15 000 ord: Då det blir svårt

Den senaste tiden har det varit svårare för mig att skriva. Orsakerna till detta är många. Mestadels har det berott på tidsbrist. Men också för att mitt projekt är mera ambitiöst än vad mitt förra projekt var.

Låt mig förklara: Förra årets Nanobok handlade kort och gott om en rad familjer som bor i ett hemsökt våningshus. Den boken var lätt att skriva, eftersom det inte alltid fanns en tydlig intrig. Därför är jag inte särskilt förtjust i just den boken, för det är mestadels bara saker som händer till familjer. Och det var lätt att skriva i mitt tycke.

Detta års NaNo-bok har en ganska tydlig intrig, som kan summeras ihop med frasen "Jakten på en levande McGuffin." Än så länge, jag kanske ändrar riktning vid 25 000 ord eller så.
Det är fascinerande när man tänker på det fakutmet att jag inte alls planerade att berättelsen skulle gå ut på det. Jag hade en vag aning om att berättelsen skulle handla om en rymdkapten som smugglade något. Men efter det? Improvisation, mina vänner!
Man kan säga att berättelsen växer. Så småningom upptäckte jag flera besättningsmedlemmar och deras sidor.  Och jag fortsätter upptäcka flera sidor hos dem. Och jag vill utforska dem! Jag vill gripa tag i dem och fråga "Vem är du?"
Men det betyder att det är svårare att "skita ut" 2000 ord per dag. Men jag älskar det, det är spännande! Jag vill tro att denna bok blir bättre.

Jag har också i år gjort en annorlunda sak om man jämför med förra året: Jag har en anteckningsbok där jag har skrivit upp alla besättningsmedlemmarna ombord på S/S Mayflower och andra viktiga karaktärer. Jag har också skrivit ner frågor kring dem som jag tycker att jag måste ta upp i något skede.
Igen en sak jag inte gjorde förra året, vilket resulterade i att karaktär Pelle hade ett knarkproblem i ett kapitel och sen pratades det inte alls om det mera.
Jag kommer och tänka på en annan historia, när Raymond Chandler hade skrivit The Big Sleep. Det skulle göras en film av det och manusförfattarna kom på att limosinchauffören som hittades död i ett kapitel aldrig nämndes igen. Så de kontaktade Raymond och frågade honom om det.
Raymonds svar? "Åh han... Vet ni, jag glömde helt bort honom!"

Men allt ovanstående gjorde att jag sackade efter lite i tidsplanen. Idag har jag äntligen kommit ikapp med skrivandet, vilket är bra! Fast det kändes lite deppigt att vara efter i tidsplanen och jag funderade i ett skede på att ge upp. Men ett enkelt faktum stoppade mig från det:
Jag har blivit fascinerad av mina karaktärer. Jag vill inte lämna dem där ute! Jag vill följa med dem hela vägen!

Och när jag tvekar på att skriva, så räcker det med att jag tänker den tanken så är jag tillbaka igen.

10 000 ord: Hur jag avslutar en dag

Jag tänkte på en intressant fråga: Hur avslutar jag egentligen för dagen? När jag har haft en skrivsession på några timmar, vad gör jag då? Skriver jag klart kapitlet och börjar på nästa imorgon? Eller skriver jag bara klart paragrafen?

I mitt fall skriver jag klart meningen jag just då håller på med.
Så det kan se ut så här den ena dagen

Han öppnade dörren med en skakande hand. Kvinnan föll ut ur garderoben med munnen utsträckt i ett tyst skri.

När jag forsätter vid nästa dag:

I hennes knutna näve fanns en gyllene medaljong.

 Orsaken till att jag gör detta är för att det känns lättare att forstätta om jag har en stump att fortsätta från. Jag behöver inte sätta mig ner och tänka "Oh shit, vart ska storyn gå nu?" jag har ju redan en början! 
Samtidigt så är det bra att ha om man har en dag då man helt enkelt inte vill skriva.
Vi har alla varit där: vi vill inte skriva, vi vill hellre göra något annat, men för sjutton, vi måste ju ändå skriva!Och jag vet, ingen håller en pistol mot mitt huvud och säger "skriv eller dö!". Men jag måste ändå göra det. Tänk på det som varför du är ute och joggar. Det finns de dagar du INTE vill det, men likt förbannat måste du ändå för det är bra för dig.

Då har jag just denna enkla metod som fungerar för mig: Avsluta meningen men stäng sen ner allt. För när du sätter dig ner nästa dag och känner dig oinspirerad så kan du åtminstone skriva klart paragrafen du jobbar på. Och när du har gjort det så är du redan på väg så då är det lättare att skriva en till paragraf.... Och en till...Och en till.... Och innan du vet ordet av har du skrivit ännu ett par tusen ord.

För så har det också alltid fungerat för mig, att om jag känner mig oinspirerad så behövs det bara att jag sätter mig ner och börjar skriva en mening, sen en paragraf... Och efter det kommer resten av sig själv, oberoende hur jag kände när jag satte mig ner.
Men det är den där första meningen som måste ut.
Och då hjälper det att ha en början.

Annars så att skriva har inte gått felfritt. Häromdagen hade jag ett så hektiskt arbetsschema att jag inte hann skriva. (Jobb till 16, sen tre timmars fritid, sen jobb från kl 19 till två på natten) Vilket störde mig så otroligt! Nu när jag har börjat själv bli intresserad av mina karaktärer och händelser så vill jag inte riktigt lägga ner det för något så värdsligt som arbete!
Liksom jag vet nog att jag får tacka nej till extrajobb, men.... Extra jobb = extra cash!

Här är dagens låt som följde med mig när jag sprängde 10 000-ordsgränsen.

5000 ord: Motorn som inte startade

Nu är jag uppe i 5000 ord och sprang redan på problem.

Det var i allmänhet krånglit att börja för det var svårt att hitta energi. Förra året inföll den första november på en söndag. Det betydde att jag hade all tid i världen att skriva mellan midnatt och klockan tre på morgonen och sen fortsätta nästa dag. Idag inföll den första november på en måndag, så jag fick skriva mindre för att hinna sova och orka jobba nästa dag. Sen skriva lite mer på kvällen.

Men mitt problem hade inget med planeringen att göra. Mitt stora problem låg i själva berättelsen. Det kändes stelt att skriva den, som att jag hade åtagit mig ett alldeles för stort projekt. Vilket var konstigt för det lät inte som ett stort projekt i mitt huvud.
Samtidigt var jag inte särskilt intresserad av min huvudperson. Jag kan säga så långt som att han är en karaktär som är "down on his luck". Han befinner sig på botten just nu i början. Det gjorde att han kändes väldigt passiv, vilket gjorde honom till en tråkig hjälte.

Det tog mig hela arbetsdagen och kvällen att bolla runt denna fundering i mitt huvud. Varför kändes det så här? Varför njöt jag inte av att skriva? Vilken cylinder var det som inte startade?
Slutligen kom jag på det. Det började med att jag tänkte på min hjälte.

Alla berättelser handlar egentligen om en sak: En person som vill något, men universum stoppar denne. Harry Potter och Frodo Bagger vill leva vanliga liv, men får inte det. Luke Skywalker vill bli en Jediriddare men måste lära sig jedikonsten och kämpa mot sin far utan att gå över till den mörka sidan. Super Mario vill rädda Princess Peach från Bowser.
Problemet med min hjälte var att jag inte hade gett honom någon egentlig önskan. Han bara drev med i berättelsen som en död fisk.
Så nu har jag jobbat lite mera på att ge honom mera kämparglöd. Han vill inte bli kvar på botten, han ska upp! Han vill inte sluta där han är nu, han vill vidare med sitt liv!
On your feet, soldier!
Sen har jag nog kommit på något som faktiskt får honom ut genom dörren, och det kommer antagligen att träda i kraft några sidor framåt.

I samma svep som jag jobbade på att göra honom mera vass så kom jag på varför min berättelse kändes tung att skriva: De första sidorna kändes som en enda stor ursäkt. Som att jag gick omkring med nedsänkt huvud och ursäktade att jag beskriver dittan och dattan och försökte tysta den irriterande rösten som säger högljutt "Så här kan det inte fungera! Oh my god, så dåligt dethär är! Ingen kommer att förstå vad du menar med detta!"
Vilket slutligen ledde till att jag förklarade för mycket. Och det, mina vänner, är där jag drar gränsen. För jag gillar inte att behöva beskriva för mycket! Jag föredrar att beskriva för lite än för mycket!
Och mina beskrivningar var stela. Det var inte en rolig värld jag höll på att måla upp, den var en ganska steril värld egentligen. Med en allvarlig ton och allvarliga karaktärer.
Så lösningen var mycket enkel: MERA LIV! MERA FÄRG! Jag skiter fullständigt numera i om det är svårt att förstå eller inte, jag beskriver så mycket som jag tycker jag behöver och jag tänker ha karaktärerna att vara nästan som seriefigurer!
Så det så!

Med dessa två faktan i bakhuvudet kändes det plötsligt som om jag hade hittat en motor som jag hade glömt att starta. Och nu drog jag igång den och den surrar! Och jag kom över 5000 ord lätt!
En tiondel avklarad. :)

De första 2000 orden

NaNoWriMos hemsida säger att om man skrivar 1667 ord per dag så får man ihop 50000 ord inom november månad. Vilket säkert är bra för somliga, men för mig känns siffran 2000 bättre. Jag vet inte själv varför, men jag tror det beror på att då jag är uppe i 1667 ord så känns det inte så svårt att dra det vidare upp till 2000. Sen är det en gammal vana från en annan tid då jag försökte också skriva mera, då jag hade en ganska fruktsam period: 2000 ord per dag.

Men nåväl, nu har jag startat och har träffat några av mina huvudpersoner. Jag kommer antagligen att träffa resten imorgon. Jag har också utforskat lite av universumet och har redan märkt att jag tenderar att beskriva för mycket. Det är för att jag vill säga så lite som möjligt egentligen. Jag älskar själv böcker som har ett rent och tydligt språk, där så lite som möjligt förklaras.
Men samtidigt måste man på något sätt lyckas få ut all nödvändig information, vilket blir krångligt om man samtidigt inte förklara så mycket. Liksom risken finns att man går i en fälla där man känner att man måste förklara en massa om hur en rymdbas fungerar, trots att det inte egentligen är det som är storyn.

Jag har i planerna att någon dag skriva en fantasystory och jag tänker att jag helt kallt skulle börja den berättelsen med ett s.k "shakesperiansk intro". Shakespeares alla pjäser brukar börja med att en person kommer in på scenen och säger det väsentliga om var allting utspelar sig.
"Vi befinner oss nu i Frankrike. På den ena sidan står den brittiska armén och på den andra sidan den franska armén och under Guds allseende öga kommer kung Brittisk att diskutera med kung Fransman om yada yda yada...."
Jag skulle vilja börja en sån historia någon dag för jag skulle då röja undan så mycket bakgrund som möjligt så snabbt som möjligt så jag sen kan fokusera på resten av storyn.
Men vi ska se vart detta äventyr bär!

Plattan i mattan!

And here we go! :) Jag är taggad!

UPDATE:
Nu är klockan halv två och jag tar kvällen. Men 2027 ord under min första skrivsession är inte helt illa.