JÄTTEBRA), de pratar om Bill Clinton som president, Tori Amos, Alanis Morisette, Oasis, Beavis and Butthead, Mystery Science Theatre 3000 och andra saker som ska påminna oss om att detta är 90-talet. Antagligen så att min generation ska se serien och tänka "JAAA, jag minns Clinton-administrationen!!"

Det är också intressant hur serien lägger våra huvudpersoner i serien att vara unga tonåringar. Varför det? För att målgruppen antagligen var tonåringar under 90-talet. (Jag var tretton då det tog slut) Skulle jag fråga mina föräldrar hur de minns 90-talet så skulle svaret antagligen vara "Det var en finanskris på gång och Sovjet kollapsade, vilket oroade en del människor för vad som skulle komma efter."
Men frågar man mig och mina gelikar för vad vi tyckte om 90-talet så får man en version vars lins är färgad av nostalgi och vi skulle prata om tv-serier vi minns, spel vi spelade och lekar vi lekte. Jag själv har haft en blogg där jag har pratat om just spel vi minns!

Detta är inget nytt fenomen i sig.
Kommer ni ihåg tv-serien That 70s show? Den började sändas 1998 och handlar om ett gäng ungdomar på 70-talet.
Några av er kanske har sett Happy Days? Den började sändas år 1974 men handlar om ett gäng ungdomar på 50-talet.
Och nu har vi Everything Sucks som sänds i slutet av 2010-talet och handlar om ungdomar under det sena 90-talet.
Är det en dålig sak? Inte nödvändigtvis. Det kan bli dåligt om serien bär tidsåldern som en dålig Halloween-dräkt. That 70s show t.ex pratar en del om musiken, filmerna, knark, 70-tals feminism, sex, vietnamkriget och allt detdär SAMTIDIGT som den ändå lyckas skapa starka karaktärer som vi vill följa.
Gör Everything Sucks likadant?

Ja. Faktiskt, utöver det faktumet att 90-talet citeras och att det inte finns smartphones eller varje dator har internet, så känns inte serien som en 90-talsserie. Man skulle lika gärna ha kunnat lägga allting att utspela sig på 70-talet och det skulle inte ha någon större skillnad.
Däremot skiljer sig förstås serien från Happy Days och That 70s show på det att Everything Sucks är en dramaserie med komiska inslag, medan både Happy Days och That 70s show båda är komediserier.

Jag gillar faktiskt premissen om ett gäng tonåringar som tänker lägga sina skillnader åt sidan för att göra en film. Speciellt då filmen beskrivs som "en dålig science fiction B-film från 50-talet".
Men problemet är att den idén presenteras halvvägs in genom den första (och hittills enda) säsongen. För mig är det alldeles för långt fram för att ta fram den stora röda tråden, före det känns serien nästan generisk och rent ut sagt tråkig.
EFTER det så börjar vi komma in på sådana ämnen som homosexualitet bland tonåringar, självförtroende, vänskap och annat skit. Då far karaktärsutvecklingen mot ett helt annat håll än vad jag hade väntat mig! DÅ tar serien fart och jag ramlar av min stol av förvåning!

Jag började skriva denna recension när jag hade sett den första halvan av säsongen och var beredd att kalla denna serie för dynga i mitt bästa sarkastiska Filmsnobb-läge.
Men så händer mitt i allt DETTA och plötsligt får serien några stjärnor till från mig!

Betyg
Jag gillade den. Jag började se den för att jag villa lägga i en annan växel. Jag har just binge-kollat Breaking Bad, försökt se igenom Black Mirror.... Jag är ännu arbetslös, singel och får bara en dödslik tystnad från alla företag jag söker jobb hos.
Jag ville inte se något "mörkt". Och denna serie lyckades leverera.
Ibland krystar den med dialogen och det faktumet att de flesta av skådespelarna är kids och deras talanger är därefter. Men då den drar i hjärtsträngarna så känns det ändå bra.
Kanske jag ändå har ett hjärta? ;)