Jag får ibland frågan om varför jag gör Nanowrimo. Jag får ju inget pris för det, jag drar inte in några pengar för att göra det, jag får ingen kvinna (där igen har vi det där jävla uttrycket), jag får inget jobb, jag får bara ett större word-dokument. Så varför gör jag det?
Det är för mig ett oerhört självklart svar, men jag förstår om inte alla förstår exakt varför. Vad det är tänker jag inte gå in på, ni får läsa detta inlägg om ni så önskar.
Och jag tänker inte heller berätta om behovet av att skriva en berättelse, jag utgår från att det är en självklarhet? Det är väl självklart att jag deltar i Nanowrimo för att jag vill skriva en berättelse, eller åtminstone något som liknar en berättelse? Precis som att bestämma sig för att springa en morgonlänk, man vill förstås få bättre kondition! Eller gå en kurs i att måla, man vill bli en bättre målare!
Jag kunde förstås också prata om den terapeutiska aspekten av allting, hur underbart det är att följa med ett par karaktärer på deras resa... Men inte denna gång.
Däremot finns det en faktor som jag tänkte på idag när jag kom hem. Det var en grå, kall och regnig österbottnisk senhöst-dag: November är en jäkligt deprimerande månad! Det är antagligen månaden jag avskyr mest.
Det är oftast en tid mellan höst och vinter, så det saknar de vackra höstfärgerna. Solen har börjat försvinna mer och mer, vi börjar komma in i den perioden då det är mörkt när man kommer till jobbet och det är mörkt när man ska hem. Det är inte jul ännu, vilket alltid är trevligt. Det är inte heller vinter, vilket åtminstone skulle göra allting ljusare.
Och det påverkar mitt humör. Jag blir lätt deppad och inåtvänd.
Så därför passar Nanowrimo perfekt för mig! Under en månad då ingenting särskilt händer, då mörkret smyger sig på, så kan jag skriva!
Två timmar kvar tills midnatt, sen börjar vi. :)
Jag hade ursprungligen tänkt skriva något mera majestätiskt, men lät det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar