Enforcer: Police Crime Action

This game sucks.

När jag först såg detta spel på steam-sale så blev jag eld och lågor.
För jag har alltid velat ha ett "Sandbox"-spel i stil med GTA, fast du spelar en polis där istället.
Tekniskt sett uppfyller L.A Noire den funktionen, men inte riktigt som jag hade tänkt det.

Nej, jag ville ha ett Sandbox Polis-spel där du jagar skurkar i äkta 80-talsanda i vilda biljakter, får fortfarande skjuta hejvilt omkring dig, spela "bad cop" i förhörsrummet och sen få en utskällning från din trötta polischef som bara låter dig stanna kvar för han kände din farsa. Och att han inte visste hur ni gjorde saker i polisskolan, men HÄR följer vi REGLERNA!
Varför i hela friden skulle jag vilja ha ett VERKLIGHETSTROGET polisspel där du stannar fyllechaffisar och reder ut familjegräl?

Konstapel Joe Kickass såg dig köra för fort!

Det är det du gör i Enforcer: Police Crime Action. Inte alltid som tur är, men du gör det ganska stor del av spelet.
Du spelar någon polis. Japp. Din karaktär har ingen historia eller något sådant, utan "Någon snubbe". Du är polis i någon stad.
Det händer grejer där, det dyker upp på polisradion och du måste åka dit och fixa det. Hittills har jag mest råkat ut för familjegräl och fyllechaffisar. Men visst spelade jag också en stund där jag jagade en mördare som hade knivat sin fru. Problemet var bara att han hade försprång så jag fick jaga honom lååångt. Det han bli kväll innan jag slutligen sa "fuck it" och bara sköt honom.

Spelet har också ett slags system som går ut på att du måste äta, sova och umgås med dina vänner. Till först gillade jag denna idé på grund av rollspelsaspekten. Tänk om det kunda finnas en slags story om hur din fru försöker hålla upp ett gott lynne trots att hon inte alls vill att du jobbar som polis? Eller att dina vänner tycker du har blivit så tråkig sen du blev snut?

Bilen står felparkerad..... POLICE CRIME ACTION,
BITCH!!!

Och det du gör istället är att du ringer och bokar tid med dina vänner.....Skärmen fade-ar till svart och det är några timmar senare och du har just varit och träffat dina vänner. Du får aldrig spela ut några dialoger, du får inte veta vilka vännerna var....
Yei.

Mitt problem med spelet
Jag tror jag skulle vilja påstå att mitt största problem med Enforcer: Police Crime Action var att jag trodde det skulle finnas en story någonstans inbakad.
Men då det inte finns det så känns spelet halvfärdigt. Spelet kunde istället heta "Police Simulator", för det är exakt vad det är. Det enda från titeln som de fick rätt var "Police", men inget "Crime" eller "Action".

På plussidan kan jag säga att inte ser spelet HELT dåligt ut. Det är gjort 
Vill ni ha ett exempel på ett spel som delvis går ut på att följa polisprotokoll, men som ändå lyckades ha med en story?
Police Quest-spelen! Vilket som helst!

Soundtracket till ditt liv!

Jag lyssnade rätt nyligen igenom gamla goda Alice Cooper. (Hey Stoopid-albumet om ni ville veta.) Och varenda gång jag lyssnar på det så faller minnen över mig. Jag gick i högstadiet på sjuan (tror jag?) då jag började lyssna aktivt på albumet. Min syster hade det i sin samling och jag fick låna det av henne. En hormonstinn tonåring var jag.
Och när jag tänker efter så har jag en massa låtar som har den effekten på mig, som "tar mig tillbaka" till vissa punkter i mitt liv. Antingen för att jag själv lyssnade på den låten då, eller för att texten får mig att tänka på något i mitt snart 30-åriga liv.

Så därför kom jag på att skriva ett inlägg om "soundtracket till mitt liv". Men det är tråkigt om bara JAG gör det.
Så därför utmanar jag DIG, DU som läser detta: Gör ett eget soundtrack till ditt liv!

Här finns några regler.
1. Det finns ingen övre gräns, men inte mindre än tre låtar!
2. Sätt gärna förklaring till varför den låten finns med. Det kan vara allt från att texten påminner dig om något eller att du bara helt enkelt lyssnade mycket på låten då.
3. Om skivomslaget är på något sätt tilltalande så för all del, sätt det med. 

Here we go!

1. Scatman John - Scatmans world
Jag växte upp under 90-talet, jag föddes 1987. Och jag vill minnas att denna låt blev en hit kring den tiden då jag började lågstadiet.Och denna låt var bland mina favoriter då. Och när jag lyssnar på den igen kommer jag och tänka på en låtrad som kunde summera ihop en av mina filosofier: I wanna be a human being, not a human doing. I couldn't keep that pacing up if I tried.

2. Era - Era 
Någon gång mot slutet av 90-talet kom jag över Eras debutalbum. Och det var så mystiskt och så coolt att jag diggade det omedelbart! Jag började föreställa mig fantasyvärldar där allt möjligt kunde hända. Jag föreställer mig att jag lyssnade på detta när jag ritade upp min första fantasykarta.

3. Queen - Under Pressure
Jag kommer inte ihåg exakt när, men vid något skede skaffade min syster en box med tre av Queens Greatest Hits-album. Och när jag gick på sexan, på vårsidan, började jag lyssna mera på Queen. jag uppskattade dem mycket mera än vad jag gjorde tidigare och de har hängt med mig sen dess. Speciellt denna låt får mig att tänka på sommarkvällarna då jag gick på sexan eller sjuan. Då vi hade suttit hemma hos någon och spelat kort och sen rände runt i byn.

4. Alice Cooper - Hey Stupid
 Ooooh yeah! En till guldklimp ur syrrans skivsamling! Jag blev kär i Alice Cooper på sexan eller sjuan, men jag förknippar låten främst med högstadiet. Jag hade börjat där, jag var en hormonstinn tonåring som var intresserad av tjejer och tung musik! Det var kring denna tid som jag började spela bas. Liksom allt med Alice Cooper under Trash-eran var bara så coolt! Och de som klagar på det kan kuck se i reve :D

5. Alice Cooper - Only my heart talkin
Trots att jag var intresserad av tjejer så var jag en blyg person. Vilket ledde till att jag aldrig vågade ta första steget och såg med ledsna ögon då tjejer stack med andra typer.

6. Carcass - Keep on rotting in the free world
Jag lyssnade mycket på tung musik under största delen av högstadiet och lite i gymnasiet. Jag ansåg att tyngre var alltid bättre.
När jag var yngre var jag väldigt "anti"-mycket. Många radikala vänstermänniskor skulle säkert ha älskat mig.
Jag lyssnade t.ex inte alls på Radio x3m, för att de spelade bara popmusik där, vilket i sin tur bara var en musikform som fyllde människors huvuden med överproducerad skit av artister som inte ens kunde spela musik.
Hohho, hade jag träffat mig själv i yngre år hade jag himlat med ögonen och sopat till mig själv över hjässan. Men tyngre musik än dethär blev det inte för min del.

7. Kiss - Reason to live
Någon gång i gymnasiet började jag släppa hela "Heavy Metal"-stuket som jag då höll på mig. Mestadels för att jag helt enkelt tröttnade, fast jag vågade aldrig erkänna det. Och jag började upptäcka och återupptäcka en massa andra band som jag började lyssna på allt mera. Det var under denna period som jag började lyssna en del på Kiss, speciellt deras 80-talsalbum.
Och denna låt i synnerhet får mig att tänka på mina långa nattliga promenader hem-hemma. Då det ännu var varmt och det sken vackert.
Det var också under denna period jag började bli mera kyrkligt aktiv och började umgås med mina bandmedlemmar.

8. Nightwish - Eva
Det är morgonen den 4 januari 2008. Klockan är fem på morgonen och min väckarklocka har ringt. Jag har inte ändå kunnat sova, för jag har varit alltför rädd och alltför ledsen.
Klockan sex ska jag kliva på bussen i Jakobstad och åka ner till Nylands Brigad. Där ska jag klara milin. Åtminstone ett halvår av smärta och skrik.
Jag ville inte åka. Mitt band hade haft en jättebra konsert på nyårsafton. Jag hade klarat gymnasiet och kände mig på gott humör. Förutom en detalj... Armén.
Det som alla finländska män måste gå igenom. Och vi ska vara glada för det. Vi ska vara stolta över att få vara soldater. Det har jag fått höra. Men jag känner bara ett brinnande hat för den finska staten.
Mitt långa rödfärgade hår, som jag var stolt över, hade rakats av. Och jag ber till Gud att han ska bryta benet på mig så jag inte behöver åka iväg och lämna allting! man kan fråga sig varför jag inte tog civare istället.... Låt mig fråga dig detta: Är du uppväxt i Pedersöre under 2000-talet?
Men Gud var inte på det humöret och jag satt upp hela natten och kunde inte sova. Och när klockan ringer fryser mitt hjärta. Dags att åka. 
Och jag lyssnar på Nightwishs nyaste album.

9. Michael Jackson - Man in the mirror
Det är sena april 2008. Jag joggar ensam längsmed det vanliga spåret vid Kaptensbostället. Jag har Michael Jackson på MP3n i öronen. Fortfarande har inte håret växt ut, för jag är fortfarande kvar i armén. Jag sitter inne på helgen, därför är jag ute ensam.
Jag har blivit STG-skytt. Jag har kommit i bättre form än vad jag tidigare trodde jag skulle vara. Jag har orkat igenom alla skjutläger och alla övningar. Och det känns hoppfullt. Som att jag ändå kommer att orka igenom allt detta.
En dag i sänder, och med hjälp av att läsa Nya Testamentet och be till Gud så känner jag att jag klarar av vad som helst.

10. Avantasia - Lost in Space
Denna skiva lyssnar jag på när jag är hemma igen. Det är sommaren 2008 och jag är hemförlovad. Jag köpte denna skiva redan innan jag åkte in, men jag ville inte sätta in den på min MP3, för jag ville inte förstöra skivan. Jag ville ha den hemma att vänta på mig. Och som en trogen flickvän, så väntar musiken på mig.

11. Mötley Crue - Kickstart my heart
Jag har studerat två år vid universitetet. Och jag lever som en kung. Jag känner mig på ganska gott humör, även om jag oroar mig för framtiden. Jag börjar i mitt hjärta inse att ingen får jobb med detta. Men hjärnan spjärnar ännu emot och säger "Nej, studera klart så kan du få vilket jobb som helst!" Och jag säger "Okej" och går på ännu en fest eller ta en öl till.

12. Phil Collins - You'll be in my heart
Jag blir förälskad.

13. The Hold Steady - Weekenders
Det tar slut. Jag blir utkickad från akademin. Jag får reda på att de vill vräka mig från min lägenhet. "Fuck My Life" blir en fras som jag anser beskriver min tillvaro väldigt mycket.

14. Amazing Grace
Jag sjunger på denna sång flera gånger då jag jobbar ensam. Som en religiös man vänder jag mig som vanligt till bibeln och till Gud. Jag finner en del tröst där, trots att det smärtar. Detta är min favorit-"rellislåt", bara så ni vet. Ifall jag skulle krokna så se då till att detta spelas på min begravning. (och HELST på säckpipa! :D )

15. Patti Labelle - Stir it up
Det är oktober 2016. Jag sitter i Studentteaterns utrymme och skriver på min laptop. Jag har gjort upp en lista över karaktärer och namn på planeter och utomjordiska raser i en okänd galax. Jag har också gjort upp en lista över namn på rymdskepp: Dark Energy, Alabama, Mayflower, Queen Elizabeth.... Med tanke på att berättelsen jag tänker skriva i stort sett handlar delvis om flyktingfrågan så väljer jag "Mayflower".

Och jag antar att det är vid denna låt som "End credits" börjar rulla. :D

Hur skulle soundtracket till DITT liv se ut?

Mr President! - Spelet där du räddar Donald Trump

Jag är tudelad när det kommer till indie-spel. Somliga av dem kan vara riktigt intressanta och välgjorda som t.ex Hotline Miami, Cosmonautica, Her Story, The Deadly Tower of Monsters, The Stanley Parable och 1979 Revolution: Black Friday.
 Dessa är spel som inte nödvändigtvis är gjorda på en låg budget, men det märks att speltillverkarna har ändå försökt göra något lite annorlunda. Spelen har känts mera som ett experiment. The Stanley Parable har en massa meta i sig angående berättartekniker, 1979 revolution: Black Friday är ett spel som främst berättar historien om revolutionen i Iran år 1979, Her Story handlar bara om att pussla ihop ett fall på basen av videoinspelningar från olika förhör. Det är som att speltillverkarna helt enkelt gjorde spelet och släppte det för att se vad som hände.
T.o.m McPixel  som ser ut som skit är riktigt roligt att döda några minuter med!

Men tyvärr finns det också en stor hög med stinkande skitspel i Indie-sektorn. Dessa är spel som Selfie: Sisters of the Amniotic Lens (Seriously, VAD är det med flugorna i det spelet?!), Shower with your Dad simulator, What's under your blanket?!, There's poop in my soup (vilket är exakt vad det låter som)...
Och dagens spel känns inte ens som en färdig produkt. Det känns som ett halvfärdigt skolprojekt som gjordes i rask takt och släpptes på Steam.

Handling
Du är Donald Trumps livvakt. (fast här heter han Donald Rump, för rövskämt är roliga). Och varje gång han ska hålla tal tänker någon skjuta honom. Det är upp till dig att antingen dyka framför kulan och ta den för honom eller kasta dig på honom så han klarar sig.
Det bästa med spelet är att det är svårt. Kastar du dig i rätt vinkel, men på fel tidpunkt så dör han. Kastar du dig i fel vinkel men på rätt tidpunkt så dör han. Han är otroligt lätt att missa, då jag skulle försöka kasta mig på honom välte jag istället talarstolen men han blev skjuten.
Det dåliga med spelet är allt annat.

Jag förstår att detta spel gjordes 2016, som en slags "Trumpsploitation", om jag får kalla det för det. Spel som helt enkelt handlade om Trump. Det finns spel som Make America Great again: The Trump Presidency och The political machine 2016.
Men handen på hjärtat nu, vem skulle ta en kula för Trump? Tänk om man istället kunde ställa in spelet så man kunde få vara livvakt åt vem som helst? Man kunde få återskapa scenen ur The Bodyguard! Och nu råkar Trump tyvärr inte vara en sexig sångerska....

Annars så ser spelet opolerat ut. Många av ställen där Trump står och pratar så ser man att det finns flera ställen där tillverkarna helt enkelt har skitit i att fylla ut grafiken. Så Trump kan stå och prata framför en skara svart skärm, som sitter på stolar som står på inget golv. Men det hänger strålkastare från inget tak.
Å andra sidan ser det hysteriskt roligt ut när min livvakt kastar sig. För effekterna är så urkassa att hans armar och ben börjar flaxa i alla möjliga konstiga vinklar, som om han plötsligt blev en spratteldocka. 

Betyg
Det kostar fem euro på Steam, men det tycker jag är för mycket. Jag skaffade detta spel under den senaste julrean för en euro och jag ANTAR att det var ett helt okej pris. Men nä, spelet är dåligt. Det är på riktigt sämre än  Selfie: Sisters of the Amniotic Lens! För det spelet var åtminstone färdigt.  Det hade ett fullständigt soundttrack och färdig grafik.
Detta spel känns halvassigt.
Så nä, om ni ursäktar tänker jag spela Angry Video Game Nerd Adventures istället!

Vem ÄR Lille John?!

Den vanligaste kritiken jag brukar få är att jag har skrivit för lite om mig själv. "Vem är du egentligen?"

Till en början var det ett medvetet val, jag tror jag hade någon tanke om att jag ville vara anonym.
Men sen följde det bara en känsla av att inte ha något att säga. Mitt liv är ju inte glamoröst, jag bor inte i ett kritvit hus som ser ut som ett sjukhus, jag dejtar ingen supermodell, jag är bara en diskare som slösar bort resten av sina dagar på att skriva, spela spel, se filmer... Jag är antagligen så nära The Dude som ni kan komma! Man!

Nå, nu har jag uppdaterat "om mig" sektionen till höger och tänkte att jag samtidigt helt enkelt skriver ett blogginlägg som handlar om vem jag är. Och jag tänker spara mitt filmintresse och läsintresse till längst ner, för jag antar att ni redan vet allt om det.

Normalt brukar jag inte ha skägg, men har inte orkat/
brytt mig om att raka mig. Det är ändå den färskaste
bilden av mig.

Till att börja med så heter jag inte John. Trots att jag kallar mig för det ofta. Nej, jag heter Johan. Lille John kom från då det var dags att välja bloggnamn och jag tänkte på John och Johan, de låter väldigt lika. Så "Lille John" blev det. (trots att domännamnet var upptaget så sket jag i det). Och för de som inte vet så är Lille John också namnet på en karaktär i Robin Hood. Och precis som honom så är jag en stor karl.

Jag är yngst av tre syskon. Hade någon gång skämtat när jag presenterade mig med att säga att jag lider av "minsta barn"-syndromet, även om jag vet att det beror på flera faktorer än bara när man föddes. Med det menar jag bara att jag talar mycket, speciellt om jag har lite alkohol i blodet och SPECIELLT om det gäller ett ämne som intresserar mig. Sedermera tycker jag också om att skämta mycket. Det är en faktor jag aldrig har trivits med svenskfinland, det finns för många stela människor. Om man inte kan skratta så kan man lika gärna vara död, am I right?! 
Jag antar man kan säga att jag är av naturen en showman, vilket egentligen är vad "minsta barn"-syndromet menar, att det minsta barnet är charmig och rolig och mest av en showman. Skulle man släpa ut mig på en scen och slänga en mic åt mig och säga "gör något", så... Finns risken att folk skulle kasta tomater på mig efter att jag skulle ha frågat vad juttun med flygplansmat är. :D 

Jag är kreativ, skulle jag våga påstå. Förutom skrivandet har jag också haft en fot i fotografering och fotoeditering, lite i musicerande, lite i att måla och lite i teater och lite i filmeditering. Att måla och spela musik finns på min lista över saker jag skulle vilja ta upp igen, om dagarna bara var 90 timmar långa och man behövde bara 3 timmars sömn och arbeta i en timme.

I gymnasiet lekte jag mycket med Paint Shop Pro.
Här ser vi resultatet. Ännu oförstörd. Min syster tog bilden
hösten 2007. Någon månad senare rakade jag skallen
och gick med i armén.... Och växte ut håret igen. ;)

Jag började studera i Åbo 2008. Det var teologi jag började studera, för jag tänkte då på att bli ungdomspräst. Jag är själv en kristen man. Jag går i kyrkan på söndagar (Metodistförsamlingen i Åbo om någon undrar), jag läser min bibel varje dag och finner mycket glädje och tröst i den. Speciellt då jag själv nu som då lider av vad jag kallar för "The Blues". Jag vet inte om man kalla det för depression, för om man kollar upp på hur depression definieras så stämmer inte så många av symptomen in på mig, just nu iallafall. Men jag har perioder då jag känner mig nedstämd och t.o.m ledsen. Jag tänker på detta fotot då jag är i det sinnestillståndet.
Men som sagt, definitionen på depression tycks aldrig stämma in på mig, så jag väljer att kalla det för "The Blues" helt enkelt. Det har sin rot i dåligt självförtroende, så långt vet jag.

Jag kom av ämnet här: Jag började studera teologi 2008, men valde religionsvetenskap som huvudämne. Varför gjorde jag detta? För att jag har alltid varit intresserad av berättelser. Redan som liten läste jag förstås de vanliga böckerna (som Harry Potter), men i tonåren blev jag intresserad av fornnordisk mytologi och bekantade mig med Tor och Oden. Och så gick jag grundkursen i Hinduism som jag fann intressant. Vår lärare hade intressanta legender att berätta och jag tänkte att jag hoppade på det istället.

"Yeei... Jag är i armén...." Vad tunn jag var!

Det höll i sig ända tills sommaren 2016 då jag slutligen blev utkickad från akademin. Det kom inte som en överraskning, men det kom. Intresset jag hade för religionsvetenskap hade svalnat rejält. Medan jag skulle ha varit tvungen att studera religion som ett psykologiskt, historiskt och sociologiskt fenomen, så var jag på riktigt bara intresserad av myter och legender. Och så hjälpte det inte att flera av mina studiekamrater blev klara och.... Hoppsan! Om de inte fick "jobb" som forskare vid akademin, så var de arbetslösa! Det motiverade inte precis... Speciellt då jag hade börjat bli trött på att vara beroende av Kela och stöd från familjen, jag ville börja tjäna egna pengar.
Dessutom stack min flickvän på hösten 2015. Vi hade varit ilag en längre tid, men om ni ursäktar går jag inte in på detaljer. Låt oss bara säga att det var dödsstöten för mina studier.

Som tur fick jag jobb på restaurang Kåren den hösten. Det fungerade som en livboj, kan vi säga. För det ledde till att jag inte bara gick på här hemma och deppade hela dagarna, jag var ute och gjorde något. Jag trivs bra där, det är trevliga människor jag jobbar med. Dessutom har jag jobbat från och till som diskare på olika sverigefärjor sen 2011 i stort sett. Men inget regelbundet.
Det var också under denna period som jag på allvar började skriva. Jag hade dallat i skrivande tidigare, ända sen jag var liten. Men efter den perioden kände jag det klassiska "Nu ska jag göra något jag alltid ha velat göra". Den hösten skrev jag (under NaNoWriMo) utkastet till en berättelse om ett hemsökt våningshus i Österbotten. Den heter Ekot.
Och denna höst skrev jag utkastet till ett rymdäventyr, som heter S/S Mayflower. Och nu jobbar jag på ett utkast till en fantasybok som heter Över kristallbron. Kanske jag någon dag skriver blogginlägg om dessa. Jag vill gå till historien som en mångsidig författare, som inte bara höll sig till en sorts bok utan kunde skriva brett. Alla mina idoler (Ray Bradbury t.ex) var sådana.

Och här är jag nu: En diskare i Åbo. Som sitter ensam i sin lägenhet och ser filmer och läser om vartannat. Och som för tillfället jobbar mycket på att skriva och kanske någon dag publicera mina episka böcker.
Yeah, right, kan också drömma om att jag får en bo i en herrgård, med en awesome fru och NASA bjuder oss på bröllopsresa till månen samtidigt som min bok vinner nobelpriset i litteratur. Då jag ändå är på gång.

Från vår film: From Beyond

Jag har alltid älskat film. Ända sen jag var liten så tyckte jag om film. Brukar ibland berätta åt folk att jag hade en Stanley Kubrick-fas i gymnasiet, tror jag var den enda på Sursikbacken som hade det. (Det borde väl säga något om från vilken kommun jag kom?) Jag funderade faktiskt på att studera till regissör för att sen kunna regissera filmer. Men eftersom jag lyssnade på alla nej-sägare så struntade jag i den idén. (Och i efterhand, med tanke på alla som har studerat regi som jag känner, som idag är arbetslösa så vet jag inte om det ändå var en så korkad idé)
Det var också i gymnasiet jag började samla på filmer. Jag och min vän Martin gör idag korta filmer på vår youtube-kanal Guerilla Pictures.

Jag läser också mycket. Ända sen jag var liten uppmuntrade min mamma mig att prova nya författare, då hon själv är en läsare. Det fungerade! Just nu är min bokhylla överfull och framför den står två bananlådor fulla med böcker! För inte tusan tänker jag kasta något!
Det var i lågstadiet som jag började på att skriva ner mina egna äventyr. Mest handlade om karaktärer från spel och filmer som gjorde sina egna äventyr. Sen fortsatte jag med det när jag blev äldre i högstadiet och gymnasiet. Fast jag kom aldrig riktigt igång med det förrän långt senare. Jag tror jag vet vad problemet var, men det sparar jag till ett annat inlägg.

Jag rollspelar också en del. Jag upptäckte den hobbyn 2008. Mera finns det inte egentligen att säga, om jag inte skriver ett skilt blogginlägg om det någon dag. Mina spelböcker i min spelhylla består av Dungeons and Dragons (5e), Spirit of the Century, Fate Core Rulebook, Trail of Cthulhu, Dead of Night och Active Exploits. :) Nu är det svårare att få till stånd för så många i min vänkrets har antingen flyttat bort eller förökat sig. Nåväl, det kommer en dag då deras ungar har flugit ur boet. Och jag bor närmare.

Den absoluta favoritkonserten vi gjorde: Skolmusik 2007.
Vi spelade i Elyssé i Åbo, fast idag heter det Gatorade Center.
Sporthall med typ 3200 skolever. Sådant man drömmer om
när man i sitt huvud är en tonårsrockstjärna.

Jag gillar att pyssla med musik, men den hobbyn har kommit på hälft genom åren. Det började för läängesen när jag och några tonårskompisar skaffade instrument och började spela. Det är jätteroligt att spela musik tillsammans med människor. Det är inte lika roligt att bara spela för sig själv, i mitt tycke. Några typer slutade, och några nya kom med. Slutligen stod vi där, fyra grabbar. Vi hade format rockbandet Lotus. (minns inte varifrån vi fick det namnet, tror att det bara lät "coolt"). Hur som helst så vann vi en bandtävling och spelade in en egen demo.
Jag är en evig optimist, så jag säger inte att Lotus "splittrades". Det var aldrig en tidpunkt när vi sa "okej, nu slutar vi här". Faktum var att det var diskussion förra året om att vi skulle försöka spela en 10-års jubileumskonsert förra året. Men det blev inte av på grund av diverse orsaker.
Men ni förstår, jag ser det inte som att vi splittrades, snarare som att vi hamnade på paus.

 Annars så skulle jag gärna musicera igen. Jag har kvar min elbas och vill nog någon dag lära mig gitarr och/eller piano. Jag är en musikälskare! Jag slukar det mesta jag får tag i inom musik.
 

 Besvarade det frågan om vem Lille John är?

POW! ZING! SUPER! eller "Du beskriver för lite!"

Idag vid tvättstugan tog jag med mig boken Writers of the Future vol 26. Det är en jättebra antologi med science fiction äventyr.
Under tiden det tog för maskinen att tvätta och att torka i torktumlaren hann jag läsa igenom novellen Planteray Scouts av Stephen Sottong.
Det är en spännande och fartfylld novell som handlar om rymdscouter som åker till okända planeter för att granska om det finns liv där, om luften går att andas osv. I den 50-isch sidors långa berättelsen hann vår huvudperson Adrian åka med sin nya partner Lester till sammanlagt fyra olika planeter. De hann bli jagade av lokalinvånare och djur av alla sorter.
Jag fastnade i den och satt igenom hela berättelsen! Men det fanns några punkter där jag suckade besviket.

Författaren hade en tendens att beskriva väldigt kort. Tillåt mig att citera ett ställe:
We dove into the hatch just as the tentacles took advantage of the abscence of the field (kraftfältet alltså). The tentacles dragged the ship partway to the water before I got the hatch shut and the field back on. I engaged the antigravs and was in orbit before the decontamination cycle completed.
 
Under de tre meningarna hann huvudpersonen fly ombord på skeppet, stänga luckan, nästan bli neddragen tillsammans med skeppet, starta energifältet, starta antigraven och fly upp i rymden.
Jag gillade berättelsen för vad det var, men jag önskar att det hade funnits mera att läsa. Speciellt när allting sker ur första-person perspektiv.
Tänk t.ex om vi hade fått läsa hur det känns ombord på skeppet när tentaklerna drar det ner i vatten. Hur vår hjälte svär över att han inte får luckan stängd och hur en tentakel håller på att försöka klämma sig genom. Och hur han slungas bakåt när skeppet hoppar till då "antigraven" kommer på och skeppet tar fart.

Don't get me wrong, jag gillar berättelsen! Jag rekommenderar den, jag tycker Hollywood kunde göra nästa sci-fi film av den! Och jag själv propagerar gärna för att man inte beskriver för mycket! Jag tycker att majoriteten av dålig litteratur har för mycket beskrivningar!
Men här ligger berättelsen i den andra ändan: Det beskrivs för lite och det känns som att förtrollningen håller på att bryta. Mycket beror säkert på att detta var en novell, så det måste vara kort. Och tro mig när jag säger att den fortfarande var bra, trots sina brister. Men jag fick en påminnelse om varför lagom är bäst trots allt.